Bloggposter

Vi göder normerna varje dag – nu är det dags att bryta dem!

En av mina favoritbilder från favoritstället, berget bakom villan i Molpe. Jag återkommer ofta till den här bilden. Men den symboliserar mitt ständiga sökande efter svar och ständiga strävan efter ny kunskap. Och kanske det viktigaste, min ständiga strävan efter reflektion.

 

Jag har inte skrivt här på ett tag, men full av idéer är jag ändå. Jag får dem från poddar jag lyssnar på, från seminarium jag besöker och från nyheterna jag läser.

På senare tid har jag märkt av ett mönster som verkar koppla ihop mycket av de problem som finns idag. Om det så handlar om miljön eller jämställdhet, ekonomi eller hobbier.

Och det är normerna. Normerna som vi varje dag göder i vårt samhälle. Som vi gladeligen följer utan att veta vad det gör för andra människor och miljön.

Vi måste börja prata om normer – och speciellt om att bryta dem.

För nog är det ju underligt hur det ännu idag, år 2018, ska vara så svårt att förstå att det finns flera kön än två. Att vårt flygande faktiskt späder på den globala uppvärmningen och att man kan må bra fast man väljer att leva ett liv utan barn.

Så många normer som det finns i samhället, som säger hur allt borde vara – jag tror att det är boven i hela den stora samhällssjukan där var och varanna människa jag känner i min ålder mår dåligt, är utbränd eller bara lost, tappat gnistan för allt.

Jag har inget emot att det finns normer i samhället om det inte skulle vara så att så många av dem är så gamla och ouppdaterade, i alla fall enligt min mening.

Varför kan inte normerna handla mera om vänlighet, öppenhet, miljövarsamhet, acceptans, frihet, och mindre om gamla unkla strukturer och resonemang, som leder till miljöförstöring, stress, girighet och apatiskhet.

Jag är trött på att miljövänlighet inte är en av de största prioriteterna idag i samhället, på samma sätt som att jag blir förbluffad av den underliga tvåkönsindelningen i allt och alla, från tidig bebisålder till t.o.m. sällskaps- och dataspel.

Det är inte en värld jag vill att barn ska behöva växa upp i. Då vi utvecklas så snabbt inom så många andra områden, speciellt vad gäller ny teknik.

Jag skulle t.o.m kunna tycka att teknikutvecklingen gärna kunde minskas i hastighet, för att istället kunna satsa på lite utveckling inom våra kära samhällsnormer, en liten, liten uppdatering bara. Ett försök att förändra på rådande strukturer som för länge sedan borde ha förnyats.

Men det brukar alltid börja med de enskilda personerna och jag vet i alla fall vilka normer jag gladeligen vill försöka bryta.

Jag vill gärna leva ett liv som inte handlar om att sträva efter otaliga rikedomar eller bara tänka på mig själv. Där man kunde uppskatta det man har istället för att bara sträva efter nytt, nytt och nytt. Och samtidigt också komma bort från den här materialismen som speglar hela samhället. Våga utmana oss själva, våga tro på förändring.

Jag vill leva i en värld där lycka mäts av upplevelsen av tillfredsställelse istället för materiella rikedomar. Där vi faktiskt kan leva i nuet istället för att se livet passera förbi. Hinna lyssna på fågelsången som färglägger både dag och natt och hinna se knopparna som öppnar sig mer och mer för varje dag som går.

För allt det här finns redan – men vi ser det inte. Men varje gång jag bryter en norm känns det som jag ser lite mer. Jag ser att det finns en värld utanför miljöförstörande konsumism och gamla strukturer.

Men det här handlar inte bara om mig. Det handlar om oss alla. Om hela samhället.

Vi göder normerna varje dag – nu är det dags att bryta dem!

 

 

 

 

Publicerad 08.05.2018 kl. 00:35

"I de små byarna på landet mår människorna bra"

 

Jag kom på mig själv att faktiskt sätta mig ner och börja titta på YLEs nya satsning Egenland, som jag av någon anledning läst som "Engeland" hela tiden och inte kan för någonting i världen ändra, haha (kanske någon mild dyslexi som spökar?).

Men det är ju en fenomenalt bra serie! Älskar, älskar, älskar! <3

Citatet i rubriken är från Päivikki i andra avsnittet som driver kaféet "Korppu" i den lilla byn Sumiais och det bara igen väckte de här större känslorna om varför jag vill flytta tillbaka till landet så småningom.

Tiden som går så mycket långsammare. Relationen man har till de olika människorna på området och närheten till service och hjälp. Talkokraften och vänligheten. En möjlighet att njuta av de små stunderna i livet.

Och närheten till naturen. Till åkrarna, havet, skogen och tystnaden.

 

 

Jag och fästmannen tittade också på ett avsnitt av Anthony Bourdains Parts Unknown igår kväll som handlade om Shanghai och hur fler människor hela tiden söker rikedomen och bättre liv i staden och hela landet också. Kina har ju en av de största medelklasserna i världen just nu.

Och i en del av avsnittet följde man med någon miljonär (miljadär?) som hade något helt sjukt stort vinförråd och som hade musslor från Frankrike som samma dag flygits för att kunna äta till middagen etc.

Och jag bara tänkte igen på hur många människor som jag också följt, både i dokumentärer och i verkliga livet, som mår gott på så mycket mindre.

 

 

För rikedom är inte allt här i världen. Med mycket rikedom kan man förstås hjälpa andra, men samtidigt är också risken överväldigande stor att man förvärrar både naturen och människorna runtom sin förmögenhet.

Tänk om vi människor bara skulle försöka vara mera globala i våra sinnen. Och förstå att det vi gör också påverkar andra, speciellt naturen och de djur som inte har någonting att säga till om i den här stora globaliseringen.

 

 

Och den andra tanken som uppstod i mitt tittande på Engeland (Egenland, haha) var att "Tänk vad Finland har mycket att erbjuda!". Jag brukar ju säga att vi borde bli bättre på att turista i eget land och den här serien är ju nog det bästa bidraget för att locka människor att upptäcka Finland.

Så rekommenderar starkt serien, både för tips till platser man kan besöka i Finland och annars bara för att man börjar uppskatta en massa saker med sitt eget hemland.

Och kanske speciellt för att man kanske får samma uppvaknande som jag fick, att det inte krävs så mycket för att göra den egna byn eller stället till en magisk och spännande plats.

 

Publicerad 08.04.2018 kl. 10:58

6 frågor och svar om klimatångest

 

Ekofastan 2018 har valt klimatångest som ett av sina teman och har även gjort en blogglista om det med lite frågor, så de tänkte jag svara på i detta inlägg.

 

1. Har du känt klimatångest någon gång? I så fall när? Vad upplevde du?

Nu som då känner jag nog klimatångest. Ångesten kommer upp antingen då jag t.ex. glömt mina tygkassar hemma och behöver köpa en plastpåse eller om jag knappt ätit någonting vegetariskt på en vecka.

Men den är ganska kortvarig. Den större ångesten kommer nog om jag måste tänka på flygresor. Jag. Vill. Inte. Flyga. Och orsaken är enbart på grund av klimatet.

Sedan kan jag ibland få lite ångest om jag t.ex. hittar palmolja i någon produkt jag just köpt eller liknande.

Ångesten kommer ju som upp på grund av att jag har läst på om dessa saker och vet ganska bra hur mina val påverkar andra och speciellt naturen.

 

2. Då du tänker på din och världens framtid? Vad är du mest rädd för och varför? På den här frågan får du alternativ.

a) krig som berör Finland

b) klimatförändringens följder

c) kränkningar och våld i nära relationer

d) mobbning?

e) likgiltighet inför dem som lider

f) något annat, vad?

Här skulle jag svara både b) och e). Båda går på ett sätt hand i hand. Klimatförändringen kommer påverka alla. Naturen, djuren, ekosystem och oss människor.

Men vi i Norden är inte de första som drabbas. Därför kommer f) också in här i bilden. Många lider redan på grund av klimatförändringarna, av krig och stridigheter med mera.

Men det är så långt bort, att många av oss inte vill bry oss. Sedan kommer det att slå oss som en käftsmäll någon gång i framtiden.

Samtidigt så är jag väl inte riktigt rädd. Jag är mer störd och förbannad att det går så trögt. Att all attitydförändring och utveckling inte går åt rätt håll, eller att det tar så otroligt långsamt. Så det är mer en frustration än en rädsla för mig.

 

cc - pixabay

 

3. Avfallsbergen växer och finländare kastar också bort mat som kan användas. I medeltal producerar finländare 472 kg avfall per år.  Vilket avfall tycker du är svårast att minska på?

Helt klart plast. Jag vill ha bort plasten och jag vill att ersättningsprodukterna ska vara tillräckligt bra för att inte bara miljömedvetna väljer dem utan alla.

Plasten smyger sig in överallt och oftast finns det inte heller något alternativ till den. Köper du en ny produkt är den inpaketerad i plast. Matvarors förpackningar har också plast i sig och bara runt mitt skrivbord finns det ju en massa saker som är gjorda av plast.

Vilket leder mig till ett annat avfall som jag hoppas man kommer ta upp mer under de närmaste åren, nämligen elektronikavfall. Hur ska vi fixa det? Hur ska vi återvinna det på rätt sätt och faktiskt satsa på återvinningen? Tänker vi ens på sånt när vi köper elektronik idag?

 

4. Att lära känna sig själv, vem jag är på riktigt, är en nyckel till att kunna känna hopp. En del får hopp av att gå ut i skogen, en annan av att gå på yoga och en tredje av att gå i kyrkan. Vad ger hopp åt dig?

När jag ser enstaka människor som har viljan och som vägrar ge upp. Som kämpar, som försöker och som påverkar. Då får jag själv lusten att påverka.

Samtidigt så ser jag inget alternativ, alltså att vi skulle ignorera allt. Så jag vill också vara med och påverka. Och när jag ser att någon inspirerats av mig så ger det också mig hopp, att vi kan förändra, att vi kan hjälpa.

Och det finns så många människor över hela jordklotet som arbetar för miljön, för djuren och för människorna. Det ger mig hopp. <3

 

cc - pixabay

 

5. Vad tänker du på när du hör om globala miljöproblem? Påverkar det dina val?

Absolut så påverkar det. Allt jag gör. Jag vet att alla val jag gör kommer påverka andra människor och naturen. Därför försöker jag t.ex. cykla mycket och ta kollektivtrafin där man kan. Jag försöker äta mycket vegetariskt och resa lite. Jag handlar otroligt mycket begagnat och tar till gamla husmorsknep för att inte slänga ätbar mat (även om datumet passerat).

 

6. Vi uppmuntras att konsumera mycket. Hur gör du för att låta bli att köpa nya saker, vilka är dina bästa tips?

Jag går igenom vad jag har och funderar långt på förhand om det är någonting jag behöver eller kommer behöva så småningom, så att jag sedan kan välja de bästa alternativen, alltså att antingen köpa någonting nytt hållbart eller någonting begagnat.

Sedan försöker jag att tänka på hur ofta jag kan använda en produkt och om jag faktiskt kommer använda den här produkten så mycket som jag tror.

Sedan ska man alltid kolla om saken man vill ha finns att köpa begagnat. Av t.ex. alla mina datatillbehör här hemma är endast skärmen ny. Datorn, tangetbordet, högtalarna och musen är alla begagnade.

Sedan är det bra att ta hand om sina saker för att få dem att hålla längre. Det är väl den punkt som jag själv märker att jag kunde bli mycket bättre på, men inte är vi ju någon perfekt heller.

Sedan kan man försöka lägga sina pengar på andra saker instället. Typ tänka att istället för att jag köper min elfte topp så donerar jag en slant till en välgörenhetsorganisation. Då känner i alla fall jag mig glad åt mitt val.

Och till sist, så rekommenderar jag att man kollar dokumentärer om ämnet, t.ex. The True Cost, som jag nyligen sett att många bloggare lyft upp. Jag har kollat den en gång per år för att minnas varför jag inte vill köpa saker.

Så köp begagnat, njut av det du har och skänk istället slanten till välgörenhet. <3

 

cc - pixabay

 

Publicerad 20.03.2018 kl. 12:51

Mitt Gröna Samhälles årsresumé 2017 del 3

 

Nåjaa! Borta några veckor då kören började sin termin och vi redan hade en konsert, men nu är jag här igen för del 3, sista delen, av min årsresumé ska kunna publiceras. Så jag tycker vi kör igång!

 

SEPTEMBER

En månad som började som många andra, men som slutade med helt "next level" i mitt liv. Mina vegetariska LCHF-pizzor börjar bli en vanlig syn under helgerna och en sådan började jag också september med.

Sedan var hela mitten av september en magisterbubbla, bostavligt. Jag läste, läste, läste. Åt, sov, läste. Skrev, skrev, skrev. Ett blogginlägg från magisterbubblan blev det också.

Söndagen den 17 januari steg jag upp klockan 12, ät lite frukost och lekte med lite grafer till magistern. Sedan från klockan sex på kvällen satt jag och skrev och fortsatte hela kvällen, hela natten och hela morgonen. Där runt 9-tiden på måndagsmorgonen hade jag fixat ungefär 20 sidor till till min magister och lämnade då in den till handledaren.

Ganska sjukt egentligen, men jag fungerar bäst nattetid då jag får vara helt fokuserad på min enda uppgift och låta alla andra krav och förfrågningar vara för en stund. Då är jag i flow och kan göra nästa hur mycket som helst.

Efter det var jag slut och jobbade nästan inget mer på magister under hela hösten, haha. Så nu igen i januari ska jag börja på allvar så det faktiskt blir färdig i vår.

 

Jag och min fina kompis var också och besökte Forum Marinum eftersom ingen av oss hade varit där förut. Det var väldigt kul, även om vi lite gav upp mot slutet eftersom vi var så trött i fötterna, haha.

Vi hittade två höga järnstolar också som vi posade i. Tycker bilder ser ganska retro ut på något sätt, jättekul!

Och lite "I'm the king of the world" förstås också, när man nu en gång har möjlighet. Ifall man vill ha en hel eftermiddagsunderhållning rekommenderar jag absolut muséet. Fanns mycket intressant att titta på, även fast jag aldrig varit specifikt intresserad av båtar och marinliv någon gång tidigare. Mycket klokare blev jag i alla fall!

 

Men under månadsskiftet semptember-oktober hände också två av de största förändringarna på länge, både i mitt och fästmannens liv. Den ena var att han började heltisjobba, vilket betydde att jag för första gången var helt själv om dagarna och på grund av alla mina program på kvällarna, knappt han se honom förutom på helgerna.

Den andra var att vi hämtade hem rescuehunden Nemi, som kommer från St. Petersburg, Ryssland. I det här blogginlägget skrev jag om hur det var då vi hämtade henne.

 

Två riktigt bra bloggnlägg publicerade jag ändå, trots min magisterbubbla:

 

OKTOBER

Jag som aldrig tidigare haft en hund skulle plötsligt börja sköta om henne helt själv när fästmannen for på jobb. Och hur skulle jag tyda hennes kroppsspråk?

Jag hade väl lite vad man kallar en livskris där i oktober i och med fästmannens heltidsjobb och vår nya hund Nemi. Jag skrev ett ganska personligt inlägg om dessa "omvälvande tider" i början av oktober.

Men vädret var fint och jag började också så småningom lyssna aktivt på poddar från och med oktober, eftersom det passade bra in på min och Nemis längre promenader. Tänkte jag ska dela med mig av de bästa miljö- och samhällspoddarna nu bara min årsresumé blir färdig.

Det hände egentligen inte så mycket i oktober utöver min livskris men jag deltog faktiskt i Florakörens och Lyrans kvartettävling med en sång som jag själv hade arrat. Det var ganska häftigt. Och plötsligt snöade det ju faktiskt också där i sista veckan i oktober. Den här bilden tog fästmannen i snökaoset vid Domkyrkan.

 

NOVEMBER

Sedan kom november, och då hände det plötsligt i en massa saker. Jag fick ett samtal från chefen vid Yle Åboland som undrade om jag ville hoppa in som reporter i vinter lite nu som då. Jag blev helt överlycklig och tackade förstås ja! Samtidigt frågade också ÅU ifall jag hade intresse att recensera en konsert för deras tidning vilket jag också gjorde i november. Och jag deltog också på KnowHow-mässan i Österbotten och reppade ÅA, vilket var jättekul!

Och efter en månads tänkande i oktober kom jag fram till att också faktiskt nu börjar må bra igen. Som påriktigt. Att nedstämda tankar, panikångest och destruktiva tankar inte kändes som att det var en del av mig. Det skrev jag om i inlägget "Jag mår bra nu".

Så till dig som just nu mår dåligt så vill jag i alla fall ge ett lite hopp att åtminstone jag nu känner att jag kommit ur det. Kanske kan du också, men låt det ta sin tid. Jag var 18 år när jag började gå hos en psykolog, och nyss fyllde jag 23. <3

 

I november fick jag också mitt första stickprojekt klart; ett par gröna, varma benvärmare, här tillsammans med senapsgula strumpbyxor och mommos röda stickade sockor. Under hela året har en liten stickgrupp på 3 personer (jag medräknat) samlat hos en kompis och stickat och det här vad då mitt resultat. Jättekul att få vara kreativ!

Men på tal om ett tidigare stycke så fyllde jag ju då också år i november. Hela 23 år blev jag, men jag råddar nog med min ålder nu för tiden. Behövde faktiskt fråga fästmannen om det nu faktiskt är 23 år jag är, haha.

Födelsedagen firade jag på Florakörens och Brahe Djäknars kyrkokonsert i Helsingfors och jag hade köpt 4 skumpaflaskor för busseresan hem som jag delade med mig.

På tal om Florakören så blev jag också i början av november vald till ordförande för ett år till. Samtidigt så började jag också hänga med i svängarna för en nybildad Marthakrets i Åbo för 20, 30-åringar som fick namnet Novakretsen. Den får man gärna gå med i om man vill!

 

Jag var också på snabbvisit hem och fick t.ex. smaka på skarvkorv, vilket ju smakade.. sådär. Många i släkten tyckte inte alls att det var någon höjdare, haha.

Jag brukar också alltid passa på att spela på pianot när jag är hos mamma i Molpe. Alltid känns det egna pianot bäst i fingrarna. Där har man suttit, år ut och år in, och övat stycke efter stycke. Absolut en av de bästa ägodelarna man kan ha.

Efter pausen i oktober så skrev jag ändå några riktigt bra inlägg i november, speciellt med tanke på #metoo och #dammenbrister som då var ganska nytt:

 

DECEMBER

December, december, december. Jag tipsade om hur man kan fira en mer cirkulär jul, skrev om hur jag ville att julhelgen skulle vara och sedan om hur julhelgen blev. Riktigt lyckad vill jag faktiskt tillägga, allt gick så bra och Nemi var också jätteduktig, även om jultomten tydligen inte var någon hit, haha.

Men innan det så deltog jag också i början av december i ett Future of EU-semiarium med ungdomar från Norden och lite utanför. Det var väldigt trevligt och Jyrki Katainen var också och hälsade på, även om jag störde mig på att han i sitt öppningstal inte nämnde miljö en enda gång, även om ALLA våra fyra arbetsgrupper poängterade hur viktigt vi tycker att det är att EU också tar sitt ansvar och står i framkant vad gäller miljöansvar.


 

Sedan gick resten av december ut på att fundera på julen och sedan uppleva julen. Måste ju nog också säga att vi faktiskt fått ha ganska mycket snö nu i vinter, vilket gör mig överlycklig!

Sedan firade jag och fästmannen vår 5-års förlovningsdag den 31 december. Som jag skrivit så har jag fått honom övertygad om att vi nog nu så småningom kan börja fundera på bröllop också, så får se när vi kommer framåt i de tankegångarna, haha.

 

Men det tror jag var allt för denna gång. För min egen skull var det här väldigt nyttigt så jag uppmuntrar nog alla att på ett eller annat sätt gå igenom ert tidigare år. Man har gjort mer än man tror.

Nu hoppas jag att år 2018 också ger mig och er en massa nya upplevelser och goda minnen! <3

 

Publicerad 21.01.2018 kl. 20:49

Den stressfria julhelgen

 

Vardagen börjar så småningom infinna sig igen hos de som jobbar under mellandagarna. Hos oss har fästmannen tagit ledigt så vi får ta det lugnt ända till nyår.

I år är jag väldigt nöjd över julhelgen. Eftersom vi båda är från nästan samma område i Österbotten så är vår släkt också inte så utspridd. Det här betyder att det finns många människor man borde träffa under julhelgen, vilket alltid kan kännas lite stressfyllt. Att vi båda också har frånskilda föräldrar gör det hela inte precis enklare, men i år fick vi nog till det riktigt bra!

Idag var vi också ute och gick en promenad och jag tog med mig min nya kamera som jag fick i julklapp, så den får fylla det här blogginlägget också samtidigt som jag reflekterar över julhelgen.

Fredag

Vi började på fredagskvällen med att packa så mycket som möjligt, för att kunna starta så tidigt som möjligt på lördagsförmiddagen. Det var mycket som skulle gås igenom så det blev ganska sent innan vi kunde gå och sova. 

Lördag

Men bra hade vi planerat ändå. Vi sov ungefär till halv 9-tiden på lördagen och satsade på brunch på en gång för att äta upp innehållet i kylskåpet. Sedan började vi tömma akvariet eftersom också Selma skulle få komma hem under julhelgen. 

Nemi hade nog märkt av att det var någonting på gång redan på fredagskvällen och var väldigt ängslig hela morgonen. Plötsligt hade hon också pissat på mattan, men det vara bara att skölja av det direkt i duschen så fick det vara. 

(haha, vilket förvånad min Nemi fick när hon för första gången var framför en ordentlig kamera.)

 

Det var jag som sedan körde hela vägen hem till Österbotten. Det var regnigt och stundvis snöyra, men egentligen var det mest halt på mammas infart, så resan hem gick väldigt smärtfritt, även om jag ofta körde 5-10 km under gränsen.

Väl hemma stannade jag i Molpe och samtalade med lillebrorsan och mamma medan fästmannen körde ut Selma till sitt lilla akvarie på Bergö. Vi for en sväng via begravningsplatsen och lade några ljus på våra kära bortgångna och hann också med en liten titt in hos en släkting.

Sedan tog jag och fästmannen och Nemi med lillebrorsan till Solf där vi firade julen med pappa och hans fru med hennes barn, med god julmat och lite klapputdelning på kvällen, samt lite fin, humoristisk, svensk julfilm.

Söndag - Julafton

Julaftonsdagen spenderades vid pappa och aftonen hos min moster. Vid pappa hann vi ännu med lite frukost, trevliga samtal och lite Nintento Switch-spelande. Jag och Erika, pappas frus dotter, var också ute och gick en sväng till Stundars och tillbaka med Nemi, då hon knappt fick någon längre promenad alls dagen före.

På väg tillbaka från Stundars drabbades jag av det mysigaste idyllmomentet på säkert hela året, då vi bland gamla röda bondstugor träffade på en tupp och en höna som gick förbi över vägen. Min längtan tillbaka till Österbotten och en egen liten röd stuga blev absolut inte mindre vid det ögonblicket.

Tillbaka i Molpe var vi 15-tiden och där hade mamma bunkrat upp med kaffe med tilltugg för moster med familj och mommo och oss. Sedan åkte de hem för att ställa i ordning julaftonskvällen medan vi var supernostalgiska och tittade på Kalle Ankas jul. 

Den här julen ville jag försöka vara närvarande så jag mindes inte om jag alls öppnade sociala medier en enda gång under hela julaftonen. Och det hjälpte avsevärt. Speciellt Kalle Ankas jul kändes mycket mera speciell när man satsade på att faktiskt se på alla små filmklipp och inte bara snegla på dem mellan mobilskärmen.

Sedan blev det dags för julaftonsfirande vid moster där vi åt god mat och presenter delades ut. Det var kul och jag fick flera fina julklappar. Efteråt var det dags för kaffe med tilltugg och sedan min favoritsysselsättning: spela brädspel. 

Det är någonting med brädspel och att spela det hos moster som gör mig riktigt glad. Vi hann igenom Ticket to Ride, Cluedo och t.o.m ett parti klöver 7 innan vi sa godnatt. Väl hemma hamnade jag och brorsan i en nattlig diskussion om samhälle och whatnot, en sådan som man nog bara kan ha där efter kl tre på natten. Men osams blev vi inte och kanske blev vi båda några erfarenheter rikare. <3

Måndag - Juldagen

Julgröt hos mommo blev starten på juldagen. Speciellt eftersom man faktiskt vaknade en halvtimme innan man skulle vara där. Och nog är det ändå mysigt när alla träffas där och äter tillsammans. Mommos luncher har nog alltid sammanfört oss på ett magiskt sätt. <3

Efteråt blev det dags att leta oss till fästmannens syster med familj, där vi blev bjudna på gott innan vår tredje "julafton" stundade. Och där var det nog fullt hus! Och med fyra barn finns det nog också alltid någonting att underhålla sig med eller hjälpa till med. 

Men nog tar det på krafterna. Men på ett bra sätt. Sådär som när man varit och tränat och har sjukt i musklerna nästa dag. Hellre sjukt på det sättet än sjukt i nacken för att man suttit hela dagen.

Och påväg hem så dök det upp världens snöfall. Ååh, en riktig vinter! <3 Även om man visste att man skulle bli genomblöt tog vi hunden med ut på en promenad runt "Krokaståe", som man brukar säga. 

Och Nemi, hon var så lycklig. Om det är någonting man har förstått med henne efter några månader så är det nog att hon i alla fall älskar snö och vinter. Hon hoppade runt som en sprattlig kanin och grävde nosen i snö på vart och varannat ställe.

Tisdagen - Annandag jul

Och snön fortsatte välla ner. Så vinter kom då till slut. Och så har den fått vara hela tisdagen också. Och så fick vi en ordentlig törnrosasömn då klockan stod på 13 när vi vaknade. OJ.

Men så passligt hade det ändå blivit att det fanns mat hos fästmannens mamma till kl 15, vilket smakade underbart. Speciellt hennes sallader är av de bästa som någonsin skådat.

Sedan fanns det en dröm som tyvärr inte gick i uppfyllelse. Drömmen om att en gång varje jullov kunna ta på sig ett par skidor och skida runt gården. Men jag hittade inga skor, så den drömmen gick i stöpet. Men det finns många jular kvar ännu att uppleva. I alla fall är jag otroligt glad över det lilla vinterväder vi fått uppleva. 

Sedan avslutades julhelgen hos fästmannens pappa. Och jag blev också några steamspel rikare (för någon julklapp måste man ju köpa åt sig själv).

 

Med hopp om att någon utöver mig själv fått uppleva en fridfull jul så avslutar jag den här summeringen. Om jag hinner skulle jag gärna få till en årsresumé innan det nya året nalkas, men hinner jag inte så tror jag att jag överlever också. Ha det bra!

Publicerad 27.12.2017 kl. 23:42

Vad vill jag minnas från julen 2017?

cc - pixabay (alla bilder)

 

Julen är på kommande och alla människor är lugna och glada. De släktingar man knappt träffat under året samlas till en god middag som man hjälpts åt att laga maten. Och istället för att änglas över att toaletten på övrevåningen inte hann bli ständad njuter man av den goda maten och skrattet av alla trevliga berättelser.

En jultomte kommer plötsligt med några trevliga presenter, men också Kalle Ankas jul eller andra trevliga traditioner får ta plats. Kanske man bestämt sig för att inte alls ha en jultomte utan haft en rolig lek att var och en lottats ut vem som ska köpa en mysig julklapp till vem.

Kanske det fanns några klappar under julgranen istället eller kanske man helt skippar julklapparna och bara satsar på att umgås och att spela sällskapsspel hela kvällen?

Julen är inte till för att dricka sig redlös så alla väljer att dricka vatten eller läsk efter det första vinglaset och barnen känner sig trygga under hela julafton. Man har också för första gången kanske skippat julskinkan eller i alla fall valt att satsa på mer vegetariskt under julbordet, för att också tänka på omvärlden.

Man kanske tar en tur till de anhöriga som lämnat oss och ser ljusen fyllda med kärlek lysa upp på gravgårdarna. Man kanske tar en tur till kyrkan och lyssnar på fina ord om tacksamhet och glädje och väljer sedan att ta dem till sig och faktiskt fundera på vad som är viktigt. Påriktigt.

Kanske man istället för att fira jul med släkt och vänner behöver jobba den 24. Men ändå kan man känna ro, för visst kan man ju fira julen lika bra den 25? Och visst är vi alla tacksamma att det finns människor som faktiskt väljer att jobba under julafton, ifall kanske en eld sprider sig eller en allvarlig krock sker.

Och inte behöver man ju fira med släkt och vänner heller. Istället har man satsat på att bjuda in hemlösa eller valt att fira jul med de som samhället ofta glömmer bort. För den eller de personerna kan det här vara den viktigaste dagen i deras liv.

 

Tacksamhet.


 

Som vanligt kring jul finns det många människor som skapar måsten, men jag tror också det är viktigt att bara för ens 5 minuter luta sig tillbaka och tänka på vad som faktiskt betyder någonting för oss. Försöka fundera på vad vi vill minnas och vad vi vill att våra barn ska minnas av den här julen.

För mig är det viktigaste med julen gemenskapen. Speciellt då man själv är borta och studerar/jobbar på annat håll så känns det otroligt viktigt att bara få sitta tillsammans och äta och spela spel med släktingar och vänner. Att få se dem, catcha upp med vad som hänt i deras liv och själv berätta vad som hänt i sitt eget liv.

Julmusiken skapar också frid i mitt sinne, åtminstone den lugna, instrumentala julmusiken. Och alla ljus som folk satt i sina fönster och runt husen värmer upp ens hjärta när man kör omkring i mörkret.

 

 

Vi kan inte alltid bestämma hur varje jul ska se ut. Det är väldigt sällan en jul blir så idyllisk som det skrevs här ovanför.

Men ändå kan vi för varje jul själv påverka hur vi beter oss. Vi kan själv påverka vad vi väljer att lägga vår uppmärksamhet på. Och kanske kan vi också påverka de i vår närhet genom att tillsammans försöka fästa vår uppmärksamhet på det som för den gemsamma gruppen betyder någonting. För vi är själv med och skapar den julstämning som vi alla drömmer om. Och jag tror att vi många gånger glömmer bort det här.

 

Vad vill jag minnas från julen 2017?

- Jag vill minnas att jag tänkte till. Att jag under julen levde i nuet och njöt av den tid som jag fick med de släktingar och vänner jag har. Att jag vet vad som i slutändan är det viktigaste. Och att jag valde att enbart fokusera på det <3

 

Publicerad 19.12.2017 kl. 15:53

När blir det för extremt?

Är en person som använder KS extrem? Är man extrem om man inte ger sitt barn alls någe socker? Är man extrem om man använder hemmagjort deodorant eller undviker fluor? Är man extrem om man är för legalisering av cannabis? Om man sysslar med BDSM?

 

Som österbottning och van svenska yle-läsare har jag knappats kunna missa de senaste stora diskussionerna om KS, eller kolloidalt silver (<- Länk). Liknande hätska diskussioner har också förekommit tidigare då t.ex vaccinernas vara eller icke-vara diskuterats, även om jag inte vill likställa dessa två på något sätt utöver folks reaktioner.

 

Folk blir upprörda. Folk blir arga. Folk vill spy ut alla möjliga hemskheter och tro att det hjälper. Och det gäller på båda sidorna av argumenten.

 

Själv vill jag inte sprida hat. Hat föder mera hat. Jag vill gärna vara med och dela den kunskap jag besitter, samtidigt som jag också vill säga mina åsikter. För visst blir jag också arg ibland. Samtidigt har mina universitetsstudier och jobb på yle fått mig att reflektera mer över mitt sätt att tänka och en vilja att se mera saker objektivt.

 

Jag använder inte KS. Jag är för vaccin. Samtidigt tror jag på en lchf-livsstil, jag försöker plastbanta, jag kritiserar jobbens plats i ett mer automatiserat samhälle och jag är feminist. Är jag extrem?

 

Är en person som använder KS extrem? Är man extrem om man inte ger sitt barn alls någe socker? Är man extrem om man använder hemmagjort deodorant eller undviker fluor? Är man extrem om man är för legalisering av cannabis? Om man sysslar med BDSM?

 

För bara fem år sedan kanske folk tyckte att man var lite extrem om man var vegan. Idag kanske folk tycker man är extrem om man vägrar flyga.

 

 

De här debatterna om KS har fått mig att fundera över vad som anses som extremt och inte extremt. Ofta anses något vara extremt innan man själv har satt sig in i frågan. Innan man har hört talas om argumenten som ”den extrema” berättar om. 

 

Så jag tycker att det är i dessa tider av debatter är viktigt att lyssna på varandra och försöka förstå varandras åsikter. Vi kommer ingenstans genom att skrika i munnen på varandra.

 

Samtidigt borde vi också vara mer öppna för samhällets förändringar. Nya forskningar kommer hela tiden och vad som är okej idag behöver inte vara okej imorgon. 

 

Därför gäller det att vara respektfull för samhällets förändringar. Det är i alla fall den livsfilosofi jag försöker leva efter. Alltså att det jag tror på idag måste jag kunna vara okej med att förändra min åsikt om, ifall det dyker upp nya rön som gång på gång motbevisar det jag tror på.

 

Och det gäller alla som tror starkt på eller emot en ”extrema sak”. Såväl KS-förespråkare som KS-motståndare. Vaccinförespråkare som vaccinmotståndare. Klimatförnekare som de som tror på global uppvärmning. LCHF-förespråkare som HCLF-förespråkare. Osv osv. Jag tror vi ännu har mycket att lära.

 

 

Som väldigt nyfräst miljöförespråkare så har jag upplevt att jag lätt velat gräva mig djupt. Det börjar med att köpa mer ekovaror och slutar med att titta på alla flyg som befinner sig ovanför mig just nu och få panikångest över klimatet.

 

När man hittar någonting nytt vill man gärna läsa in sig på det, man blir frälst och börjar mer och mer tro på allt som skrivs positivt om det och ignorerar allt negativt. Man går med i grupper/bubblor som tror precis på samma saker som man själv gör och eggar upp varandra och varandras känslor. Vi mot De.

 

Så har jag både upplevt mitt miljöintresse som min lchflivsstil. Men mitt i någonting av det här dök det här objektiva tänket fram, och samtidigt också realiseringen om att samhället ändras hela tiden, också fram. Om att vi människor är olika. Om att vi har olika behov.

 

Och jag började ta ett steg tillbaka. Jag började inte hata de som tyckte olika mig. Istället försökte jag förstå vad som kan ligga som grund till det här ”extrema” tänket. Vad ligger som grund i det jag tror som kanske andra upplever som ”extremt”?

 

Och jag kände att världen plötligt blev lite enklare att leva i. Trots alla olikheter vi människor har. 

 

Så vad jag vill säga med den här långa texten är att vi ska vara ödmjuka och reflektera över varandras åsikter och gärna fundera eller fråga varifrån dessa åsikter uppkommit istället för att direkt skrika ut tillbaka en massa glåpord. Det betyder inte att man måste vara okej med någon annans åsikt, speciellt inte om det t.ex. går emot mänskliga rättigheter, men bara förstå att det inte hjälper att skrika och hata varandra. Hat föder hat.

Samtidigt vill jag uppmana alla att reflektera över det ni tror på nu som då. Det är inte fel att ändra åsikt om ni kommer till en annan insikt än tidigare. Det är svårt men ack så viktigt. För samhället förändras och vi med det. På gott och ont.

 

 

 

Publicerad 22.11.2017 kl. 13:48

Jag mår bra nu

 

Jag har inte skrivit ett blogginlägg på snart en månad. Varför kan man ju tycka? Ingenting allvarligt har ju hänt egentligen (förutom vår fina nya hundmedlem som jag börjat vänja mig vid). Och visst har jag ännu åsikter och läser en massa intressanta rapporter och nyheter som jag varje dag skulle kunna dela med mig åt er.

Men jag har bara velat ha en paus. En reflekterande paus. En paus att bara vara och njuta av nuet. Av var jag är nu i mitt liv.

Jag började fundera på det här efter att jag t.ex. läste Linn Jungs blogginlägg om att göra medvetna val och att det är enklare när det finns tid att tänka. På samma sätt så känner jag att jag nu har en chans att kanske luta mig tillbaka och tänka över mig själv och mina tankar och funderingar. Tänka över vad jag åstadkommit och vad jag vill att framtiden ska utvisa.

Förutom när jag skrivit om enligt mig intressanta samhälls- eller miljöfenomen/problem så har jag också ofta skrivit om känslor. Om både bra och dåliga, men kanske främst sådant som har att göra med psykisk ohälsa. Jag har skrivit om hur ensam jag kände mig i högstadiet, om hur jag alltid känt mig annorlunda och om jobbiga självmordstankar, depression, panikångest och utbrändhet i gymnasiet.

Konstigt att man ändå är kvar nu. Så mycket mörker som fanns, och ändå fanns det tid för skratt, gråt och kärlek. För känslor.

 

 

I tider av sorg och svåra mörka känslor så är alla sätt bra utom de dåliga. Jag minns t.ex. att jag i höstadiet älskade att se på Hanna Montana eftersom hon (tror jag) i serien porträtterades som att hon blev mobbad men att hon ändå i hemlighet var en popstjärna och förstås att hon ännu nu är väldigt känd. Jag minns att jag tänkte att jag ska visa alla som mobbat mig senare. Jag ska också växa upp och bli känd och framgångsrik. Hah!

Jag har nu kanske inte lika stora ambitioner idag. Visst finns det inom mig, men inte för att jag själv vill ha någon egotrip. Bara för att kanske sånt jag vill säga ska kunna nå ut till så många som möjligt. Men vad jag ville säga här var att en sådan liten sak som en serie på Disney Channel höll mitt hopp uppe under vissa jobbiga stunder i höstadiet. Hjälp kan komma från alla håll. <3

 

Men om vi går lite framåt. Jag minns ännu känslan i juni 2013 då jag snart till hösten skulle flytta till Åbo. Då hade jag mitt sista besök hos psykologen och hon önskade mig lycka till och sa att jag nog klarar mig. Jag minns min rädsla. Nej, jag kommer inte klarar det, kommer inte klara det.

Och visst har Åbo också varit en turbulent tid. På samma gång som jag fått en massa nya vänner och älskat mina studier har jag haft stunder av mörka jobbiga tankar som mer kändes som ett beroende (att vara beroende av att tänka på mörka tankar) än på att en massa saker i mitt yttre påverkade mig.

Det var inom mig som jag inte var riktigt hel ännu. Ångest, känslor av obetydlighet, svarsjuka, att inte räcka till.

 

 

Det var inte så länge sedan som jag ännu igen hade en jobbig ångestattack. Bara som att någon öppnade ett hål i en isvak och kastade i mig. Mitt under alla dessa år så upplevde jag ju så många gånger, kan det här inte bara ta slut?

Men så kom nu då den här perioden. Perioden av eftertänksamhet och tid att fundera och reflektera. Jag har funderat på hur det kändes att vara i mörker och jämför hur jag känner mig nu.

Och där någonstans så bara fanns det. Konstaterandet att det här är precis som mitt sista besök hos psykologen. Mitt jag, min själ, vad man nu vill kalla det, har nyligen försökt säga åt mig: Låt det förgågna vara förgångna. Blicka framåt. Lev.

 

Jag känner inte att jag lider av psykisk ohälsa mera. Det betyder inte att jag inte har en ångestattack nu som då, men det betyder att jag har reflekterat över dem och bearbetat alla dessa känslor på en så djup nivå att de inte skrämmer mig längre. Jag har bearbetat allt detta jag nu skrivit om så djupt att jag nu vågar lägga det i en liten låda i mitt minne med orden "tonår - ung vuxen - psykisk ohälsa".

Precis som att man inte kan vara barn hur länge som helst utan förr eller senare behöver bli vuxen så bara insåg jag det att jag nu faktiskt har kraften och viljan att våga bli kvitt mina mörka tankar. Att jag vågar acceptera det som en tid som är förbi och istället blicka framåt. Att det också kan vara ett sätt att göra ett medvetet val i livet.

Hejdå alla texter om positivt tänkande och reflekterande texter om hur man gör sin själ lycklig som jag har prenumererat på i över tre års tid. Jag har läst dem alla och jag kan dem utantill. Hejdå poddar om pepp och uppiggande citat om hur jag är betydelsefull och viktig. Jag vet det nu.

För första gången i mitt liv på säkert 10 år kan jag påriktigt säga (med samma darr i rösten som min sista dag hos psykologen): Jag klarar det. Jag mår bra nu.

 

Publicerad 07.11.2017 kl. 15:52

Omvälvande tider

 

Jag går igenom en ganska omvälvande period just nu. Vi har skaffat en rescuehund vilket betyder att jag är hundägare för första gången i mitt liv. Det är omvälvande. Samtidigt har fästmannen fått ett heltidsjobb, vilket betyder att han plötsligt är borta över åtta timmar varje vardag. Det är också omvälvande.

Samtidigt är jag då ensam med Nemi, vår nya hund, om dagarna, vilket inte alltid varit lätt, då jag är en människa som är van att flyktigt fara iväg på spontana saker då jag kommer på dem. Nu ska jag plötsligt fundera hur länge Nemi ska vara ensam hemma med mera.

Först kändes det som att jag var inlåst här hemma, men ju mer vi nu prövat ha henne att vara ensam och märkt att det enda oskyldiga hon gör är att dra upp random klädesplagg i sängen så börjar jag också känna att det här nog kommer gå bra ändå. Och all kärlek hon ger varje dag. Hon är helt otrolig. <3

 

 

Sedan har jag ju då också en magister som börjar vara på slutrakan. Jag har alltså just börjat mitt femte studieår och har alla magisterkurser färdiga och en gradu som till 70-80% är färdig. Jag fyller snart 23. Det känns omvälvande.

Här kommer nog lite min livskris känner jag. Fastän jag känner mig ganska säker på att jag vill doktorera så känns det ju nog som att studielivet snart är slut. Jag är inte längre yngst i kören. Jag har inga föreläsningar mera att gå på. Jag har gått allt som krävts för mig för att göra färdigt mina studier.

Borde jag vara vis och mogen nu? En ung vuxen färdig för arbetslivet och allt vad det innebär?

Jag känner mig inte riktigt redo ännu.

Samtidigt prövade jag att praktisera en hel sommar, varje vardag, åtta timmar per dag. Och jag märkte att det var väldigt kul. Jag drar ju också en liten allsångskör varje torsdag, vilket alltid gett mig en massa energi.

Kanske jag bara föreställer mig att de enda jobb som finns sedan är jobb som jag inte skulle trivas med. Fast verkligheten kanske är helt tvärtom? Jag är i början av mitt vuxna liv och har redan fått pröva på olika områden och också olika hobbier. Jag har ännu flera möjligheter att försöka vända mitt liv åt det håll jag vill och vet att jag trivs med.

Istället för att få ångest och livskrisa kanske jag bara ska ta mig an världen med öppna ögon och inte ha så förutfattade meningar.

Jag tror nog jag hittar min plats här i livet också. Om inte, så tycker jag det är ett bra mål att sträva efter!

 

(Förra årets höstfoto med min favoritmössa som tappades bort strax efter. Men som tur så fick jag senare en ny mössa stickade av min favoritflorastickkompis H-M!)

 

Jag tror att det är bra att krisa lite ibland. Då stannar man upp och kanske börjar fundera vad det är man riktigt vill. Och då det ändå idag, den 10 oktober, också är världsdagen för psykisk ohälsa, så vill jag också ge en kram till alla andra som på något sätt känner sig malplacerade i samhället, har ångest över framtiden eller det förflutna eller lider av andra jobbiga psykiska svårigheter.

Jag har på mina 22 år hunnit bli mobbad i skolan, bli utbränd, lidit av depression och självmordstankar, ångest och panikångest. Jag står ännu kvar här. Jag har kämpat och kämpar ännu ibland.

Om du mår dåligt, tala med någon. Jag finns i alla fall här om någon känner att de behöver prata med någon. Samtidigt pratade jag med en psykolog då jag mådde som dåligast och jag vill lyfta fram hur mycket det hjälpte.

Var inte rädd att fråga om hjälp. Du är värd allt.

Publicerad 10.10.2017 kl. 13:46

Innan jag dör vill jag se världen fortsätta leva...

Sevendays har en riktigt trevlig bucketlista som jag tänkte fylla i, både för mig själv, men också för er som kanske är nyfikna på mina drömmar och mål.

Hit vill jag resa:

Även om jag ogärna reser med flyg så finns det några ställen som jag väldigt gärna skulle vilja resa till någon gång under mitt liv. Det är t.ex. Japan, Island och Skottland, eller engelska landsbygden. Men jag har inte bråttom. Jag vill helst se att flygplan blir mycket miljövänligare först. Till Skottland skulle jag också kunna tänka mig tågluffa genom norra Europa först. Och jag skulle stanna minst två veckor på varje ställe, om inte upp till en månad.

Sedan så vill jag gärna resa omkring i Finland också och på något sätt njuta av den fina natur som finns här och kanske i övriga Norden. Många glömmer bort allt fint som finns nära.

 

 

Det här vill jag äta:

Jag skulle kunna tänka mig smaka på insekter. Tycker det låter intressant. Sedan vill jag gärna äta någon form av lchf resten av mitt liv och hoppas att den här fettskräcken som finns idag försvinner så att jag faktiskt kan köpa fullfeta produkter också i framtiden. Jag är redan sur att jag knappt hittar 34% creme fraiche mera i affärer medan alla möjliga slags halvfeta eller 0%-varianter finns hur mycket som helst. Suck.

En artist jag vill se live:

AURORA! Njuter så fullt av hennes musik - Den är så poetisk och mystisk och så, jag vet inte, nordiskt på något sätt. Diggar henne stort!
 

 

Det här vill jag uppleva:

Oj, vad svår fråga. Jag skulle vilja uppleva en värld i fred, eller där stora krig åtminstone inte förstör en massa människors liv dagligen. Jag skulle vilja uppleva en värld där människor tar klimathoten på allvar och att alla som har möjlighet väljer att hjälpa mänskligheten att övervinna klimathoten (utan att manipulera klimatet eller flytta till mars). Jag vill också uppleva en jämställd värld där man inte blir diskriminerad på grund av en massa saker.

Sedan skulle det ju nog vara intressant att uppleva basinkomst och en förändring av arbetsmarknaden. Globala förmögenhetsskatter och kanske ett slut på egoistisk kapitalism.

Ett språk jag vill lära mig:

Finska. Jag vill bo i Finland och för att känna mig delaktig i allt som händer vill jag också lära mig finska.

En sport jag vill prova på:

Bergsklättring. Jag älskar klätterväggar och alla möjliga slags äventyrsparker, men jag har inte kommit mig till stånd att faktiskt pröva på riktig bergsklättring. Men jag tror jag behöver bygga lite muskler ännu innan jag känner att jag får någonting ut av bergsklättring.

 

 

Här vill jag bo:

Förr eller senare ska jag tillbaka till Österbotten. Men jag har ingen brådska.

Den här boken vill jag läsa:

Jag är ganska snabb på att läsa sådant jag gärna vill läsa, men jag har ju sagt flera gånger att jag ännu inte läst Harry Potter-böckerna, så de ska jag nog läsa ännu i mitt liv. Gärna så snabbt som möjligt.

En kraftansträngning jag vill klara av:

Stå på huvudet! Jag brukar sporadiskt syssla med yoga genom att följa en yogasession på youtube och i slutet så står hon på huvudet. Det vill jag också kunna!

En utmaning jag ska klara:

Leva i harmoni med mina tankar. Jag vill inte sjunka ner i något ångestträsk, uppleva depression eller utbrändhet mera. Jag vill försöka lära mig vad jag klarar av och inte klara av och kunna leva mitt liv med glädje och sorg utan att någon bägare rinner över.

 

 

Ett äventyr jag vill vara med om:

Alltså jag blev ju nog inspirerad i sommar av de som vandrat hela Kungsleden och folk som överlag vandrar långa sträckor i naturen. Det tror jag känns som ett spännande äventyr jag vill vara med om!

Det här vill jag äga:

Egentligen så lite som möjligt. Kanske en egen gård där jag kan odla och gröna ner mina fingrar. Men annars är jag inte i behov av så mycket personliga saker. Skulle jag ha lite mer pengar skulle det ju nog förstås vara underbart med en egen flygel, haha. Och en egen elcykel. Det skulle vara najs.

Ett jobb jag vill prova på:

Alltså jag känner inte att jag bara skulle behöva jobba med en sak i mitt liv. Men åtminstone skulle jag gärna vilja undervisa eller föreläsa folk i någonting jag brinner för. Skulle jag kunna jobba för någon miljöorganisation så skulle det också vara riktigt häftigt! Och annars så upplever jag ju nog att mycket med musik skulle vara kul att jobba med, så länge jag ännu kan njuta av att ibland sätta mig ner och bara spela någonting på piano.

 

 

Ett mål med min hälsa:

Att sträva efter den livsstil som jag mår bäst av. Jag tror att ohälsa också är någonting som kan drabba vem som helst, var som helst, så att vara tacksam över min hälsa varje dag är ju en bra början tror jag.

En person jag vill träffa:

Jag är egentligen ingen starstruck-människa men att få träffa och prata med nuvarande Dalai Lama skulle nog vara en oförglömlig upplevelse.

En restaurang jag vill äta på:

Jag och fästmannen har tittat på oändligt antal matdokumentärer och en av restaurangerna jag fastnade för var Noma i Danmark. De har bara ett så intressant koncept att de försöker göra mat av växter från naturen och alla maträtter är helt annorlunda mot vad andra restauranger erbjuder. De experimenterar också med alla kryddor och försöker hela tiden komma på nya sätt att äta en råvara. Väldigt intressant!

En känsla jag vill få känna:

Frid. Jag tänker att ju äldre jag blir desto mer vill jag bara känna frid över det som skett och på något sätt vara nöjd med det jag upplevt och inte ha ångest eller fasta i saker som varit utan med öppna ögon hela tiden blicka framåt.

Det här vill jag skapa:

Ett grönare samhälle. Och jag vill gärna göra det tillsammans med alla andra. Att vi som har möjlighet av oss människor faktiskt väljer att hela tiden ta ett steg mot ett bättre samhälle.

 

 

Publicerad 01.10.2017 kl. 13:10

Borde vi leva som på medeltiden?

cc - pixabay

 

En del tror att tekniken kommer lösa alla problem, om det så handlar om den globala uppvärmningen eller ojämlikhet. Andra tror att tekniken kommer förvärra detta.

En del tror att man genom ny eller mer teknisk utveckling kan leva mer miljövänligt. Andra tror att vi behöver gå tillbaka till grunden, till hur man levde förr, för att acceptera och respektera naturen.

Det är inga lätta frågor och inte finns det några lätta svar. Men jag tror inte att vi hur vi än försöker kommer kunna gå tillbaka till någon slags medeltida levnadsnivå. Även om jag idag skulle vilja leva enkelt så skulle jag troligtvis ändå ha en dator och något slags mobilt nätverk med mig. Jag skulle säkert googla hur man odlar effektivt och inspireras av andra eller själv kanske inspirera andra.

Men det finns de som vill gå "all in" och leva på vad skogen har att erbjuda eller bli nomad i något land där urbefolkningen finns kvar. Men av de dokumentärer jag sett om urbefolkningar så har de också det svårare idag. De lider av mera ostadiga väderleksförhållanden, världens överfiske och nya sjukdomar. Och många av dem vill leva lyxigare, vill leva mer som "alla andra".

 

cc - pixabay

 

Som jag ser det så finns de vissa saker vi borde "degrowtha", eller "minska tillväxten" i, och vissa saker som borde få utvecklas framåt. Jag tror helt klart att vår överkonsumtion är ett problem, inte bara för naturen utan också för oss själva. Psykiskt.

Jag tror också att allt i samhället som stressar upp oss behöver åtgärdas, eftersom stress och utbrändhet inte är någonting jag tycker hör till i ett välmående välfärdssamhälle.

Men sedan finns mycket forskning som ännu behöver göras. Vi är ändå människor som vill utvecklas och det har vi gjort i alla tider. Vi har utvecklats från små nomadsamhällen till stora byar, städer och metropoler. Vi har utvecklat redskap, hjälpmedel, elektricitet och internet.

 

cc - pixabay

 

Och det är så det också kommer att fortsätta. Att även om man vill gå tillbaka till ett enklare liv så finns den där tekniken med. Och det är så jag tror att vi kan skapa bättre samhällen. Att genom oss själva, varandra, forskning och teknik lära oss hur vi kan leva på en okej nivå som vi skulle kunna må bra av, som inte handlar om att gå tillbaka till medeltiden, men som ändå skulle vara i samklang med naturen, miljön och andra människor på jorden.

 

Publicerad 31.08.2017 kl. 19:15

Vem är jag? - Jag är en människa med möjligheter att påverka

 

Jag är en finlandssvensk

Det är en stark del av min identitet. Att vara en minoritet och tala ett minoritetsspråk i ett land har sina nackdelar, men också fördelar. För mig är "ankdammen" mysig och jag gillar att det kan vara så lätta att hitta kontakter som på ett sätt eller annat känner en annan person man känner osv. Dessutom tycker jag om de finlandssvenska traditionerna. Jag är en stolt finlandssvensk!

Jag är just nu en studerande

Det betyder att jag inte lever med något överflöd. Det betyder också att jag är i en period där studier, att lära sig nytt och diskutera med likasinnade är viktigt. Även studentföreningar som Florakören är en stor del av mig samt alla kära vänner som jag lärt känna via körerna.

Jag är en fästmö

Och det är jag otroligt glad över. Att få leva tillsammans med en annan människa är lärorikt och mitt liv skulle nog vara lite tomt utan dig <3

 

 

Jag är en lchfare

Om man tänker på att man måste äta varje dag och jag valt att äta på ett lite annat sätt än många, då måste nog också den livsstilen vara en del av mig. Att vara lchfare idag betyder många gånger att man får en del suckar, många ifrågasättanden, många frågor, men också en och annan inspirerad människa att följa med i livsstilen. Jag är glad att jag hittade den här livsstilen och jag hoppas att de människor som lider av någonting som lchf sägs hjälpa mot hittar till livsstilen. Många är ännu helt ovetande om att det ens existerar.

Jag är en "kvinna"

Kan jag ens veta vad det betyder? Handlar det om bröst, livmoder och mens, eller går det ner på kromosonnivå? På en samhällelig nivå så sägs det att jag måste arbeta hårdare och att det finns många problem förknippade med "kön". Men jag är med i en damkör på grund av mitt röstläge och tydligen så känns ordet "kvinna" som ett bra ord för mig, så det får nu vara så tills vidare.

Jag är en global medborgare

Det betyder att jag inte vill se mig själv i en bubbla, utan att jag vet att allt jag gör påverkar andra, på ett postivt, neutralt eller negativt sätt. Jag försöker leva på ett sätt som skapar så få negativa spiraler som möjligt. Ett steg i taget.

 

 

Jag är en människa

Men jag är också bara en människa. Jag försöker, jag misslyckas, jag ger upp, men försöker igen. Jag skrattar, jag gråter, jag önskar och drömmer.

Jag är en snart 23-årig kvinna som diggar musik, nördar mig i intresse efter intresse, älskar att vara social och hamna i djupa diskussioner. Ibland är jag organiserad, ibland är jag ett kreativt kaos. Ibland är jag i ett djupt flow och ibland är jag i djupa ångesttankar.

Men jag lever. Och det gör du också som läser det här. Och jag vet att jag lever i en värld där jag har mycket att vara tacksam över. Därför vill jag ge. Därför vill jag hjälpa andra.

Jag vill inte bara tänka på mig själv. Jag vill också tänka på de som jag troligtvis aldrig kommer att träffa, men som jag ändå kanske kan hjälpa.

 

 

Genom att donera pengar jag ändå inte skulle kunna lägga på någonting bättre. För vad som jag skulle konsumera idag (som inte hör till mina livsnödvändigheter) skulle vara bättre än kanske rent vatten för en massa okända människor eller vaccin för dem? Det handlar inte om att skänka alla sina pengar och aldrig unna sig någonting, utan om att kanske en dag i månaden låta en tia fara till någon annan än sig själv.

Jag vill också att de som producerar och skördar min mat ska leva i harmoni med naturen och få rättvisa. Därför vill jag handlar ekologisk och gärna närproducerad mat och söker gärna efter fairtrade-märken i choklad, kakao och bananer.

Jag vill också se folk få utbilda sig och inte leva i rädsla, krig och otrygghet. Jag vill gärna se att människor inte tvingas in i system de inte skulle vilja leva i, som sömmerskorna världen över som gör alla billiga kläder eller de som tvingas färga läder så att en hel by drabbas av sjukdomar.

 

 

För jag är faktiskt en människa som lever på ett ställe där jag har möjligheter att påverka. Därför känns det som min plikt att påverka. Att ibland lyfta fram de som inga röster har. Som enbart lever i ett system utan påverkningsmöjligheter.

Jag kanske inte kan urtrota fattigdom eller skapa fred i världen. Men jag kan förutom att drömma om detta faktiskt kanske hjälpa en människa att utbilda sig, hjälpa en människa att överleva en naturkatastrof eller hjälpa en människa genom att donera mitt blod eller mina organ ifall mina ögon av någon anledning sluts i en olycka.

Eftersom jag är en människa som kan påverka tänker jag också göra det. Jag tänker inte passivt sitta och titta på världens elände. Jag vill aktivt kämpa för en bättre värld!

 

 

----------------------------------------------------

 

Jag vill också tacka Kuriren som skrivit en jättefin text om mig och mitt engagemang för samhället, miljön och livet. Den går att läsa här: Kuriren - Tillsammans gör vi skillnad

 

Publicerad 30.08.2017 kl. 20:49

Sex år och en dag

Igår firade jag och min kära fästman sex år tillsammans. Och den här gången fick vi vara tillsammans. Förra året var jag i Ungern och tidigare har det varit bröllop och andra turnéer med mina kära floror som hindrat oss att fira, men inte i år. Så det kändes mysigt att igen få vara hemma.

Tillsammans med dig. <3

 

 

Tänk att vi redan varit sex år tillsammans. Det är en lång tid. Längsta förhållandet jag haft i alla fall, haha. Men inte så lång om man tänker på alla de som firar 50-åriga bröllopsdagar eller liknande.

Men en början.

Och nog har vi hunnit med ganska mycket. Två väldigt olika själar som sådär bara råkade hitta varandra och fatta tycke för varandra.

Men inte har det varit så lätt alla gånger. Mina tonårsrevolter gjorde nog våra liv ganska jobbiga i början. Ibland kanske man får skratta sig lycklig över att man är så kär i början att man av någon konstig anledning känner att man klarar av allt. Också självmordsbenägna och otroligt tonårshormonella flickvänner.

Men sedan har jag försökt bli en lugnare själ. Och du har också gjort dina förändringar. Jag tror att vi båda två har förändrats till det bättre. I alla fall för oss själva.

Och det jag läste på nätet om att kommunikation är viktigt i ett förhållande. Det stämmer nog. Oj, vad vi kommunicerat. Argumenterat. Gråtit och ropat.

Men också skrattat. Umgåtts. Nickat i samtycke. Kysst.

Och tänk alla underliga funderingar man hade när man var yngre. Alla krav jag hade, både på mig själv och min partner.

Nu är många av dem borta. Eller i alla fall utsuddade och grumliga. Vem behöver så många krav egentligen? Vi klarar ju oss superbra utan dem!

Både du och jag har förändrats under dessa år. Vi är inte samma personer som vi var för sex år sedan. Varje dag vaknar jag upp bredvid en ny person.

Men det är en person jag gillar. En person jag trivs med och som jag vill vara med och utvecklas med. Som jag varje dag blir förälskad i och älskar med hela mitt hjärta.

Inte är vår kärlek så crazy som den var i början. Men den känns mer äkta idag. Jag vet vem personen brevid mig är och också vad han inte är. Åtminstone idag.

Och jag vågar också tro att nästa dag och alla dagar efter det kommer vara lika underbara och spännande som de som hittills passerat. Tillsammans med dig. <3

 

 

Jag tror att vi genom att kommunicera, lyssna, älska, förlåta och inte ta saker för givet kan skapa goda förhållanden. Och sedan ska man inte ta saker för seriöst.

Men man ska också komma ihåg att människor förändras. Man ska också lära sig att leva med den förändringen, eller acceptera att förändringar sker, både på gott och ont. Ibland kommer vi till återvändsgränser också då kanske skilda vägar är det bästa. Men tålamod och lite envishet skadar inte heller i många fall.

Men det viktigaste är också att leva i nuet. Njut av den stund man har tillsammans. Och ta det inte förgivet. Låt inte en småsak förstöra hela dagen. Fundera vad man kommer att komma ihåg från den dagen fem år framåt. Det är det viktigaste.

Vi människor är bara människor. Vi gör misstag. Men om vi kan förlåta och se ett förhållande eller en vänskap ur en större helhet tror jag vi kommer långt.

Och jag vill komma långt. Tillsammans med dig. <3

 

(Det här är en av de första bilderna på oss. Men absolut inte den sista. Älskar dig älskling! <3)

 

Publicerad 28.08.2017 kl. 16:49

Världen blir inte bättre av att sprida hat

 

Världen blir inte bättre av att sprida hat.

Världen blir inte bättre av att skada andra människor.

Världen blir inte bättre av hämnd.

 

Men...

 

Världen blir bättre av att sprida omtanke.

Världen blir bättre av att finnas till och hjälpa.

Världen blir bättre av att sprida kärlek.

 

Igår fick jag höra om sorgsna nyheter från den studiestad jag håller så kär. Jag fick följa med på avstånd av vänners och nyheters uppdateringar och uppleva de känslor som så många andra i andra städer också upplevt under de senaste åren.

En känsla av hjälplöshet. Av otrygghet. Av hopplöshet.

Men samtidigt fick jag höra hur snabbt poliserna agerade. Jag fick höra att människor varit villiga att hjälpa och erbjuda den hjälp de kan ge. Jag fick hör att krishjälp finns att få och att människor väljer att sprida glädje istället för hat.

Och det är precis så vi måste göra i fortsättningen också. Sprida glädje. Sprida kärlek och omtanke. Inte låta våra rädslor eller vår eventuella ilska sprida mörker i världen. 

Mörker finns. Vare sig man är delaktig i det eller inte. Men ljuset vinner alltid över mörkret. Varje morgon gryr en ny dag. Och varje dag kan vi visa att vi vägrar låta rädsla och hat styra våra liv.

Mina tankar går till de drabbade. De vars ögon inte får öppnas upp i egen säng samt de vars ögon förblir slutna. 

Mina tankar går också till de som tvingades uppleva otrygghet och de som varje dag tvingas uppleva denna känsla av otrygghet.

Jag hoppas att medmänsklighet är någonting vi vill sprida i dessa tider som nu. Att vi tar hand om varandra men också på något sätt får förståelse för alla de människor som flyr otrygghet och hjälplöshet i dagens värld.

Långt där inne är vi bara barn som vill ha en trygg famn att somna i. <3

 

 

Publicerad 19.08.2017 kl. 13:00

Små steg är också viktiga

cc - pixabay

 

Jag är en människa som gärna kör helt 110% på någonting när jag börjar. Varför liksom göra det halvhjärtat när man kan slukas upp av det och köra det fullt helhjärtat?

Samtidigt så finns det många orsaker att jag inte kan köra någonting till 100% fast jag kanske skulle vilja det.

Det kan handla om att jag gärna skulle äta mycket mer vegetariskt, men kanske ingredienserna saknas eller middagen/lunchen man bjuds på int är åt det håller. Det kan också handla om jag gärna skulle köra mindre bil i sommar här på landet, men många gånger går det inte.

Men det här betyder inte att allt skulle vara förlorat. Bara för att jag inte kan göra någonting helhjärtat så betyder det inte att jag inte kan göra en skillnad ändå.

Jag kan välja att äta vegetariskt de gånger jag själv lagar mat. Jag kan välja att cykla till mormor istället för att ta bilen. Jag kan välja att fortfarande handla fairtrade choklad eftersom de tydligen säljer det vid K-butiken intill jobbet.

Och dessa små val och steg betyder också någonting. Kanske inte för mig personligen på ett direkt sätt. Men för koldioxidutsläppen så är mitt lilla val ändå en skillnad. För den enskilda kakaoodlaren visar jag också att jag gör skillnad.

På samma sätt så tänker jag när någon sagt att jag har påverkat någon på ett positivt sätt genom något jag gjort eller sagt. För hela världen har mitt agerande inte kanske gjort någon skillnad. Men för den personen gjorde jag en skillnad.

Och det är också där vi börjar. Steg för steg. Människa för människa. Genom små steg kan vi skapa en förändring, som leder till stora ting.

Så ta ett litet steg. Så litet att du vet att du klarar av det. Börja där. Och bygg vidare.

Steg för steg skapar vi en förändring och förhoppningsvis en bättre värld. <3

 

Publicerad 16.08.2017 kl. 21:24

 

 

Jasmine Nedergård / 23 år / Politices kandidat i nationalekonomi vid Åbo Akademi / Global medborgare

 

Välkommen till min samhällsblogg!

 

Kunskap är makt & tillsammans är vi starka!  Vi kan påverka andra människor och miljön runtom oss vid varje val vi gör i vardagen!

Här vill jag göra skillnad genom att lyfta upp ämnen som intresserar mig inom välmående, ekonomi, livsstil och miljön. Jag förespråkar även väldigt mycket naturlig mat utan socker och kolhydrater och följer själv en lchf-livsstil med mycket vegetariska element.

Trevlig läsning!

40 inspiratörer för hållbar livsstil 2017

 

Alla bilder är tagna av mig eller är CC om inget annat anges :)
 
"We cannot become what we need to be, by remaining what we are." - Max de Pree
 
Vill du kontakta mig? Gör det via min e-mail: jasmine.nedergard(at)gmail.com
 
 
Böcker jag läst/rekommenderar:
"This change everything" - Naomi Klein
"Prosperity without growth" - Tim Jackson
"Lingon och läppstift - Hur jag gjorde mig av med onödiga kemikalier och tillsatsämnen" - Noora Shingler
"Det sötaste vi har" - Ann Fernholm
 
Dokumentärer jag sett/rekommenderar:
"The true cost" - Sanningen om klädindustrin.
"Fed up" - Sanningen om sockret.
"Cereal Killers" - Om socker, fett, kolesterol och motion.
"Before the Flood" - Om klimatuppvärmningen och människans påverkan.
"Carbloaded - Dödssugen på att äta" - Om dagens överviktiga samhälle och vad vi borde göra åt det.
"The Human Experiment" - Om kemikalieindustrin och kemikaliernas mörka skugga i våra liv.
"Terra" - Om oss, våra liv, mänskligheten, naturen och framtiden.
"Sockerfilmen" - Om socker. Jättebra!
"Sustainable" - Om vår föda och hur den ska vara hållbar generation efter generation.

 

Kategorier

Senaste kommentarer

Maj 2018

Vi göder normerna varje dag – nu är det dags att bryta dem!

April 2018

"I de små byarna på landet mår människorna bra"

Mars 2018

6 frågor och svar om klimatångest

Januari 2018

Mitt Gröna Samhälles årsresumé 2017 del 3

December 2017

Den stressfria julhelgenVad vill jag minnas från julen 2017?

November 2017

När blir det för extremt?Jag mår bra nu

Oktober 2017

Omvälvande tiderInnan jag dör vill jag se världen fortsätta leva...

Augusti 2017

Borde vi leva som på medeltiden?Vem är jag? - Jag är en människa med möjligheter att påverkaSex år och en dagVärlden blir inte bättre av att sprida hatSmå steg är också viktigaAtt ta tillvara vad naturen har att ge

Juli 2017

Att skaffa eller inte skaffa barn i hållbarhetens namnAtt ibland göra ingenting - och njuta av detMin hyllning till landet

April 2017

Sevendays kärlekslista - Mer kärlek åt alla!

Mars 2017

Långläsning: Automatisering - Världens chans att skapa ett nytt samhälle?Barn, ungdomar, utbildning, framtiden och automation

Januari 2017

Samhället och marknaden går snabbt framåt, men våra system lämnar i gamla banor...Jag tror på dig! (som vill bryta normerna)Att leva... och att döKläd- och köpstopp 2017 - Hänger ni med?

December 2016

Lucka 18: Minimalism - Ett mer miljövänligt och harmoniskt sätt att leva?Lucka 15: Ska jag ha ångest över klimatet?Varför har psykisk ohälsa blivit så vanligt?Lucka 2: Det dyrbaraste du kan ge bort är en del av din tid

November 2016

Ratatas lilla vinterlistaVad ska människan göra i ett fritt samhälle?

Oktober 2016

Aristoteles-vecka! Att rensa bort det gamla och plötsligt finna - ett tomrumJag ger dig en morgon... Du ger mig en hel dag

September 2016

Glädjetårar som kom tillbakaÅngestAtt varje dag fundera på vad jag vill göra med mitt livIdéer flödar i min hjärna - men om alla vill jag inte värna

Juni 2016

Om dagens arbetssamhälle: De jobb som betyder mest men som inte går att leva på...