Bloggposter

Vad behöver jag egentligen i livet?

 

På måndag börjar en ny vecka. På måndag är det också första oktober. Början på någonting nytt om man vill. En ny hobby, ett försök att äta mindre socker, börja skriva gradu... Så brukar i alla fall jag tänka när jag ser ett tillfälle i kalender, för så fungerar jag helt enkelt.

Men sen så läser jag om Jan Backman som lämnade allt för att segla på sin båt Henrietta. Om hur det farligaste som kan hända i livet är att man dör, och "det är ju inte så farligt", och om att vilja leva med ett så litet ekologiskt fotavtryck som möjligt, komma närmare naturen, och med det också, livet. Om att våga. ta. steget.

Och om dessa två klockrena citat av Jan Backman:

 

"Livet handlar ju om val som vi gör"

 

"Det är ju så att vi inte behöver så mycket annat än kärlek, medmänsklighet, god mat, bra vatten och ett ställe att vara på"

 

Och jag börjar ingen fundera vad jag behöver i mitt liv.

För nog är det ju konstigt hur få av oss som på något sätt uttrycker en vilja i att leva ett lugnare liv. Ett liv bortom storstadens gator och oljud och damm. Ett liv med kanske lite mindre inkomst, men desto mera livsglädje.

Allt är så förutbestämt i det här samhället, eller åtminstone hör jag inte folk uttrycka så många andra vägar. Jag tror till exempel många människor egentligen skulle vilja jobba mindre, men på något sätt tror de att deras liv skulle bli sämre utan två södernresor varje år, utan att vart annat år uppdatera mobilen och utan att kunna köpa en massa dyra presenter till sina barn.

Men tänk om man kan hitta en mening i livet bland vågorna, bland mossan i skogen eller ute på de gröna fälten. En mening i livet i hemmets inte gråa utan färgglada vardag.

 

För vad behöver jag i mitt liv?

 

Jag behöver mat på bordet, men det betyder inte att jag måste äta ute på restaurang ens en gång i veckan eller köpa en massa stora köttbitar varje vecka. Jag behöver ett ställe att sova i, men det behöver varken vara ofta i ett hotellrum eller i ett stort egnahemshus på över 300 kvadratmeter. Jag behöver också ett fortskaffningsmedel, men jag måste inte ha både en stor båt, en snöskoter och en fyrhjuling utöver en helt vanlig bil, som tar mig från A till B. Jag behöver också kläder och många olika saker, men de behöver varken vara nya eller dyra.

På något sätt så behöver jag ju också hitta en slags mening i livet. En vilja att leva helt enkelt. Skulle vara lite svårt annars.

För att kunna ha det här är ju ett jobb en lösning att titta närmare på. Åtminstone i det samhälle vi just nu lever i, om man inte vill eller är tvungen att leva på bidrag. Och jobba är ingenting jag är emot, egentligen. Jobb ger både mig och många människor en orsak att stiga upp på morgonen, en rutin i vardagen och en möjlighet att träffa andra människor.

Men jag kommer aldrig vilja ha ett jobb som tar över mitt liv. Hur bra jobbet än är så behövs den där friheten. Friheten i att ibland bara lägga sig ner i gräset eller gå en väg som ingen annan sagt att man ska gå.

Som Jan här så härligt säger i artikeln så handlar ju livet om det val man gör. Och man har ju också bara ett liv. Så det känns ganska viktigt att faktiskt redan nu fundera vad jag behöver och vill göra med mitt liv.

Och jag kan redan nu konstatera att jag kanske inte ens behöver så mycket. Jag har en stor vilja att leva ett ganska enkelt liv och jag tror att ett sådant enkelt liv också kan vara hållbart, både ekonomiskt, ekologiskt och socialt.

Man måste bara bestämma sig, att nu gör jag det här. Nu har jag funderat ut ett mål som jag vill sträva till och även om jag glömt bort att plantera trädet tidigare så ger morgondagen mig alltid en ny chans.

 

 

Imorgon är det måndag, det är 1 oktober. Det är en start på någonting nytt.

Dags att så ett frö.

01.10.2018 kl. 00:54

Sluta följa mig på instagram!

 

Följer du nära människor i ditt liv på sociala medier även om deras bilder/inlägg inte intresserar dig alls? Gör dig själv då en stor tjänst och sluta följa dessa människor.

Jag kom att tänka på det här när jag öppnade instagramappen för första gången på länge. Jag möttes av fina bilder på smörgåsar, smoothiebowls och solnedgångar. Samtidigt märkte jag att de flesta av dem inte bidrog någonting till mitt välmående. Egentligen blev jag mera arg, för jag började fundera hur länge det tog att ta den där frukostbilden och hur kaffet säkert hade svalnat innan man började dricka det.

Jag började också tänka på att ingen åt såhär för ens 10 år sedan, men nu, när de sociala medierna tagit över våra liv, måste alla maträtter kunna placeras i vilket matmagasin som helst. Ingen vacker solnedgång får gå förbi utan att vi måste ha bild på det och dela det med alla våra nära och kära (och även okända människor).

För att inte tala om att bakom den där selfiebilden finns det säkert minst 10 bilder som inte blev publicerade. Raderar vi de andra bilderna, eller fyller de bara upp vårt eget bildarkiv?

Men den stora reflektionen kom alltså när jag märkte hur många av dessa bilder som bara var "oljud" (översatt från "noise") i mitt sociala medieflöde. Som inte ledde till någon känsla, någon inspiration, utan bara var en random bild av en random människa i en random miljö.

Och jag tror inte jag är ensam med att följa människor som inte egentligen bidrar någonting till mitt liv.

Så jag bestämde att det får vara slut på det här nu!

Så mycket tid som vi alla lägger på att surfa igenom bilder och texter på våra sociala medieflöden. Så mycket tid som vi själv lägger ner på att försöka skapa den perfekta bilden. Och tänk sedan på ALLT som redan finns där på nätet. Det är ett överflöd av oljud, krafs och rent ut sagt spam.

Vi har ju bara ett liv, men på det här sättet lever vi ju inte ens fullt ut.

Så de kommade dagarna ska jag rensa. Rensa bort folk från mina sociala medieflöden som inte bidrar någonting till mitt liv. Rensa bort folk som kanske tidigare bidragit, men som jag nu vuxit från. Vi är ju alla människor som hela tiden utvecklas, så inte är det så konstigt om man inte gillar samma saker hela sitt liv. Men då ska det också bort!

 

Och här vill jag alltså också uppmana dig som följer mig på instagram: Ta bort mig om jag inte ger mervärde i ditt liv, i ditt sociala medieflöde. På mitt instagram lägger jag ju enbart upp mina lchf-maträtter, och är du varken intresserad av matbilder eller lchf-rätter så gör dig själv en stor tjänst och sluta följa mig.

Så kanske vi alla kan få lite mera mening också i vårt sociala medieflöde och lite mindre oljud. Kanske vi själv märker att man kan äta en frukost utan att lägga upp bilden på sociala medier, även om solstrålarna perfekt reflekterar ytan på porslinstallriken.

 

 

Och kanske, bara kanske, börjar vi leva lite mera i nuet och inte bara bakom en skärm.

 

 

23.09.2018 kl. 12:52

När jag upptäckte att jag blivit introvert

 

Jag har alltid älskat att vara runt människor. Älskat uppmärksamheten och älskat känslan av att börja lära känna en ny människa.

Men med åren (haha, jag är inte ens 24, men äldre blir jag ju varje dag) så har jag märkt att jag inte vill vara i dessa folkmassor och i centrums centrum mera.

Istället för att få en massa energi av att vara bland folk (som tidigare), så känner jag att jag blir trött av att hänga bland en massa människor. Jag märker hur jag uttryckligen nu för tiden vill undvika händelser där det rör sig mycket folk. Speciellt folk jag inte känner.

Och det här brukar ju beskrivas som skillnaden mellan att vara introvert och extrovert. Får du energi av att vara bland människor eller drar det energi av dig? Trivs du där det händer eller där inget händer?

Jag tycker fortfarande om att umgås med människor. Men jag väljer nu för tiden oftare djupa samtal med en människa i 5 timmar än lösryckta danssteg och småpratande i 2 timmar med flera okända, halvkända människor.

 

 

Första gången jag påriktigt började märka att jag kanske ändrats och faktiskt inte trivs i folkmassor var när jag och fästmannen besökte medeltida marknaden i Åbo här i sommar. Fullt med folk, en massa mysig musik och häftiga klädesplagg. Jag älskar det "positiva" kring medeltiden och medeltida saker.

Men trots det trivdes jag inte alls. Jag ville snabbt bort från folkmassorna och att stå och köa med en massa andra folk för att få smaka lite grillat griskött bland både människor och sjöfåglar var inte något varken jag eller fästmannen ville göra.

 

Och nu har jag nyligen kommit hem från en körturné till Island. Vi var både i Akureyri och i Reykjavik, men jag gillar Akureyri flera gånger mera än Reykjavik. Från Akureyri kunde man se bergen på nära håll och känslan att bara genom att gå uppåt några tiotals minuter från staden och plötsligt vara bland bergen var otroligt rofylld och lycklig.

Den här närheten till naturen och till tystnaden, den verkar tydligen bli mer och mer viktig för mig ju äldre jag blir. Och desto mindre viktig blir det att lära känna en massa nya människor.

Jag är faktiskt ganska nöjd med de människor jag känner och jag upplever också att jag hellre de kommande åren vill satsa på att vårda dessa relationer än att lära känna en massa nytt folk. Det känns inte heller som att jag egentligen behöver så många runtom mig. Plötsligt trivs jag otroligt mycket att bara vara för mig själv.

 

 

Och jag tror mycket av det här har dykt upp nu efter att jag börjat må bättre och inte känner att jag lider av psykisk ohälsa mera. På något sätt gömde sig min introverthet i en extrovert mask så länge som jag också mådde ganska dåligt.

Men nu, när jag upplever att jag börjat få kontroll över mina känslor och mitt inre så trivs jag otroligt mycket med mig själv och mina tankar. Det ger mig på något sätt ett inre lugn och en inre ro.

 

Samtidigt tycker jag nog fortfarande om att prata och sprida mina tankar och idéer. Men det måste inte heller vara i verbal form. Jag trivs också med att sprida mina idéer tyst såhär på en blogg. Låta folk få läsa det om de vill och känner att det kanske ger ett mervärde åt dem, men också låta folk passera förbi ett blogginlägg om det inte intresserar.

 

Så jaa, den här sommaren har jag märkt att jag faktiskt är introvert, eller åtminstone känner jag att jag just nu hör mer hemma bland de introverta än de extroverta.

Och det är okej. Det är faktiskt mer än okej. Att hitta sig själv känns otroligt givande och glädjande och jag ser fram emot att upptäcka mer av den introverta världen. Och jag gör det gärna med ett leende på läpparna, för kanske har jag plötsligt hittat ett hem, ett lungt hem där mina tankar får leva i ro och djup försjunkenhet.

 

En lycklig själ på bergsvandring med några korister bredvid staden Akureyri på Island. Fina, avskalade miljöer i naturen och en fridfull tystnad. Det gör mig glad och rofylld.

 

05.09.2018 kl. 01:34

Att fixa kroppen – om kroppspositivism och hjärnspöken

Idag vill jag prata om kroppen så varsågod, här är mina ben. Håriga, och som fallit i lågstadiet och skaffat en fult märke under ena knäskålen och som nyligen dundrat i soffkanten så att ett fint blåmärke också pryder det benet. Det är mina ben det.

 

 

Igår och i förrgår tittade jag på en norsk dokumentärserie som heter "Line fixar kroppen" (finns på Arenan). Den handlar om Line som är 27 år med flera kroppskomplex, som hon sedan försöker bena ut och övervinna i de sex små avsnitten (30 min/avsnitt).

Hon har komplex över sina enligt henne stora bröst, över magen, att vara osminkad, och i sista avsnittet, som handlar om hjärnan, försöker hon att vara så nöjd över sig själv och äntligen klä sig i bikini.

Och det är en jättebra serie! Jag har inte haft några stora kroppskomplex, som resulterat i att jag svultit mig själv eller något, men visst har jag efter puberteten ofta varit missnöjd över min mage och min röv och mina lår. Men efter den här serien blev jag redan själv också lite bekvämare i mig själv.

Och det är ju en bra sak.

Men jag kom att tänka på Ellens inlägg om kroppspositivism. Om att det här med kroppspositivism borde få vara någonting som förs av "tjocka", och inte normalstora.

Line i serien är inte "normalstor" (BMI mellan 18 och 25), men inte har hon så att säga ett BMI över 35 heller. Jag är väl egentligen inte heller normalstor, eftersom jag faktiskt har ett BMI över 25 (jaa, faktiskt), men jag har nog också ibland mått dåligt över min kropp. Ganska ofta egentligen.

För nästan alla (vare sig storlek) har komplex över sin kropp. Och det grundar ju sig många gånger på ens egna hjärnspöken.

Och jag tycker nog att det finns en stor poäng i det som Ellen säger, att låta kroppspositivitet handla om den som verkligen har stora kroppar.

Men jag tycker det är viktigt att inte förminska andra människor som inte är "tjocka" om deras hjärnspöken. För hjärnspöken kan leda till många dåliga saker. Anorexi, bulimi, psykisk ohälsa och död.

Och jag kommer att tänka på den här likheten med psykisk ohälsa och att det finns människor som anser att vissa inte ska få uppmärksamhet om sin psykiska ohälsa, eftersom de kanske haft ett så "perfekt liv". Att har man inte haft föräldrar som knarkat, blivit så mobbad så man hållit på att dö och ätit aska så mår man inte tillräckligt dåligt.

Men vi kan inte hålla på och "mäta" psykisk ohälsa och säga att "du har nu så liten psykisk ohälsa, så du har inte rätt att må dåligt". Ska vi leva i en värld där bara de som t.ex. försökt ta livet av sig får hjälp, och inte de som bara ligger hemma och mår dåligt?

På samma sätt tycker jag inte man heller ska förminska människors hjärnspöken, även om de kanske så att säga har en "nomalvikt".

Så jaa, låt tjocka kroppar får komma fram extra mycket i kroppspositivismen igen, men jag tycker vi alla måste vara lite mer ödmjuka i den här kampen. Något annat är inte hållbart.

För jag vet hur det är att ha psykisk ohälsa, att må så dåligt så man vill ta livet av sig själv, och mår någon så dåligt över sin kropp, vare sig den är "normalstor" eller "grovt överviktig" så tycker jag det måste tas på allvar.

Och då är det allas kamp.

 

 

31.07.2018 kl. 12:06

Att handla nya saker – och ändå vara tillfreds med sig själv och sina värderingar

Jag har handlat ett par nya hörlurar och en ny klocka helt utan ångest!

 

Ända sedan jag började tänka mera på ekologi och hållbarhet har jag haft ångest när jag handlar nya saker.

Och nu pratar vi inte om mat, hushållspapper och schampo. Utan om saker, fysiska saker, som man kanske inte kommer ta med sig om huset brinner upp, men som man ändå behöver och/eller vill ha.

Ångesten har kommit eftersom jag vet att alla nya saker kräver naturresurser. Att typ inga av dessa saker är producerade på ett hållbart sätt och att man knappt vet någonting alls hur de producerats.

Så jag har helt enkelt tvingat mig själv att knappt handla någonting nytt alls. Och istället satsat på att försöka hitta så mycket som möjligt på loppis eller andrahandsmarknaden.

Problemet är bara att ibland finns inte det du vill ha på loppis. Hur mycket du än letar. Och du har kanske inte heller möjligheten att varje dag besöka alla loppisar inom 50 kilometers radie bara för att försöka hitta den där ena saken som du behöver men inte vill köpa nytt.

 

Det hjälper att fundera på varför man känner vissa känslor, speciellt ångestkänslorna.

 

Då kanske det är dags att fundera på den där ångesten, och fundera på om det här är ett sunt sätt att leva sitt liv.

Jag har kommit fram till att svaret är nej.

Vill man leva hållbart måste man också komma ihåg att den livsstilen också måste vara hållbar för en själv, och inte bara för omvärlden, för alla andra.

Får man ångest för att man är för rädd att påverka jordens resurser, så att det påverkar ens vardagliga liv, då kan det vara dags att ta ett steg tillbaka och fundera över om det går att leva sitt liv enligt sina värderingar, men utan att skapa den ångest som hittills funnits med i bilden.

Jag har kommit fram till att det går.

 

Här är mina exempel:

Jag har länge haft ett par små, slitna hörlurar, som för flera månader började gå sönder i "muffarna" och senare också vara så pass sönder att man bara hörde ljudet i ena örat.

Jag har också för en tid sedan tappat bort min klocka. Mina fina klocka som jag fick av min mamma till studentpresent.

Och jag märker att jag behöver dessa två saker. Hörlurarna, för att jag dagligen är ute och går och börjat trivas att lyssna på podcasts överallt. Klocka, för att jag trivits med det förut och många gånger har fulla händer för att kunna ta fram mobilen hela tiden.

 

 

Och jag har letat.

Att hitta begagnade hörlurar och en begagnad klocka, som även passar mina behov, det har varit svårt.

Man kan säkert leta efter dessa saker i oändlighet och senare plötsligt hitta något som precis passar in i ens önskemål, men någon gång måste man börja värdera sin tid, och sitt välmående, med att istället köpa nytt.

Jag har tänkt på både klockan och hörlurarna i över ett halvt år. Jag har märkt att jag i mitt liv behöver dessa saker. Det är inga impulsköp jag gör. Det är inte så att jag köper mitt nya x antal av dessa saker.

Det är ett par hörlurar och en klocka. That's it.

 

 

Så jag köpte dem. Helt nya.

Klockan är ingen superfancy klocka, men den matchar precis mina behov. Hörlurarna är väl I guess lite mer fancy, men jag hoppas att de håller länge när jag en gång köpt nya hörlurar nu.

Och det bästa av allt – jag fick ingen ångest.

Jag sökte målmedvetet och funderade länge på mina beslut. Jag konstaterade att dessa produkter är någonting jag kommer att använda varje dag och att jag inte plötsligt börjat leva en "ohållbar livsstil" bara för att jag köpte två nya saker.

Men det viktigaste av allt, är att jag konstaterade att jag inte måste vara perfekt.

Jag tror att de här tankarna kommit både med att jag blivit äldre och med att jag nu inte är ny inom hållbarhetstänket, utan redan benat ut och lärt mig vad allt handlar om. Vad som är ohållbart och vad som inte är ohållbart.

Jag blir inte en konsumtionsråtta bara för att jag köper två nya saker som jag verkligen behöver. Det blir du inte heller.

Vi måste lära oss att välja våra strider. Och komma ihåg, att det är enklare att leva med sina värderingar livet ut om man någon gång låter sig få välja den enklare vägen.

Det har jag i alla fall lärt mig det här året. <3

 

Sammanfattning: Hur man handlar nya saker utan ångest om man är ett miljöfreak som jag:

  • Konstatera att få ångestkänslor för att handla nytt inte är ett hållbart sätt att leva.
     
  • Konstatera också att du som miljöintresserad faktiskt färdigt konsumerar väldigt lite nya saker jämfört med de flesta människor, och att planeten inte kommer att gå under för att du plötsligt köper en eller två nya saker.
     
  • Konstatera alltså att man inte måste vara perfekt i allt.
     
  • Fundera länge över valet (men inte för länge). Fundera varför du behöver saken och hur mycket du behöver den.
     
  • Konstatera genom att själv besöka loppisar och hemsidor att det inte verkar finnas den sak du behöver – för finns den köper du ju den och är nöjd att du hittade den begagnad.
     
  • Köp den sedan ny och konstatera att det nu inte handlar om ett impulsköp mera (som de flesta inköp typ handlar om), utan om ett medvetet val som krävt mycket betänketid. Satsa gärna på hållbarare varianter om det finns eller på någonting som faktiskt håller, även om det kanske är lite dyrare.
     
  • Njut sedan av din sak och använd den så ofta som möjligt. Ta hand om den och reparera den om den går sönder så den håller så länge som möjligt.
     
  • Då har du handlat en ny sak utan att få ångest.

 

 

 

 

 

 

 

29.07.2018 kl. 18:20

Funderar vi faktiskt tillräckligt mycket på vad vi vill göra i våra liv?

 

Vad är mina värderingar? Vilka människor vill jag träffa och umgås med i mitt liv och vilka saker vill jag omringa mig med?

När jag försökte komma ur den onda cykeln med depressiva tankar, men ändå mådde ganska dåligt och inte hade ork att göra så mycket, så fanns det ändå en massa tid för reflektion. Jag han reflektera över vad jag skulle vilja fylla mitt liv med.

Vem jag vill vara.

Och när jag tänker efter, skulle inte jag haft den här perioden i mitt liv redan, så tror jag inte jag skulle tänka på de här frågorna heller. Vi är redan i 11 juni och sommaren är redan på gång. Inte har jag hunnit med någon bucket-lista för sommaren och inte har jag hunnit med de små sakerna jag tänkt att "när det blir sommar så kör jag igång".

Men jag har hunnit leva i nuet - och det är jag kanske mest stolt över. Jag har varit på promenader med hunden, jag har njutit av värmen, jag har träffat vänner och bekanta och umgåtts med min fästman om kvällarna.

Och det är ju en del av vad jag faktiskt vill göra med mitt liv. Det är ett av mina mål.

Men utan att sätta mig ner och reflektera över vad jag vill med mitt liv, hur jag vill strukturera upp mitt liv, skulle jag inte kommit någonstans. Dagarna skulle passerat och plötsligt är det höst.

Jag skulle kunna stressa över saker som blivit ogjorda, men istället gläds jag över de saker som jag åtminstone gjort, och som stämmer överens med mina värderingar.

För när jag var ledsen och mådde dåligt levde jag inte i nuet. Jag levde antingen i dåtid (funderade på saker som hänt och hur allt gick snett) eller i en fantasivärld (tänk om han säger så, tänk om det här händer). Och jag mådde inte bra av det.

 

 

Så även om jag mådde dåligt en lång tid - så fanns det då tid för reflektion, speciellt under den tid som jag försökte må bättre. Och jag är tacksam att jag tog den tiden att fundera över vad jag vill göra med mitt liv, hur min livsfilosofi ser ut.

För då har jag någonting att sträva efter.

Och det är inte lycka jag strävar efter. Det trodde jag många gånger, men efter att nu också ha lyssnat på "The Minimalists"-podcast ett antal episoder, så är det ju faktiskt ett meningsfullt liv som jag strävar efter.

För om jag vill sträva efter lycka blir ju nästa tanke att jag alltså just nu inte är lycklig, och alltså är missnöjd med nuet och med mig själv och mitt liv.

Så istället vill jag leva i nuet och fylla mitt liv med sådan som jag tycker är värdefullt Många gånger har jag märkt att lyckan kommer smygande då, helt utan tidigare uppmärksamhet.

Så genom att prioritera mig själv och faktiskt sätta mig ner och fundera på vem jag är, vem jag vill vara och hur jag vill leva mitt liv, så har jag större chans att också till slut hitta meningsfullhet i mitt liv, och på det sättet också, vara lycklig, precis här och nu.

 

Och kanske, om vi är många som faktiskt börjar stanna upp och fundera på vad vår livsfilosofi faktiskt är, så kan vi skapa ett bättre samhälle, för allt och alla. <3

11.06.2018 kl. 13:31

Minimalism vs maximalism

 

Jag lyssnade länge på en massa miljöpoddar medan jag var ut och gick med vår lilla Nemi, men snart hade jag lyssnat ikapp alla. Vad ska jag göra nu tänkte jag? Jag behöver hitta någon intressant, långkörande podd. 

Och då hittade jag till The Minimalists-podden.

Vilket är lite spännande, för jag hade inte i första taget tänkt att minimalism är något som jag skulle gå igång på. Speciellt inte eftersom jag är den som pratar om att skaffa mig en bondstuga med en massa broderier på väggarna och mysiga plåtburkar i varje hörn. Och vägrar den svartvita trenden med IKEA-möbler överallt (helt okej med några, men jag vill inte ha ett helt hus kryllat av dem).

Men jag började lyssna i alla fall, och jag märkte att jag nog fått hela minimalismen om bakfoten. Eller jag märkte att mina förutfattade meningar om minimalism och om vad The Minimalists skulle ta upp var helt annorlunda än vad de sedan berättade.

Vilket är helt förståerligt, eftersom man ofta i början tänker så svartvitt om saker och ting. Har jag lärt mig någonting de senaste fem åren är det nog att saker inte behöver vara så svartvitt - en liten färgpalett fungerar ibland också.

 

 

Det jag konstaterar vad gäller minimalismen som The Minimalists tar upp är att vi borde fokusera mera på att MINImera våra materiella saker och minimera betydelsen de har i våra liv. Istället ska vi sedan MAXImera den betydelse relationer och naturen runtom oss har.

Det här tycker jag låter väldigt sunt. För jag tycker oftast att när man pratar om minimalism så handlar det BARA om stuff. Om saker, att konsumera eller inte konsumera.

Men biten om maximalism gällade våra liv och våra relationer är minst lika viktig.

Därför tror jag egentligen att maximalism är den svårare delen än minimalism, och att det är dit vi behöver komma så småningom. Det är en livsstil som också är hållbar, på många olika nivåer, både för människan och naturen.

 

 

Först måste vi lära oss att leva på mindre. Fokusera helt på det materiella och faktiskt fundera om de saker som finns i våra liv fyller någon funktion. Fundera om de otaliga resorna runt jorden stärker våra liv eller om vi lika bra kunde finna samma glädje på närmare håll.

Men leva på mindre handlar också om att kanske inte sträva efter det bästa och häftigaste hela tiden. Om att man kanske inte behöver bli vän med alla eller ha hundratals okej-nära vänner.

Sedan måste vi lära oss att leva mer på det lilla vi har. Det är oftast när man förlorar en nära anhörig eller en vän som man märkte hur mycket de betydde för en. Vi måste alltså lära oss att förstå hur viktigt det är att också värna om de relationer vi har.

Och de saker som är kvar, de måste vi förstå värdet i. Vi måste värna om de saker vi har, reparera dem när de är sönder och inte uppmuntra till en slit-och-släng kultur. Låta varje sak i våra liv inbringa glädje eller motverka frustration och olycka.

Vi måste helt enkelt maximera de resterande saker som finns i våra liv. Och då speciellt sånt som har med att uppleva närhet bland människor och närvaro i naturen och i livet.

 

cc: pixabay

 

Så om vi nu talar det här med minimalism vs maximalism, så tror jag vi måste förstå att allt i världen samspelar med varandra. Det vi minimerar på ett håll borde vi också maximera på ett annat håll. För om vi bara tar bort och minimerar så blir balansen avrubbad. Finns det yin måste det finnas yang.

Och genom att försöka leva enligt de här principerna så tror jag vi både kan bli lyckligare, samtidigt som vi gör våra nära och kära och planeten en tjänst. <3

23.05.2018 kl. 12:49

Tänk att en liten hund kunde fylla mitt liv med så mycket mening

Bilderna tagna från en varm dag nu i maj i Korsnäs vid Prästgårdsmuséet.

 

Det första som slår mot mig när jag kommer tillbaka till Åbo (från några dagars firande i Österbotten) och går ut nästa dag från lägenheten är lukten. Lukten av storstad, damm, kanske lite avgaser och en massa värme. Även om värme nog inte i sig luktar någonting.

Det känns som jag transporteras tillbaka till Afrika, som jag nog inte besökt på flera år. Men det är ju så att jag faktiskt för första gången ska tillbringa min sommar i Åbo, vilket känns lite konstigt. Jag menar hur klarar stadsbor sig utan att ha en simstrand någon kilometer från sitt hem? Vem vill köpa små, små glassbollar för över fyra euro styck. Nej, sucksuck.

Men som tur så har vi Nemi. Vår lilla nemiboll som idag fyller tre år! Som vi haft hos oss i över ett halvår och som ger oss så mycket kärlek och mening i livet.

 

 

Speciellt såhär i konstiga sommarvärmen en tidig vårdag i maj så är jag så glad att Nemi lockar en ut på promenad. Tidigare tog det nog emot, även om det var fint väder, för oss i huset att leta oss ut på en promenad.

Men med Nemi är det så lätt. Hon är nyfiken och intresserad på omvärlden och det har gjort att jag också blivit det. Intresserad. Uppmärksam.

Jag tror jag aldrig följt med vinterns alla snöflingor och vårens framfart på så nära håll förut. För med en hund ska du ut på promenad varje dag. Och speciellt i vårtider har jag varje dag gått förbi samma buske, vars knoppar varje dag öppnat upp sig mer och mer för att plötsligt öppna upp ett grönskande paradis framför mina ögon. Det är glädje det.

 

 

Och inte finns det nästan något mer avstressande än en lång, långsam promenad med vår lilla nemiboll. Glad är jag att vi får ha henne, och glad är jag att hon trivs med oss. Och kanske gladast blir jag av hur andra människor reagerar på henne. De skiner upp, frågar om de får paja henne och brister ut att hon är så sockersöt så de smälter.

Och varje dag när man kommer hem mötsman av en Nemi med viftande svans och en massa glädje.

Inte kunde vi ha hittat en bättre hund än det här. Grattis på 3-årsdagen älsklingboll. Älskar dig Nemi <3

 

 

Nemi är en rescuehund från Sankt Petersburg och här har jag tidigare skrivit om när vi hämtade hem henne: LÄNK

17.05.2018 kl. 17:43

Vi göder normerna varje dag – nu är det dags att bryta dem!

En av mina favoritbilder från favoritstället, berget bakom villan i Molpe. Jag återkommer ofta till den här bilden. Men den symboliserar mitt ständiga sökande efter svar och ständiga strävan efter ny kunskap. Och kanske det viktigaste, min ständiga strävan efter reflektion.

 

Jag har inte skrivt här på ett tag, men full av idéer är jag ändå. Jag får dem från poddar jag lyssnar på, från seminarium jag besöker och från nyheterna jag läser.

På senare tid har jag märkt av ett mönster som verkar koppla ihop mycket av de problem som finns idag. Om det så handlar om miljön eller jämställdhet, ekonomi eller hobbier.

Och det är normerna. Normerna som vi varje dag göder i vårt samhälle. Som vi gladeligen följer utan att veta vad det gör för andra människor och miljön.

Vi måste börja prata om normer – och speciellt om att bryta dem.

För nog är det ju underligt hur det ännu idag, år 2018, ska vara så svårt att förstå att det finns flera kön än två. Att vårt flygande faktiskt späder på den globala uppvärmningen och att man kan må bra fast man väljer att leva ett liv utan barn.

Så många normer som det finns i samhället, som säger hur allt borde vara – jag tror att det är boven i hela den stora samhällssjukan där var och varanna människa jag känner i min ålder mår dåligt, är utbränd eller bara lost, tappat gnistan för allt.

Jag har inget emot att det finns normer i samhället om det inte skulle vara så att så många av dem är så gamla och ouppdaterade, i alla fall enligt min mening.

Varför kan inte normerna handla mera om vänlighet, öppenhet, miljövarsamhet, acceptans, frihet, och mindre om gamla unkla strukturer och resonemang, som leder till miljöförstöring, stress, girighet och apatiskhet.

Jag är trött på att miljövänlighet inte är en av de största prioriteterna idag i samhället, på samma sätt som att jag blir förbluffad av den underliga tvåkönsindelningen i allt och alla, från tidig bebisålder till t.o.m. sällskaps- och dataspel.

Det är inte en värld jag vill att barn ska behöva växa upp i. Då vi utvecklas så snabbt inom så många andra områden, speciellt vad gäller ny teknik.

Jag skulle t.o.m kunna tycka att teknikutvecklingen gärna kunde minskas i hastighet, för att istället kunna satsa på lite utveckling inom våra kära samhällsnormer, en liten, liten uppdatering bara. Ett försök att förändra på rådande strukturer som för länge sedan borde ha förnyats.

Men det brukar alltid börja med de enskilda personerna och jag vet i alla fall vilka normer jag gladeligen vill försöka bryta.

Jag vill gärna leva ett liv som inte handlar om att sträva efter otaliga rikedomar eller bara tänka på mig själv. Där man kunde uppskatta det man har istället för att bara sträva efter nytt, nytt och nytt. Och samtidigt också komma bort från den här materialismen som speglar hela samhället. Våga utmana oss själva, våga tro på förändring.

Jag vill leva i en värld där lycka mäts av upplevelsen av tillfredsställelse istället för materiella rikedomar. Där vi faktiskt kan leva i nuet istället för att se livet passera förbi. Hinna lyssna på fågelsången som färglägger både dag och natt och hinna se knopparna som öppnar sig mer och mer för varje dag som går.

För allt det här finns redan – men vi ser det inte. Men varje gång jag bryter en norm känns det som jag ser lite mer. Jag ser att det finns en värld utanför miljöförstörande konsumism och gamla strukturer.

Men det här handlar inte bara om mig. Det handlar om oss alla. Om hela samhället.

Vi göder normerna varje dag – nu är det dags att bryta dem!

 

 

 

 

08.05.2018 kl. 00:35

"I de små byarna på landet mår människorna bra"

 

Jag kom på mig själv att faktiskt sätta mig ner och börja titta på YLEs nya satsning Egenland, som jag av någon anledning läst som "Engeland" hela tiden och inte kan för någonting i världen ändra, haha (kanske någon mild dyslexi som spökar?).

Men det är ju en fenomenalt bra serie! Älskar, älskar, älskar! <3

Citatet i rubriken är från Päivikki i andra avsnittet som driver kaféet "Korppu" i den lilla byn Sumiais och det bara igen väckte de här större känslorna om varför jag vill flytta tillbaka till landet så småningom.

Tiden som går så mycket långsammare. Relationen man har till de olika människorna på området och närheten till service och hjälp. Talkokraften och vänligheten. En möjlighet att njuta av de små stunderna i livet.

Och närheten till naturen. Till åkrarna, havet, skogen och tystnaden.

 

 

Jag och fästmannen tittade också på ett avsnitt av Anthony Bourdains Parts Unknown igår kväll som handlade om Shanghai och hur fler människor hela tiden söker rikedomen och bättre liv i staden och hela landet också. Kina har ju en av de största medelklasserna i världen just nu.

Och i en del av avsnittet följde man med någon miljonär (miljadär?) som hade något helt sjukt stort vinförråd och som hade musslor från Frankrike som samma dag flygits för att kunna äta till middagen etc.

Och jag bara tänkte igen på hur många människor som jag också följt, både i dokumentärer och i verkliga livet, som mår gott på så mycket mindre.

 

 

För rikedom är inte allt här i världen. Med mycket rikedom kan man förstås hjälpa andra, men samtidigt är också risken överväldigande stor att man förvärrar både naturen och människorna runtom sin förmögenhet.

Tänk om vi människor bara skulle försöka vara mera globala i våra sinnen. Och förstå att det vi gör också påverkar andra, speciellt naturen och de djur som inte har någonting att säga till om i den här stora globaliseringen.

 

 

Och den andra tanken som uppstod i mitt tittande på Engeland (Egenland, haha) var att "Tänk vad Finland har mycket att erbjuda!". Jag brukar ju säga att vi borde bli bättre på att turista i eget land och den här serien är ju nog det bästa bidraget för att locka människor att upptäcka Finland.

Så rekommenderar starkt serien, både för tips till platser man kan besöka i Finland och annars bara för att man börjar uppskatta en massa saker med sitt eget hemland.

Och kanske speciellt för att man kanske får samma uppvaknande som jag fick, att det inte krävs så mycket för att göra den egna byn eller stället till en magisk och spännande plats.

 

08.04.2018 kl. 10:58

6 frågor och svar om klimatångest

 

Ekofastan 2018 har valt klimatångest som ett av sina teman och har även gjort en blogglista om det med lite frågor, så de tänkte jag svara på i detta inlägg.

 

1. Har du känt klimatångest någon gång? I så fall när? Vad upplevde du?

Nu som då känner jag nog klimatångest. Ångesten kommer upp antingen då jag t.ex. glömt mina tygkassar hemma och behöver köpa en plastpåse eller om jag knappt ätit någonting vegetariskt på en vecka.

Men den är ganska kortvarig. Den större ångesten kommer nog om jag måste tänka på flygresor. Jag. Vill. Inte. Flyga. Och orsaken är enbart på grund av klimatet.

Sedan kan jag ibland få lite ångest om jag t.ex. hittar palmolja i någon produkt jag just köpt eller liknande.

Ångesten kommer ju som upp på grund av att jag har läst på om dessa saker och vet ganska bra hur mina val påverkar andra och speciellt naturen.

 

2. Då du tänker på din och världens framtid? Vad är du mest rädd för och varför? På den här frågan får du alternativ.

a) krig som berör Finland

b) klimatförändringens följder

c) kränkningar och våld i nära relationer

d) mobbning?

e) likgiltighet inför dem som lider

f) något annat, vad?

Här skulle jag svara både b) och e). Båda går på ett sätt hand i hand. Klimatförändringen kommer påverka alla. Naturen, djuren, ekosystem och oss människor.

Men vi i Norden är inte de första som drabbas. Därför kommer f) också in här i bilden. Många lider redan på grund av klimatförändringarna, av krig och stridigheter med mera.

Men det är så långt bort, att många av oss inte vill bry oss. Sedan kommer det att slå oss som en käftsmäll någon gång i framtiden.

Samtidigt så är jag väl inte riktigt rädd. Jag är mer störd och förbannad att det går så trögt. Att all attitydförändring och utveckling inte går åt rätt håll, eller att det tar så otroligt långsamt. Så det är mer en frustration än en rädsla för mig.

 

cc - pixabay

 

3. Avfallsbergen växer och finländare kastar också bort mat som kan användas. I medeltal producerar finländare 472 kg avfall per år.  Vilket avfall tycker du är svårast att minska på?

Helt klart plast. Jag vill ha bort plasten och jag vill att ersättningsprodukterna ska vara tillräckligt bra för att inte bara miljömedvetna väljer dem utan alla.

Plasten smyger sig in överallt och oftast finns det inte heller något alternativ till den. Köper du en ny produkt är den inpaketerad i plast. Matvarors förpackningar har också plast i sig och bara runt mitt skrivbord finns det ju en massa saker som är gjorda av plast.

Vilket leder mig till ett annat avfall som jag hoppas man kommer ta upp mer under de närmaste åren, nämligen elektronikavfall. Hur ska vi fixa det? Hur ska vi återvinna det på rätt sätt och faktiskt satsa på återvinningen? Tänker vi ens på sånt när vi köper elektronik idag?

 

4. Att lära känna sig själv, vem jag är på riktigt, är en nyckel till att kunna känna hopp. En del får hopp av att gå ut i skogen, en annan av att gå på yoga och en tredje av att gå i kyrkan. Vad ger hopp åt dig?

När jag ser enstaka människor som har viljan och som vägrar ge upp. Som kämpar, som försöker och som påverkar. Då får jag själv lusten att påverka.

Samtidigt så ser jag inget alternativ, alltså att vi skulle ignorera allt. Så jag vill också vara med och påverka. Och när jag ser att någon inspirerats av mig så ger det också mig hopp, att vi kan förändra, att vi kan hjälpa.

Och det finns så många människor över hela jordklotet som arbetar för miljön, för djuren och för människorna. Det ger mig hopp. <3

 

cc - pixabay

 

5. Vad tänker du på när du hör om globala miljöproblem? Påverkar det dina val?

Absolut så påverkar det. Allt jag gör. Jag vet att alla val jag gör kommer påverka andra människor och naturen. Därför försöker jag t.ex. cykla mycket och ta kollektivtrafin där man kan. Jag försöker äta mycket vegetariskt och resa lite. Jag handlar otroligt mycket begagnat och tar till gamla husmorsknep för att inte slänga ätbar mat (även om datumet passerat).

 

6. Vi uppmuntras att konsumera mycket. Hur gör du för att låta bli att köpa nya saker, vilka är dina bästa tips?

Jag går igenom vad jag har och funderar långt på förhand om det är någonting jag behöver eller kommer behöva så småningom, så att jag sedan kan välja de bästa alternativen, alltså att antingen köpa någonting nytt hållbart eller någonting begagnat.

Sedan försöker jag att tänka på hur ofta jag kan använda en produkt och om jag faktiskt kommer använda den här produkten så mycket som jag tror.

Sedan ska man alltid kolla om saken man vill ha finns att köpa begagnat. Av t.ex. alla mina datatillbehör här hemma är endast skärmen ny. Datorn, tangetbordet, högtalarna och musen är alla begagnade.

Sedan är det bra att ta hand om sina saker för att få dem att hålla längre. Det är väl den punkt som jag själv märker att jag kunde bli mycket bättre på, men inte är vi ju någon perfekt heller.

Sedan kan man försöka lägga sina pengar på andra saker instället. Typ tänka att istället för att jag köper min elfte topp så donerar jag en slant till en välgörenhetsorganisation. Då känner i alla fall jag mig glad åt mitt val.

Och till sist, så rekommenderar jag att man kollar dokumentärer om ämnet, t.ex. The True Cost, som jag nyligen sett att många bloggare lyft upp. Jag har kollat den en gång per år för att minnas varför jag inte vill köpa saker.

Så köp begagnat, njut av det du har och skänk istället slanten till välgörenhet. <3

 

cc - pixabay

 

20.03.2018 kl. 12:51

Den stressfria julhelgen

 

Vardagen börjar så småningom infinna sig igen hos de som jobbar under mellandagarna. Hos oss har fästmannen tagit ledigt så vi får ta det lugnt ända till nyår.

I år är jag väldigt nöjd över julhelgen. Eftersom vi båda är från nästan samma område i Österbotten så är vår släkt också inte så utspridd. Det här betyder att det finns många människor man borde träffa under julhelgen, vilket alltid kan kännas lite stressfyllt. Att vi båda också har frånskilda föräldrar gör det hela inte precis enklare, men i år fick vi nog till det riktigt bra!

Idag var vi också ute och gick en promenad och jag tog med mig min nya kamera som jag fick i julklapp, så den får fylla det här blogginlägget också samtidigt som jag reflekterar över julhelgen.

Fredag

Vi började på fredagskvällen med att packa så mycket som möjligt, för att kunna starta så tidigt som möjligt på lördagsförmiddagen. Det var mycket som skulle gås igenom så det blev ganska sent innan vi kunde gå och sova. 

Lördag

Men bra hade vi planerat ändå. Vi sov ungefär till halv 9-tiden på lördagen och satsade på brunch på en gång för att äta upp innehållet i kylskåpet. Sedan började vi tömma akvariet eftersom också Selma skulle få komma hem under julhelgen. 

Nemi hade nog märkt av att det var någonting på gång redan på fredagskvällen och var väldigt ängslig hela morgonen. Plötsligt hade hon också pissat på mattan, men det vara bara att skölja av det direkt i duschen så fick det vara. 

(haha, vilket förvånad min Nemi fick när hon för första gången var framför en ordentlig kamera.)

 

Det var jag som sedan körde hela vägen hem till Österbotten. Det var regnigt och stundvis snöyra, men egentligen var det mest halt på mammas infart, så resan hem gick väldigt smärtfritt, även om jag ofta körde 5-10 km under gränsen.

Väl hemma stannade jag i Molpe och samtalade med lillebrorsan och mamma medan fästmannen körde ut Selma till sitt lilla akvarie på Bergö. Vi for en sväng via begravningsplatsen och lade några ljus på våra kära bortgångna och hann också med en liten titt in hos en släkting.

Sedan tog jag och fästmannen och Nemi med lillebrorsan till Solf där vi firade julen med pappa och hans fru med hennes barn, med god julmat och lite klapputdelning på kvällen, samt lite fin, humoristisk, svensk julfilm.

Söndag - Julafton

Julaftonsdagen spenderades vid pappa och aftonen hos min moster. Vid pappa hann vi ännu med lite frukost, trevliga samtal och lite Nintento Switch-spelande. Jag och Erika, pappas frus dotter, var också ute och gick en sväng till Stundars och tillbaka med Nemi, då hon knappt fick någon längre promenad alls dagen före.

På väg tillbaka från Stundars drabbades jag av det mysigaste idyllmomentet på säkert hela året, då vi bland gamla röda bondstugor träffade på en tupp och en höna som gick förbi över vägen. Min längtan tillbaka till Österbotten och en egen liten röd stuga blev absolut inte mindre vid det ögonblicket.

Tillbaka i Molpe var vi 15-tiden och där hade mamma bunkrat upp med kaffe med tilltugg för moster med familj och mommo och oss. Sedan åkte de hem för att ställa i ordning julaftonskvällen medan vi var supernostalgiska och tittade på Kalle Ankas jul. 

Den här julen ville jag försöka vara närvarande så jag mindes inte om jag alls öppnade sociala medier en enda gång under hela julaftonen. Och det hjälpte avsevärt. Speciellt Kalle Ankas jul kändes mycket mera speciell när man satsade på att faktiskt se på alla små filmklipp och inte bara snegla på dem mellan mobilskärmen.

Sedan blev det dags för julaftonsfirande vid moster där vi åt god mat och presenter delades ut. Det var kul och jag fick flera fina julklappar. Efteråt var det dags för kaffe med tilltugg och sedan min favoritsysselsättning: spela brädspel. 

Det är någonting med brädspel och att spela det hos moster som gör mig riktigt glad. Vi hann igenom Ticket to Ride, Cluedo och t.o.m ett parti klöver 7 innan vi sa godnatt. Väl hemma hamnade jag och brorsan i en nattlig diskussion om samhälle och whatnot, en sådan som man nog bara kan ha där efter kl tre på natten. Men osams blev vi inte och kanske blev vi båda några erfarenheter rikare. <3

Måndag - Juldagen

Julgröt hos mommo blev starten på juldagen. Speciellt eftersom man faktiskt vaknade en halvtimme innan man skulle vara där. Och nog är det ändå mysigt när alla träffas där och äter tillsammans. Mommos luncher har nog alltid sammanfört oss på ett magiskt sätt. <3

Efteråt blev det dags att leta oss till fästmannens syster med familj, där vi blev bjudna på gott innan vår tredje "julafton" stundade. Och där var det nog fullt hus! Och med fyra barn finns det nog också alltid någonting att underhålla sig med eller hjälpa till med. 

Men nog tar det på krafterna. Men på ett bra sätt. Sådär som när man varit och tränat och har sjukt i musklerna nästa dag. Hellre sjukt på det sättet än sjukt i nacken för att man suttit hela dagen.

Och påväg hem så dök det upp världens snöfall. Ååh, en riktig vinter! <3 Även om man visste att man skulle bli genomblöt tog vi hunden med ut på en promenad runt "Krokaståe", som man brukar säga. 

Och Nemi, hon var så lycklig. Om det är någonting man har förstått med henne efter några månader så är det nog att hon i alla fall älskar snö och vinter. Hon hoppade runt som en sprattlig kanin och grävde nosen i snö på vart och varannat ställe.

Tisdagen - Annandag jul

Och snön fortsatte välla ner. Så vinter kom då till slut. Och så har den fått vara hela tisdagen också. Och så fick vi en ordentlig törnrosasömn då klockan stod på 13 när vi vaknade. OJ.

Men så passligt hade det ändå blivit att det fanns mat hos fästmannens mamma till kl 15, vilket smakade underbart. Speciellt hennes sallader är av de bästa som någonsin skådat.

Sedan fanns det en dröm som tyvärr inte gick i uppfyllelse. Drömmen om att en gång varje jullov kunna ta på sig ett par skidor och skida runt gården. Men jag hittade inga skor, så den drömmen gick i stöpet. Men det finns många jular kvar ännu att uppleva. I alla fall är jag otroligt glad över det lilla vinterväder vi fått uppleva. 

Sedan avslutades julhelgen hos fästmannens pappa. Och jag blev också några steamspel rikare (för någon julklapp måste man ju köpa åt sig själv).

 

Med hopp om att någon utöver mig själv fått uppleva en fridfull jul så avslutar jag den här summeringen. Om jag hinner skulle jag gärna få till en årsresumé innan det nya året nalkas, men hinner jag inte så tror jag att jag överlever också. Ha det bra!

27.12.2017 kl. 23:42

Vad vill jag minnas från julen 2017?

cc - pixabay (alla bilder)

 

Julen är på kommande och alla människor är lugna och glada. De släktingar man knappt träffat under året samlas till en god middag som man hjälpts åt att laga maten. Och istället för att änglas över att toaletten på övrevåningen inte hann bli ständad njuter man av den goda maten och skrattet av alla trevliga berättelser.

En jultomte kommer plötsligt med några trevliga presenter, men också Kalle Ankas jul eller andra trevliga traditioner får ta plats. Kanske man bestämt sig för att inte alls ha en jultomte utan haft en rolig lek att var och en lottats ut vem som ska köpa en mysig julklapp till vem.

Kanske det fanns några klappar under julgranen istället eller kanske man helt skippar julklapparna och bara satsar på att umgås och att spela sällskapsspel hela kvällen?

Julen är inte till för att dricka sig redlös så alla väljer att dricka vatten eller läsk efter det första vinglaset och barnen känner sig trygga under hela julafton. Man har också för första gången kanske skippat julskinkan eller i alla fall valt att satsa på mer vegetariskt under julbordet, för att också tänka på omvärlden.

Man kanske tar en tur till de anhöriga som lämnat oss och ser ljusen fyllda med kärlek lysa upp på gravgårdarna. Man kanske tar en tur till kyrkan och lyssnar på fina ord om tacksamhet och glädje och väljer sedan att ta dem till sig och faktiskt fundera på vad som är viktigt. Påriktigt.

Kanske man istället för att fira jul med släkt och vänner behöver jobba den 24. Men ändå kan man känna ro, för visst kan man ju fira julen lika bra den 25? Och visst är vi alla tacksamma att det finns människor som faktiskt väljer att jobba under julafton, ifall kanske en eld sprider sig eller en allvarlig krock sker.

Och inte behöver man ju fira med släkt och vänner heller. Istället har man satsat på att bjuda in hemlösa eller valt att fira jul med de som samhället ofta glömmer bort. För den eller de personerna kan det här vara den viktigaste dagen i deras liv.

 

Tacksamhet.


 

Som vanligt kring jul finns det många människor som skapar måsten, men jag tror också det är viktigt att bara för ens 5 minuter luta sig tillbaka och tänka på vad som faktiskt betyder någonting för oss. Försöka fundera på vad vi vill minnas och vad vi vill att våra barn ska minnas av den här julen.

För mig är det viktigaste med julen gemenskapen. Speciellt då man själv är borta och studerar/jobbar på annat håll så känns det otroligt viktigt att bara få sitta tillsammans och äta och spela spel med släktingar och vänner. Att få se dem, catcha upp med vad som hänt i deras liv och själv berätta vad som hänt i sitt eget liv.

Julmusiken skapar också frid i mitt sinne, åtminstone den lugna, instrumentala julmusiken. Och alla ljus som folk satt i sina fönster och runt husen värmer upp ens hjärta när man kör omkring i mörkret.

 

 

Vi kan inte alltid bestämma hur varje jul ska se ut. Det är väldigt sällan en jul blir så idyllisk som det skrevs här ovanför.

Men ändå kan vi för varje jul själv påverka hur vi beter oss. Vi kan själv påverka vad vi väljer att lägga vår uppmärksamhet på. Och kanske kan vi också påverka de i vår närhet genom att tillsammans försöka fästa vår uppmärksamhet på det som för den gemsamma gruppen betyder någonting. För vi är själv med och skapar den julstämning som vi alla drömmer om. Och jag tror att vi många gånger glömmer bort det här.

 

Vad vill jag minnas från julen 2017?

- Jag vill minnas att jag tänkte till. Att jag under julen levde i nuet och njöt av den tid som jag fick med de släktingar och vänner jag har. Att jag vet vad som i slutändan är det viktigaste. Och att jag valde att enbart fokusera på det <3

 

19.12.2017 kl. 15:53

Be the change #dammenbrister

 

 

Idag vaknade svenskfinland upp till en ny värld. En värld som vill visa att sexuella trakasserier inte är okej. En värld som vill visa att de existerar överallt, också i svenskfinland. Det här genom flera hundratals anonyma berättelser via #dammenbrister.

En del kanske funderar varför det inte känns som att någonting ändrats. Men det kan jag inte skriva under.

Man måste uppmärksamma ett problem innan människor känner att de måste förändra sig.

Och uppmärksammat, det har vi gjort idag. Tillsammans som en enad kraft sprängdes dammen.

Kunskapen och berättelserna finns ute. Nu är det dags att påverka och förändra världen till någonting bättre! <3

 

 

30.11.2017 kl. 00:23

Jag mår bra nu

 

Jag har inte skrivit ett blogginlägg på snart en månad. Varför kan man ju tycka? Ingenting allvarligt har ju hänt egentligen (förutom vår fina nya hundmedlem som jag börjat vänja mig vid). Och visst har jag ännu åsikter och läser en massa intressanta rapporter och nyheter som jag varje dag skulle kunna dela med mig åt er.

Men jag har bara velat ha en paus. En reflekterande paus. En paus att bara vara och njuta av nuet. Av var jag är nu i mitt liv.

Jag började fundera på det här efter att jag t.ex. läste Linn Jungs blogginlägg om att göra medvetna val och att det är enklare när det finns tid att tänka. På samma sätt så känner jag att jag nu har en chans att kanske luta mig tillbaka och tänka över mig själv och mina tankar och funderingar. Tänka över vad jag åstadkommit och vad jag vill att framtiden ska utvisa.

Förutom när jag skrivit om enligt mig intressanta samhälls- eller miljöfenomen/problem så har jag också ofta skrivit om känslor. Om både bra och dåliga, men kanske främst sådant som har att göra med psykisk ohälsa. Jag har skrivit om hur ensam jag kände mig i högstadiet, om hur jag alltid känt mig annorlunda och om jobbiga självmordstankar, depression, panikångest och utbrändhet i gymnasiet.

Konstigt att man ändå är kvar nu. Så mycket mörker som fanns, och ändå fanns det tid för skratt, gråt och kärlek. För känslor.

 

 

I tider av sorg och svåra mörka känslor så är alla sätt bra utom de dåliga. Jag minns t.ex. att jag i höstadiet älskade att se på Hanna Montana eftersom hon (tror jag) i serien porträtterades som att hon blev mobbad men att hon ändå i hemlighet var en popstjärna och förstås att hon ännu nu är väldigt känd. Jag minns att jag tänkte att jag ska visa alla som mobbat mig senare. Jag ska också växa upp och bli känd och framgångsrik. Hah!

Jag har nu kanske inte lika stora ambitioner idag. Visst finns det inom mig, men inte för att jag själv vill ha någon egotrip. Bara för att kanske sånt jag vill säga ska kunna nå ut till så många som möjligt. Men vad jag ville säga här var att en sådan liten sak som en serie på Disney Channel höll mitt hopp uppe under vissa jobbiga stunder i höstadiet. Hjälp kan komma från alla håll. <3

 

Men om vi går lite framåt. Jag minns ännu känslan i juni 2013 då jag snart till hösten skulle flytta till Åbo. Då hade jag mitt sista besök hos psykologen och hon önskade mig lycka till och sa att jag nog klarar mig. Jag minns min rädsla. Nej, jag kommer inte klarar det, kommer inte klara det.

Och visst har Åbo också varit en turbulent tid. På samma gång som jag fått en massa nya vänner och älskat mina studier har jag haft stunder av mörka jobbiga tankar som mer kändes som ett beroende (att vara beroende av att tänka på mörka tankar) än på att en massa saker i mitt yttre påverkade mig.

Det var inom mig som jag inte var riktigt hel ännu. Ångest, känslor av obetydlighet, svarsjuka, att inte räcka till.

 

 

Det var inte så länge sedan som jag ännu igen hade en jobbig ångestattack. Bara som att någon öppnade ett hål i en isvak och kastade i mig. Mitt under alla dessa år så upplevde jag ju så många gånger, kan det här inte bara ta slut?

Men så kom nu då den här perioden. Perioden av eftertänksamhet och tid att fundera och reflektera. Jag har funderat på hur det kändes att vara i mörker och jämför hur jag känner mig nu.

Och där någonstans så bara fanns det. Konstaterandet att det här är precis som mitt sista besök hos psykologen. Mitt jag, min själ, vad man nu vill kalla det, har nyligen försökt säga åt mig: Låt det förgågna vara förgångna. Blicka framåt. Lev.

 

Jag känner inte att jag lider av psykisk ohälsa mera. Det betyder inte att jag inte har en ångestattack nu som då, men det betyder att jag har reflekterat över dem och bearbetat alla dessa känslor på en så djup nivå att de inte skrämmer mig längre. Jag har bearbetat allt detta jag nu skrivit om så djupt att jag nu vågar lägga det i en liten låda i mitt minne med orden "tonår - ung vuxen - psykisk ohälsa".

Precis som att man inte kan vara barn hur länge som helst utan förr eller senare behöver bli vuxen så bara insåg jag det att jag nu faktiskt har kraften och viljan att våga bli kvitt mina mörka tankar. Att jag vågar acceptera det som en tid som är förbi och istället blicka framåt. Att det också kan vara ett sätt att göra ett medvetet val i livet.

Hejdå alla texter om positivt tänkande och reflekterande texter om hur man gör sin själ lycklig som jag har prenumererat på i över tre års tid. Jag har läst dem alla och jag kan dem utantill. Hejdå poddar om pepp och uppiggande citat om hur jag är betydelsefull och viktig. Jag vet det nu.

För första gången i mitt liv på säkert 10 år kan jag påriktigt säga (med samma darr i rösten som min sista dag hos psykologen): Jag klarar det. Jag mår bra nu.

 

07.11.2017 kl. 15:52

 

 

Jasmine Nedergård / 23 år / Politices kandidat i nationalekonomi vid Åbo Akademi / Global medborgare

 

Välkommen till min samhällsblogg!

 

Kunskap är makt & tillsammans är vi starka!  Vi kan påverka andra människor och miljön runtom oss vid varje val vi gör i vardagen!

Här vill jag göra skillnad genom att lyfta upp ämnen som intresserar mig inom välmående, ekonomi, livsstil och miljön. Jag förespråkar även väldigt mycket naturlig mat utan socker och kolhydrater och följer själv en lchf-livsstil med mycket vegetariska element.

Trevlig läsning!

40 inspiratörer för hållbar livsstil 2017

 

Alla bilder är tagna av mig eller är CC om inget annat anges :)
 
"We cannot become what we need to be, by remaining what we are." - Max de Pree
 
Vill du kontakta mig? Gör det via min e-mail: jasmine.nedergard(at)gmail.com
 
 
Böcker jag läst/rekommenderar:
"This change everything" - Naomi Klein
"Prosperity without growth" - Tim Jackson
"Lingon och läppstift - Hur jag gjorde mig av med onödiga kemikalier och tillsatsämnen" - Noora Shingler
"Det sötaste vi har" - Ann Fernholm
 
Dokumentärer jag sett/rekommenderar:
"The true cost" - Sanningen om klädindustrin.
"Fed up" - Sanningen om sockret.
"Cereal Killers" - Om socker, fett, kolesterol och motion.
"Before the Flood" - Om klimatuppvärmningen och människans påverkan.
"Carbloaded - Dödssugen på att äta" - Om dagens överviktiga samhälle och vad vi borde göra åt det.
"The Human Experiment" - Om kemikalieindustrin och kemikaliernas mörka skugga i våra liv.
"Terra" - Om oss, våra liv, mänskligheten, naturen och framtiden.
"Sockerfilmen" - Om socker. Jättebra!
"Sustainable" - Om vår föda och hur den ska vara hållbar generation efter generation.

 

Kategorier

Senaste kommentarer

Oktober 2018

Vad behöver jag egentligen i livet?

September 2018

Sluta följa mig på instagram!När jag upptäckte att jag blivit introvert

Juli 2018

Att fixa kroppen – om kroppspositivism och hjärnspökenAtt handla nya saker – och ändå vara tillfreds med sig själv och sina värderingar

Juni 2018

Funderar vi faktiskt tillräckligt mycket på vad vi vill göra i våra liv?

Maj 2018

Minimalism vs maximalismTänk att en liten hund kunde fylla mitt liv med så mycket meningVi göder normerna varje dag – nu är det dags att bryta dem!

April 2018

"I de små byarna på landet mår människorna bra"

Mars 2018

6 frågor och svar om klimatångest

December 2017

Den stressfria julhelgenVad vill jag minnas från julen 2017?

November 2017

Be the change #dammenbristerJag mår bra nu

Oktober 2017

Omvälvande tider

September 2017

Tre år med LCHF - Vad har jag lärt mig?Att handla på loppis för att man kan eller för att man måste

Augusti 2017

Vem är jag? - Jag är en människa med möjligheter att påverkaSex år och en dagAtt låta kreativiteten flöda bland barn

Juli 2017

Att ibland göra ingenting - och njuta av detMin hyllning till landet

Juni 2017

Om panikångest och att tappa kontrollen

Maj 2017

European Sustainable Development Week 30.5 - 5.6. Hur blir vi mer hållbara?

April 2017

Sevendays kärlekslista - Mer kärlek åt alla!

Mars 2017

Långläsning: Automatisering - Världens chans att skapa ett nytt samhälle?Varför jag hatar ordet "lagom"

Januari 2017

Samhället och marknaden går snabbt framåt, men våra system lämnar i gamla banor...3 saker vi borde fokusera på i år

December 2016

Lucka 18: Minimalism - Ett mer miljövänligt och harmoniskt sätt att leva?Lucka 15: Ska jag ha ångest över klimatet?Varför har psykisk ohälsa blivit så vanligt?Lucka 3: Konsumtion och reklam för barn - "Jag vill ha!"Lucka 2: Det dyrbaraste du kan ge bort är en del av din tid

November 2016

Ratatas lilla vinterlista

Oktober 2016

Jag kan ha ljugit för er...Att rensa bort det gamla och plötsligt finna - ett tomrumJag ger dig en morgon... Du ger mig en hel dag

September 2016

Glädjetårar som kom tillbaka