Den 31.12.2012 förlovade vi oss. Våren efter det tog vi fina förlovningsbilder i Korsnäs med fina Piisa som fotograf. Men det börjar nog vara ett bra tag sedan dess. Nästa 6 år. Hjälp! Både jag och Peter har bytt glasögon några varv, bytt klocka, frisyr etc. Men ringarna är kvar i alla fall. Och kärleken också. <3
När jag var liten ville jag bli en prinsessa. Jag älskade rosa och mindes hur fin jag kände mig i några av mina prinsessklänningar som jag fick ha när det var bröllop och andra stora händelser. Om jag inte misstar mig så ville jag säkert också ha ett stort fint prinsessbröllop när jag blev stor. Och helst förstås gifta mig med Ken, eftersom jag förstås var Barbie.
Sedan kom vuxenlivet och ett par förlovningsringar på rea för studerande framför våra ögon. Ett riktigt kap tyckte vi. Vi ska ju ändå leva våra liv tillsammans såklart.
Några månader om inte år senare förstod jag att det här med att mannen går ner på knä och frågar om man vill gifta sig med honom, det borde ju ha skett där redan i förlovningsstadiet. Men det har vi ju redan gått förbi. Ringarna är på fingret och inte talade vi egentligen då alls om bröllop. Jag minns inte ens om vi frågade varandra om vi vill gifta oss med varandra. Vi ville ju vara tillsammans, så då förlovade vi oss helt enkelt.
Men nu är dagen kommen. Nu har vi faktiskt bestämt oss att det är dags för bröllop!
Jag menar, att gifta sig, det handlar ju faktiskt om ett väldigt stort och gemensamt beslut. Och i det här hushållet har stora frågor diskuterats ända sedan förhållandet fick sin början. Jag, som den stora känsliga tänkaren jag är, har nog dragit upp varenda minsta fundering och öppnat Pandoras ask flera gånger än jag vill erkänna.
Så då känns det ganska skönt att mellan varven vara lite praktisk. Hur ser ekonomin ut? Hur känner vi oss i livet just nu? Känns det rätt för oss båda? Så gjorde vi vid förlovningen, lika bra att fortsätta med ett fungerande koncept (lite mer tankeverksamhet är det nog ändå bakom det här beslutet än det förra).
Samtidigt sörjer jag lite. Det är så ingrott i ens huvud, ifall man är tillsammans med någon, att man kanske plötsligt en dag möter sin partner, på knä, som frågar de där orden som betyder så mycket. Inte hade jag byggt upp några förväntningar i mitt huvud egentligen, men samtidigt har jag sett och hört hur fint den här stunden varit för många förhållanden.
Blev mitt liv utan den här fina stunden?
Men vänta här nu lite Jasmine. Fina stunder får du ju uppleva varje dag. När vi skrattar åt Nemis konstiga läten, myser i soffan framför tv:n och äter god middag. När vi åker hem och hälsar på våra släktingar och sedan får somna tätt intill varandra. När vi funderar på vår framtid och konstaterar att vi egentligen tycker ganska likadant.
Och sen, när vi ger varandra en kram, säger att vi älskar varandra och berättar hur mycket mening den andra ger i ens liv. Det är ju otroligt fina stunder, som man kan ha hur många som helst också efter att man har gift sig.
Så vem bryr sig egentligen att det inte var jag som sade "ja" och du som frågade. Istället var det ju vi. Vi som sa "ja" till varandra.
Och det är det viktigaste. <3
