Bloggposter

Jag mår bra nu

 

Jag har inte skrivit ett blogginlägg på snart en månad. Varför kan man ju tycka? Ingenting allvarligt har ju hänt egentligen (förutom vår fina nya hundmedlem som jag börjat vänja mig vid). Och visst har jag ännu åsikter och läser en massa intressanta rapporter och nyheter som jag varje dag skulle kunna dela med mig åt er.

Men jag har bara velat ha en paus. En reflekterande paus. En paus att bara vara och njuta av nuet. Av var jag är nu i mitt liv.

Jag började fundera på det här efter att jag t.ex. läste Linn Jungs blogginlägg om att göra medvetna val och att det är enklare när det finns tid att tänka. På samma sätt så känner jag att jag nu har en chans att kanske luta mig tillbaka och tänka över mig själv och mina tankar och funderingar. Tänka över vad jag åstadkommit och vad jag vill att framtiden ska utvisa.

Förutom när jag skrivit om enligt mig intressanta samhälls- eller miljöfenomen/problem så har jag också ofta skrivit om känslor. Om både bra och dåliga, men kanske främst sådant som har att göra med psykisk ohälsa. Jag har skrivit om hur ensam jag kände mig i högstadiet, om hur jag alltid känt mig annorlunda och om jobbiga självmordstankar, depression, panikångest och utbrändhet i gymnasiet.

Konstigt att man ändå är kvar nu. Så mycket mörker som fanns, och ändå fanns det tid för skratt, gråt och kärlek. För känslor.

 

 

I tider av sorg och svåra mörka känslor så är alla sätt bra utom de dåliga. Jag minns t.ex. att jag i höstadiet älskade att se på Hanna Montana eftersom hon (tror jag) i serien porträtterades som att hon blev mobbad men att hon ändå i hemlighet var en popstjärna och förstås att hon ännu nu är väldigt känd. Jag minns att jag tänkte att jag ska visa alla som mobbat mig senare. Jag ska också växa upp och bli känd och framgångsrik. Hah!

Jag har nu kanske inte lika stora ambitioner idag. Visst finns det inom mig, men inte för att jag själv vill ha någon egotrip. Bara för att kanske sånt jag vill säga ska kunna nå ut till så många som möjligt. Men vad jag ville säga här var att en sådan liten sak som en serie på Disney Channel höll mitt hopp uppe under vissa jobbiga stunder i höstadiet. Hjälp kan komma från alla håll. <3

 

Men om vi går lite framåt. Jag minns ännu känslan i juni 2013 då jag snart till hösten skulle flytta till Åbo. Då hade jag mitt sista besök hos psykologen och hon önskade mig lycka till och sa att jag nog klarar mig. Jag minns min rädsla. Nej, jag kommer inte klarar det, kommer inte klara det.

Och visst har Åbo också varit en turbulent tid. På samma gång som jag fått en massa nya vänner och älskat mina studier har jag haft stunder av mörka jobbiga tankar som mer kändes som ett beroende (att vara beroende av att tänka på mörka tankar) än på att en massa saker i mitt yttre påverkade mig.

Det var inom mig som jag inte var riktigt hel ännu. Ångest, känslor av obetydlighet, svarsjuka, att inte räcka till.

 

 

Det var inte så länge sedan som jag ännu igen hade en jobbig ångestattack. Bara som att någon öppnade ett hål i en isvak och kastade i mig. Mitt under alla dessa år så upplevde jag ju så många gånger, kan det här inte bara ta slut?

Men så kom nu då den här perioden. Perioden av eftertänksamhet och tid att fundera och reflektera. Jag har funderat på hur det kändes att vara i mörker och jämför hur jag känner mig nu.

Och där någonstans så bara fanns det. Konstaterandet att det här är precis som mitt sista besök hos psykologen. Mitt jag, min själ, vad man nu vill kalla det, har nyligen försökt säga åt mig: Låt det förgågna vara förgångna. Blicka framåt. Lev.

 

Jag känner inte att jag lider av psykisk ohälsa mera. Det betyder inte att jag inte har en ångestattack nu som då, men det betyder att jag har reflekterat över dem och bearbetat alla dessa känslor på en så djup nivå att de inte skrämmer mig längre. Jag har bearbetat allt detta jag nu skrivit om så djupt att jag nu vågar lägga det i en liten låda i mitt minne med orden "tonår - ung vuxen - psykisk ohälsa".

Precis som att man inte kan vara barn hur länge som helst utan förr eller senare behöver bli vuxen så bara insåg jag det att jag nu faktiskt har kraften och viljan att våga bli kvitt mina mörka tankar. Att jag vågar acceptera det som en tid som är förbi och istället blicka framåt. Att det också kan vara ett sätt att göra ett medvetet val i livet.

Hejdå alla texter om positivt tänkande och reflekterande texter om hur man gör sin själ lycklig som jag har prenumererat på i över tre års tid. Jag har läst dem alla och jag kan dem utantill. Hejdå poddar om pepp och uppiggande citat om hur jag är betydelsefull och viktig. Jag vet det nu.

För första gången i mitt liv på säkert 10 år kan jag påriktigt säga (med samma darr i rösten som min sista dag hos psykologen): Jag klarar det. Jag mår bra nu.

 

Publicerad 07.11.2017 kl. 15:52

Omvälvande tider

 

Jag går igenom en ganska omvälvande period just nu. Vi har skaffat en rescuehund vilket betyder att jag är hundägare för första gången i mitt liv. Det är omvälvande. Samtidigt har fästmannen fått ett heltidsjobb, vilket betyder att han plötsligt är borta över åtta timmar varje vardag. Det är också omvälvande.

Samtidigt är jag då ensam med Nemi, vår nya hund, om dagarna, vilket inte alltid varit lätt, då jag är en människa som är van att flyktigt fara iväg på spontana saker då jag kommer på dem. Nu ska jag plötsligt fundera hur länge Nemi ska vara ensam hemma med mera.

Först kändes det som att jag var inlåst här hemma, men ju mer vi nu prövat ha henne att vara ensam och märkt att det enda oskyldiga hon gör är att dra upp random klädesplagg i sängen så börjar jag också känna att det här nog kommer gå bra ändå. Och all kärlek hon ger varje dag. Hon är helt otrolig. <3

 

 

Sedan har jag ju då också en magister som börjar vara på slutrakan. Jag har alltså just börjat mitt femte studieår och har alla magisterkurser färdiga och en gradu som till 70-80% är färdig. Jag fyller snart 23. Det känns omvälvande.

Här kommer nog lite min livskris känner jag. Fastän jag känner mig ganska säker på att jag vill doktorera så känns det ju nog som att studielivet snart är slut. Jag är inte längre yngst i kören. Jag har inga föreläsningar mera att gå på. Jag har gått allt som krävts för mig för att göra färdigt mina studier.

Borde jag vara vis och mogen nu? En ung vuxen färdig för arbetslivet och allt vad det innebär?

Jag känner mig inte riktigt redo ännu.

Samtidigt prövade jag att praktisera en hel sommar, varje vardag, åtta timmar per dag. Och jag märkte att det var väldigt kul. Jag drar ju också en liten allsångskör varje torsdag, vilket alltid gett mig en massa energi.

Kanske jag bara föreställer mig att de enda jobb som finns sedan är jobb som jag inte skulle trivas med. Fast verkligheten kanske är helt tvärtom? Jag är i början av mitt vuxna liv och har redan fått pröva på olika områden och också olika hobbier. Jag har ännu flera möjligheter att försöka vända mitt liv åt det håll jag vill och vet att jag trivs med.

Istället för att få ångest och livskrisa kanske jag bara ska ta mig an världen med öppna ögon och inte ha så förutfattade meningar.

Jag tror nog jag hittar min plats här i livet också. Om inte, så tycker jag det är ett bra mål att sträva efter!

 

(Förra årets höstfoto med min favoritmössa som tappades bort strax efter. Men som tur så fick jag senare en ny mössa stickade av min favoritflorastickkompis H-M!)

 

Jag tror att det är bra att krisa lite ibland. Då stannar man upp och kanske börjar fundera vad det är man riktigt vill. Och då det ändå idag, den 10 oktober, också är världsdagen för psykisk ohälsa, så vill jag också ge en kram till alla andra som på något sätt känner sig malplacerade i samhället, har ångest över framtiden eller det förflutna eller lider av andra jobbiga psykiska svårigheter.

Jag har på mina 22 år hunnit bli mobbad i skolan, bli utbränd, lidit av depression och självmordstankar, ångest och panikångest. Jag står ännu kvar här. Jag har kämpat och kämpar ännu ibland.

Om du mår dåligt, tala med någon. Jag finns i alla fall här om någon känner att de behöver prata med någon. Samtidigt pratade jag med en psykolog då jag mådde som dåligast och jag vill lyfta fram hur mycket det hjälpte.

Var inte rädd att fråga om hjälp. Du är värd allt.

Publicerad 10.10.2017 kl. 13:46

Att handla på loppis för att man kan eller för att man måste

alla bilder är cc - från pixabay

 

Det finns över 100 000 barn i Finland som lider av fattigdom. Det skriver Svenska Yle idag i en artikel. Stöden i Finland kan vara helt okej generösa, men i artikel tar man upp att ifall man har två eller tre barn och plötsligt blir ensamstående samt sjuk så kommer fattigdomen med en rasande fart.

Som sjuk är det svårt att orka fylla i alla de blanketter som krävs och som sjuk ska man hela tiden behöva bevisa sin oförmåga att arbeta. Och ändå måste människor vända på slantarna varje månad. I dagens Finland.

 

 

Såhär tycker jag. Är man sjuk, psykiskt eller fysiskt och samtidigt har barn så är ett berg med blanketter ingenting jag skulle rekommendera som åtgärd för att bli frisk igen. Jag tror däremot att en basinkomst utan tecken på krav eller återbetalning skulle fungera som terapi.

Människor mår dåligt när man inte har pengar som räcker till. Det hjälper varken till det egna tillfrisknandet eller till att få barnen att känna sig delaktiga i samhället.

Så att lägga en basinkomst åtminstone till alla som är sjukskrivna tror jag skulle bli billigare än att ha folk sjukskrivna hela livet. Jag hoppas att vi vågar testa det här så vi kan se om det hjälper.

För jag är inte okej med att det finns fattiga människor i dagens Finland. Den fattigdomen ska bort. Och den i världen också. Men varför inte testa här då om en basinkomst skulle råda bot på det?

Vi människor måste öppna ögonen och inse att det ännu finns många fattiga människor i Finland och i världen. Och vi måste bekämpa denna fattidom. Inte imorgon, men idag. Inte för vår egen skull, men för barnens. <3

 

 

Publicerad 02.09.2017 kl. 13:12

Vem är jag? - Jag är en människa med möjligheter att påverka

 

Jag är en finlandssvensk

Det är en stark del av min identitet. Att vara en minoritet och tala ett minoritetsspråk i ett land har sina nackdelar, men också fördelar. För mig är "ankdammen" mysig och jag gillar att det kan vara så lätta att hitta kontakter som på ett sätt eller annat känner en annan person man känner osv. Dessutom tycker jag om de finlandssvenska traditionerna. Jag är en stolt finlandssvensk!

Jag är just nu en studerande

Det betyder att jag inte lever med något överflöd. Det betyder också att jag är i en period där studier, att lära sig nytt och diskutera med likasinnade är viktigt. Även studentföreningar som Florakören är en stor del av mig samt alla kära vänner som jag lärt känna via körerna.

Jag är en fästmö

Och det är jag otroligt glad över. Att få leva tillsammans med en annan människa är lärorikt och mitt liv skulle nog vara lite tomt utan dig <3

 

 

Jag är en lchfare

Om man tänker på att man måste äta varje dag och jag valt att äta på ett lite annat sätt än många, då måste nog också den livsstilen vara en del av mig. Att vara lchfare idag betyder många gånger att man får en del suckar, många ifrågasättanden, många frågor, men också en och annan inspirerad människa att följa med i livsstilen. Jag är glad att jag hittade den här livsstilen och jag hoppas att de människor som lider av någonting som lchf sägs hjälpa mot hittar till livsstilen. Många är ännu helt ovetande om att det ens existerar.

Jag är en "kvinna"

Kan jag ens veta vad det betyder? Handlar det om bröst, livmoder och mens, eller går det ner på kromosonnivå? På en samhällelig nivå så sägs det att jag måste arbeta hårdare och att det finns många problem förknippade med "kön". Men jag är med i en damkör på grund av mitt röstläge och tydligen så känns ordet "kvinna" som ett bra ord för mig, så det får nu vara så tills vidare.

Jag är en global medborgare

Det betyder att jag inte vill se mig själv i en bubbla, utan att jag vet att allt jag gör påverkar andra, på ett postivt, neutralt eller negativt sätt. Jag försöker leva på ett sätt som skapar så få negativa spiraler som möjligt. Ett steg i taget.

 

 

Jag är en människa

Men jag är också bara en människa. Jag försöker, jag misslyckas, jag ger upp, men försöker igen. Jag skrattar, jag gråter, jag önskar och drömmer.

Jag är en snart 23-årig kvinna som diggar musik, nördar mig i intresse efter intresse, älskar att vara social och hamna i djupa diskussioner. Ibland är jag organiserad, ibland är jag ett kreativt kaos. Ibland är jag i ett djupt flow och ibland är jag i djupa ångesttankar.

Men jag lever. Och det gör du också som läser det här. Och jag vet att jag lever i en värld där jag har mycket att vara tacksam över. Därför vill jag ge. Därför vill jag hjälpa andra.

Jag vill inte bara tänka på mig själv. Jag vill också tänka på de som jag troligtvis aldrig kommer att träffa, men som jag ändå kanske kan hjälpa.

 

 

Genom att donera pengar jag ändå inte skulle kunna lägga på någonting bättre. För vad som jag skulle konsumera idag (som inte hör till mina livsnödvändigheter) skulle vara bättre än kanske rent vatten för en massa okända människor eller vaccin för dem? Det handlar inte om att skänka alla sina pengar och aldrig unna sig någonting, utan om att kanske en dag i månaden låta en tia fara till någon annan än sig själv.

Jag vill också att de som producerar och skördar min mat ska leva i harmoni med naturen och få rättvisa. Därför vill jag handlar ekologisk och gärna närproducerad mat och söker gärna efter fairtrade-märken i choklad, kakao och bananer.

Jag vill också se folk få utbilda sig och inte leva i rädsla, krig och otrygghet. Jag vill gärna se att människor inte tvingas in i system de inte skulle vilja leva i, som sömmerskorna världen över som gör alla billiga kläder eller de som tvingas färga läder så att en hel by drabbas av sjukdomar.

 

 

För jag är faktiskt en människa som lever på ett ställe där jag har möjligheter att påverka. Därför känns det som min plikt att påverka. Att ibland lyfta fram de som inga röster har. Som enbart lever i ett system utan påverkningsmöjligheter.

Jag kanske inte kan urtrota fattigdom eller skapa fred i världen. Men jag kan förutom att drömma om detta faktiskt kanske hjälpa en människa att utbilda sig, hjälpa en människa att överleva en naturkatastrof eller hjälpa en människa genom att donera mitt blod eller mina organ ifall mina ögon av någon anledning sluts i en olycka.

Eftersom jag är en människa som kan påverka tänker jag också göra det. Jag tänker inte passivt sitta och titta på världens elände. Jag vill aktivt kämpa för en bättre värld!

 

 

----------------------------------------------------

 

Jag vill också tacka Kuriren som skrivit en jättefin text om mig och mitt engagemang för samhället, miljön och livet. Den går att läsa här: Kuriren - Tillsammans gör vi skillnad

 

Publicerad 30.08.2017 kl. 20:49

Att låta kreativiteten flöda bland barn

cc - pixabay (alla bilder är därifrån i det här inlägget)

 

Ikväll har jag för andra gången haft tre lågstadiebarn hemma hos oss i Molpe (släkt och vänner) för att spela dungeons & dragons, eller d&d, som det ofta förkortas till.

Jag introducerades till den här slags rollspelsvärlden för bara några år sedan. Före det hade jag aldrig sysslat med rollspel, även om jag alltid varit en spelnörd, både för brädspel och digitala spel.

Men d&d var någonting helt annorlunda. Här måste man tänka. Och man måste tänka utanför ramarna. Man är själv med och skapar historierna och kan egentligen påverka dem när som helst till en annan riktning.

 

 

Visst finns det digitala spel som anammat det här med olika alternativ, men i rollspel får man faktiskt vara kreativ. Här får du testa om det går att spela musik för att förtrolla elaka djur eller ifrågasätta om en "ond" varelse faktiskt är ond genom att erbjuda den sin hjälp.

Rollspel utvecklar tänkandet och det utvecklar fantasin. Det är jag helt övertygad om. Och för mig känns det väldigt viktigt att kunna få vara med och hjälpa speciellt yngre att upptäcka sin fantasi igen.

Idag sitter många barn med sina surfplattor och spelar samma spel om och om igen. Eller lyssnar på någon youtuber eller ser på avsnitt efter avsnitt efter avsnitt på samma sida.

Missförstå mig inte, jag satt nog otroligt mycket och tittade på tv när jag var liten och jag minns att jag spelade på en massa små spel på datorn på typ bolibompas hemsida och mycket annat.

Men jag minns också att jag med gröna lakan, tomma wc-pappersrullar, champagnekorkar och glittriga kjolar byggde mina egna världar som jag sedan skrev böcker om.

 

 

Och jag vill på något sätt också hjälpa barn att få utlopp för sin kreativitet. Att redan som ung lära sig tänka självständigt och inte känna att man måste tänka som alla andra. Att galna idéer kan uppmuntras ibland. Åtminstone i ett så harmlöst rollspel som d&d.

Och därför gillar jag d&d. Inte spelar vi enligt alla regler och visst har jag varit lite för snäll ibland, men fast vi bara spelat två gånger under sommaren så har de redan överträffat mig vad gäller kreativa lösningar.

Och det gör mig glad. För vi behöver mer kreativitet i dagens värld. Vi behöver tänka utanför gamla ramar ifall vi vill bygga en bättre värld. 

Ingenting har blivit bättre genom att lämna det som det är.

 

 

World Economic Forum listade också för en tid sedan olika egenskaper som är speciellt viktiga under 2000-talet och jag kan se hur många av dem går att öva på och lära sig via t.ex. ett rollspel som d&d.

Några av egenskaperna är t.ex. kritiskt tänkande, kreativitet, kommunikation, samarbete, nyfikenhet, initiativtagande, uthållighet, anpassningsförmåga och ledarskap.

Alla dessa egenskaper ser jag att man kan utveckla genom att spela rollspel. Varför inte t.o.m introducera rollspel som d&d i skolorna? Att lära sig vara kreativ och nyfiken samtidigt som man lär sig samarbeta och utveckla ett kritiskt tänkande  är mycket viktigare än att lära sig saker utantill.

Men kanske man redan är där i skolorna? Det vet jag inte. Men åtminstone vet jag att jag vill att barn ska få vara barn. Får vara kreativa och lite galna. 

Det är vad vi och framtiden behöver.

 

 

Publicerad 15.08.2017 kl. 23:38

Att ibland göra ingenting - och njuta av det

 

Ibland brukar jag få ångest ifall jag vaknar upp en dag och inte kommer på vad jag skulle vilja göra. Ingen lust att ta tag i något stort projekt, ingen lust att studera, ingen lust att renovera.

Då kan dagen ha gått och ingenting har gjorts och ångesten kommer krypande. "Ännu en dag har gått och jag har gjort ingenting." Världen blev ingen bättre plats och ingenting i mitt liv gick framåt.

Men är det så farligt? I dagens stressade värld borde man enligt de samhällsnormer som just nu finns alltid vara aktiv med något projekt. Alltid göra någonting betydelsefullt och viktigt.

Men tror ni inte att vi också behöver den där tiden för reflektion. Tiden att bara vara?

I Svenska Yles artikel Nya trender med fritidsintressen - många vill göra inget  säger Johanna Danielsson (operativchef på analysföretaget Kairo Future) att många längtar efter att göra ingenting. De flesta vill och orkar inte börja med nya hobbier eller lägga ner mer tid på de man har. Många människor vill bara vara.

 

 

Så kanske vi borde börja njuta av det där "ingenting" nu? Vakna upp på morgonen och färdigt bestämma att idag gör jag ingenting. Låta ens liv ta en lugn och behövlig paus. Jag tror att våra hjärnor behöver det, mer nu än någonsin.

Men vad är det där ingenting?

Det är säkert ganska personligt. Själv skulle jag säga att njuta i solen/skuggan/vid stranden eller villan med en bra bok är ganska nära ingenting. Ett betydelsefullt ingenting. Att rensa i rabatten eller vattna den skulle jag också säga vara nära ingenting. Så länge man gör det medvetet.

Att göra ingenting är enligt mig att låta hjärnan vila lite. Försöka fokusera på den där ena saken i ett tempo som är väldigt lugnt. Att göra en lugn lång yogasession tror jag också är bra. Eller att bara sitta i soffan och lyssna till en lugn ljudbok.

Att göra ingenting handlar inte enligt mig om att köra ett maraton av filmer eller serier eller att sitta och planera kommande resor eller fara ut och jogga med hård musik i örat.

Jag tror att vi specifikt ibland behöver göra den där ena saken och enbart den. En joggning kan vara ingenting ifall man väljer att inte ha hörlurarna på. Ifall man i långsam takt tar en steg åt gången och samtidigt reflekterar över det man ser runtom sig.

Tid för "ingenting" eller kanske det ännu bättre begreppet "tid för självreflektion" tycker jag är otroligt viktigt. Att försöka reflektera över vem man är samtidigt som man bara är. Att njuta av livet genom att bara betrakta det. Betrakta naturen och den egna andningen.

Jag tror att vi genom att oftare passar på att ta ett lugnare tempo också kan lära oss någonting om livet. Att vi kanske kan vara ganska nöjda som det är.

Ifall vi vill leva ett hållbarare liv så behöver vi kunna vara nöjda med ett enklare liv. Ett liv som inte ständigt består av en massa göranden och framtidsplaneranden.

Istället för att drömma bort till Thailand den där regninga dagen i juli så kanske man kan ta en mysig filt och en mysig bok och bara vara.

Kanske är det helt okej. Jag hoppas att det skulle kunna vara det. Att det vi har räcker. Och veta hur vi kan njuta av det. Här och nu.

 

Bilder på en solnedgång en sommarkväll - Att njuta av en solnedgång med allt vad den innebär - Det är enligt mig att göra ingenting. Ett värdefullt ingenting.

 

 

Publicerad 22.07.2017 kl. 13:50

Om panikångest och att tappa kontrollen

cc - pixabay

 

Jag har beställt ett anta böcker från Adlibris som inte kommit, eller som kanske har råkats komma till Malmö istället för till Åbo. Jag vet inte. Sånt här gör mig otroligt frustrerad, men det leder oftast sedan också till mycket ångest.

För bara några dagar sedan fanns det en nyhetsartikel om ångest på svenska yle (LÄNK). Där berättar ena personen att hens ångest verkar komma när hen känner att hen tappar kontrollen. 

Så kändes det också idag. När man hela veckan försökt fundera var ens paket är, blivit förvirrad, försökt ringa åt olika instanser, skickat mail och inte fått någonting ut av det, då kommer ångesten till sist. När det känns som att "nää, nu vet jag inte vad jag ska göra mer, hjälp".

Men den börjar gå över. Det var inte så farligt den här gången. Men det känns i kroppen ännu och kommer säkert göra det för resten av dagen.

Jag har lärt mig att försöka ta det lungt när den kommer och inte trycka bort känslan. Acceptera att "nu börjar jag gråta" och sedan försöka ha tankarna att inte fara i för mörka områden. Att fästmannen också skriver att "det löser sig nog" hjälper också.

Jag klarar mig. Behöver inte hamna i den karusell jag beskrivit tidigare. Men nog är det ändå jobbigt.

Ångesten kan ju komma för både små och stora saker. Att jag först blivit frustrerad och arg gjorde säkert att det var lättare för ångesten sedan att komma krypande, än om jag inte skulle ha reagerat med så starka känslor före.

Jag hoppas att jag kan försöka bearbeta ångesten så bra att jag inte behöver börja gråta varje gång den kommer. Men ingen stress. Acceptans, övning och ett medvetet sinne hjälper mig att klara av det bättre för varje gång. :)

 

Och för dig som har någon i närheten som lider av ångest eller depression, vill jag rekommendera att du skickar den här bilden åt idag :)

Bildkälla: Lunarbaboom

 

Publicerad 03.06.2017 kl. 14:42

3 saker vi borde fokusera på i år

cc -  pixabay

 

Nytt år betyder oftast nya möjligheter. En ny bok på 365 sidor med helt tomma blad som nu fylls för varje dag kan man säga. Inte är det egentligen så stor skillnad på 31.12 och 1.1., men våra hjärnor upplever det ändå som en bra start på en förändring tror jag. Det är väl därför som så många gör nyårslöften.

Mina nyårslöften i år är 3 till antalet:

  1. Försöka ställa in mig på att varje dag vakna tidigare (än jag brukar). Jag strävar till att jag varje dag skulle kunna vakna mellan 8 och 9 utan bekymmer.
     
  2. Aktivt börja utöva yoga och ta 5 armhävningar varje gång jag har en minut över.
     
  3. Hålla mig till min lchf-livsstil som jag faktiskt mår bäst av - och införa ännu mer vege-lchf i min mat.

 

Men utöver alla de nyårslöften som vi människor hittar på under de här dagarna så finns det enligt mig 3 saker som vi också borde fokusera extra mycket på under det här året:

 

MILJÖN (klimatförändringen)

2016 var det varmaste året hittills enligt FN. En rapport av WMO mätte också att vi nu är 1.2 grader över förindustriella nivåer. Eftersom klimatmötet i Paris bestämde att den gräns som vi ska sträva till ska vara högst 1.5 så måste vi påriktigt börja göra massförändringar vad gäller miljön. Vi måste minska köttätandet, minska beroendet av olja, plantera mer skog och träd, investera ännu mer i förnyelsebar energi mm. Det känns ändå som klimatmötet gjorde mycket gott och jag förväntar mig att även om USA med Trump som president inte i första hand kommer leda miljöinvesteringarna, så kommer ändå resten av världen inse allvaret och föra de hållbara lösniningarna framåt!

 

INKOMSTOJÄMLIKHET

Det här är en mycket svårare nöt att knäcka. Förra året ägde 1% av jorden befolkning mer än de resterande 99% tillsammans. Jag kallar det här katastrofalt! Problemet med de som har enorma mängder pengar är också att många av deras pengar finns i skatteparadis. Pengar som egentligen borde föras till folket och till staten, för att underhålla vägar, bygga skolor, skapa livskraftig sjukvård mm. T.o.m för att kanske finansiera basinkomst i många delar av världen. För stor inkomstojämlikhet kan enligt forskare/ekonomer leda till sämre finansiell stabilitet, speciellt om en stor del av medelklassen försvinner och många blir arbetslösa men också till att tillväxten hämmas, vilket också leder till mer oroligheter. Så jag vill se ett utryckligen förbjudande av skatteparadis och mer progressiv beskattning för att minska inkomstklyftorna!

 

PSYKISK OHÄLSA

Det märks hela tiden mer och mer runtom mig. Människor som stressar ihjäl sig, blir utbrända och börjar uppleva livet som meningslöst. Jag har själv varit där i gymnasiet. Jag tror att psykisk ohälsa nog funnits hela tiden, men att det åtminstone syns mer idag när människor blivit mer öppna att berätta om det. Däremot så ser jag det inte som en bra sak att så många människor runtom mig upplever psykisk ohälsa, mig själv inräknad. Genom att satsa på att minska den psykiska ohälsan så kan också samhället bli lyckligare. Jag vill se mer investeringar i psykologer och mer fokus på mental hälsa i skolorna. Om skolorna ska lära oss färdigheter för livet, varför inte då också ta upp hur man tar hand om sig psykiskt? Och jag tror inte vi alla ska sträva till att bli framgångsrika och rika heller, utan kanske hellre förstå värdet i allt vi redan har. Man blir inte lycklig enligt mig genom att sträva till att bli lycklig, man blir lycklig när man förstår hur mycket man redan har att vara lycklig över!

 

 

För mig går dessa tre saker ihop med varandra. Man kan säga att det handlar om hur man förhåller sig till andra och till sig själv. Ett fokus på miljön handlar om att man kanske inte alltid sätter sig själv i första rummet utan också bryr sig om de som inte har en röst, nämligen alla naturens djur och växter. Ett fokus på ojämlikhet handlar också att bry sig om sina medmänniskor och förstå att man inte blir lyckligare av att ta än att ge. Som sist är ett fokus på psykisk ohälsa också ett fokus på att förstå och acceptera sig själv som man är, att ingen är perfekt, inte heller de som ser ut att ha perfekta liv på nätet och att man också kan behöva hjälp och stöd utifrån (t.ex. via en psykolog) och att man inte är misslyckad för det. Jag fick tillbaka min livsgnista genom att gå till en psykolog när jag mådde som värst. Kramar till alla som just nu är utbrända eller lider av depression <3

 

Och kom ihåg: Ingen av oss är övermäktig, men

däremot kan vi alla påverka, också oss själva.

Kom ihåg att göra det!

Publicerad 04.01.2017 kl. 15:17

Lucka 18: Minimalism - Ett mer miljövänligt och harmoniskt sätt att leva?

En ny forskningsstudie som heter "Origins of Happiness" säger det som jag flera gånger tagit upp här på min blogg: Lycka kommer från annat än pengar. "... social and psychological factors are more important to the wellbeing of individuals than income levels." 

Vi är fortfarande sociala varelser och det är också bland sociala relationer som många av våra bästa minnen finns. Hur mycket vi än älskar och lägger tid på en samling av t.ex glansbilder, porslinsgrisar eller andra materiella föremål så känner majoriteten av oss ändå en mycket större sorg över en förlust av en nära bekant, släkting eller en förlorad relation än en förlust över något eller några materiella objekt.

 

Och ändå verkar vi inte komma ifrån vårt stora fokus på materiella ting. Majoriteten av befolkningen i rika länder konsumerar alldeles för mycket för att det ska vara inom ekologiska (och kanske ibland även ekonomiska) begränsningar. Och inte blir vi nå lyckligare för det. I Storbritannien visade en forskning att befolkningen kände sig mycket ensammare och olyckligare ända sedan 1970-talet även om deras inkomst överlag fördubblades (Jackson, 2009).

 

Som tur så finns det människor som ändå börjar fatta det här. Som försöker kämpa mot konsumtionshysterin och istället leva ett mer minimalistiskt liv, med fokus på välmående, sociala relationer och/eller närhet och förståelse till naturen, de som varit före oss, de som kommer efter oss och nuet.

Men för flera har minimalism ändå inte kommit frivilligt. I Japan, där de inte haft ekonomisk tillväxt på länge, så har ungdomar vuxit upp med att spara sina pengar och inte konsumera dem. Många gånger pga att de faktiskt inte har några pengar att konsumera/spendera. 

Och det är också det vad vi börjar uppleva här i Finland/Norden/industriländerna. Mer och mer människor har inte råd att konsumera någonting extra. Medelklassen (som oftast varit den som uppehållit en tillväxt) försvinner mer och mer varje dag.

 

Så för många sker det här med minimalism ofrivilligt, men att frivilligt värna om mer minimalistiska värden kan faktiskt vara en riktigt bra sak. En minimalist värderar kvalitet framom kvantitet (vilket är väldigt bra för miljön) och även får mer harmoni i sitt liv när det inte finns så mycket materiella ting som stoppar individen. Många minimalister väljer att äga väldigt lite och istället fokusera på inneboende värderingar, såsom lycka, samvaro och vålmående.

Dessa frivilliga minimalister tror jag är en del av framtidens levnadssätt. Att kunna leva mer med mindre. Ha mindre ägodelar och ändå vara lyckligare än många av oss är nu.

 

Jag känner att jag dras till minimalistiska värden, även om jag är långt ifrån att kunna kalla mig en minimalist. Men jag känner hur jag mer och mer börjar förstå, att många saker jag äger inte är någonting jag måste ha. Jag försöker även koncentrera mig på de sociala upplevelserna när jag är med folk och inte fokusera på materiella ting. Redan det här känns mer harmoniskt.

 

Så fundera om dina materiella saker tynger dig mer än de hjälper och gläder dig. Kanske har vi alla fokuserat på helt fel saker? Kanske "lev mer med mindre" faktiskt kan få oss att bli lyckligare och mer harmoniska, samtidigt som vi påverkar miljön mycket mindre?

För lite mer tips om minimalism, läs den här FACT av Leo Babauta, en minimalist som också skriver en blogg jag brukar följa, Zen Habits (LÄNK).

 

 

TL;DR (too long, didn't read): Vi blir inte lyckligare av mer materiella saker. Social samvaro och psykisk hälsa är mycket mer viktiga för vårt välmående. Varför fokuserar vi då ändå inte på det? Kanske är det dags för oss alla att börja "leva mer med mindre" och kanske hitta oss själva på vägen?

Publicerad 18.12.2016 kl. 23:55

Lucka 15: Ska jag ha ångest över klimatet?


 

Godkväll alla! I dagens lucka ska jag prata om sinnesstämningar som en miljökämpe och en som kämpar för rättvisa måste ha. Jag har t.ex. inte alltid brytt mig om miljön. Jag började aktivt läsa om miljön och miljöproblem för ungefär 3 år sedan. Det betyder att det är ganska mycket information som jag tagit in på bara dessa 3 år. Det är rapporter efter rapporter och artiklar efter artiklar. Koraller som håller på att dö ut. Regnskogar som huggs ner. Havsvatten som förgiftas och plast, plast, plast överallt. Konsumtion överrallt och tillväxt i det oändliga. Man överröstas med fakta om hur jorden faktiskt mår. Steg för steg öppnar man ögonen och börjar se den verklighet som tidigare varit dold. Man ser bortom reklam och vackra bilder. Bortom söta hundögon och fluffiga kuddar. Och man känner...

Ja vad känner man? Sorg? Ångest? Ingenting?

Eftersom jag själv nu som då drabbas av panikångestattacker så kan jag säga er; Man gör ingenting. Det blir för mycket - Man stänger öronen och ser bort, eller suger in all information, men får så mycket ångest att man bara kan sitta i ett hörn och vänta på domedagen.

Så gjorde jag i början. Det kändes så mycket. Så övermäktigt. Hur ska lilla jag kunna göra någonting åt ALLT det här?

Men sedan läste jag en helt otroligt bra artikel, som heter "Känn inte klimatångest - Känn klimatvrede". Där berättar psykologen Marta Cullberg Weston att hjärnan är usel på att hantera hot som klimatuppvärmningen, och uppmanar oss att istället för att känna ångest, som är den första känslan som kommer mot, så borde vi bli arga istället. Känna vrede!

Och plötsligt har jag en känsla. En känsla som får mig att känna mig stark och fokuserad och som får mig att vilja göra en förändring. Som ändå känns helt som en rätt känsla att känna, som varken förminskar, förvränger eller ignorerar problemet.

Så varenda gång jag idag läser någonting om klimathotet så känner jag inte ångest mer eller väljer att sluta mina ögon... Jag väljer att öppna dem ännu mer! Jag väljer att läsa mig in på ämnet och ämnena och ta redan på saker som kan vara relevanta för mig för att kunna göra en förändring till det bättre. Och jag kan säga att det fungerar. Jag har aldrig känt mig så inspirerad och arg samtidigt i mitt vardagliga liv och ändå kunna fokusera.

 

Men det finns en till känsla som är otroligt viktig att inte glömma bort. Hopp. "Hoppet är det sista som lämnar oss" säger ju ett gammalt ordspråk, och det är riktigt sant. Man måste våga hoppas och tro att jag som enskild människa kan göra en förändring. Och ibland kan det kännas tungt. Men tänk tillbaka i historien. Tänk vad mycket enstaka människor har gjort och gör (på gott och ont). Ghandi, Martin Luther King, Malala... Och tänk vad mycket vi människor har åstadkommit tillsammans! Alla vaccin som utrotat och utrotar sjukdomar, resor till månen, upptäckter inom vetenskapen och alla minnen som vi människor skapar tillsammans.

 

Tänk att ett enda litet leende kan göra någon annans dag. Ett enda lite leende. Om det kan förändra en annan människa så finns det nog många sätt för mig att påverka människor och miljö runtom mig till det bättre. Och precis som att jag inte lärt mig piano över en natt som kommer jag inte heller att rädda världen över en natt. Men för varje dag kan jag välja att öva mer (piano)/lära mig ännu mer. Göra ännu bättre val. Våga påverka. Och aldrig ifrågasätta att det jag gör är för ingenting. Historien visar att vad vi gör påverkar vår framtid.

 

Jag vill inte bara sätta mig ner och få min framtid placerat ut för mig...

 

Jag vill skapa den! <3

 

cc - pixabay

 

TL;DR (too long, didn't read): Känner du ofta ångest över den globala uppvärmningen och de orättvisor som finns i världen? Det gjorde jag också, tills jag läste en artikel som uppmanade mig att känna vrede istället för ångest. Och plötsligt kändes allt mycket enklare. När jag är arg vill jag förändra och förändra är vad vi alla måste göra. Precis som Malala, Ghaldi och Martin Luther King så kan man som enskild människa göra en skillnad. Det gäller bara att vara tillräckligt fokuserad, vilket man enkelt blir när man blir tillräckligt frustrerad. Man agerar. Så våga tro på din och min möjlighet att påverka och agera!

 

"För ett miljövänligare och rättvisare 2017"

 

Publicerad 15.12.2016 kl. 21:40

Varför har psykisk ohälsa blivit så vanligt?

cc - pixabay

 

Det stormar väldigt mycket i bloggvärlden just nu om psykisk ohälsa. Först, my point of view: Enligt mig så finns det ingenting negativt med att uttrycka sina känslor, även om det ibland är överdrivet med "Aaargh, jag blir så deprimerad av de här skoluppgifterna", fast personen säkert inte påriktigt blir deprimerad eller om någon säger "please, kill me" när de har en svår uppgift framför sig. Och då jag har själv både varit deprimerad och självmordsbenägen.

Men sen finns det viktigare saker att fundera på också. Ellen skrev ett väldigt bra inlägg ikväll där hon uppmanade oss att istället för att fokusera på "psykisk ohälsa som modeord" samt "vem som får eller inte får säga sin åsikt" (Läs HÄR, HÄR för lite briefande) så borde vi fundera på den riktiga elefanten i rummet (som jag kallar det), nämligen:

 

Varför har psykisk ohälsa blivit så vanligt?

 

... och eftersom det här är en samhällsblogg, så tycker jag det absolut platsar in att diskutera kring. Så välkommen till mina samhällsreflektioner! (Och embrace yourself, det här är ett lååångt inlägg, men jag tror ni kan lära er mycket.) Med samhällsreflektioner så menar jag ju förstås åsikter, mina eller andras. Ingenting inom samhällsvetenskap kan tolkas som exakt fakta, men det finns många forskare som uttalat sig i det här och artiklar som nämner ämnet, vilket ändå kan tolkas som några slags källor.

 

Först (innan jag vill diskutera varför): Psykisk ohälsa har ökat och det handlar inte om en "trend". Jaa, vi har kanske blivit bättre på att mäta det och det har blivit mer vanligt att tala om det, men det är ett ständigt ökande fenomen och det måste tas på allvar enligt mig. I Sverige lider 1/4 av kvinnorna av psykiska besvär och lite mindre än 1/6 av männen av det. Det betyder i Sverige en mängd individer på 1,4 miljoner människor (!). Och det är bland de unga som de psykiska problemen ökat mest. Redan år 2014 så meddelade SHVS (studenthälsovårdsstiftelsen i Finland) att vart femte (1/5) besök till dem är pga psykisk ohälsa. Det tycker jag är oroande mycket. Åtminstone känner jag flera som drabbats av psykisk ohälsa, mig själv inkluderad, och jag är bara 22. Ska jag anta att varannan människa jag möter när jag är 50 antingen är utbränd, deprimerad eller har panikångest? För det känns som att utvecklingen går ditåt när det görs så lite.

 

"Rädsla, ångest, ensamhet och stress hör till de vanligaste symptomen
bland unga studerande."

 

Ofta blir jag ganska förbluffad. Märker ingen något mönster här? Är det ingen som faktiskt blir oroad över hur många som ändå mår dåligt idag? Gör vi ingenting?

Men för att förbättra och minska på den psykiska ohälsan så måste vi ju först ta reda på VARFÖR mer och mer människor drabbas av psykisk ohälsa. Och det är ingen enkel sak. En första googling på "varför - psykisk - ohälsa" gjorde mig inte mycket klokare. Statistik om hur många som lider av psyksik ohälsa och vad det är fanns det däremot massor av.

Om man tänker på hur mycket det talas om, i alla fall i mina kretsar, så är det konstigt hur lite det dyker upp på allsmäktiga google. Ändå så har jag redan själv, men den litteratur jag läst in mig på och de rapporter jag i mina studier tagit del av, börjar se vissa oroande orsaker till varför den psykiska ohälsan kan ha ökat...

 

Varför?

 

 

Jag vill sammafatta orsakerna till några större huvudfaktorer:
 

  1. Försämrad fysisk hälsa, aka, övervikt och fetma.
     
  2. Ökade inkomstklyftor och fattidom.
     
  3. Alldeles för osäker framtid och arbetsmarknad.
     
  4. För hårda krav på individen.
    1. Från skolan, föräldrarna och samhället tills kraven överförs på en själv.
       
  5. Individens felaktiga krav/tro på "hur man blir lycklig".

 

Det verkar finnas ett samband mellan övervikt och psykisk ohälsa, och övervikt ökar hela tiden idag. Om vi tänker på hur sociala varelser vi är och hur mycket det ännu är stigmatiserat med att "vara tjock" = en sämre människa, så är det inte svårt att förstå att ju mer överviktiga människor, desto mer psykisk ohälsa finns det i samhället. Övervikt ökar ju också risk för hjärt- och kärlsjukdomar, och jag tror ingen blir lyckligare att veta av sådant heller. Det kan även göra vem som helst deprimerad att t.ex. försöka gå ner i vikt men inte få det att fungera...

Sedan är inkomstklyftor även ett stort problem. Speciellt eftersom de faktiskt har ökat otroligt mycket de senaste 100 åren (Piketty, 2013). Och om man funderar på det som Jackson (2009) t.ex. tar upp, att människor jämför sig otroligt mycket med varandra, så förstår man också att med ökade inkomstklyftor ökar den psykiska ohälsan. När mer och mer människor har tillgång till någonting som jag inte har, så blir jag nedstämd. Och när medier och internet visar hur vissa människor lever med sina otroliga mängder pengar, jaa, då blir många nog frustrerade och deppade.

Inom samma diskussion så är det också viktigt att ta upp att fattidom och social exkludering verkar öka den psykiska ohälsan. Osäker ekonomi stressar människor och skapar ångest. Och då kommer vi in på nästa punkt: Arbetsmarknaden.

Min magister kommer handla om arbetsmarknaden. Och en av mina orsaker varför jag vill skriva om det är just pga den ökade ångesten och stressen över framtiden, speciellt bland unga. Idag krävs det både mycket mer utbildning än vad våra mormödrar och farfäder behövde och arbetsmarknaden kräver också otroligt mycket mer. Idag ska du ha 5 års erfarenhet för ett "first-job" och ändå är det svårt att få fastanställning. Framtiden är osäker när AI och robotar börjar ta över en mängd olika arbeten och 9-5-jobben blir bara färre och färre. För att få jobb idag och i framtiden krävs det utbildning och kanske relativt hög sådan också. Ändå finns det många människor som inte klarar av så mycket studier.

Sedan så har jobben blivit mer som konsulttjänster i och med att mer och mer människor blir egenföretagare, där man själv är sin egen lyckas smed och där mottot alltid kommer bli: Ju mer tid du lägger ut på det här, marknadsföringen och att bli bättre, desto säkrare är det att du får en inkomst för det. Ingen ansträngning = Ingen inkomst.

Allt det här uppmuntrar ju till otroliga krav på individen, vilket är nästa punkt. Och dessa krav börjar tidigt. Redan i skolan så är "bäst" någonting man ska sträva efter och många föräldrar är också viktiga med att pucha sina barn till bra prestationer. Och allt det här är ju för att samhället kräver det. Vår kapitalistiska samhälle är uppbyggt på effektivitet och att enbart det bästa lönar sig. "Vill du bli något, så måste du kämpa för det!" (... även om du blir utbränd på kuppen...)

Och då kommer vi till den sista punkten. Eftersom vi alla vuxit upp i ett kapitalistiska samhälle, så har många också blivit hjärntvättade med att det är där vi finner lyckan, i samma mål som finns för att upprätthålla vårt kapitalistiska samhälle. "Konsumera mera så blir du lyckligare!". "Du är olycklig eftersom du inte äger den här saken som din granne äger.". "Om du arbetar mer så blir din chef glad och samhället ännu gladare." Bättre och bättre betyder lyckligare och lyckligare, och mer och mer saker, aka, högre levnadsstandard, gör oss lyckligare. "Ju mer projekt du har desto bättre." "Och kom ihåg att yoga, äta hälsosamt och socialisera. Då är du som lyckligast." ... Eller?

Vi har lärt oss att finna lyckan i helt fel saker. Våra och samhället krav för att bli lycklig fungerar ju inte. Obviously. Våra krav är ouppnåerliga och fokuserar på helt fel saker. Och det leder till att vi tappar tron på livet och tror att vi aldrig kommer kunna bli lyckliga...

Sedan, som bonus, så är det ju otroligt svår att uppfylla sina önskningar idag. Jobb tar upp en väldigt stor del av våra liv (för de som har jobb) och det finns inte mycket rum för hobbier och självuppfyllande verksamhet. Och därtill finns det då väldigt många människor som jobbar med jobb de inte tycker om. Bara för att de måste. För att klara av att leva.

 

Det här är vad jag tror är största orsakerna till att psykisk ohälsa har ökat så mycket. Samtidigt så kryper psykisk ohälsa ner till de yngre individerna, och då kan man nämna mobbning och brist på tillräckligt med psykologer samt brist på diskussion kring psykisk hälsa som bidragande orsaker.

 

Inget att det här kan med säkerhet kopplas till ökad psykisk ohälsa, men jag vågar tro att dessa faktorer ändå har en effekt, på oss och på samhället. Våra levnadsstandarder har aldrig varit så höga som de är idag och ändå mår vi bara sämre och sämre.

 

Jag skulle påstå att det då inte längre är fel på dig/mig
för att du/jag blivit psykisk sjuka.
Det är fel på samhället.
Och det krävs en ordentlig samhällsförändring för att ändra på det!

Publicerad 10.12.2016 kl. 00:21

Lucka 2: Det dyrbaraste du kan ge bort är en del av din tid

 

Juletiden betyder oftast konsumtion, och konsumtion betyder att en massa naturresurser används på våra barn och framtidens bekostnad. All konsumtion vi gör påverkar klimatet och med den här klimatuppvärmningstakten vi har idag så är vi påväg "käpprätt åt helvete" (som man nog nästan kan säga idag).

Men det är egentligen lite paradoxalt att vi konsumerar så mycket stuff som vi gör, då forskning har börjat visa att vi kanske inte blir så mycket lyckligare. I Jacksons (2009) bok "Prosperity without growth" tar han upp psykologen och forskaren Tim Kassers forskning om att:

"människor som satsar mer på inneboende värderingar är både lyckligare och känner av större nivåer av ansvarsfullhet gentemot miljön än människor som satsar mest på materialistiska värden" (fri översättning)

Inneboende värderingar är värden som inte riktigt går att mäta, såsom frisk natur, samarbete, umgås med andra, fred mm. Materialistiska värden är istället t.ex. ett stort hus med tv i varje rum, en ny fin bil med alla bekvämligheter som går att mäta, en snygg och dyr märkesväska mm.

Det här kanske inte är så nytt för många, men ändå tänker man inte riktigt hela vägen. Om inneboende värderingar gör människor lyckligare, varför satsar vi inte på gåvor som stärker dem istället för gåvor som bara stärker de materiella värderingarna?

Och jag har kommit fram till att en av de mest inneboende gåvorna man kan ge (enligt mig) är sin tid. Sin uppmärksamhet och sitt stöd. I dagen uppkopplade värld har många glömt bort det här med att bjuda över folk på mat, träffas på en kopp kaffe, sätta sig ner hos en släktings barn och leka med lego med dem eller rita eller spela spel. Visa att man ser den andra personen och att man bryr sig om att hen existerar.

Att ge sin tid i julklapp kan handla om att alla vid julbordet tillsammans ordnat julmaten, att man sitter och njuter och talar med varandra. Man kan också ge en gåva i form av en dikt man skrivit om hur mycket den andra personen betyder för en, eller bara helt enkelt säga det åt den här personen. Man kan köpa upplevelser som man vill göra med den här andra personen eller vill att den andra personens familj ska göra tillsammans för att stärka sammahållningen.

Vill man vara lite materiell utan att det blir konsumtionsbetonat kan man ge bort presenter som man gjort själv. Man kan baka bröd, sticka yllesockor eller erbjuda sig att reparera söndriga kläder/skor mm. Det handlar också egentligen om att man ger sin tid för en annan person för att man bryr sig om hen.

Och alla dessa gåvor, immateriella som handgjorda gåvor, minska otroligt mycket på konsumtionen och är alltså också ett mycket bättre val för miljön. Miljön mår bättre och vi människor mår bättre. Win-win.

Det är också viktigt att vi som människor förstår värdet i dessa presenter. Reklambranschen har tutat i oss i måånga år om hur lycklig du borde bli men en ny, fin tv, fast lyckan kanske ändå kunde vara större av stickade sockor av någon mor- eller farförälder eller en enkel middag med nära och kära.

I vår släkt har vi flera traditioner kring juletid där vi vissa datum och tider oftast är samlade hos en viss släkting. Och för många kan det här kanske kännas som "tråkigt" eller "stressande", att "alltid vara där och där". Men förstår man innebörden i hur otroligt viktigt det är för människor, och för en själv, att få träffa andra och umgås... då förstår man också värdet i dessa underbara träffar med släktingar.

En viktigt sak jag ännu vill ha nämnt är att den största gåvan vad gäller tid inte är kring jul, utan på en helt vanlig, tråkig vardag. När din gåva är helt oförutsägbar av den andra personen. När du vågar ta steget och bjuda in en gammal barndomsvän på middag eller frågar någon i släkten om de vill ta en pidrokväll någon dag mitt i februari, juni eller augusti. När du erbjuder dig att hjälpa till med vårstädningen hos den bekanta som väntar barn eller när du bara ringer åt din mamma eller pappa för att höra hur de har det.

 

Den viktigaste gåvan i livet är inte att ta, utan att ge <3

 

TL;DR: (too long, didn't read) Vi människor konsumerar en massa materiella saker åt varandra kring jul och födelsedagar, fast forskning visar att det är de inneboende sakerna (samvaro, upplevelser etc) som ger oss och andra mer lycka. En av de viktigaste sakerna man enligt mig kan ge är sin tid, och att man också förstår värdet i gåvor man får som en annan människa lagt ner sin tid på.

 

"För ett rättvisare och miljövänligare 2017"

Publicerad 02.12.2016 kl. 10:00

Är det bra att våra samhällen utvecklas så snabbt?

 

Jag sitter och läser en bok om Etik & Politik (Thurén, 2015) just nu och fastnade lite vid tanken om jämlikhet. Det som Thurén tar upp är att det verkar finnas en "målkonflikt" (Att äta kakan och ha den kvar) vad gäller jämlikhet sådär praktiskt. Han nämner att inkomstskillnader och materiella belöningar behövs för att vi ska vara effektiva och kreativa. Men samtidigt så genererar ojämlikhet sociala och personliga problem såsom brottslighet, fysisk och psykisk sjukdom mm.

Ifall det faktiskt är såhär, vad borde vi då välja? Jag känner en massa människor som mår psykiskt dåligt i vår värld och jag har själv mått väldigt dåligt. Det är krav, på krav, på krav och sedan ska vi fösöka vara så effektiva som möjligt också. Känns som att jag hör ordet "effektivisering" hela tiden.

Men kanske är det dags att fundera lite. Måste effektivisering ALLTID vara det där större målet? Om vi skulle behöva välja mellan dessa två, känns det inte ganska viktigt att också värna om människors psykiska (och förstås fysiska) hälsa?

För mig känns det som att joo, effektivisering är bra, MEN, bara till en viss gräns. Det känns som att vi börjat gå över den gränsen och då kan vi också se att de sociala och personliga problemen ökar.

 

Till vilket pris sker vår effektivisering? Är det kanske inte så bra att vårt samhälle utvecklas så snabbt?

Publicerad 09.10.2016 kl. 19:50

Glädjetårar som kom tillbaka

 

Jag gjorde en intressant iaktagelse i somras. Jag minns inte datum, plats eller tillfälle, men jag minns tydligt och klart de tankar som snurrade förundrat i mitt huvud just då.

 

Tankarna går tillbaka till att jag hade haft så roligt så jag började gråta av skratt en dag. Vilket oftast är en helt underbar känsla. Kallas ju glädjetårar, eftersom det joo, faller tårar ner för kinden, men de är skapade för att man har sååå roligt, eller är såå glad över någonting.

Varför väckte det här så mycket känslor i mig? Det var alltså inte själva glädjetårskänslorna som jag förundrades över utan själva känslan, hur det känns i kroppen och i sinnet när man skrattar eller är så glad att man gråter. Jag märkte att det kändes ovanligt. Jag började fundera på när jag senast hade skrattat så mycket så jag gråtit.

 

Jag kom inte på när det skulle ha varit.

 

Även om jag som sagt funderade mycket kring det här då (eller kanske några minuter efteråt) så kände jag samtidigt en så stor lättnad. Jag märkte att jag hade saknat dessa sprudlande känslor och jag var såå överlycklig att jag igen fått uppleva det.

Varför var det här en så stor deal då? Joo, som person är jag oftast väldigt glad, sådär glatt positiv till livet (förutom när jag har mina bottensvängningar), och det är absolut inget fake med min glädje. Den är skapad helt av mig själv och det är helt äkta känslor jag har, men det handlar om en helt annan sak att skratta så mycket så man gråter.

Jag kan inte gråta på beställning och då jag skrattar så jag gråter så "släpper" ja ju på något sätt kontrollen över min glädje. Jag började fundera om jag inte "släppt kontrollen" på länge, eller på något sätt hämmat den tidigare i år. Jag skrev ju min kandidatavhandling och kanske hade det stressigt sådär överlag och kanske någonstans där efter, då avhandlingen var klar och andra projekt lyckades så kunde jag "släppa loss" mina känslor igen och det kändes så befriande och skönt!

Jag har sedan dess hunnit skratta så jag gråter flera gånger i sommar och i höst och jag märker hur min tillvaro blir så mycket bättre av att jag kan få ha dessa små stunder i mitt liv.

Min poäng med den här texten är kanske igen att få mig att acceptera det jag har och speciellt kanske lättare märka av i framtiden ifall små saker som dessa (fast det personligen är stora saker) försvinner eller tonas ner. Att jag då kan sätta mig ner och fundera hur det står till med mig själv.

 

Men att mina glädjetårar kom tillbaka, det är jag så otroligt glad över. Sånt ger mig hopp! <3

 

 

 

 

 

Publicerad 28.09.2016 kl. 14:28

Ångest

 

Jag känner hur jag bara vill sjunka ner genom golvet och marken,

Jag känner hur mina vanligtvis positiva tankar flyr för något mycket större, mäktigare och mörkare,

Istället för att fortsätta vara mig själv blir jag som en annan, ändå som mig själv, fast tvärtemot,

En version som jag inte ens känner igen mig själv i, som jag inte vill säga är jag,

Men som ändå tar över mina tankar och vägrar släppa taget,

Jag är inte = ångest, det är inte jag, men ändå är det mina egna tankar, fast de är så främmande för mitt vanliga jag,


 

Jag brukar förklara min ångest åt andra som att jag åker i en karusell, en helt vanlig karusell,

Men det finns en stor skillnad, och det är att karusellen inte är ute i naturen, utan instängt i ett runt rum, med väggar så nära så att de nästan rör i kanterna på karusellen,

Det finns bara en öppning för att ta sig ut ur karusellen, och den öppningen är så liten, så man måste kasta sig ut, med huvudet före, för att alls ha någon chans att lyckas,

Och ju mer ångesten och känslostormarna förvärras, desto hårdare börjar karusellen gå, och desto svårare blir det att våga kasta sig ur karusellen,

Så då kanske andra också kan förstå, att det inte är så enkelt att bara "sluta ha ångest",

För där sitter man i karusellen, som bara åker snabbare och snabbare, för att man inte tidigare vågat hoppar ur den, eller ens kunna tänka sig tanken, och sedan börjar man känna att det snart är försent, för inte orkar man sitt i karusellen resten av sitt liv,

Och då kanske ni andra kan förstå, att man till slut helst vill få ett slut på den här karusellen, den här känslostormen,

Och då finns det som jag då ser det två val,

Det ena är att med flit kasta sig ut i väggen och troligtvis krossas, för att få slut på karusellresan så snabbt som möjligt, utan extra ansträngning,

Det kan vi ju alla förstå är det absolut sämsta valet, men det finns ändå där och gror, då karusellens fart börjar bli övermäktig för ens psyke,

Och det andra är att våga chansa, våga fokusera på den där öppningen, på "ljuset", på världen utanför,

Och ju mer jag fokuserar, desto saktare blir min andning och desto saktare börjar karusellen gå,

Men den slutar aldrig snurra,

Det krävs fortfarande mycket mod att våga släppa den ångest som just kändes som det enda som existerade i världen, och visst tvekar jag många gånger innan jag vågar,

Men hittills jag jag ändå vågat,  kastat mig, och klarat mig, med hjälp av någon,

Men jag är ändå alltid helt utmattad och har många nya ångestkaruseller i närheten som jag lätt kan dras in i, innan jag igen kan gå vidare  och komma tillbaka till mitt normala, ultrapositiva jag.

 

 

Min dröm är att jag skulle kunna kontrollera mina känslor så bra, att de gånger jag känner att ångesten är påväg så är jag ändå inte i karusellen utan utanför den,

Jag skulle betrakta den från en utomstående vinkel och fundera om det är värt att hoppa in i den för att jag ju vet hur svårt det är att komma bort från den,

Och istället för att då åka i karusellen den gången, så bara nickar jag varsamt, och går åt det andra hållet, tills ljudet av den snurrande karusellen bara blir tystare och tystare, tills det känns som att den aldrig existerat,

Då skulle känslorna inte vara utmattning, utan hopp och glädje, över att jag gjorde rätt val, då redan från början... <3

Publicerad 25.09.2016 kl. 02:09

 

Jasmine Nedergård / 22 år / Politices kandidat i nationalekonomi vid Åbo Akademi / Global medborgare

 

Välkommen till min samhällsblogg!

 

Kunskap är makt & tillsammans är vi starka!  Vi kan påverka andra människor och miljön runtom oss vid varje val vi gör i vardagen!

Här vill jag göra skillnad genom att lyfta upp ämnen som intresserar mig inom välmående, ekonomi, livsstil och miljön. Jag förespråkar även väldigt mycket naturlig mat utan socker och kolhydrater och följer själv en lchf-livsstil. Utmanar mig själv att äta mer vegetariskt.

Trevlig läsning!

40 inspiratörer för hållbar livsstil 2017

 

Alla bilder är tagna av mig eller är CC om inget annat anges :)
 
"We cannot become what we need to be, by remaining what we are." - Max de Pree
 
Vill du kontakta mig? Gör det via min e-mail: jasmine.nedergard(at)gmail.com
 
 
Böcker jag läst/rekommenderar:
"This change everything" - Naomi Klein
"Prosperity without growth" - Tim Jackson
"Lingon och läppstift - Hur jag gjorde mig av med onödiga kemikalier och tillsatsämnen" - Noora Shingler
"Det sötaste vi har" - Ann Fernholm
 
Dokumentärer jag sett/rekommenderar:
"The true cost" - Sanningen om klädindustrin.
"Fed up" - Sanningen om sockret.
"Cereal Killers" - Om socker, fett, kolesterol och motion.
"Before the Flood" - Om klimatuppvärmningen och människans påverkan.
"Carbloaded - Dödssugen på att äta" - Om dagens överviktiga samhälle och vad vi borde göra åt det.
"The Human Experiment" - Om kemikalieindustrin och kemikaliernas mörka skugga i våra liv.
"Terra" - Om oss, våra liv, mänskligheten, naturen och framtiden.
"Sockerfilmen" - Om socker. Jättebra!
"Sustainable" - Om vår föda och hur den ska vara hållbar generation efter generation.