Bloggposter

Lucka 12: Tonerna som finns där för dig - genom hela livet

 

Vad skulle livet vara utan musik? Jag vet att mitt liv skulle vara så mycket tråkigare, och tommare. Jag skulle aldrig ha fått träffa de vänner jag känner idag utan musiken, och jag skulle aldrig ha fått leda en kör utan musiken. Jag skulle inte heller ha retat ihjäl min lillebrorsa med alla barnsånger som fanns när vi var små, men sånt hör ju till barndomen.

Musiken har funnits med mig hela livet. Den har stärkt de känslor som funnits. Har jag varit ledsen har jag lyssnat på sorgsna låtar och dränkt mig i dem. Konstigt nog har det ändå tröstat mig också.

Har jag varit glad så har jag lyssnat på glada sånger, och humöret har hållits kvar ännu längre än vad det annars kanske skulle ja gjort. Och kring julen så lyssnar jag på vacker körmusik och fina julsånger, så finner jag stämningen direkt. När jag ska städa lägger jag igång lite salsamusik eller zumbamusik och så är jag också i gång direkt. På fester så höjs också stämningen och humöret av några snapsvisor eller allsånger, alla gånger!

Jag har alltså märkt att musik är ett väldigt enkelt sätt att finna den stämning som man vill ha just nu.

 

 

Men musik kan också ge mening. Det kan bli en älskvärd hobby, eller ett väldigt kreativt yrke. Att lära sig ett instrument och öva på det stärker hjärnan. Att sjunga i kör sägs ju både förlänga livet och allt möjligt. Åtminstone minskar det stressnivån och höjer de positiva känslorna.

Så med allt det här så är det självklart att också musik kan finnas med i ett enkelt, hållbar och meningsfullt liv. Åtminstone finns det med i mitt, och det är jag lycklig över.

 

 

Hur gör man om man är totalt tondöv eller inte får ut någonting av musik? Då skulle jag säga att man ska testa andra kreativa saker, rita, måla, skriva, läsa. Det viktigaste är att vi alla är kreativa på något plan, då tror jag vi både kan finna lycka och mening i våra liv. <3

 

 

Det här var lucka 12 i årets julkalender som har temat: 24 tips på ett enklare, hållbarare och mer meningsfullt liv. Hoppas du finner glädje i det här inlägget och de kommande! <3

 
Bonus: Julkalender 2016 - Lucka 12: Res miljövänligare och upptäck ditt eget land!

 

 

igår kl. 23:41

Lucka 11: Ta hand om dig och det du äger

 

Jag har någon gång hört att man kan lära sig ganska mycket av en person genom att titta in i deras hem. Jag är till exempel en väldigt kreativ och kaosartad människa oftast, och det speglas också i mitt rådd i vår lägenhet. Kaos i hjärnan = kaos i huset.

När det känns som att jag behöver inspiration att städa upp efter mig, så brukar jag titta på några hoarders-program, alltså på människor som samlar sjukt mycket i sin lägenhet. Vissa hoarder kan också må väldigt psykiskt dåligt och därför inte orkat ta tag i saker och ting, och sedan har det gått överstyr. När jag ser på det inser jag att jag inte kan bli sån och börjar städa upp efter mig (det här är när det blir pinsamt råddigt i lägenheten).

 

Som ett berg av sopor? Nåh, int nu riktigt. Oftast är det bara mina kläder som ligger i högar i huset, mina noter som spridit sig ut över pianot, och allmäna pysselsaker om jag sysslat med det. Sen behöver vi ju inte gå in på hur många flikar jag brukar ha upp på datorn samtidigt, haha.

 

I dagens lucka vill jag därför komma med en välmenande uppmaning. För att kunna leva enkla och hållbara liv med mycket mening behöver vi ta hand om oss själva. Vi behöver värdera våra liv högt och inse att det går att skapa mening i varje människas liv, genom rätt inställning, men också genom att samhället finns till när man själv ramlar av linan.

 

 

Jag gick hos en psykolog då jag mådde dåligt, och det hjälpte mig enormt. Det finns också många människor som kanske inte mår jättedåligt, men ändå känner att det gnagar någonstans i huvudet. Då vill jag bara säga, kom ihåg att prioritera dig själv också. Att stressa och bli utbränd tidigt i livet (som jag känner många som drabbats av) är så sorligt.

jag brände också ut mig flyktigt där i gymnasiet, strax före jag började må riktigt dåligt. Jag har varit nära att bränna ut mig minst fem gånger också under min studietid och någon enstaka gång under min arbetstid. Och för varje gång intalar jag mig själv att det här är inte värt det. Och efter varje tung känsla så försöker jag se tendenserna, redan i god tid (minnesförlust, stress, trötthet, ångest, panikångest), och göra allt jag har i min makt för att inte behöver återuppleva dessa känslor och händelser.

 

 

Tillbaka till hoarders-programmen. För att kunna ta hand om sig själv (eller komma tillbaka upp på fötter) så tror jag också vi behöver inse vikten i att också ta hand om det vi äger och har. Att vi också tar hand om våra saker.

Man kan tänka det på två sätt.

Det ena är ur ett rent hållbarhetsperspektiv, att t.ex. reparera sin väska istället för att direkt köpa en ny. Det är väldigt hållbart och ett konkret sett att ta hand om de saker man äger. Det andra sättet är att vara medveten om vad du äger. Att du till exempel innan jul vet var alla julgardiner finns. Eller att du samlar alla viktiga dokument i en skild mapp, tills den dag kommer då du några av dessa papper och direkt kan ta fram den här mappen (kan ju också vara digital!). Det här minskar otroligt mycket stress, och genom att också helt fysiskt ha mindre saker i sitt hem så blir man också mera rofylld, då de saker man äger och har, har en betydelse i ens liv och ger en mening.

 

 

Man skulle säkert kunna skriva mycket mer om det här ämnen, men jag tror jag stannar här.

Det viktigaste jag vill förmedla är för att hitta ett liv som känns enkelt och hållbart och fyllt med mening så behöver vi ta hand om oss själva, men även tänka på att vi också behöver ta hand om våra saker. <3

 

 

Det här var lucka 11 i årets julkalender som har temat: 24 tips på ett enklare, hållbarare och mer meningsfullt liv. Hoppas du finner glädje i det här inlägget och de kommande! <3

 

Bonus: Julkalender 2016 - Lucka 11: Måste vi äga allt?

 

11.12.2018 kl. 23:13

Lucka 8: Kärlek åt oss själva!

 

Jag tycker om att ge av mig själv. Ge av min tid. Sprida min glädje. Jag är också ganska bra på att ta emot glädje av andra. Ta emot fina kommentarer och positiv feedback som jag får, och kanske viktigast av allt, glädjas av dessa kommentarer och tankar som andra ger mig. De ger mig energi att fortsätta med det jag tycker om, och gör mig också till en lyckligare människa. 

 

 

Jag upplever att många människor är ganska duktiga på att ge. Många säger också att de tycker så mycket om att ge åt andra. Men hur många av oss är duktiga på att få? 

Hur ofta vill vi inte bara säga: "Nej, inte ska jag ha någonting". "Tycker du att jag gjort god mat, nåååh, det är nu bara det gamla vanliga". Men hur påverkar det vår självkänsla? Vår förmåga att tro på oss själva?

 

 

För även om vi alla mår bra av att ge, som jag har pratat om i tidigare luckor, så är det viktigt för vår mentalitet, för vårt välmående, och för vår psykiska hälsa, att faktiskt kunna ta emot det positiva som riktas åt oss också. Att inte rikta vårt tänkande för mycket på den enda negativa kommentaren om en sak som vi gjort, då det fanns 70 positiva kommentarer om den här saken. Det tror jag.

Må det vara ett uppträdande, en kaka man bakat, eller en tröjja man stickat. "Ååh, vad fint du sjöng!". "Ååh, så god kaka du gjort, du är nog så duktig på att baka". "Ååh, har du lagt ner såhär mycket tid på den här stickade tröjan, åt mig?".

Hur svarar man på en sådan kommentar? Ser vi skillnaden på "Nej, nu överdriver du bara!" och "Tack, det var snällt sagt av dig!". Om ni testar att säga de här svaren högt för er själva, vilket tror ni den andra människan uppskattar mera, och vilken tror ni att ni själv mår bättre av att uttrycka? 

 

 

Vi vill så gärna inte vara till besvär och istället för att ta emot en positiva kommentar till våra hjärtan så nedvärderar vi ofta oss själva.

Men vi är alla värdefulla. Vi är alla värda att ta emot den positiva kommentaren som vi får av andra. När någon ger mig en positiv kommentar så försöker jag så bra jag kan att ta in den i mitt hjärta. Sedan ligger den där och lyser upp min dag, den värmer även om dagen senare kan komma med stress och plötliga moment. Och jag säger också alltid "tack". Har den andra tänkt så mycket på mig och mitt välmående att den vill ge mig en positiv kommentar, ja då är "tack" det minsta jag kan säga tillbaka. Det räcker, men det är också så otroligt viktigt att vi faktiskt tar till oss det goda som ges åt oss.

 

 

Tyvärr finns det ju ibland ingen som kan ge den där positiva feedbacken. Den där som man skulle behöva och borde få, lika mycket om man städat upp hela sin garderob helt själv i sin lägenhet, som om man varit den drivande kraften att få igenom ett viktigt kommunalt beslut. Både när det är riktigt litet och riktigt stort brukar de positiva kommentarena av andra utebli.

Och då är det också så viktigt att vi ger kärlek åt oss själva. Att vi ser oss själva och säger "Det där gjorde du bra!". 

På samma sätt som en kram värmer så räcker också en positiv kommentar långt. Även om den här positiva kommentaren kommer från oss själva.

 

 

Så låt oss se de positiva kommentarerna vi får. Ta kommentaren till ditt hjärta, och låt det värma din dag. Och är du helt ensam, eller upplever att du inte får den feedback som du förtjänar, gen den då åt dig själv. Du äger! Du är bäst!

Så gör jag för att öka min självkänsla, vilket också gör mig lyckligare i längden. 

 

 

Det här var lucka 8 i årets julkalender som har temat: 24 tips på ett enklare, hållbarare och mer meningsfullt liv. Hoppas du finner glädje i det här inlägget och de kommande! <3

 

Bonus: Julkalender 2016 - Lucka 8: Kläd- och modeindustrins mörka sida - Vet vi vad som händer?

 

 

08.12.2018 kl. 23:31

Lucka 5: Det bästa sätten att minska sin klimatångest och allmänna miljö- och samhällsångest - och samtidigt stressa mindre

 

Jag var inte ett miljömedvetet barn. Inte heller i tonåren var miljön någonting jag funderade mycket på. Men sen började jag studera och våren 2014 gick jag en grundkurs i ekologisk ekonomi. Det var starten för hela mitt miljömedvetande.

Jag började läsa på, lärde mig mer och mer om miljön och klimatet, men fick samtidigt mer och mer klimatångest. Varenda gång en ny artikel om miljön dök upp framför mina ögon blev jag mer om mer ledsen och nollställd.

Allt är slut, över, finito.

Men så läste jag plötsligt en artikel som handlade om att byta ut ångesten mot vrede istället. Jag är väldigt sällan en arg människa, men jämför man dessa känslor så märker man att ångest förlamar ens tänkande, medan vrede ofta fungerar som en vilja till agerande.

Och på det sättet föddes en ny kraft inom mig, en kraft att förändra och att påverka. Att faktiskt bli arg på någonting gör att jag snabbt finner den där kraften att bara säga "jaha, är största delen av all hämtmatkyckling från Thailand eller nåt annat land, jaa, då får det bli slut på det".

Man måste inte gå "all in" från början om man inte vill det eller om ens livssituation hindrar det, men med hjälp av lite arga känslor så blir besluten i alla fall mycket enklare att ta.

 

 

Så kanske man börjar sopsortera lite och känner sig glad i själen. Men så plötsligt slår den stora bomben ner, ditt köttätande påverkar mera än all sopsortering du försöker syssla med. Och så är man där igen, klimatångesten.

Men här har jag också hittat det ultimata sättet att minska sin ångest gällande klimatet (men det går också att tillämpa på allmäna samhällsfrågor).

Börja läsa på.

 

cc - pixabay

 

Arbetar man igenom den första chocken av att många delar av ens världsbild faller i bitar då man lär sig om att typ alla chokladaskar innehåller palmolja som förstör regnskog, eller att det typ kommer vara omöjligt att fixa om flygbranschen att gå på biobränsle, jag då hittar man plötsligt ett lugn.

Ny information om klimatet och miljön lamslår mig inte mera. Jag väljer att reagerar på två sätt: Med lite vrede som leder till att jag kanske aktivt väljer att prioritera annorlunda i livet, eller genom att tänka den positiva tanken "det är hemskt det här, men tur att man skriver om det så öppnas flera människors ögon för dessa orättvisor och så kanske vi får mera förändringar till stånd".

Genom att läsa på fattar man också att prioritera vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt. Det här minskar absolut stress som har att göra med att man vill göra smarta klimat- och miljöval, men inte vet vad man ska göra.

Det viktigaste man kan göra för klimatet t.ex. är att flyga mindre (eller inte alls), äta mindre kött- och mjölkprodukter (eller inte alls), se över sin konsumtion och satsa på hållbarare lösningar i hemmet.

Men får man ett nyköpt pussel till födelsedagspresent, som varken är eko-certifierat eller liknande, så behöver man inte skapa en miljöångest inom sig och t.ex. tacka nej till presenten.

Äter man till största delen vegetariskt men plötsligt befinner sig på en plats där det bara finns en grillad korv en sommarkväll, då kanske klimatångesten inte behöver dyka upp där och då. Kom ihåg att det är de stora helheterna som räknas, inte de enstaka tillfällena.

Många saker här i livet handlar om att prioritera, det gäller också miljön.

Satsa på de saker du vet du kan förändra, acceptera de saker du inte kan förändra, och kom ihåg att alltid föregå med gott exempel.

Genom att tänka såhär mår jag som bäst, samtidigt som jag satsar på att vara miljömedveten istället för att ducka under all fakta och liknande som dyker upp i mina flöden. Det lyckas inte alltid, men det är absolut de bästa sätten ändå för att jag ska ha så lite klimat- och miljöångest som möjligt.

Kanske det också hjälper dig? :)

 

 

Det här var lucka 5 i årets julkalender som har temat: 24 tips på ett enklare, hållbarare och mer meningsfullt liv. Hoppas du finner glädje i det här inlägget och de kommande! <3

 

Bonus: Julkalender 2016 - Lucka 5: Släng inte mat!

 

 

 

 

 

 

05.12.2018 kl. 14:34

Lucka 1: Om du måste välja - välj ett leende

 

Hur djupt i mörkret jag än var en gång så slutade jag aldrig le. Och trots alla mina komplex för mina tänder har jag ändå valt att le med tänderna framme de flesta gånger i mitt liv. Bild på mig från Egypten för ungefär 10 år sedan.

 

En av de starkaste minnesbilderna jag har av min morfar är att han var en glad människa. Alltid med ett leende på läpparna på alla bilder och ofta på ett bra humör.

Det här är någonting som jag tror att jag fått ärva av honom, och också någonting som jag är otroligt tacksam för i mitt liv.

För jag har alltid var en glad och speciellt skrattglad människa. När jag var yngre fanns det till och med människor i min närhet som störde sig på att jag var så glad hela tiden. I den här åldern får jag ofta också höra en enda återkommande fråga: "Hur kan du vara så glad hela tiden?".

 

 

Ofta brukar jag svara någonting om att jag en gång levde med återkommande självmordstankar och att varje dag som jag känner mig psykisk frisk är en dag att vara glad för. Samtidigt så var jag ju också glad och skrattade ofta när jag var yngre. Så kanske kommer det från min moffa, kanske inte.

Egentligen skulle jag vilja ställa en fråga tillbaka åt alla dessa människor som undrar: "Varför skulle jag inte vara glad hela tiden?".

 

Bild: Martina Uthardt <3

 

Det finns så mycket man kan vara tacksam för. Jag är tacksam för min partner, min familj, mina vänner, att jag får bo tryggt i Finland, att vi har råd att handla mat, och speciellt ekologisk mat, att människor runtom mig tycker om mig.

Många dagar behöver man inget annat än vara tacksam för vädret, om det är soligt eller är första snön på gång. Eller tacksam för stunden, en mysig promenad med en vän eller lite gosande med hunden.

 

 

En sak är säker här i livet, förutom att vi alla kommer dö någon gång: Varje dag som vi vaknar, kan vi välja hur vi vill möta dagen, hur vi vill möta våra medmänniskor och hur vi vill möta de utmaningar vi står framför.

Varje dag har jag vaknat, och valt att möta allt detta med ett leende.

 

 

Och jag kan berätta att det ger mig otroligt mycket mening i mitt liv. Och otroligt mycket med styrka också! Att leva ett liv med positiva och glada tankar får mig att varje dag kunna vara lycklig. Varje dag ser jag hur andra människor runtom mig också blir gladare när jag möter dem med ett leende.

Och det viktigaste av allt: Ett leende är alltid gratis. Dessutom är det precis som med kärleken någonting som bara blir större och bättre ju mer det sprids. Jag själv känner mig alltid mycket gladare när jag ler, det håller upp humöret, håller mina tankar positiva och minskar min stress.

 

 

Att le hjälper mig speciellt när jag ensam att känna mig mindre ensam. Det hjälper mig att minnas goda stunder och njuta av dagen.

Men det är när man ler i sociala situationer som man kan skapa en attitydförändring, både hos sig själv och andra.

Så var du än befinner dig just nu, testa på att le en stund. OCh varför inte testa på att le mot en bekant, eller kanske till och med en främling? Jag lovar att världen kommer kännas som en mycket bättre plats redan då.

 

Så länge jag lever kommer jag också sträva till att leva ett liv så jag ständigt fortsättningsvis får höra frågan: "Hur kan du vara så glad hela tiden?".

 

Livet är kort och vi måste ta vara på de stunder vi har. Le medan du kan - det kan sprida ljus och hopp även i de mörkaste stunderna. <3

 

 

Det här var lucka 1 i årets julkalender som har temat: 24 tips på ett enklare, hållbarare och mer meningsfullt liv. Hoppas du finner glädje i det här inlägget och de kommande! <3

 

BONUS: Julkalender 2016 - Lucka 1: Skippa fulchokladen!

 

 

01.12.2018 kl. 10:00

När jag upptäckte att jag blivit introvert

 

Jag har alltid älskat att vara runt människor. Älskat uppmärksamheten och älskat känslan av att börja lära känna en ny människa.

Men med åren (haha, jag är inte ens 24, men äldre blir jag ju varje dag) så har jag märkt att jag inte vill vara i dessa folkmassor och i centrums centrum mera.

Istället för att få en massa energi av att vara bland folk (som tidigare), så känner jag att jag blir trött av att hänga bland en massa människor. Jag märker hur jag uttryckligen nu för tiden vill undvika händelser där det rör sig mycket folk. Speciellt folk jag inte känner.

Och det här brukar ju beskrivas som skillnaden mellan att vara introvert och extrovert. Får du energi av att vara bland människor eller drar det energi av dig? Trivs du där det händer eller där inget händer?

Jag tycker fortfarande om att umgås med människor. Men jag väljer nu för tiden oftare djupa samtal med en människa i 5 timmar än lösryckta danssteg och småpratande i 2 timmar med flera okända, halvkända människor.

 

 

Första gången jag påriktigt började märka att jag kanske ändrats och faktiskt inte trivs i folkmassor var när jag och fästmannen besökte medeltida marknaden i Åbo här i sommar. Fullt med folk, en massa mysig musik och häftiga klädesplagg. Jag älskar det "positiva" kring medeltiden och medeltida saker.

Men trots det trivdes jag inte alls. Jag ville snabbt bort från folkmassorna och att stå och köa med en massa andra folk för att få smaka lite grillat griskött bland både människor och sjöfåglar var inte något varken jag eller fästmannen ville göra.

 

Och nu har jag nyligen kommit hem från en körturné till Island. Vi var både i Akureyri och i Reykjavik, men jag gillar Akureyri flera gånger mera än Reykjavik. Från Akureyri kunde man se bergen på nära håll och känslan att bara genom att gå uppåt några tiotals minuter från staden och plötsligt vara bland bergen var otroligt rofylld och lycklig.

Den här närheten till naturen och till tystnaden, den verkar tydligen bli mer och mer viktig för mig ju äldre jag blir. Och desto mindre viktig blir det att lära känna en massa nya människor.

Jag är faktiskt ganska nöjd med de människor jag känner och jag upplever också att jag hellre de kommande åren vill satsa på att vårda dessa relationer än att lära känna en massa nytt folk. Det känns inte heller som att jag egentligen behöver så många runtom mig. Plötsligt trivs jag otroligt mycket att bara vara för mig själv.

 

 

Och jag tror mycket av det här har dykt upp nu efter att jag börjat må bättre och inte känner att jag lider av psykisk ohälsa mera. På något sätt gömde sig min introverthet i en extrovert mask så länge som jag också mådde ganska dåligt.

Men nu, när jag upplever att jag börjat få kontroll över mina känslor och mitt inre så trivs jag otroligt mycket med mig själv och mina tankar. Det ger mig på något sätt ett inre lugn och en inre ro.

 

Samtidigt tycker jag nog fortfarande om att prata och sprida mina tankar och idéer. Men det måste inte heller vara i verbal form. Jag trivs också med att sprida mina idéer tyst såhär på en blogg. Låta folk få läsa det om de vill och känner att det kanske ger ett mervärde åt dem, men också låta folk passera förbi ett blogginlägg om det inte intresserar.

 

Så jaa, den här sommaren har jag märkt att jag faktiskt är introvert, eller åtminstone känner jag att jag just nu hör mer hemma bland de introverta än de extroverta.

Och det är okej. Det är faktiskt mer än okej. Att hitta sig själv känns otroligt givande och glädjande och jag ser fram emot att upptäcka mer av den introverta världen. Och jag gör det gärna med ett leende på läpparna, för kanske har jag plötsligt hittat ett hem, ett lungt hem där mina tankar får leva i ro och djup försjunkenhet.

 

En lycklig själ på bergsvandring med några korister bredvid staden Akureyri på Island. Fina, avskalade miljöer i naturen och en fridfull tystnad. Det gör mig glad och rofylld.

 

05.09.2018 kl. 01:34

Att fixa kroppen – om kroppspositivism och hjärnspöken

Idag vill jag prata om kroppen så varsågod, här är mina ben. Håriga, och som fallit i lågstadiet och skaffat en fult märke under ena knäskålen och som nyligen dundrat i soffkanten så att ett fint blåmärke också pryder det benet. Det är mina ben det.

 

 

Igår och i förrgår tittade jag på en norsk dokumentärserie som heter "Line fixar kroppen" (finns på Arenan). Den handlar om Line som är 27 år med flera kroppskomplex, som hon sedan försöker bena ut och övervinna i de sex små avsnitten (30 min/avsnitt).

Hon har komplex över sina enligt henne stora bröst, över magen, att vara osminkad, och i sista avsnittet, som handlar om hjärnan, försöker hon att vara så nöjd över sig själv och äntligen klä sig i bikini.

Och det är en jättebra serie! Jag har inte haft några stora kroppskomplex, som resulterat i att jag svultit mig själv eller något, men visst har jag efter puberteten ofta varit missnöjd över min mage och min röv och mina lår. Men efter den här serien blev jag redan själv också lite bekvämare i mig själv.

Och det är ju en bra sak.

Men jag kom att tänka på Ellens inlägg om kroppspositivism. Om att det här med kroppspositivism borde få vara någonting som förs av "tjocka", och inte normalstora.

Line i serien är inte "normalstor" (BMI mellan 18 och 25), men inte har hon så att säga ett BMI över 35 heller. Jag är väl egentligen inte heller normalstor, eftersom jag faktiskt har ett BMI över 25 (jaa, faktiskt), men jag har nog också ibland mått dåligt över min kropp. Ganska ofta egentligen.

För nästan alla (vare sig storlek) har komplex över sin kropp. Och det grundar ju sig många gånger på ens egna hjärnspöken.

Och jag tycker nog att det finns en stor poäng i det som Ellen säger, att låta kroppspositivitet handla om den som verkligen har stora kroppar.

Men jag tycker det är viktigt att inte förminska andra människor som inte är "tjocka" om deras hjärnspöken. För hjärnspöken kan leda till många dåliga saker. Anorexi, bulimi, psykisk ohälsa och död.

Och jag kommer att tänka på den här likheten med psykisk ohälsa och att det finns människor som anser att vissa inte ska få uppmärksamhet om sin psykiska ohälsa, eftersom de kanske haft ett så "perfekt liv". Att har man inte haft föräldrar som knarkat, blivit så mobbad så man hållit på att dö och ätit aska så mår man inte tillräckligt dåligt.

Men vi kan inte hålla på och "mäta" psykisk ohälsa och säga att "du har nu så liten psykisk ohälsa, så du har inte rätt att må dåligt". Ska vi leva i en värld där bara de som t.ex. försökt ta livet av sig får hjälp, och inte de som bara ligger hemma och mår dåligt?

På samma sätt tycker jag inte man heller ska förminska människors hjärnspöken, även om de kanske så att säga har en "nomalvikt".

Så jaa, låt tjocka kroppar får komma fram extra mycket i kroppspositivismen igen, men jag tycker vi alla måste vara lite mer ödmjuka i den här kampen. Något annat är inte hållbart.

För jag vet hur det är att ha psykisk ohälsa, att må så dåligt så man vill ta livet av sig själv, och mår någon så dåligt över sin kropp, vare sig den är "normalstor" eller "grovt överviktig" så tycker jag det måste tas på allvar.

Och då är det allas kamp.

 

 

31.07.2018 kl. 12:06

Att handla nya saker – och ändå vara tillfreds med sig själv och sina värderingar

Jag har handlat ett par nya hörlurar och en ny klocka helt utan ångest!

 

Ända sedan jag började tänka mera på ekologi och hållbarhet har jag haft ångest när jag handlar nya saker.

Och nu pratar vi inte om mat, hushållspapper och schampo. Utan om saker, fysiska saker, som man kanske inte kommer ta med sig om huset brinner upp, men som man ändå behöver och/eller vill ha.

Ångesten har kommit eftersom jag vet att alla nya saker kräver naturresurser. Att typ inga av dessa saker är producerade på ett hållbart sätt och att man knappt vet någonting alls hur de producerats.

Så jag har helt enkelt tvingat mig själv att knappt handla någonting nytt alls. Och istället satsat på att försöka hitta så mycket som möjligt på loppis eller andrahandsmarknaden.

Problemet är bara att ibland finns inte det du vill ha på loppis. Hur mycket du än letar. Och du har kanske inte heller möjligheten att varje dag besöka alla loppisar inom 50 kilometers radie bara för att försöka hitta den där ena saken som du behöver men inte vill köpa nytt.

 

Det hjälper att fundera på varför man känner vissa känslor, speciellt ångestkänslorna.

 

Då kanske det är dags att fundera på den där ångesten, och fundera på om det här är ett sunt sätt att leva sitt liv.

Jag har kommit fram till att svaret är nej.

Vill man leva hållbart måste man också komma ihåg att den livsstilen också måste vara hållbar för en själv, och inte bara för omvärlden, för alla andra.

Får man ångest för att man är för rädd att påverka jordens resurser, så att det påverkar ens vardagliga liv, då kan det vara dags att ta ett steg tillbaka och fundera över om det går att leva sitt liv enligt sina värderingar, men utan att skapa den ångest som hittills funnits med i bilden.

Jag har kommit fram till att det går.

 

Här är mina exempel:

Jag har länge haft ett par små, slitna hörlurar, som för flera månader började gå sönder i "muffarna" och senare också vara så pass sönder att man bara hörde ljudet i ena örat.

Jag har också för en tid sedan tappat bort min klocka. Mina fina klocka som jag fick av min mamma till studentpresent.

Och jag märker att jag behöver dessa två saker. Hörlurarna, för att jag dagligen är ute och går och börjat trivas att lyssna på podcasts överallt. Klocka, för att jag trivits med det förut och många gånger har fulla händer för att kunna ta fram mobilen hela tiden.

 

 

Och jag har letat.

Att hitta begagnade hörlurar och en begagnad klocka, som även passar mina behov, det har varit svårt.

Man kan säkert leta efter dessa saker i oändlighet och senare plötsligt hitta något som precis passar in i ens önskemål, men någon gång måste man börja värdera sin tid, och sitt välmående, med att istället köpa nytt.

Jag har tänkt på både klockan och hörlurarna i över ett halvt år. Jag har märkt att jag i mitt liv behöver dessa saker. Det är inga impulsköp jag gör. Det är inte så att jag köper mitt nya x antal av dessa saker.

Det är ett par hörlurar och en klocka. That's it.

 

 

Så jag köpte dem. Helt nya.

Klockan är ingen superfancy klocka, men den matchar precis mina behov. Hörlurarna är väl I guess lite mer fancy, men jag hoppas att de håller länge när jag en gång köpt nya hörlurar nu.

Och det bästa av allt – jag fick ingen ångest.

Jag sökte målmedvetet och funderade länge på mina beslut. Jag konstaterade att dessa produkter är någonting jag kommer att använda varje dag och att jag inte plötsligt börjat leva en "ohållbar livsstil" bara för att jag köpte två nya saker.

Men det viktigaste av allt, är att jag konstaterade att jag inte måste vara perfekt.

Jag tror att de här tankarna kommit både med att jag blivit äldre och med att jag nu inte är ny inom hållbarhetstänket, utan redan benat ut och lärt mig vad allt handlar om. Vad som är ohållbart och vad som inte är ohållbart.

Jag blir inte en konsumtionsråtta bara för att jag köper två nya saker som jag verkligen behöver. Det blir du inte heller.

Vi måste lära oss att välja våra strider. Och komma ihåg, att det är enklare att leva med sina värderingar livet ut om man någon gång låter sig få välja den enklare vägen.

Det har jag i alla fall lärt mig det här året. <3

 

Sammanfattning: Hur man handlar nya saker utan ångest om man är ett miljöfreak som jag:

  • Konstatera att få ångestkänslor för att handla nytt inte är ett hållbart sätt att leva.
     
  • Konstatera också att du som miljöintresserad faktiskt färdigt konsumerar väldigt lite nya saker jämfört med de flesta människor, och att planeten inte kommer att gå under för att du plötsligt köper en eller två nya saker.
     
  • Konstatera alltså att man inte måste vara perfekt i allt.
     
  • Fundera länge över valet (men inte för länge). Fundera varför du behöver saken och hur mycket du behöver den.
     
  • Konstatera genom att själv besöka loppisar och hemsidor att det inte verkar finnas den sak du behöver – för finns den köper du ju den och är nöjd att du hittade den begagnad.
     
  • Köp den sedan ny och konstatera att det nu inte handlar om ett impulsköp mera (som de flesta inköp typ handlar om), utan om ett medvetet val som krävt mycket betänketid. Satsa gärna på hållbarare varianter om det finns eller på någonting som faktiskt håller, även om det kanske är lite dyrare.
     
  • Njut sedan av din sak och använd den så ofta som möjligt. Ta hand om den och reparera den om den går sönder så den håller så länge som möjligt.
     
  • Då har du handlat en ny sak utan att få ångest.

 

 

 

 

 

 

 

29.07.2018 kl. 18:20

Till dödens rosenträdgård måste vi alla vandra ensamma

 

Idag har den världsberömda TV-personligheten Anthony Bourdain vandrat vidare. Det var inte på grund av cancer, som många människor idag drabbas av och tvingas lämna vårt jordeliv tidigare än tänkt – utan på grund av självmord.

Han blev 61 år gammal. Han höll för tillfället på att spela in en ny säsong av en av hans serier och många ansåg att han hade ett av de bästa jobben i världen – att får resa runt bland olika länder och träffa olika människor och kulturer och prata om någonting som finns nära alla våra hjärtan – nämligen mat.

För lite över en månad sedan tog också Tim Bergling, även kallad Avicii, sitt eget liv. Han blev bara 28 år gammal. Många avgudade honom för hans liv och musik och såg upp till honom och hans livsstil – Men bakom allt turnérande fanns en utbränd man som inget hellre ville än att bara få skapa musik – utan allt turnérande och synlighet.

Och det vi måste komma ihåg är att jobb är inte allt här i världen. Även om man på ytan kan se ut att ha ett perfekt liv så kan demoner leva i hjärnan och göra livet oumbärligt för många. Vissa ser självmord som enda utvägen.

Andra upplever självmordstankar dagligen, för att plötsligt en dag uppleva en starkare tanke än vanligen. Det kan vara den enda orsaken. Och det räcker. Där kan livet ta slut.

Och bland dessa kändisar begår tusentals människor varje dag självmord. Människor som kunnat ge så mycket av sig själv och som förtjänar att få leva. Få leva ett liv utan depression, psykisk ohälsa och självmordstankar.

 

 

Vi måste bli bättre på att tala om självmord. Framförallt också bättre på att tala om döden.

För mig är döden ingen främling. Jag samtalade med döden många gånger under min tonårstid, samtidigt har jag också som vikarierande kantor fått uppleva många fina begravningar.

Och på en begravning förstår man att döden är ett faktum. Den människa som ligger i kistan kommer inte tillbaka.

Men det gör inte våra liv heller. Och vi måste börja ta psykisk ohälsa på allvar. För vår egen och för våra medmänniskors skull.

Livet är en gåva – det har jag lärt mig efter alla år som deprimerad. Men det betyder också att vi måste värna om den här gåvan. Både vi som individer och vi som samhälle.

Varje förlorat liv är ett förlorat liv för mycket.

 

 

08.06.2018 kl. 21:23

Vi göder normerna varje dag – nu är det dags att bryta dem!

En av mina favoritbilder från favoritstället, berget bakom villan i Molpe. Jag återkommer ofta till den här bilden. Men den symboliserar mitt ständiga sökande efter svar och ständiga strävan efter ny kunskap. Och kanske det viktigaste, min ständiga strävan efter reflektion.

 

Jag har inte skrivt här på ett tag, men full av idéer är jag ändå. Jag får dem från poddar jag lyssnar på, från seminarium jag besöker och från nyheterna jag läser.

På senare tid har jag märkt av ett mönster som verkar koppla ihop mycket av de problem som finns idag. Om det så handlar om miljön eller jämställdhet, ekonomi eller hobbier.

Och det är normerna. Normerna som vi varje dag göder i vårt samhälle. Som vi gladeligen följer utan att veta vad det gör för andra människor och miljön.

Vi måste börja prata om normer – och speciellt om att bryta dem.

För nog är det ju underligt hur det ännu idag, år 2018, ska vara så svårt att förstå att det finns flera kön än två. Att vårt flygande faktiskt späder på den globala uppvärmningen och att man kan må bra fast man väljer att leva ett liv utan barn.

Så många normer som det finns i samhället, som säger hur allt borde vara – jag tror att det är boven i hela den stora samhällssjukan där var och varanna människa jag känner i min ålder mår dåligt, är utbränd eller bara lost, tappat gnistan för allt.

Jag har inget emot att det finns normer i samhället om det inte skulle vara så att så många av dem är så gamla och ouppdaterade, i alla fall enligt min mening.

Varför kan inte normerna handla mera om vänlighet, öppenhet, miljövarsamhet, acceptans, frihet, och mindre om gamla unkla strukturer och resonemang, som leder till miljöförstöring, stress, girighet och apatiskhet.

Jag är trött på att miljövänlighet inte är en av de största prioriteterna idag i samhället, på samma sätt som att jag blir förbluffad av den underliga tvåkönsindelningen i allt och alla, från tidig bebisålder till t.o.m. sällskaps- och dataspel.

Det är inte en värld jag vill att barn ska behöva växa upp i. Då vi utvecklas så snabbt inom så många andra områden, speciellt vad gäller ny teknik.

Jag skulle t.o.m kunna tycka att teknikutvecklingen gärna kunde minskas i hastighet, för att istället kunna satsa på lite utveckling inom våra kära samhällsnormer, en liten, liten uppdatering bara. Ett försök att förändra på rådande strukturer som för länge sedan borde ha förnyats.

Men det brukar alltid börja med de enskilda personerna och jag vet i alla fall vilka normer jag gladeligen vill försöka bryta.

Jag vill gärna leva ett liv som inte handlar om att sträva efter otaliga rikedomar eller bara tänka på mig själv. Där man kunde uppskatta det man har istället för att bara sträva efter nytt, nytt och nytt. Och samtidigt också komma bort från den här materialismen som speglar hela samhället. Våga utmana oss själva, våga tro på förändring.

Jag vill leva i en värld där lycka mäts av upplevelsen av tillfredsställelse istället för materiella rikedomar. Där vi faktiskt kan leva i nuet istället för att se livet passera förbi. Hinna lyssna på fågelsången som färglägger både dag och natt och hinna se knopparna som öppnar sig mer och mer för varje dag som går.

För allt det här finns redan – men vi ser det inte. Men varje gång jag bryter en norm känns det som jag ser lite mer. Jag ser att det finns en värld utanför miljöförstörande konsumism och gamla strukturer.

Men det här handlar inte bara om mig. Det handlar om oss alla. Om hela samhället.

Vi göder normerna varje dag – nu är det dags att bryta dem!

 

 

 

 

08.05.2018 kl. 00:35

Mitt Gröna Samhälles årsresumé 2017 del 3

 

Nåjaa! Borta några veckor då kören började sin termin och vi redan hade en konsert, men nu är jag här igen för del 3, sista delen, av min årsresumé ska kunna publiceras. Så jag tycker vi kör igång!

 

SEPTEMBER

En månad som började som många andra, men som slutade med helt "next level" i mitt liv. Mina vegetariska LCHF-pizzor börjar bli en vanlig syn under helgerna och en sådan började jag också september med.

Sedan var hela mitten av september en magisterbubbla, bostavligt. Jag läste, läste, läste. Åt, sov, läste. Skrev, skrev, skrev. Ett blogginlägg från magisterbubblan blev det också.

Söndagen den 17 januari steg jag upp klockan 12, ät lite frukost och lekte med lite grafer till magistern. Sedan från klockan sex på kvällen satt jag och skrev och fortsatte hela kvällen, hela natten och hela morgonen. Där runt 9-tiden på måndagsmorgonen hade jag fixat ungefär 20 sidor till till min magister och lämnade då in den till handledaren.

Ganska sjukt egentligen, men jag fungerar bäst nattetid då jag får vara helt fokuserad på min enda uppgift och låta alla andra krav och förfrågningar vara för en stund. Då är jag i flow och kan göra nästa hur mycket som helst.

Efter det var jag slut och jobbade nästan inget mer på magister under hela hösten, haha. Så nu igen i januari ska jag börja på allvar så det faktiskt blir färdig i vår.

 

Jag och min fina kompis var också och besökte Forum Marinum eftersom ingen av oss hade varit där förut. Det var väldigt kul, även om vi lite gav upp mot slutet eftersom vi var så trött i fötterna, haha.

Vi hittade två höga järnstolar också som vi posade i. Tycker bilder ser ganska retro ut på något sätt, jättekul!

Och lite "I'm the king of the world" förstås också, när man nu en gång har möjlighet. Ifall man vill ha en hel eftermiddagsunderhållning rekommenderar jag absolut muséet. Fanns mycket intressant att titta på, även fast jag aldrig varit specifikt intresserad av båtar och marinliv någon gång tidigare. Mycket klokare blev jag i alla fall!

 

Men under månadsskiftet semptember-oktober hände också två av de största förändringarna på länge, både i mitt och fästmannens liv. Den ena var att han började heltisjobba, vilket betydde att jag för första gången var helt själv om dagarna och på grund av alla mina program på kvällarna, knappt han se honom förutom på helgerna.

Den andra var att vi hämtade hem rescuehunden Nemi, som kommer från St. Petersburg, Ryssland. I det här blogginlägget skrev jag om hur det var då vi hämtade henne.

 

Två riktigt bra bloggnlägg publicerade jag ändå, trots min magisterbubbla:

 

OKTOBER

Jag som aldrig tidigare haft en hund skulle plötsligt börja sköta om henne helt själv när fästmannen for på jobb. Och hur skulle jag tyda hennes kroppsspråk?

Jag hade väl lite vad man kallar en livskris där i oktober i och med fästmannens heltidsjobb och vår nya hund Nemi. Jag skrev ett ganska personligt inlägg om dessa "omvälvande tider" i början av oktober.

Men vädret var fint och jag började också så småningom lyssna aktivt på poddar från och med oktober, eftersom det passade bra in på min och Nemis längre promenader. Tänkte jag ska dela med mig av de bästa miljö- och samhällspoddarna nu bara min årsresumé blir färdig.

Det hände egentligen inte så mycket i oktober utöver min livskris men jag deltog faktiskt i Florakörens och Lyrans kvartettävling med en sång som jag själv hade arrat. Det var ganska häftigt. Och plötsligt snöade det ju faktiskt också där i sista veckan i oktober. Den här bilden tog fästmannen i snökaoset vid Domkyrkan.

 

NOVEMBER

Sedan kom november, och då hände det plötsligt i en massa saker. Jag fick ett samtal från chefen vid Yle Åboland som undrade om jag ville hoppa in som reporter i vinter lite nu som då. Jag blev helt överlycklig och tackade förstås ja! Samtidigt frågade också ÅU ifall jag hade intresse att recensera en konsert för deras tidning vilket jag också gjorde i november. Och jag deltog också på KnowHow-mässan i Österbotten och reppade ÅA, vilket var jättekul!

Och efter en månads tänkande i oktober kom jag fram till att också faktiskt nu börjar må bra igen. Som påriktigt. Att nedstämda tankar, panikångest och destruktiva tankar inte kändes som att det var en del av mig. Det skrev jag om i inlägget "Jag mår bra nu".

Så till dig som just nu mår dåligt så vill jag i alla fall ge ett lite hopp att åtminstone jag nu känner att jag kommit ur det. Kanske kan du också, men låt det ta sin tid. Jag var 18 år när jag började gå hos en psykolog, och nyss fyllde jag 23. <3

 

I november fick jag också mitt första stickprojekt klart; ett par gröna, varma benvärmare, här tillsammans med senapsgula strumpbyxor och mommos röda stickade sockor. Under hela året har en liten stickgrupp på 3 personer (jag medräknat) samlat hos en kompis och stickat och det här vad då mitt resultat. Jättekul att få vara kreativ!

Men på tal om ett tidigare stycke så fyllde jag ju då också år i november. Hela 23 år blev jag, men jag råddar nog med min ålder nu för tiden. Behövde faktiskt fråga fästmannen om det nu faktiskt är 23 år jag är, haha.

Födelsedagen firade jag på Florakörens och Brahe Djäknars kyrkokonsert i Helsingfors och jag hade köpt 4 skumpaflaskor för busseresan hem som jag delade med mig.

På tal om Florakören så blev jag också i början av november vald till ordförande för ett år till. Samtidigt så började jag också hänga med i svängarna för en nybildad Marthakrets i Åbo för 20, 30-åringar som fick namnet Novakretsen. Den får man gärna gå med i om man vill!

 

Jag var också på snabbvisit hem och fick t.ex. smaka på skarvkorv, vilket ju smakade.. sådär. Många i släkten tyckte inte alls att det var någon höjdare, haha.

Jag brukar också alltid passa på att spela på pianot när jag är hos mamma i Molpe. Alltid känns det egna pianot bäst i fingrarna. Där har man suttit, år ut och år in, och övat stycke efter stycke. Absolut en av de bästa ägodelarna man kan ha.

Efter pausen i oktober så skrev jag ändå några riktigt bra inlägg i november, speciellt med tanke på #metoo och #dammenbrister som då var ganska nytt:

 

DECEMBER

December, december, december. Jag tipsade om hur man kan fira en mer cirkulär jul, skrev om hur jag ville att julhelgen skulle vara och sedan om hur julhelgen blev. Riktigt lyckad vill jag faktiskt tillägga, allt gick så bra och Nemi var också jätteduktig, även om jultomten tydligen inte var någon hit, haha.

Men innan det så deltog jag också i början av december i ett Future of EU-semiarium med ungdomar från Norden och lite utanför. Det var väldigt trevligt och Jyrki Katainen var också och hälsade på, även om jag störde mig på att han i sitt öppningstal inte nämnde miljö en enda gång, även om ALLA våra fyra arbetsgrupper poängterade hur viktigt vi tycker att det är att EU också tar sitt ansvar och står i framkant vad gäller miljöansvar.


 

Sedan gick resten av december ut på att fundera på julen och sedan uppleva julen. Måste ju nog också säga att vi faktiskt fått ha ganska mycket snö nu i vinter, vilket gör mig överlycklig!

Sedan firade jag och fästmannen vår 5-års förlovningsdag den 31 december. Som jag skrivit så har jag fått honom övertygad om att vi nog nu så småningom kan börja fundera på bröllop också, så får se när vi kommer framåt i de tankegångarna, haha.

 

Men det tror jag var allt för denna gång. För min egen skull var det här väldigt nyttigt så jag uppmuntrar nog alla att på ett eller annat sätt gå igenom ert tidigare år. Man har gjort mer än man tror.

Nu hoppas jag att år 2018 också ger mig och er en massa nya upplevelser och goda minnen! <3

 

21.01.2018 kl. 20:49

Vad vill jag minnas från julen 2017?

cc - pixabay (alla bilder)

 

Julen är på kommande och alla människor är lugna och glada. De släktingar man knappt träffat under året samlas till en god middag som man hjälpts åt att laga maten. Och istället för att änglas över att toaletten på övrevåningen inte hann bli ständad njuter man av den goda maten och skrattet av alla trevliga berättelser.

En jultomte kommer plötsligt med några trevliga presenter, men också Kalle Ankas jul eller andra trevliga traditioner får ta plats. Kanske man bestämt sig för att inte alls ha en jultomte utan haft en rolig lek att var och en lottats ut vem som ska köpa en mysig julklapp till vem.

Kanske det fanns några klappar under julgranen istället eller kanske man helt skippar julklapparna och bara satsar på att umgås och att spela sällskapsspel hela kvällen?

Julen är inte till för att dricka sig redlös så alla väljer att dricka vatten eller läsk efter det första vinglaset och barnen känner sig trygga under hela julafton. Man har också för första gången kanske skippat julskinkan eller i alla fall valt att satsa på mer vegetariskt under julbordet, för att också tänka på omvärlden.

Man kanske tar en tur till de anhöriga som lämnat oss och ser ljusen fyllda med kärlek lysa upp på gravgårdarna. Man kanske tar en tur till kyrkan och lyssnar på fina ord om tacksamhet och glädje och väljer sedan att ta dem till sig och faktiskt fundera på vad som är viktigt. Påriktigt.

Kanske man istället för att fira jul med släkt och vänner behöver jobba den 24. Men ändå kan man känna ro, för visst kan man ju fira julen lika bra den 25? Och visst är vi alla tacksamma att det finns människor som faktiskt väljer att jobba under julafton, ifall kanske en eld sprider sig eller en allvarlig krock sker.

Och inte behöver man ju fira med släkt och vänner heller. Istället har man satsat på att bjuda in hemlösa eller valt att fira jul med de som samhället ofta glömmer bort. För den eller de personerna kan det här vara den viktigaste dagen i deras liv.

 

Tacksamhet.


 

Som vanligt kring jul finns det många människor som skapar måsten, men jag tror också det är viktigt att bara för ens 5 minuter luta sig tillbaka och tänka på vad som faktiskt betyder någonting för oss. Försöka fundera på vad vi vill minnas och vad vi vill att våra barn ska minnas av den här julen.

För mig är det viktigaste med julen gemenskapen. Speciellt då man själv är borta och studerar/jobbar på annat håll så känns det otroligt viktigt att bara få sitta tillsammans och äta och spela spel med släktingar och vänner. Att få se dem, catcha upp med vad som hänt i deras liv och själv berätta vad som hänt i sitt eget liv.

Julmusiken skapar också frid i mitt sinne, åtminstone den lugna, instrumentala julmusiken. Och alla ljus som folk satt i sina fönster och runt husen värmer upp ens hjärta när man kör omkring i mörkret.

 

 

Vi kan inte alltid bestämma hur varje jul ska se ut. Det är väldigt sällan en jul blir så idyllisk som det skrevs här ovanför.

Men ändå kan vi för varje jul själv påverka hur vi beter oss. Vi kan själv påverka vad vi väljer att lägga vår uppmärksamhet på. Och kanske kan vi också påverka de i vår närhet genom att tillsammans försöka fästa vår uppmärksamhet på det som för den gemsamma gruppen betyder någonting. För vi är själv med och skapar den julstämning som vi alla drömmer om. Och jag tror att vi många gånger glömmer bort det här.

 

Vad vill jag minnas från julen 2017?

- Jag vill minnas att jag tänkte till. Att jag under julen levde i nuet och njöt av den tid som jag fick med de släktingar och vänner jag har. Att jag vet vad som i slutändan är det viktigaste. Och att jag valde att enbart fokusera på det <3

 

19.12.2017 kl. 15:53

Jag mår bra nu

 

Jag har inte skrivit ett blogginlägg på snart en månad. Varför kan man ju tycka? Ingenting allvarligt har ju hänt egentligen (förutom vår fina nya hundmedlem som jag börjat vänja mig vid). Och visst har jag ännu åsikter och läser en massa intressanta rapporter och nyheter som jag varje dag skulle kunna dela med mig åt er.

Men jag har bara velat ha en paus. En reflekterande paus. En paus att bara vara och njuta av nuet. Av var jag är nu i mitt liv.

Jag började fundera på det här efter att jag t.ex. läste Linn Jungs blogginlägg om att göra medvetna val och att det är enklare när det finns tid att tänka. På samma sätt så känner jag att jag nu har en chans att kanske luta mig tillbaka och tänka över mig själv och mina tankar och funderingar. Tänka över vad jag åstadkommit och vad jag vill att framtiden ska utvisa.

Förutom när jag skrivit om enligt mig intressanta samhälls- eller miljöfenomen/problem så har jag också ofta skrivit om känslor. Om både bra och dåliga, men kanske främst sådant som har att göra med psykisk ohälsa. Jag har skrivit om hur ensam jag kände mig i högstadiet, om hur jag alltid känt mig annorlunda och om jobbiga självmordstankar, depression, panikångest och utbrändhet i gymnasiet.

Konstigt att man ändå är kvar nu. Så mycket mörker som fanns, och ändå fanns det tid för skratt, gråt och kärlek. För känslor.

 

 

I tider av sorg och svåra mörka känslor så är alla sätt bra utom de dåliga. Jag minns t.ex. att jag i höstadiet älskade att se på Hanna Montana eftersom hon (tror jag) i serien porträtterades som att hon blev mobbad men att hon ändå i hemlighet var en popstjärna och förstås att hon ännu nu är väldigt känd. Jag minns att jag tänkte att jag ska visa alla som mobbat mig senare. Jag ska också växa upp och bli känd och framgångsrik. Hah!

Jag har nu kanske inte lika stora ambitioner idag. Visst finns det inom mig, men inte för att jag själv vill ha någon egotrip. Bara för att kanske sånt jag vill säga ska kunna nå ut till så många som möjligt. Men vad jag ville säga här var att en sådan liten sak som en serie på Disney Channel höll mitt hopp uppe under vissa jobbiga stunder i höstadiet. Hjälp kan komma från alla håll. <3

 

Men om vi går lite framåt. Jag minns ännu känslan i juni 2013 då jag snart till hösten skulle flytta till Åbo. Då hade jag mitt sista besök hos psykologen och hon önskade mig lycka till och sa att jag nog klarar mig. Jag minns min rädsla. Nej, jag kommer inte klarar det, kommer inte klara det.

Och visst har Åbo också varit en turbulent tid. På samma gång som jag fått en massa nya vänner och älskat mina studier har jag haft stunder av mörka jobbiga tankar som mer kändes som ett beroende (att vara beroende av att tänka på mörka tankar) än på att en massa saker i mitt yttre påverkade mig.

Det var inom mig som jag inte var riktigt hel ännu. Ångest, känslor av obetydlighet, svarsjuka, att inte räcka till.

 

 

Det var inte så länge sedan som jag ännu igen hade en jobbig ångestattack. Bara som att någon öppnade ett hål i en isvak och kastade i mig. Mitt under alla dessa år så upplevde jag ju så många gånger, kan det här inte bara ta slut?

Men så kom nu då den här perioden. Perioden av eftertänksamhet och tid att fundera och reflektera. Jag har funderat på hur det kändes att vara i mörker och jämför hur jag känner mig nu.

Och där någonstans så bara fanns det. Konstaterandet att det här är precis som mitt sista besök hos psykologen. Mitt jag, min själ, vad man nu vill kalla det, har nyligen försökt säga åt mig: Låt det förgågna vara förgångna. Blicka framåt. Lev.

 

Jag känner inte att jag lider av psykisk ohälsa mera. Det betyder inte att jag inte har en ångestattack nu som då, men det betyder att jag har reflekterat över dem och bearbetat alla dessa känslor på en så djup nivå att de inte skrämmer mig längre. Jag har bearbetat allt detta jag nu skrivit om så djupt att jag nu vågar lägga det i en liten låda i mitt minne med orden "tonår - ung vuxen - psykisk ohälsa".

Precis som att man inte kan vara barn hur länge som helst utan förr eller senare behöver bli vuxen så bara insåg jag det att jag nu faktiskt har kraften och viljan att våga bli kvitt mina mörka tankar. Att jag vågar acceptera det som en tid som är förbi och istället blicka framåt. Att det också kan vara ett sätt att göra ett medvetet val i livet.

Hejdå alla texter om positivt tänkande och reflekterande texter om hur man gör sin själ lycklig som jag har prenumererat på i över tre års tid. Jag har läst dem alla och jag kan dem utantill. Hejdå poddar om pepp och uppiggande citat om hur jag är betydelsefull och viktig. Jag vet det nu.

För första gången i mitt liv på säkert 10 år kan jag påriktigt säga (med samma darr i rösten som min sista dag hos psykologen): Jag klarar det. Jag mår bra nu.

 

07.11.2017 kl. 15:52

Omvälvande tider

 

Jag går igenom en ganska omvälvande period just nu. Vi har skaffat en rescuehund vilket betyder att jag är hundägare för första gången i mitt liv. Det är omvälvande. Samtidigt har fästmannen fått ett heltidsjobb, vilket betyder att han plötsligt är borta över åtta timmar varje vardag. Det är också omvälvande.

Samtidigt är jag då ensam med Nemi, vår nya hund, om dagarna, vilket inte alltid varit lätt, då jag är en människa som är van att flyktigt fara iväg på spontana saker då jag kommer på dem. Nu ska jag plötsligt fundera hur länge Nemi ska vara ensam hemma med mera.

Först kändes det som att jag var inlåst här hemma, men ju mer vi nu prövat ha henne att vara ensam och märkt att det enda oskyldiga hon gör är att dra upp random klädesplagg i sängen så börjar jag också känna att det här nog kommer gå bra ändå. Och all kärlek hon ger varje dag. Hon är helt otrolig. <3

 

 

Sedan har jag ju då också en magister som börjar vara på slutrakan. Jag har alltså just börjat mitt femte studieår och har alla magisterkurser färdiga och en gradu som till 70-80% är färdig. Jag fyller snart 23. Det känns omvälvande.

Här kommer nog lite min livskris känner jag. Fastän jag känner mig ganska säker på att jag vill doktorera så känns det ju nog som att studielivet snart är slut. Jag är inte längre yngst i kören. Jag har inga föreläsningar mera att gå på. Jag har gått allt som krävts för mig för att göra färdigt mina studier.

Borde jag vara vis och mogen nu? En ung vuxen färdig för arbetslivet och allt vad det innebär?

Jag känner mig inte riktigt redo ännu.

Samtidigt prövade jag att praktisera en hel sommar, varje vardag, åtta timmar per dag. Och jag märkte att det var väldigt kul. Jag drar ju också en liten allsångskör varje torsdag, vilket alltid gett mig en massa energi.

Kanske jag bara föreställer mig att de enda jobb som finns sedan är jobb som jag inte skulle trivas med. Fast verkligheten kanske är helt tvärtom? Jag är i början av mitt vuxna liv och har redan fått pröva på olika områden och också olika hobbier. Jag har ännu flera möjligheter att försöka vända mitt liv åt det håll jag vill och vet att jag trivs med.

Istället för att få ångest och livskrisa kanske jag bara ska ta mig an världen med öppna ögon och inte ha så förutfattade meningar.

Jag tror nog jag hittar min plats här i livet också. Om inte, så tycker jag det är ett bra mål att sträva efter!

 

(Förra årets höstfoto med min favoritmössa som tappades bort strax efter. Men som tur så fick jag senare en ny mössa stickade av min favoritflorastickkompis H-M!)

 

Jag tror att det är bra att krisa lite ibland. Då stannar man upp och kanske börjar fundera vad det är man riktigt vill. Och då det ändå idag, den 10 oktober, också är världsdagen för psykisk ohälsa, så vill jag också ge en kram till alla andra som på något sätt känner sig malplacerade i samhället, har ångest över framtiden eller det förflutna eller lider av andra jobbiga psykiska svårigheter.

Jag har på mina 22 år hunnit bli mobbad i skolan, bli utbränd, lidit av depression och självmordstankar, ångest och panikångest. Jag står ännu kvar här. Jag har kämpat och kämpar ännu ibland.

Om du mår dåligt, tala med någon. Jag finns i alla fall här om någon känner att de behöver prata med någon. Samtidigt pratade jag med en psykolog då jag mådde som dåligast och jag vill lyfta fram hur mycket det hjälpte.

Var inte rädd att fråga om hjälp. Du är värd allt.

10.10.2017 kl. 13:46

Att handla på loppis för att man kan eller för att man måste

alla bilder är cc - från pixabay

 

Det finns över 100 000 barn i Finland som lider av fattigdom. Det skriver Svenska Yle idag i en artikel. Stöden i Finland kan vara helt okej generösa, men i artikel tar man upp att ifall man har två eller tre barn och plötsligt blir ensamstående samt sjuk så kommer fattigdomen med en rasande fart.

Som sjuk är det svårt att orka fylla i alla de blanketter som krävs och som sjuk ska man hela tiden behöva bevisa sin oförmåga att arbeta. Och ändå måste människor vända på slantarna varje månad. I dagens Finland.

 

 

Såhär tycker jag. Är man sjuk, psykiskt eller fysiskt och samtidigt har barn så är ett berg med blanketter ingenting jag skulle rekommendera som åtgärd för att bli frisk igen. Jag tror däremot att en basinkomst utan tecken på krav eller återbetalning skulle fungera som terapi.

Människor mår dåligt när man inte har pengar som räcker till. Det hjälper varken till det egna tillfrisknandet eller till att få barnen att känna sig delaktiga i samhället.

Så att lägga en basinkomst åtminstone till alla som är sjukskrivna tror jag skulle bli billigare än att ha folk sjukskrivna hela livet. Jag hoppas att vi vågar testa det här så vi kan se om det hjälper.

För jag är inte okej med att det finns fattiga människor i dagens Finland. Den fattigdomen ska bort. Och den i världen också. Men varför inte testa här då om en basinkomst skulle råda bot på det?

Vi människor måste öppna ögonen och inse att det ännu finns många fattiga människor i Finland och i världen. Och vi måste bekämpa denna fattidom. Inte imorgon, men idag. Inte för vår egen skull, men för barnens. <3

 

 

02.09.2017 kl. 13:12

 

 

Jasmine Nedergård / 24 år / Politices kandidat i nationalekonomi vid Åbo Akademi / Frilansande journalist / Global medborgare

 

Välkommen till min samhällsblogg!

 

Kunskap är makt & tillsammans är vi starka!  Vi kan påverka andra människor och miljön runtom oss vid varje val vi gör i vardagen!

Här vill jag göra skillnad genom att lyfta upp ämnen som intresserar mig inom välmående, ekonomi, livsstil och miljön. Jag förespråkar även väldigt mycket naturlig mat utan socker och kolhydrater och följer själv en lchf-livsstil med mycket vegetariska element.

Trevlig läsning!

40 inspiratörer för hållbar livsstil 2017

 

Alla bilder är tagna av mig eller är CC om inget annat anges :)
 
"We cannot become what we need to be, by remaining what we are." - Max de Pree
 
Vill du kontakta mig? Gör det via min e-mail: jasmine.nedergard(at)gmail.com
 
 
Böcker jag läst/rekommenderar:
"This change everything" - Naomi Klein
"Prosperity without growth" - Tim Jackson
"Lingon och läppstift - Hur jag gjorde mig av med onödiga kemikalier och tillsatsämnen" - Noora Shingler
"Det sötaste vi har" - Ann Fernholm
 
Dokumentärer jag sett/rekommenderar:
"The true cost" - Sanningen om klädindustrin.
"Fed up" - Sanningen om sockret.
"Cereal Killers" - Om socker, fett, kolesterol och motion.
"Before the Flood" - Om klimatuppvärmningen och människans påverkan.
"Carbloaded - Dödssugen på att äta" - Om dagens överviktiga samhälle och vad vi borde göra åt det.
"The Human Experiment" - Om kemikalieindustrin och kemikaliernas mörka skugga i våra liv.
"Terra" - Om oss, våra liv, mänskligheten, naturen och framtiden.
"Sockerfilmen" - Om socker. Jättebra!
"Sustainable" - Om vår föda och hur den ska vara hållbar generation efter generation.

 

Kategorier

Senaste kommentarer

December 2018

Lucka 12: Tonerna som finns där för dig - genom hela livetLucka 11: Ta hand om dig och det du ägerLucka 8: Kärlek åt oss själva!Lucka 5: Det bästa sätten att minska sin klimatångest och allmänna miljö- och samhällsångest - och samtidigt stressa mindreLucka 1: Om du måste välja - välj ett leende

September 2018

När jag upptäckte att jag blivit introvert

Juli 2018

Att fixa kroppen – om kroppspositivism och hjärnspökenAtt handla nya saker – och ändå vara tillfreds med sig själv och sina värderingar

Juni 2018

Till dödens rosenträdgård måste vi alla vandra ensamma

Maj 2018

Vi göder normerna varje dag – nu är det dags att bryta dem!

Januari 2018

Mitt Gröna Samhälles årsresumé 2017 del 3

December 2017

Vad vill jag minnas från julen 2017?

November 2017

Jag mår bra nu

Oktober 2017

Omvälvande tider

September 2017

Att handla på loppis för att man kan eller för att man måste

Augusti 2017

Vem är jag? - Jag är en människa med möjligheter att påverkaAtt låta kreativiteten flöda bland barn

Juli 2017

Att ibland göra ingenting - och njuta av det

Juni 2017

Om panikångest och att tappa kontrollen

Januari 2017

3 saker vi borde fokusera på i år

December 2016

Lucka 18: Minimalism - Ett mer miljövänligt och harmoniskt sätt att leva?Lucka 15: Ska jag ha ångest över klimatet?Varför har psykisk ohälsa blivit så vanligt?Lucka 2: Det dyrbaraste du kan ge bort är en del av din tid

Oktober 2016

Är det bra att våra samhällen utvecklas så snabbt?

September 2016

Glädjetårar som kom tillbakaÅngest