Bloggposter

Vad behöver jag egentligen i livet?

 

På måndag börjar en ny vecka. På måndag är det också första oktober. Början på någonting nytt om man vill. En ny hobby, ett försök att äta mindre socker, börja skriva gradu... Så brukar i alla fall jag tänka när jag ser ett tillfälle i kalender, för så fungerar jag helt enkelt.

Men sen så läser jag om Jan Backman som lämnade allt för att segla på sin båt Henrietta. Om hur det farligaste som kan hända i livet är att man dör, och "det är ju inte så farligt", och om att vilja leva med ett så litet ekologiskt fotavtryck som möjligt, komma närmare naturen, och med det också, livet. Om att våga. ta. steget.

Och om dessa två klockrena citat av Jan Backman:

 

"Livet handlar ju om val som vi gör"

 

"Det är ju så att vi inte behöver så mycket annat än kärlek, medmänsklighet, god mat, bra vatten och ett ställe att vara på"

 

Och jag börjar ingen fundera vad jag behöver i mitt liv.

För nog är det ju konstigt hur få av oss som på något sätt uttrycker en vilja i att leva ett lugnare liv. Ett liv bortom storstadens gator och oljud och damm. Ett liv med kanske lite mindre inkomst, men desto mera livsglädje.

Allt är så förutbestämt i det här samhället, eller åtminstone hör jag inte folk uttrycka så många andra vägar. Jag tror till exempel många människor egentligen skulle vilja jobba mindre, men på något sätt tror de att deras liv skulle bli sämre utan två södernresor varje år, utan att vart annat år uppdatera mobilen och utan att kunna köpa en massa dyra presenter till sina barn.

Men tänk om man kan hitta en mening i livet bland vågorna, bland mossan i skogen eller ute på de gröna fälten. En mening i livet i hemmets inte gråa utan färgglada vardag.

 

För vad behöver jag i mitt liv?

 

Jag behöver mat på bordet, men det betyder inte att jag måste äta ute på restaurang ens en gång i veckan eller köpa en massa stora köttbitar varje vecka. Jag behöver ett ställe att sova i, men det behöver varken vara ofta i ett hotellrum eller i ett stort egnahemshus på över 300 kvadratmeter. Jag behöver också ett fortskaffningsmedel, men jag måste inte ha både en stor båt, en snöskoter och en fyrhjuling utöver en helt vanlig bil, som tar mig från A till B. Jag behöver också kläder och många olika saker, men de behöver varken vara nya eller dyra.

På något sätt så behöver jag ju också hitta en slags mening i livet. En vilja att leva helt enkelt. Skulle vara lite svårt annars.

För att kunna ha det här är ju ett jobb en lösning att titta närmare på. Åtminstone i det samhälle vi just nu lever i, om man inte vill eller är tvungen att leva på bidrag. Och jobba är ingenting jag är emot, egentligen. Jobb ger både mig och många människor en orsak att stiga upp på morgonen, en rutin i vardagen och en möjlighet att träffa andra människor.

Men jag kommer aldrig vilja ha ett jobb som tar över mitt liv. Hur bra jobbet än är så behövs den där friheten. Friheten i att ibland bara lägga sig ner i gräset eller gå en väg som ingen annan sagt att man ska gå.

Som Jan här så härligt säger i artikeln så handlar ju livet om det val man gör. Och man har ju också bara ett liv. Så det känns ganska viktigt att faktiskt redan nu fundera vad jag behöver och vill göra med mitt liv.

Och jag kan redan nu konstatera att jag kanske inte ens behöver så mycket. Jag har en stor vilja att leva ett ganska enkelt liv och jag tror att ett sådant enkelt liv också kan vara hållbart, både ekonomiskt, ekologiskt och socialt.

Man måste bara bestämma sig, att nu gör jag det här. Nu har jag funderat ut ett mål som jag vill sträva till och även om jag glömt bort att plantera trädet tidigare så ger morgondagen mig alltid en ny chans.

 

 

Imorgon är det måndag, det är 1 oktober. Det är en start på någonting nytt.

Dags att så ett frö.

01.10.2018 kl. 00:54

Sluta följa mig på instagram!

 

Följer du nära människor i ditt liv på sociala medier även om deras bilder/inlägg inte intresserar dig alls? Gör dig själv då en stor tjänst och sluta följa dessa människor.

Jag kom att tänka på det här när jag öppnade instagramappen för första gången på länge. Jag möttes av fina bilder på smörgåsar, smoothiebowls och solnedgångar. Samtidigt märkte jag att de flesta av dem inte bidrog någonting till mitt välmående. Egentligen blev jag mera arg, för jag började fundera hur länge det tog att ta den där frukostbilden och hur kaffet säkert hade svalnat innan man började dricka det.

Jag började också tänka på att ingen åt såhär för ens 10 år sedan, men nu, när de sociala medierna tagit över våra liv, måste alla maträtter kunna placeras i vilket matmagasin som helst. Ingen vacker solnedgång får gå förbi utan att vi måste ha bild på det och dela det med alla våra nära och kära (och även okända människor).

För att inte tala om att bakom den där selfiebilden finns det säkert minst 10 bilder som inte blev publicerade. Raderar vi de andra bilderna, eller fyller de bara upp vårt eget bildarkiv?

Men den stora reflektionen kom alltså när jag märkte hur många av dessa bilder som bara var "oljud" (översatt från "noise") i mitt sociala medieflöde. Som inte ledde till någon känsla, någon inspiration, utan bara var en random bild av en random människa i en random miljö.

Och jag tror inte jag är ensam med att följa människor som inte egentligen bidrar någonting till mitt liv.

Så jag bestämde att det får vara slut på det här nu!

Så mycket tid som vi alla lägger på att surfa igenom bilder och texter på våra sociala medieflöden. Så mycket tid som vi själv lägger ner på att försöka skapa den perfekta bilden. Och tänk sedan på ALLT som redan finns där på nätet. Det är ett överflöd av oljud, krafs och rent ut sagt spam.

Vi har ju bara ett liv, men på det här sättet lever vi ju inte ens fullt ut.

Så de kommade dagarna ska jag rensa. Rensa bort folk från mina sociala medieflöden som inte bidrar någonting till mitt liv. Rensa bort folk som kanske tidigare bidragit, men som jag nu vuxit från. Vi är ju alla människor som hela tiden utvecklas, så inte är det så konstigt om man inte gillar samma saker hela sitt liv. Men då ska det också bort!

 

Och här vill jag alltså också uppmana dig som följer mig på instagram: Ta bort mig om jag inte ger mervärde i ditt liv, i ditt sociala medieflöde. På mitt instagram lägger jag ju enbart upp mina lchf-maträtter, och är du varken intresserad av matbilder eller lchf-rätter så gör dig själv en stor tjänst och sluta följa mig.

Så kanske vi alla kan få lite mera mening också i vårt sociala medieflöde och lite mindre oljud. Kanske vi själv märker att man kan äta en frukost utan att lägga upp bilden på sociala medier, även om solstrålarna perfekt reflekterar ytan på porslinstallriken.

 

 

Och kanske, bara kanske, börjar vi leva lite mera i nuet och inte bara bakom en skärm.

 

 

23.09.2018 kl. 12:52

Livet är så mycket mer än att bara skaffa barn - eller?

cc - pixabay

 

Idag vaknade jag upp till en otroligt intressant artikel och även diskussion på Svenska Yle. Den handlar om att frivilligt barnlösa har ökat enormt i antalet i Finland bara under de senaste 10 åren, från ca 1 % till 12 % bland 20-40 åringar. Och eftersom den skrevs igår kväll hade den också samlat på sig en massa intressanta kommentarer.

Själv skrev jag ju för ett år sedan också om att skaffa barn eller inte i hållbarhetens namn. Då diskuterade jag Lunds Universitets nya studie som visar att det val som skapar mest koldioxidavtryck för en människa är att skaffa ett barn.

 

Då skrev jag såhär:

"Och det här är ganska logiskt eller hur? Men ack så kontroversiellt. Har du hört någon som inte skaffat barn på grund av att de inte vill påverka klimatet?

Kanske inte, men jag lovar att det kommer bli vanligare."

 

Och kanske är det en av orsakerna till att allt fler nu enligt den här studien blivit frivilligt barnlösa. Åtminstone diskuterades det både i artikeln och i kommentarsfältet.

Men i kommentarerna nämns också andra orsaker:

  • Att folk inte vill ge upp sina hobbier och sitt liv, som redan nu är fullt av aktiviteter.
     
  • Att folk inte helt enkelt tycker om barn eller vill sköta om ett barn.
     
  • Att kvinnor vill fortsätta arbeta och göra karriär (vilket jag tycker de alltid borde få göra, hur kan vi inte ha fixat det här mer jämställt i samhället ännu).
     
  • Jorden är redan överbefolkad. Ingen orsak att befolka den mera, satsa på invandring och adoption istället.
     
  • Att man hellre lägger pengar och tid på annat såsom välgörnhet och att hjälpa åldrande släktingar.
     
  • Att skaffa barn är inget tvång, så varför skaffa? Man kanske inte heller upplevt sig någon gång längta efter ett barn.

 

Trivs jag bäst med mig själv? Med mig och min partner? Vill jag lägga mina pengar på att hjälpa andra som redan existerar och skänka pengar till välgörenhet istället för att lägga pengar på ett barn?

 

Sedan finns det argument i artikeln som enligt mig mera hör till en gråzon, någonting mellan frivillig barnlöshet och ofrivillig barnlöshet. Saker som, om man skulle förändra utsikterna kanske skulle göra att folk faktiskt skulle vilja skaffa barn:
 

  • Dystopiska framtidsutsikter. Att världen verkar vara styrd av en massa rika människor och företag och att samhällena i stort verkar utvecklas åt ett väldigt negativt håll + allt nytt som händer inom digitalisering så man själv knappt hinner med. Nu vet man snart inte vad och hur man borde uppfostra ett barn på ett bra sätt.
     
  • Att man inte hittat någon partner.
     
  • Rädsla för framtiden och att ens liv är osäkert på många plan. Kanske inte ett stadigt jobb och en stadig ekonomi eller en stadig bostadsort.
     
  • Att samhället inte verkar ta hand och uppmuntra de som skaffar barn.

 

Och sist har vi sådant som faktiskt kan klassas in bland ofrivillig barnlöshet:

  • Att man kanske lider av psykisk ohälsa, kronisk sjukdom eller genetiska sjukdomar som gör att det kan finnas både risker och ovilja att skaffa ett barn.
     
  • Att man av en eller annan orsak inte kan få barn.

Ger den här hunden mig allt jag behöver eller finns det en längtan också efter ett människobarn? (Bild på vår fina rescuehund Nemi)

 

Men tillbaka till min rubrik, som jag kom att tänka på när jag läste den här kommentaren:

 

"Historiskt har man skaffat barn för att säkra sin egen framtid eller stilla en egen rastlöshet. Varför skulle vi behöva det? Vad saknar vi? Vi har kärlek, vi har intressanta liv, vi har bra framtidsutsikter. Varför skulle vi ändra på det?"

 

Jag tycker den här kommentaren är den intressantaste av dem alla. Varför har vi i tiderna påriktigt skaffat barn och är det en skillnad på de behov som fanns då och de behov som nu finns i våra rika västvärldsländer?

T.ex. pratas det ju mycket om att vi ska utbilda kvinnor i fattiga länder, eftersom det gör att de skaffar mindre barn.

Är det så underligt då att vi i våra samhällen, där kvinnor faktiskt är väldigt väl utbildade, kanske inte upplever att vi har ett lika stort behov av att skaffa barn.

Robotar kan ta hand om oss när vi blir gamla kanske vi tänker. Andra i samhället kan hjälpa oss när inte alla behöver kämpa varje dag för sin egen överlevnad i krig och elände. Det finns oändlig underhållning och hjälp från både samhället och nätet om vi behöver.

Själv har jag nog en vilja att skaffa barn senare i livet, men samtidigt tror jag nog att vi i vår generation funderar mycket, mycket mer på hur ett barn faktiskt kommer att påverka våra liv och även vilka alternativ som finns ifall man inte väljer att skaffa barn.

 

Kanske har vi märkt att:

 

Livet är så mycket mer än att bara skaffa barn...

 

 

... eller?

 

 

 

 

06.09.2018 kl. 22:57

När jag upptäckte att jag blivit introvert

 

Jag har alltid älskat att vara runt människor. Älskat uppmärksamheten och älskat känslan av att börja lära känna en ny människa.

Men med åren (haha, jag är inte ens 24, men äldre blir jag ju varje dag) så har jag märkt att jag inte vill vara i dessa folkmassor och i centrums centrum mera.

Istället för att få en massa energi av att vara bland folk (som tidigare), så känner jag att jag blir trött av att hänga bland en massa människor. Jag märker hur jag uttryckligen nu för tiden vill undvika händelser där det rör sig mycket folk. Speciellt folk jag inte känner.

Och det här brukar ju beskrivas som skillnaden mellan att vara introvert och extrovert. Får du energi av att vara bland människor eller drar det energi av dig? Trivs du där det händer eller där inget händer?

Jag tycker fortfarande om att umgås med människor. Men jag väljer nu för tiden oftare djupa samtal med en människa i 5 timmar än lösryckta danssteg och småpratande i 2 timmar med flera okända, halvkända människor.

 

 

Första gången jag påriktigt började märka att jag kanske ändrats och faktiskt inte trivs i folkmassor var när jag och fästmannen besökte medeltida marknaden i Åbo här i sommar. Fullt med folk, en massa mysig musik och häftiga klädesplagg. Jag älskar det "positiva" kring medeltiden och medeltida saker.

Men trots det trivdes jag inte alls. Jag ville snabbt bort från folkmassorna och att stå och köa med en massa andra folk för att få smaka lite grillat griskött bland både människor och sjöfåglar var inte något varken jag eller fästmannen ville göra.

 

Och nu har jag nyligen kommit hem från en körturné till Island. Vi var både i Akureyri och i Reykjavik, men jag gillar Akureyri flera gånger mera än Reykjavik. Från Akureyri kunde man se bergen på nära håll och känslan att bara genom att gå uppåt några tiotals minuter från staden och plötsligt vara bland bergen var otroligt rofylld och lycklig.

Den här närheten till naturen och till tystnaden, den verkar tydligen bli mer och mer viktig för mig ju äldre jag blir. Och desto mindre viktig blir det att lära känna en massa nya människor.

Jag är faktiskt ganska nöjd med de människor jag känner och jag upplever också att jag hellre de kommande åren vill satsa på att vårda dessa relationer än att lära känna en massa nytt folk. Det känns inte heller som att jag egentligen behöver så många runtom mig. Plötsligt trivs jag otroligt mycket att bara vara för mig själv.

 

 

Och jag tror mycket av det här har dykt upp nu efter att jag börjat må bättre och inte känner att jag lider av psykisk ohälsa mera. På något sätt gömde sig min introverthet i en extrovert mask så länge som jag också mådde ganska dåligt.

Men nu, när jag upplever att jag börjat få kontroll över mina känslor och mitt inre så trivs jag otroligt mycket med mig själv och mina tankar. Det ger mig på något sätt ett inre lugn och en inre ro.

 

Samtidigt tycker jag nog fortfarande om att prata och sprida mina tankar och idéer. Men det måste inte heller vara i verbal form. Jag trivs också med att sprida mina idéer tyst såhär på en blogg. Låta folk få läsa det om de vill och känner att det kanske ger ett mervärde åt dem, men också låta folk passera förbi ett blogginlägg om det inte intresserar.

 

Så jaa, den här sommaren har jag märkt att jag faktiskt är introvert, eller åtminstone känner jag att jag just nu hör mer hemma bland de introverta än de extroverta.

Och det är okej. Det är faktiskt mer än okej. Att hitta sig själv känns otroligt givande och glädjande och jag ser fram emot att upptäcka mer av den introverta världen. Och jag gör det gärna med ett leende på läpparna, för kanske har jag plötsligt hittat ett hem, ett lungt hem där mina tankar får leva i ro och djup försjunkenhet.

 

En lycklig själ på bergsvandring med några korister bredvid staden Akureyri på Island. Fina, avskalade miljöer i naturen och en fridfull tystnad. Det gör mig glad och rofylld.

 

05.09.2018 kl. 01:34

Två hållbara världar - En i staden och en på landsbygden

Vilken väg ska jag välja? Vilken hjälper mig mot ett hållbarare liv?

 

Som jag skrev i mitt förra inlägg vill jag leva ett meningsfullt liv. Samtidigt vill jag också leva ett hållbart liv. Ett miljövänligt liv.

Då kan man ju fråga sig var man borde bo om man vill vara mest hållbar? Är det i staden, där man kan cykla överallt, eller är det på landet, där man har närproducerad mat vid husknuten?

Och medan jag funderade på det här kom jag fram till att det nog finns fördelar på båda ställena. Jag tror att om man vill så kan man faktiskt leva hållbart både i staden och på landet.

Men av olika orsaker. Och jag tänkte lista dem här nedanför:

Att leva hållbart i staden

  • Man kan cykla överallt eller ta kollektivtrafik.
     
  • Möjlighet att handla ekologiska varor, eller lokalt från torget.
     
  • Även möjlighet att lätt hitta likasinnade och delta och påverka. Flera = bättre.
     
  • Man kan hyra och låna typ allt. Man behöver inte äga en bil, en borrmaskin eller ens en tvättmaskin.
     
  • Samtidigt kan man bo ganska litet och det kräver mindre saker. Mindre saker som ska köpas = mindre utsläpp och påverkan på miljön.

Att leva hållbart på landet

  • Man kan äta lokalt och närproducerat på ett enkelt sätt.
     
  • T.o.m själv fixa sin mat genom att jakta, fiska, plocka bär och svamp, ha djur och/eller grönsaksland.
     
  • Inköp planeras långt på förhand och risken för spontana köp minskar avsevärt.
     
  • Små samhällen: man delar med sig av det man äger och har - ökar användandet av saker och ökar samvaron i byn.
     
  • Man kan själv bestämma sig att ta grön el, ha solpaneler, bergsvärme, större påverkningsmöjligheter där man bor.

Ibland kan man nå samma mål även om man startar från olika håll.

 

Det finns säkert flera skäl, men det här var nu några jag sådär spontant kom att tänka på. Om du själv kommer på någon till får du jättegärna kommentera :)

Och sedan finns det förstås negativa aspekter med båda. Fortfarande behöver man ofta en bil om man bor på landet och forfarande gäller det att nästan konsumera allt man behöver om man bor i en stad - svårt att ha någonting större än balkongodlingar för de flesta.

 

Jag märker ändå på mig själv att jag dras till landet. Jag tror mycket av det handlar om att jag får så ångest av att konsumera (annat än mat och förnödenheten alltså) och att jag dras till det här att på någon liten grad kunna vara självförsörjande.

Att satsa på att jobba mindre än heltid och istället jobba med ett eget grönsaksland, fiska och plocka bär och svamp i skogarna. Att på något sätt vara närmare naturen och följa naturens gång, leva mer enligt säsong helt enkelt. Och samtidigt ta del av den friska luften - och tystnaden.

 

Jag är ju en social människa och jag har länge trott att om jag inte får träffa människor typ varje dag så skulle jag börja klättra på väggarna. Men ju äldre jag blir desto mer märker jag att det här suktandet efter sociala kontakter (och speciellt nya sådana) minskar. Det har också tror jag att göra med att jag nu psykiskt mår mycket bättre och inte känner mig så osäker på allt i mitt liv. Men så istället vill jag hellre värna om de vänner jag nu har och stärka de relationerna, och det gäller också mina släktigar hemma i Österbotten.

Men jag är bara 23 år gammal. Jag har inte bråttom någonstans, men när jag en gång väljer att flytta tillbaka, då har jag orsakerna och målen på plats. Och det gör mig glad och rofylld, även i den här ljusa sommarnatten som jag för första gången varje dag spenderar i en stad istället för på landet.

 

 

13.06.2018 kl. 23:45

Funderar vi faktiskt tillräckligt mycket på vad vi vill göra i våra liv?

 

Vad är mina värderingar? Vilka människor vill jag träffa och umgås med i mitt liv och vilka saker vill jag omringa mig med?

När jag försökte komma ur den onda cykeln med depressiva tankar, men ändå mådde ganska dåligt och inte hade ork att göra så mycket, så fanns det ändå en massa tid för reflektion. Jag han reflektera över vad jag skulle vilja fylla mitt liv med.

Vem jag vill vara.

Och när jag tänker efter, skulle inte jag haft den här perioden i mitt liv redan, så tror jag inte jag skulle tänka på de här frågorna heller. Vi är redan i 11 juni och sommaren är redan på gång. Inte har jag hunnit med någon bucket-lista för sommaren och inte har jag hunnit med de små sakerna jag tänkt att "när det blir sommar så kör jag igång".

Men jag har hunnit leva i nuet - och det är jag kanske mest stolt över. Jag har varit på promenader med hunden, jag har njutit av värmen, jag har träffat vänner och bekanta och umgåtts med min fästman om kvällarna.

Och det är ju en del av vad jag faktiskt vill göra med mitt liv. Det är ett av mina mål.

Men utan att sätta mig ner och reflektera över vad jag vill med mitt liv, hur jag vill strukturera upp mitt liv, skulle jag inte kommit någonstans. Dagarna skulle passerat och plötsligt är det höst.

Jag skulle kunna stressa över saker som blivit ogjorda, men istället gläds jag över de saker som jag åtminstone gjort, och som stämmer överens med mina värderingar.

För när jag var ledsen och mådde dåligt levde jag inte i nuet. Jag levde antingen i dåtid (funderade på saker som hänt och hur allt gick snett) eller i en fantasivärld (tänk om han säger så, tänk om det här händer). Och jag mådde inte bra av det.

 

 

Så även om jag mådde dåligt en lång tid - så fanns det då tid för reflektion, speciellt under den tid som jag försökte må bättre. Och jag är tacksam att jag tog den tiden att fundera över vad jag vill göra med mitt liv, hur min livsfilosofi ser ut.

För då har jag någonting att sträva efter.

Och det är inte lycka jag strävar efter. Det trodde jag många gånger, men efter att nu också ha lyssnat på "The Minimalists"-podcast ett antal episoder, så är det ju faktiskt ett meningsfullt liv som jag strävar efter.

För om jag vill sträva efter lycka blir ju nästa tanke att jag alltså just nu inte är lycklig, och alltså är missnöjd med nuet och med mig själv och mitt liv.

Så istället vill jag leva i nuet och fylla mitt liv med sådan som jag tycker är värdefullt Många gånger har jag märkt att lyckan kommer smygande då, helt utan tidigare uppmärksamhet.

Så genom att prioritera mig själv och faktiskt sätta mig ner och fundera på vem jag är, vem jag vill vara och hur jag vill leva mitt liv, så har jag större chans att också till slut hitta meningsfullhet i mitt liv, och på det sättet också, vara lycklig, precis här och nu.

 

Och kanske, om vi är många som faktiskt börjar stanna upp och fundera på vad vår livsfilosofi faktiskt är, så kan vi skapa ett bättre samhälle, för allt och alla. <3

11.06.2018 kl. 13:31

Till dödens rosenträdgård måste vi alla vandra ensamma

 

Idag har den världsberömda TV-personligheten Anthony Bourdain vandrat vidare. Det var inte på grund av cancer, som många människor idag drabbas av och tvingas lämna vårt jordeliv tidigare än tänkt – utan på grund av självmord.

Han blev 61 år gammal. Han höll för tillfället på att spela in en ny säsong av en av hans serier och många ansåg att han hade ett av de bästa jobben i världen – att får resa runt bland olika länder och träffa olika människor och kulturer och prata om någonting som finns nära alla våra hjärtan – nämligen mat.

För lite över en månad sedan tog också Tim Bergling, även kallad Avicii, sitt eget liv. Han blev bara 28 år gammal. Många avgudade honom för hans liv och musik och såg upp till honom och hans livsstil – Men bakom allt turnérande fanns en utbränd man som inget hellre ville än att bara få skapa musik – utan allt turnérande och synlighet.

Och det vi måste komma ihåg är att jobb är inte allt här i världen. Även om man på ytan kan se ut att ha ett perfekt liv så kan demoner leva i hjärnan och göra livet oumbärligt för många. Vissa ser självmord som enda utvägen.

Andra upplever självmordstankar dagligen, för att plötsligt en dag uppleva en starkare tanke än vanligen. Det kan vara den enda orsaken. Och det räcker. Där kan livet ta slut.

Och bland dessa kändisar begår tusentals människor varje dag självmord. Människor som kunnat ge så mycket av sig själv och som förtjänar att få leva. Få leva ett liv utan depression, psykisk ohälsa och självmordstankar.

 

 

Vi måste bli bättre på att tala om självmord. Framförallt också bättre på att tala om döden.

För mig är döden ingen främling. Jag samtalade med döden många gånger under min tonårstid, samtidigt har jag också som vikarierande kantor fått uppleva många fina begravningar.

Och på en begravning förstår man att döden är ett faktum. Den människa som ligger i kistan kommer inte tillbaka.

Men det gör inte våra liv heller. Och vi måste börja ta psykisk ohälsa på allvar. För vår egen och för våra medmänniskors skull.

Livet är en gåva – det har jag lärt mig efter alla år som deprimerad. Men det betyder också att vi måste värna om den här gåvan. Både vi som individer och vi som samhälle.

Varje förlorat liv är ett förlorat liv för mycket.

 

 

08.06.2018 kl. 21:23

Minimalism vs maximalism

 

Jag lyssnade länge på en massa miljöpoddar medan jag var ut och gick med vår lilla Nemi, men snart hade jag lyssnat ikapp alla. Vad ska jag göra nu tänkte jag? Jag behöver hitta någon intressant, långkörande podd. 

Och då hittade jag till The Minimalists-podden.

Vilket är lite spännande, för jag hade inte i första taget tänkt att minimalism är något som jag skulle gå igång på. Speciellt inte eftersom jag är den som pratar om att skaffa mig en bondstuga med en massa broderier på väggarna och mysiga plåtburkar i varje hörn. Och vägrar den svartvita trenden med IKEA-möbler överallt (helt okej med några, men jag vill inte ha ett helt hus kryllat av dem).

Men jag började lyssna i alla fall, och jag märkte att jag nog fått hela minimalismen om bakfoten. Eller jag märkte att mina förutfattade meningar om minimalism och om vad The Minimalists skulle ta upp var helt annorlunda än vad de sedan berättade.

Vilket är helt förståerligt, eftersom man ofta i början tänker så svartvitt om saker och ting. Har jag lärt mig någonting de senaste fem åren är det nog att saker inte behöver vara så svartvitt - en liten färgpalett fungerar ibland också.

 

 

Det jag konstaterar vad gäller minimalismen som The Minimalists tar upp är att vi borde fokusera mera på att MINImera våra materiella saker och minimera betydelsen de har i våra liv. Istället ska vi sedan MAXImera den betydelse relationer och naturen runtom oss har.

Det här tycker jag låter väldigt sunt. För jag tycker oftast att när man pratar om minimalism så handlar det BARA om stuff. Om saker, att konsumera eller inte konsumera.

Men biten om maximalism gällade våra liv och våra relationer är minst lika viktig.

Därför tror jag egentligen att maximalism är den svårare delen än minimalism, och att det är dit vi behöver komma så småningom. Det är en livsstil som också är hållbar, på många olika nivåer, både för människan och naturen.

 

 

Först måste vi lära oss att leva på mindre. Fokusera helt på det materiella och faktiskt fundera om de saker som finns i våra liv fyller någon funktion. Fundera om de otaliga resorna runt jorden stärker våra liv eller om vi lika bra kunde finna samma glädje på närmare håll.

Men leva på mindre handlar också om att kanske inte sträva efter det bästa och häftigaste hela tiden. Om att man kanske inte behöver bli vän med alla eller ha hundratals okej-nära vänner.

Sedan måste vi lära oss att leva mer på det lilla vi har. Det är oftast när man förlorar en nära anhörig eller en vän som man märkte hur mycket de betydde för en. Vi måste alltså lära oss att förstå hur viktigt det är att också värna om de relationer vi har.

Och de saker som är kvar, de måste vi förstå värdet i. Vi måste värna om de saker vi har, reparera dem när de är sönder och inte uppmuntra till en slit-och-släng kultur. Låta varje sak i våra liv inbringa glädje eller motverka frustration och olycka.

Vi måste helt enkelt maximera de resterande saker som finns i våra liv. Och då speciellt sånt som har med att uppleva närhet bland människor och närvaro i naturen och i livet.

 

cc: pixabay

 

Så om vi nu talar det här med minimalism vs maximalism, så tror jag vi måste förstå att allt i världen samspelar med varandra. Det vi minimerar på ett håll borde vi också maximera på ett annat håll. För om vi bara tar bort och minimerar så blir balansen avrubbad. Finns det yin måste det finnas yang.

Och genom att försöka leva enligt de här principerna så tror jag vi både kan bli lyckligare, samtidigt som vi gör våra nära och kära och planeten en tjänst. <3

23.05.2018 kl. 12:49

Vi göder normerna varje dag – nu är det dags att bryta dem!

En av mina favoritbilder från favoritstället, berget bakom villan i Molpe. Jag återkommer ofta till den här bilden. Men den symboliserar mitt ständiga sökande efter svar och ständiga strävan efter ny kunskap. Och kanske det viktigaste, min ständiga strävan efter reflektion.

 

Jag har inte skrivt här på ett tag, men full av idéer är jag ändå. Jag får dem från poddar jag lyssnar på, från seminarium jag besöker och från nyheterna jag läser.

På senare tid har jag märkt av ett mönster som verkar koppla ihop mycket av de problem som finns idag. Om det så handlar om miljön eller jämställdhet, ekonomi eller hobbier.

Och det är normerna. Normerna som vi varje dag göder i vårt samhälle. Som vi gladeligen följer utan att veta vad det gör för andra människor och miljön.

Vi måste börja prata om normer – och speciellt om att bryta dem.

För nog är det ju underligt hur det ännu idag, år 2018, ska vara så svårt att förstå att det finns flera kön än två. Att vårt flygande faktiskt späder på den globala uppvärmningen och att man kan må bra fast man väljer att leva ett liv utan barn.

Så många normer som det finns i samhället, som säger hur allt borde vara – jag tror att det är boven i hela den stora samhällssjukan där var och varanna människa jag känner i min ålder mår dåligt, är utbränd eller bara lost, tappat gnistan för allt.

Jag har inget emot att det finns normer i samhället om det inte skulle vara så att så många av dem är så gamla och ouppdaterade, i alla fall enligt min mening.

Varför kan inte normerna handla mera om vänlighet, öppenhet, miljövarsamhet, acceptans, frihet, och mindre om gamla unkla strukturer och resonemang, som leder till miljöförstöring, stress, girighet och apatiskhet.

Jag är trött på att miljövänlighet inte är en av de största prioriteterna idag i samhället, på samma sätt som att jag blir förbluffad av den underliga tvåkönsindelningen i allt och alla, från tidig bebisålder till t.o.m. sällskaps- och dataspel.

Det är inte en värld jag vill att barn ska behöva växa upp i. Då vi utvecklas så snabbt inom så många andra områden, speciellt vad gäller ny teknik.

Jag skulle t.o.m kunna tycka att teknikutvecklingen gärna kunde minskas i hastighet, för att istället kunna satsa på lite utveckling inom våra kära samhällsnormer, en liten, liten uppdatering bara. Ett försök att förändra på rådande strukturer som för länge sedan borde ha förnyats.

Men det brukar alltid börja med de enskilda personerna och jag vet i alla fall vilka normer jag gladeligen vill försöka bryta.

Jag vill gärna leva ett liv som inte handlar om att sträva efter otaliga rikedomar eller bara tänka på mig själv. Där man kunde uppskatta det man har istället för att bara sträva efter nytt, nytt och nytt. Och samtidigt också komma bort från den här materialismen som speglar hela samhället. Våga utmana oss själva, våga tro på förändring.

Jag vill leva i en värld där lycka mäts av upplevelsen av tillfredsställelse istället för materiella rikedomar. Där vi faktiskt kan leva i nuet istället för att se livet passera förbi. Hinna lyssna på fågelsången som färglägger både dag och natt och hinna se knopparna som öppnar sig mer och mer för varje dag som går.

För allt det här finns redan – men vi ser det inte. Men varje gång jag bryter en norm känns det som jag ser lite mer. Jag ser att det finns en värld utanför miljöförstörande konsumism och gamla strukturer.

Men det här handlar inte bara om mig. Det handlar om oss alla. Om hela samhället.

Vi göder normerna varje dag – nu är det dags att bryta dem!

 

 

 

 

08.05.2018 kl. 00:35

"I de små byarna på landet mår människorna bra"

 

Jag kom på mig själv att faktiskt sätta mig ner och börja titta på YLEs nya satsning Egenland, som jag av någon anledning läst som "Engeland" hela tiden och inte kan för någonting i världen ändra, haha (kanske någon mild dyslexi som spökar?).

Men det är ju en fenomenalt bra serie! Älskar, älskar, älskar! <3

Citatet i rubriken är från Päivikki i andra avsnittet som driver kaféet "Korppu" i den lilla byn Sumiais och det bara igen väckte de här större känslorna om varför jag vill flytta tillbaka till landet så småningom.

Tiden som går så mycket långsammare. Relationen man har till de olika människorna på området och närheten till service och hjälp. Talkokraften och vänligheten. En möjlighet att njuta av de små stunderna i livet.

Och närheten till naturen. Till åkrarna, havet, skogen och tystnaden.

 

 

Jag och fästmannen tittade också på ett avsnitt av Anthony Bourdains Parts Unknown igår kväll som handlade om Shanghai och hur fler människor hela tiden söker rikedomen och bättre liv i staden och hela landet också. Kina har ju en av de största medelklasserna i världen just nu.

Och i en del av avsnittet följde man med någon miljonär (miljadär?) som hade något helt sjukt stort vinförråd och som hade musslor från Frankrike som samma dag flygits för att kunna äta till middagen etc.

Och jag bara tänkte igen på hur många människor som jag också följt, både i dokumentärer och i verkliga livet, som mår gott på så mycket mindre.

 

 

För rikedom är inte allt här i världen. Med mycket rikedom kan man förstås hjälpa andra, men samtidigt är också risken överväldigande stor att man förvärrar både naturen och människorna runtom sin förmögenhet.

Tänk om vi människor bara skulle försöka vara mera globala i våra sinnen. Och förstå att det vi gör också påverkar andra, speciellt naturen och de djur som inte har någonting att säga till om i den här stora globaliseringen.

 

 

Och den andra tanken som uppstod i mitt tittande på Engeland (Egenland, haha) var att "Tänk vad Finland har mycket att erbjuda!". Jag brukar ju säga att vi borde bli bättre på att turista i eget land och den här serien är ju nog det bästa bidraget för att locka människor att upptäcka Finland.

Så rekommenderar starkt serien, både för tips till platser man kan besöka i Finland och annars bara för att man börjar uppskatta en massa saker med sitt eget hemland.

Och kanske speciellt för att man kanske får samma uppvaknande som jag fick, att det inte krävs så mycket för att göra den egna byn eller stället till en magisk och spännande plats.

 

08.04.2018 kl. 10:58

6 frågor och svar om klimatångest

 

Ekofastan 2018 har valt klimatångest som ett av sina teman och har även gjort en blogglista om det med lite frågor, så de tänkte jag svara på i detta inlägg.

 

1. Har du känt klimatångest någon gång? I så fall när? Vad upplevde du?

Nu som då känner jag nog klimatångest. Ångesten kommer upp antingen då jag t.ex. glömt mina tygkassar hemma och behöver köpa en plastpåse eller om jag knappt ätit någonting vegetariskt på en vecka.

Men den är ganska kortvarig. Den större ångesten kommer nog om jag måste tänka på flygresor. Jag. Vill. Inte. Flyga. Och orsaken är enbart på grund av klimatet.

Sedan kan jag ibland få lite ångest om jag t.ex. hittar palmolja i någon produkt jag just köpt eller liknande.

Ångesten kommer ju som upp på grund av att jag har läst på om dessa saker och vet ganska bra hur mina val påverkar andra och speciellt naturen.

 

2. Då du tänker på din och världens framtid? Vad är du mest rädd för och varför? På den här frågan får du alternativ.

a) krig som berör Finland

b) klimatförändringens följder

c) kränkningar och våld i nära relationer

d) mobbning?

e) likgiltighet inför dem som lider

f) något annat, vad?

Här skulle jag svara både b) och e). Båda går på ett sätt hand i hand. Klimatförändringen kommer påverka alla. Naturen, djuren, ekosystem och oss människor.

Men vi i Norden är inte de första som drabbas. Därför kommer f) också in här i bilden. Många lider redan på grund av klimatförändringarna, av krig och stridigheter med mera.

Men det är så långt bort, att många av oss inte vill bry oss. Sedan kommer det att slå oss som en käftsmäll någon gång i framtiden.

Samtidigt så är jag väl inte riktigt rädd. Jag är mer störd och förbannad att det går så trögt. Att all attitydförändring och utveckling inte går åt rätt håll, eller att det tar så otroligt långsamt. Så det är mer en frustration än en rädsla för mig.

 

cc - pixabay

 

3. Avfallsbergen växer och finländare kastar också bort mat som kan användas. I medeltal producerar finländare 472 kg avfall per år.  Vilket avfall tycker du är svårast att minska på?

Helt klart plast. Jag vill ha bort plasten och jag vill att ersättningsprodukterna ska vara tillräckligt bra för att inte bara miljömedvetna väljer dem utan alla.

Plasten smyger sig in överallt och oftast finns det inte heller något alternativ till den. Köper du en ny produkt är den inpaketerad i plast. Matvarors förpackningar har också plast i sig och bara runt mitt skrivbord finns det ju en massa saker som är gjorda av plast.

Vilket leder mig till ett annat avfall som jag hoppas man kommer ta upp mer under de närmaste åren, nämligen elektronikavfall. Hur ska vi fixa det? Hur ska vi återvinna det på rätt sätt och faktiskt satsa på återvinningen? Tänker vi ens på sånt när vi köper elektronik idag?

 

4. Att lära känna sig själv, vem jag är på riktigt, är en nyckel till att kunna känna hopp. En del får hopp av att gå ut i skogen, en annan av att gå på yoga och en tredje av att gå i kyrkan. Vad ger hopp åt dig?

När jag ser enstaka människor som har viljan och som vägrar ge upp. Som kämpar, som försöker och som påverkar. Då får jag själv lusten att påverka.

Samtidigt så ser jag inget alternativ, alltså att vi skulle ignorera allt. Så jag vill också vara med och påverka. Och när jag ser att någon inspirerats av mig så ger det också mig hopp, att vi kan förändra, att vi kan hjälpa.

Och det finns så många människor över hela jordklotet som arbetar för miljön, för djuren och för människorna. Det ger mig hopp. <3

 

cc - pixabay

 

5. Vad tänker du på när du hör om globala miljöproblem? Påverkar det dina val?

Absolut så påverkar det. Allt jag gör. Jag vet att alla val jag gör kommer påverka andra människor och naturen. Därför försöker jag t.ex. cykla mycket och ta kollektivtrafin där man kan. Jag försöker äta mycket vegetariskt och resa lite. Jag handlar otroligt mycket begagnat och tar till gamla husmorsknep för att inte slänga ätbar mat (även om datumet passerat).

 

6. Vi uppmuntras att konsumera mycket. Hur gör du för att låta bli att köpa nya saker, vilka är dina bästa tips?

Jag går igenom vad jag har och funderar långt på förhand om det är någonting jag behöver eller kommer behöva så småningom, så att jag sedan kan välja de bästa alternativen, alltså att antingen köpa någonting nytt hållbart eller någonting begagnat.

Sedan försöker jag att tänka på hur ofta jag kan använda en produkt och om jag faktiskt kommer använda den här produkten så mycket som jag tror.

Sedan ska man alltid kolla om saken man vill ha finns att köpa begagnat. Av t.ex. alla mina datatillbehör här hemma är endast skärmen ny. Datorn, tangetbordet, högtalarna och musen är alla begagnade.

Sedan är det bra att ta hand om sina saker för att få dem att hålla längre. Det är väl den punkt som jag själv märker att jag kunde bli mycket bättre på, men inte är vi ju någon perfekt heller.

Sedan kan man försöka lägga sina pengar på andra saker instället. Typ tänka att istället för att jag köper min elfte topp så donerar jag en slant till en välgörenhetsorganisation. Då känner i alla fall jag mig glad åt mitt val.

Och till sist, så rekommenderar jag att man kollar dokumentärer om ämnet, t.ex. The True Cost, som jag nyligen sett att många bloggare lyft upp. Jag har kollat den en gång per år för att minnas varför jag inte vill köpa saker.

Så köp begagnat, njut av det du har och skänk istället slanten till välgörenhet. <3

 

cc - pixabay

 

20.03.2018 kl. 12:51

Mitt Gröna Samhälles årsresumé 2017 del 3

 

Nåjaa! Borta några veckor då kören började sin termin och vi redan hade en konsert, men nu är jag här igen för del 3, sista delen, av min årsresumé ska kunna publiceras. Så jag tycker vi kör igång!

 

SEPTEMBER

En månad som började som många andra, men som slutade med helt "next level" i mitt liv. Mina vegetariska LCHF-pizzor börjar bli en vanlig syn under helgerna och en sådan började jag också september med.

Sedan var hela mitten av september en magisterbubbla, bostavligt. Jag läste, läste, läste. Åt, sov, läste. Skrev, skrev, skrev. Ett blogginlägg från magisterbubblan blev det också.

Söndagen den 17 januari steg jag upp klockan 12, ät lite frukost och lekte med lite grafer till magistern. Sedan från klockan sex på kvällen satt jag och skrev och fortsatte hela kvällen, hela natten och hela morgonen. Där runt 9-tiden på måndagsmorgonen hade jag fixat ungefär 20 sidor till till min magister och lämnade då in den till handledaren.

Ganska sjukt egentligen, men jag fungerar bäst nattetid då jag får vara helt fokuserad på min enda uppgift och låta alla andra krav och förfrågningar vara för en stund. Då är jag i flow och kan göra nästa hur mycket som helst.

Efter det var jag slut och jobbade nästan inget mer på magister under hela hösten, haha. Så nu igen i januari ska jag börja på allvar så det faktiskt blir färdig i vår.

 

Jag och min fina kompis var också och besökte Forum Marinum eftersom ingen av oss hade varit där förut. Det var väldigt kul, även om vi lite gav upp mot slutet eftersom vi var så trött i fötterna, haha.

Vi hittade två höga järnstolar också som vi posade i. Tycker bilder ser ganska retro ut på något sätt, jättekul!

Och lite "I'm the king of the world" förstås också, när man nu en gång har möjlighet. Ifall man vill ha en hel eftermiddagsunderhållning rekommenderar jag absolut muséet. Fanns mycket intressant att titta på, även fast jag aldrig varit specifikt intresserad av båtar och marinliv någon gång tidigare. Mycket klokare blev jag i alla fall!

 

Men under månadsskiftet semptember-oktober hände också två av de största förändringarna på länge, både i mitt och fästmannens liv. Den ena var att han började heltisjobba, vilket betydde att jag för första gången var helt själv om dagarna och på grund av alla mina program på kvällarna, knappt han se honom förutom på helgerna.

Den andra var att vi hämtade hem rescuehunden Nemi, som kommer från St. Petersburg, Ryssland. I det här blogginlägget skrev jag om hur det var då vi hämtade henne.

 

Två riktigt bra bloggnlägg publicerade jag ändå, trots min magisterbubbla:

 

OKTOBER

Jag som aldrig tidigare haft en hund skulle plötsligt börja sköta om henne helt själv när fästmannen for på jobb. Och hur skulle jag tyda hennes kroppsspråk?

Jag hade väl lite vad man kallar en livskris där i oktober i och med fästmannens heltidsjobb och vår nya hund Nemi. Jag skrev ett ganska personligt inlägg om dessa "omvälvande tider" i början av oktober.

Men vädret var fint och jag började också så småningom lyssna aktivt på poddar från och med oktober, eftersom det passade bra in på min och Nemis längre promenader. Tänkte jag ska dela med mig av de bästa miljö- och samhällspoddarna nu bara min årsresumé blir färdig.

Det hände egentligen inte så mycket i oktober utöver min livskris men jag deltog faktiskt i Florakörens och Lyrans kvartettävling med en sång som jag själv hade arrat. Det var ganska häftigt. Och plötsligt snöade det ju faktiskt också där i sista veckan i oktober. Den här bilden tog fästmannen i snökaoset vid Domkyrkan.

 

NOVEMBER

Sedan kom november, och då hände det plötsligt i en massa saker. Jag fick ett samtal från chefen vid Yle Åboland som undrade om jag ville hoppa in som reporter i vinter lite nu som då. Jag blev helt överlycklig och tackade förstås ja! Samtidigt frågade också ÅU ifall jag hade intresse att recensera en konsert för deras tidning vilket jag också gjorde i november. Och jag deltog också på KnowHow-mässan i Österbotten och reppade ÅA, vilket var jättekul!

Och efter en månads tänkande i oktober kom jag fram till att också faktiskt nu börjar må bra igen. Som påriktigt. Att nedstämda tankar, panikångest och destruktiva tankar inte kändes som att det var en del av mig. Det skrev jag om i inlägget "Jag mår bra nu".

Så till dig som just nu mår dåligt så vill jag i alla fall ge ett lite hopp att åtminstone jag nu känner att jag kommit ur det. Kanske kan du också, men låt det ta sin tid. Jag var 18 år när jag började gå hos en psykolog, och nyss fyllde jag 23. <3

 

I november fick jag också mitt första stickprojekt klart; ett par gröna, varma benvärmare, här tillsammans med senapsgula strumpbyxor och mommos röda stickade sockor. Under hela året har en liten stickgrupp på 3 personer (jag medräknat) samlat hos en kompis och stickat och det här vad då mitt resultat. Jättekul att få vara kreativ!

Men på tal om ett tidigare stycke så fyllde jag ju då också år i november. Hela 23 år blev jag, men jag råddar nog med min ålder nu för tiden. Behövde faktiskt fråga fästmannen om det nu faktiskt är 23 år jag är, haha.

Födelsedagen firade jag på Florakörens och Brahe Djäknars kyrkokonsert i Helsingfors och jag hade köpt 4 skumpaflaskor för busseresan hem som jag delade med mig.

På tal om Florakören så blev jag också i början av november vald till ordförande för ett år till. Samtidigt så började jag också hänga med i svängarna för en nybildad Marthakrets i Åbo för 20, 30-åringar som fick namnet Novakretsen. Den får man gärna gå med i om man vill!

 

Jag var också på snabbvisit hem och fick t.ex. smaka på skarvkorv, vilket ju smakade.. sådär. Många i släkten tyckte inte alls att det var någon höjdare, haha.

Jag brukar också alltid passa på att spela på pianot när jag är hos mamma i Molpe. Alltid känns det egna pianot bäst i fingrarna. Där har man suttit, år ut och år in, och övat stycke efter stycke. Absolut en av de bästa ägodelarna man kan ha.

Efter pausen i oktober så skrev jag ändå några riktigt bra inlägg i november, speciellt med tanke på #metoo och #dammenbrister som då var ganska nytt:

 

DECEMBER

December, december, december. Jag tipsade om hur man kan fira en mer cirkulär jul, skrev om hur jag ville att julhelgen skulle vara och sedan om hur julhelgen blev. Riktigt lyckad vill jag faktiskt tillägga, allt gick så bra och Nemi var också jätteduktig, även om jultomten tydligen inte var någon hit, haha.

Men innan det så deltog jag också i början av december i ett Future of EU-semiarium med ungdomar från Norden och lite utanför. Det var väldigt trevligt och Jyrki Katainen var också och hälsade på, även om jag störde mig på att han i sitt öppningstal inte nämnde miljö en enda gång, även om ALLA våra fyra arbetsgrupper poängterade hur viktigt vi tycker att det är att EU också tar sitt ansvar och står i framkant vad gäller miljöansvar.


 

Sedan gick resten av december ut på att fundera på julen och sedan uppleva julen. Måste ju nog också säga att vi faktiskt fått ha ganska mycket snö nu i vinter, vilket gör mig överlycklig!

Sedan firade jag och fästmannen vår 5-års förlovningsdag den 31 december. Som jag skrivit så har jag fått honom övertygad om att vi nog nu så småningom kan börja fundera på bröllop också, så får se när vi kommer framåt i de tankegångarna, haha.

 

Men det tror jag var allt för denna gång. För min egen skull var det här väldigt nyttigt så jag uppmuntrar nog alla att på ett eller annat sätt gå igenom ert tidigare år. Man har gjort mer än man tror.

Nu hoppas jag att år 2018 också ger mig och er en massa nya upplevelser och goda minnen! <3

 

21.01.2018 kl. 20:49

Den stressfria julhelgen

 

Vardagen börjar så småningom infinna sig igen hos de som jobbar under mellandagarna. Hos oss har fästmannen tagit ledigt så vi får ta det lugnt ända till nyår.

I år är jag väldigt nöjd över julhelgen. Eftersom vi båda är från nästan samma område i Österbotten så är vår släkt också inte så utspridd. Det här betyder att det finns många människor man borde träffa under julhelgen, vilket alltid kan kännas lite stressfyllt. Att vi båda också har frånskilda föräldrar gör det hela inte precis enklare, men i år fick vi nog till det riktigt bra!

Idag var vi också ute och gick en promenad och jag tog med mig min nya kamera som jag fick i julklapp, så den får fylla det här blogginlägget också samtidigt som jag reflekterar över julhelgen.

Fredag

Vi började på fredagskvällen med att packa så mycket som möjligt, för att kunna starta så tidigt som möjligt på lördagsförmiddagen. Det var mycket som skulle gås igenom så det blev ganska sent innan vi kunde gå och sova. 

Lördag

Men bra hade vi planerat ändå. Vi sov ungefär till halv 9-tiden på lördagen och satsade på brunch på en gång för att äta upp innehållet i kylskåpet. Sedan började vi tömma akvariet eftersom också Selma skulle få komma hem under julhelgen. 

Nemi hade nog märkt av att det var någonting på gång redan på fredagskvällen och var väldigt ängslig hela morgonen. Plötsligt hade hon också pissat på mattan, men det vara bara att skölja av det direkt i duschen så fick det vara. 

(haha, vilket förvånad min Nemi fick när hon för första gången var framför en ordentlig kamera.)

 

Det var jag som sedan körde hela vägen hem till Österbotten. Det var regnigt och stundvis snöyra, men egentligen var det mest halt på mammas infart, så resan hem gick väldigt smärtfritt, även om jag ofta körde 5-10 km under gränsen.

Väl hemma stannade jag i Molpe och samtalade med lillebrorsan och mamma medan fästmannen körde ut Selma till sitt lilla akvarie på Bergö. Vi for en sväng via begravningsplatsen och lade några ljus på våra kära bortgångna och hann också med en liten titt in hos en släkting.

Sedan tog jag och fästmannen och Nemi med lillebrorsan till Solf där vi firade julen med pappa och hans fru med hennes barn, med god julmat och lite klapputdelning på kvällen, samt lite fin, humoristisk, svensk julfilm.

Söndag - Julafton

Julaftonsdagen spenderades vid pappa och aftonen hos min moster. Vid pappa hann vi ännu med lite frukost, trevliga samtal och lite Nintento Switch-spelande. Jag och Erika, pappas frus dotter, var också ute och gick en sväng till Stundars och tillbaka med Nemi, då hon knappt fick någon längre promenad alls dagen före.

På väg tillbaka från Stundars drabbades jag av det mysigaste idyllmomentet på säkert hela året, då vi bland gamla röda bondstugor träffade på en tupp och en höna som gick förbi över vägen. Min längtan tillbaka till Österbotten och en egen liten röd stuga blev absolut inte mindre vid det ögonblicket.

Tillbaka i Molpe var vi 15-tiden och där hade mamma bunkrat upp med kaffe med tilltugg för moster med familj och mommo och oss. Sedan åkte de hem för att ställa i ordning julaftonskvällen medan vi var supernostalgiska och tittade på Kalle Ankas jul. 

Den här julen ville jag försöka vara närvarande så jag mindes inte om jag alls öppnade sociala medier en enda gång under hela julaftonen. Och det hjälpte avsevärt. Speciellt Kalle Ankas jul kändes mycket mera speciell när man satsade på att faktiskt se på alla små filmklipp och inte bara snegla på dem mellan mobilskärmen.

Sedan blev det dags för julaftonsfirande vid moster där vi åt god mat och presenter delades ut. Det var kul och jag fick flera fina julklappar. Efteråt var det dags för kaffe med tilltugg och sedan min favoritsysselsättning: spela brädspel. 

Det är någonting med brädspel och att spela det hos moster som gör mig riktigt glad. Vi hann igenom Ticket to Ride, Cluedo och t.o.m ett parti klöver 7 innan vi sa godnatt. Väl hemma hamnade jag och brorsan i en nattlig diskussion om samhälle och whatnot, en sådan som man nog bara kan ha där efter kl tre på natten. Men osams blev vi inte och kanske blev vi båda några erfarenheter rikare. <3

Måndag - Juldagen

Julgröt hos mommo blev starten på juldagen. Speciellt eftersom man faktiskt vaknade en halvtimme innan man skulle vara där. Och nog är det ändå mysigt när alla träffas där och äter tillsammans. Mommos luncher har nog alltid sammanfört oss på ett magiskt sätt. <3

Efteråt blev det dags att leta oss till fästmannens syster med familj, där vi blev bjudna på gott innan vår tredje "julafton" stundade. Och där var det nog fullt hus! Och med fyra barn finns det nog också alltid någonting att underhålla sig med eller hjälpa till med. 

Men nog tar det på krafterna. Men på ett bra sätt. Sådär som när man varit och tränat och har sjukt i musklerna nästa dag. Hellre sjukt på det sättet än sjukt i nacken för att man suttit hela dagen.

Och påväg hem så dök det upp världens snöfall. Ååh, en riktig vinter! <3 Även om man visste att man skulle bli genomblöt tog vi hunden med ut på en promenad runt "Krokaståe", som man brukar säga. 

Och Nemi, hon var så lycklig. Om det är någonting man har förstått med henne efter några månader så är det nog att hon i alla fall älskar snö och vinter. Hon hoppade runt som en sprattlig kanin och grävde nosen i snö på vart och varannat ställe.

Tisdagen - Annandag jul

Och snön fortsatte välla ner. Så vinter kom då till slut. Och så har den fått vara hela tisdagen också. Och så fick vi en ordentlig törnrosasömn då klockan stod på 13 när vi vaknade. OJ.

Men så passligt hade det ändå blivit att det fanns mat hos fästmannens mamma till kl 15, vilket smakade underbart. Speciellt hennes sallader är av de bästa som någonsin skådat.

Sedan fanns det en dröm som tyvärr inte gick i uppfyllelse. Drömmen om att en gång varje jullov kunna ta på sig ett par skidor och skida runt gården. Men jag hittade inga skor, så den drömmen gick i stöpet. Men det finns många jular kvar ännu att uppleva. I alla fall är jag otroligt glad över det lilla vinterväder vi fått uppleva. 

Sedan avslutades julhelgen hos fästmannens pappa. Och jag blev också några steamspel rikare (för någon julklapp måste man ju köpa åt sig själv).

 

Med hopp om att någon utöver mig själv fått uppleva en fridfull jul så avslutar jag den här summeringen. Om jag hinner skulle jag gärna få till en årsresumé innan det nya året nalkas, men hinner jag inte så tror jag att jag överlever också. Ha det bra!

27.12.2017 kl. 23:42

Vad vill jag minnas från julen 2017?

cc - pixabay (alla bilder)

 

Julen är på kommande och alla människor är lugna och glada. De släktingar man knappt träffat under året samlas till en god middag som man hjälpts åt att laga maten. Och istället för att änglas över att toaletten på övrevåningen inte hann bli ständad njuter man av den goda maten och skrattet av alla trevliga berättelser.

En jultomte kommer plötsligt med några trevliga presenter, men också Kalle Ankas jul eller andra trevliga traditioner får ta plats. Kanske man bestämt sig för att inte alls ha en jultomte utan haft en rolig lek att var och en lottats ut vem som ska köpa en mysig julklapp till vem.

Kanske det fanns några klappar under julgranen istället eller kanske man helt skippar julklapparna och bara satsar på att umgås och att spela sällskapsspel hela kvällen?

Julen är inte till för att dricka sig redlös så alla väljer att dricka vatten eller läsk efter det första vinglaset och barnen känner sig trygga under hela julafton. Man har också för första gången kanske skippat julskinkan eller i alla fall valt att satsa på mer vegetariskt under julbordet, för att också tänka på omvärlden.

Man kanske tar en tur till de anhöriga som lämnat oss och ser ljusen fyllda med kärlek lysa upp på gravgårdarna. Man kanske tar en tur till kyrkan och lyssnar på fina ord om tacksamhet och glädje och väljer sedan att ta dem till sig och faktiskt fundera på vad som är viktigt. Påriktigt.

Kanske man istället för att fira jul med släkt och vänner behöver jobba den 24. Men ändå kan man känna ro, för visst kan man ju fira julen lika bra den 25? Och visst är vi alla tacksamma att det finns människor som faktiskt väljer att jobba under julafton, ifall kanske en eld sprider sig eller en allvarlig krock sker.

Och inte behöver man ju fira med släkt och vänner heller. Istället har man satsat på att bjuda in hemlösa eller valt att fira jul med de som samhället ofta glömmer bort. För den eller de personerna kan det här vara den viktigaste dagen i deras liv.

 

Tacksamhet.


 

Som vanligt kring jul finns det många människor som skapar måsten, men jag tror också det är viktigt att bara för ens 5 minuter luta sig tillbaka och tänka på vad som faktiskt betyder någonting för oss. Försöka fundera på vad vi vill minnas och vad vi vill att våra barn ska minnas av den här julen.

För mig är det viktigaste med julen gemenskapen. Speciellt då man själv är borta och studerar/jobbar på annat håll så känns det otroligt viktigt att bara få sitta tillsammans och äta och spela spel med släktingar och vänner. Att få se dem, catcha upp med vad som hänt i deras liv och själv berätta vad som hänt i sitt eget liv.

Julmusiken skapar också frid i mitt sinne, åtminstone den lugna, instrumentala julmusiken. Och alla ljus som folk satt i sina fönster och runt husen värmer upp ens hjärta när man kör omkring i mörkret.

 

 

Vi kan inte alltid bestämma hur varje jul ska se ut. Det är väldigt sällan en jul blir så idyllisk som det skrevs här ovanför.

Men ändå kan vi för varje jul själv påverka hur vi beter oss. Vi kan själv påverka vad vi väljer att lägga vår uppmärksamhet på. Och kanske kan vi också påverka de i vår närhet genom att tillsammans försöka fästa vår uppmärksamhet på det som för den gemsamma gruppen betyder någonting. För vi är själv med och skapar den julstämning som vi alla drömmer om. Och jag tror att vi många gånger glömmer bort det här.

 

Vad vill jag minnas från julen 2017?

- Jag vill minnas att jag tänkte till. Att jag under julen levde i nuet och njöt av den tid som jag fick med de släktingar och vänner jag har. Att jag vet vad som i slutändan är det viktigaste. Och att jag valde att enbart fokusera på det <3

 

19.12.2017 kl. 15:53

När blir det för extremt?

Är en person som använder KS extrem? Är man extrem om man inte ger sitt barn alls någe socker? Är man extrem om man använder hemmagjort deodorant eller undviker fluor? Är man extrem om man är för legalisering av cannabis? Om man sysslar med BDSM?

 

Som österbottning och van svenska yle-läsare har jag knappats kunna missa de senaste stora diskussionerna om KS, eller kolloidalt silver (<- Länk). Liknande hätska diskussioner har också förekommit tidigare då t.ex vaccinernas vara eller icke-vara diskuterats, även om jag inte vill likställa dessa två på något sätt utöver folks reaktioner.

 

Folk blir upprörda. Folk blir arga. Folk vill spy ut alla möjliga hemskheter och tro att det hjälper. Och det gäller på båda sidorna av argumenten.

 

Själv vill jag inte sprida hat. Hat föder mera hat. Jag vill gärna vara med och dela den kunskap jag besitter, samtidigt som jag också vill säga mina åsikter. För visst blir jag också arg ibland. Samtidigt har mina universitetsstudier och jobb på yle fått mig att reflektera mer över mitt sätt att tänka och en vilja att se mera saker objektivt.

 

Jag använder inte KS. Jag är för vaccin. Samtidigt tror jag på en lchf-livsstil, jag försöker plastbanta, jag kritiserar jobbens plats i ett mer automatiserat samhälle och jag är feminist. Är jag extrem?

 

Är en person som använder KS extrem? Är man extrem om man inte ger sitt barn alls någe socker? Är man extrem om man använder hemmagjort deodorant eller undviker fluor? Är man extrem om man är för legalisering av cannabis? Om man sysslar med BDSM?

 

För bara fem år sedan kanske folk tyckte att man var lite extrem om man var vegan. Idag kanske folk tycker man är extrem om man vägrar flyga.

 

 

De här debatterna om KS har fått mig att fundera över vad som anses som extremt och inte extremt. Ofta anses något vara extremt innan man själv har satt sig in i frågan. Innan man har hört talas om argumenten som ”den extrema” berättar om. 

 

Så jag tycker att det är i dessa tider av debatter är viktigt att lyssna på varandra och försöka förstå varandras åsikter. Vi kommer ingenstans genom att skrika i munnen på varandra.

 

Samtidigt borde vi också vara mer öppna för samhällets förändringar. Nya forskningar kommer hela tiden och vad som är okej idag behöver inte vara okej imorgon. 

 

Därför gäller det att vara respektfull för samhällets förändringar. Det är i alla fall den livsfilosofi jag försöker leva efter. Alltså att det jag tror på idag måste jag kunna vara okej med att förändra min åsikt om, ifall det dyker upp nya rön som gång på gång motbevisar det jag tror på.

 

Och det gäller alla som tror starkt på eller emot en ”extrema sak”. Såväl KS-förespråkare som KS-motståndare. Vaccinförespråkare som vaccinmotståndare. Klimatförnekare som de som tror på global uppvärmning. LCHF-förespråkare som HCLF-förespråkare. Osv osv. Jag tror vi ännu har mycket att lära.

 

 

Som väldigt nyfräst miljöförespråkare så har jag upplevt att jag lätt velat gräva mig djupt. Det börjar med att köpa mer ekovaror och slutar med att titta på alla flyg som befinner sig ovanför mig just nu och få panikångest över klimatet.

 

När man hittar någonting nytt vill man gärna läsa in sig på det, man blir frälst och börjar mer och mer tro på allt som skrivs positivt om det och ignorerar allt negativt. Man går med i grupper/bubblor som tror precis på samma saker som man själv gör och eggar upp varandra och varandras känslor. Vi mot De.

 

Så har jag både upplevt mitt miljöintresse som min lchflivsstil. Men mitt i någonting av det här dök det här objektiva tänket fram, och samtidigt också realiseringen om att samhället ändras hela tiden, också fram. Om att vi människor är olika. Om att vi har olika behov.

 

Och jag började ta ett steg tillbaka. Jag började inte hata de som tyckte olika mig. Istället försökte jag förstå vad som kan ligga som grund till det här ”extrema” tänket. Vad ligger som grund i det jag tror som kanske andra upplever som ”extremt”?

 

Och jag kände att världen plötligt blev lite enklare att leva i. Trots alla olikheter vi människor har. 

 

Så vad jag vill säga med den här långa texten är att vi ska vara ödmjuka och reflektera över varandras åsikter och gärna fundera eller fråga varifrån dessa åsikter uppkommit istället för att direkt skrika ut tillbaka en massa glåpord. Det betyder inte att man måste vara okej med någon annans åsikt, speciellt inte om det t.ex. går emot mänskliga rättigheter, men bara förstå att det inte hjälper att skrika och hata varandra. Hat föder hat.

Samtidigt vill jag uppmana alla att reflektera över det ni tror på nu som då. Det är inte fel att ändra åsikt om ni kommer till en annan insikt än tidigare. Det är svårt men ack så viktigt. För samhället förändras och vi med det. På gott och ont.

 

 

 

22.11.2017 kl. 13:48

 

 

Jasmine Nedergård / 23 år / Politices kandidat i nationalekonomi vid Åbo Akademi / Global medborgare

 

Välkommen till min samhällsblogg!

 

Kunskap är makt & tillsammans är vi starka!  Vi kan påverka andra människor och miljön runtom oss vid varje val vi gör i vardagen!

Här vill jag göra skillnad genom att lyfta upp ämnen som intresserar mig inom välmående, ekonomi, livsstil och miljön. Jag förespråkar även väldigt mycket naturlig mat utan socker och kolhydrater och följer själv en lchf-livsstil med mycket vegetariska element.

Trevlig läsning!

40 inspiratörer för hållbar livsstil 2017

 

Alla bilder är tagna av mig eller är CC om inget annat anges :)
 
"We cannot become what we need to be, by remaining what we are." - Max de Pree
 
Vill du kontakta mig? Gör det via min e-mail: jasmine.nedergard(at)gmail.com
 
 
Böcker jag läst/rekommenderar:
"This change everything" - Naomi Klein
"Prosperity without growth" - Tim Jackson
"Lingon och läppstift - Hur jag gjorde mig av med onödiga kemikalier och tillsatsämnen" - Noora Shingler
"Det sötaste vi har" - Ann Fernholm
 
Dokumentärer jag sett/rekommenderar:
"The true cost" - Sanningen om klädindustrin.
"Fed up" - Sanningen om sockret.
"Cereal Killers" - Om socker, fett, kolesterol och motion.
"Before the Flood" - Om klimatuppvärmningen och människans påverkan.
"Carbloaded - Dödssugen på att äta" - Om dagens överviktiga samhälle och vad vi borde göra åt det.
"The Human Experiment" - Om kemikalieindustrin och kemikaliernas mörka skugga i våra liv.
"Terra" - Om oss, våra liv, mänskligheten, naturen och framtiden.
"Sockerfilmen" - Om socker. Jättebra!
"Sustainable" - Om vår föda och hur den ska vara hållbar generation efter generation.

 

Kategorier

Senaste kommentarer

Oktober 2018

Vad behöver jag egentligen i livet?

September 2018

Sluta följa mig på instagram!Livet är så mycket mer än att bara skaffa barn - eller?När jag upptäckte att jag blivit introvert

Juni 2018

Två hållbara världar - En i staden och en på landsbygdenFunderar vi faktiskt tillräckligt mycket på vad vi vill göra i våra liv?Till dödens rosenträdgård måste vi alla vandra ensamma

Maj 2018

Minimalism vs maximalismVi göder normerna varje dag – nu är det dags att bryta dem!

April 2018

"I de små byarna på landet mår människorna bra"

Mars 2018

6 frågor och svar om klimatångest

Januari 2018

Mitt Gröna Samhälles årsresumé 2017 del 3

December 2017

Den stressfria julhelgenVad vill jag minnas från julen 2017?

November 2017

När blir det för extremt?Jag mår bra nu

Oktober 2017

Omvälvande tiderInnan jag dör vill jag se världen fortsätta leva...

Augusti 2017

Borde vi leva som på medeltiden?Vem är jag? - Jag är en människa med möjligheter att påverkaSex år och en dagVärlden blir inte bättre av att sprida hatSmå steg är också viktigaAtt ta tillvara vad naturen har att ge

Juli 2017

Att skaffa eller inte skaffa barn i hållbarhetens namnAtt ibland göra ingenting - och njuta av detMin hyllning till landet

April 2017

Sevendays kärlekslista - Mer kärlek åt alla!

Mars 2017

Långläsning: Automatisering - Världens chans att skapa ett nytt samhälle?Barn, ungdomar, utbildning, framtiden och automation

Januari 2017

Samhället och marknaden går snabbt framåt, men våra system lämnar i gamla banor...Jag tror på dig! (som vill bryta normerna)Att leva... och att döKläd- och köpstopp 2017 - Hänger ni med?

December 2016

Lucka 18: Minimalism - Ett mer miljövänligt och harmoniskt sätt att leva?Lucka 15: Ska jag ha ångest över klimatet?Varför har psykisk ohälsa blivit så vanligt?Lucka 2: Det dyrbaraste du kan ge bort är en del av din tid

November 2016

Ratatas lilla vinterlistaVad ska människan göra i ett fritt samhälle?