Bloggposter

Omvälvande tider

 

Jag går igenom en ganska omvälvande period just nu. Vi har skaffat en rescuehund vilket betyder att jag är hundägare för första gången i mitt liv. Det är omvälvande. Samtidigt har fästmannen fått ett heltidsjobb, vilket betyder att han plötsligt är borta över åtta timmar varje vardag. Det är också omvälvande.

Samtidigt är jag då ensam med Nemi, vår nya hund, om dagarna, vilket inte alltid varit lätt, då jag är en människa som är van att flyktigt fara iväg på spontana saker då jag kommer på dem. Nu ska jag plötsligt fundera hur länge Nemi ska vara ensam hemma med mera.

Först kändes det som att jag var inlåst här hemma, men ju mer vi nu prövat ha henne att vara ensam och märkt att det enda oskyldiga hon gör är att dra upp random klädesplagg i sängen så börjar jag också känna att det här nog kommer gå bra ändå. Och all kärlek hon ger varje dag. Hon är helt otrolig. <3

 

 

Sedan har jag ju då också en magister som börjar vara på slutrakan. Jag har alltså just börjat mitt femte studieår och har alla magisterkurser färdiga och en gradu som till 70-80% är färdig. Jag fyller snart 23. Det känns omvälvande.

Här kommer nog lite min livskris känner jag. Fastän jag känner mig ganska säker på att jag vill doktorera så känns det ju nog som att studielivet snart är slut. Jag är inte längre yngst i kören. Jag har inga föreläsningar mera att gå på. Jag har gått allt som krävts för mig för att göra färdigt mina studier.

Borde jag vara vis och mogen nu? En ung vuxen färdig för arbetslivet och allt vad det innebär?

Jag känner mig inte riktigt redo ännu.

Samtidigt prövade jag att praktisera en hel sommar, varje vardag, åtta timmar per dag. Och jag märkte att det var väldigt kul. Jag drar ju också en liten allsångskör varje torsdag, vilket alltid gett mig en massa energi.

Kanske jag bara föreställer mig att de enda jobb som finns sedan är jobb som jag inte skulle trivas med. Fast verkligheten kanske är helt tvärtom? Jag är i början av mitt vuxna liv och har redan fått pröva på olika områden och också olika hobbier. Jag har ännu flera möjligheter att försöka vända mitt liv åt det håll jag vill och vet att jag trivs med.

Istället för att få ångest och livskrisa kanske jag bara ska ta mig an världen med öppna ögon och inte ha så förutfattade meningar.

Jag tror nog jag hittar min plats här i livet också. Om inte, så tycker jag det är ett bra mål att sträva efter!

 

(Förra årets höstfoto med min favoritmössa som tappades bort strax efter. Men som tur så fick jag senare en ny mössa stickade av min favoritflorastickkompis H-M!)

 

Jag tror att det är bra att krisa lite ibland. Då stannar man upp och kanske börjar fundera vad det är man riktigt vill. Och då det ändå idag, den 10 oktober, också är världsdagen för psykisk ohälsa, så vill jag också ge en kram till alla andra som på något sätt känner sig malplacerade i samhället, har ångest över framtiden eller det förflutna eller lider av andra jobbiga psykiska svårigheter.

Jag har på mina 22 år hunnit bli mobbad i skolan, bli utbränd, lidit av depression och självmordstankar, ångest och panikångest. Jag står ännu kvar här. Jag har kämpat och kämpar ännu ibland.

Om du mår dåligt, tala med någon. Jag finns i alla fall här om någon känner att de behöver prata med någon. Samtidigt pratade jag med en psykolog då jag mådde som dåligast och jag vill lyfta fram hur mycket det hjälpte.

Var inte rädd att fråga om hjälp. Du är värd allt.

Publicerad 10.10.2017 kl. 13:46

Innan jag dör vill jag se världen fortsätta leva...

Sevendays har en riktigt trevlig bucketlista som jag tänkte fylla i, både för mig själv, men också för er som kanske är nyfikna på mina drömmar och mål.

Hit vill jag resa:

Även om jag ogärna reser med flyg så finns det några ställen som jag väldigt gärna skulle vilja resa till någon gång under mitt liv. Det är t.ex. Japan, Island och Skottland, eller engelska landsbygden. Men jag har inte bråttom. Jag vill helst se att flygplan blir mycket miljövänligare först. Till Skottland skulle jag också kunna tänka mig tågluffa genom norra Europa först. Och jag skulle stanna minst två veckor på varje ställe, om inte upp till en månad.

Sedan så vill jag gärna resa omkring i Finland också och på något sätt njuta av den fina natur som finns här och kanske i övriga Norden. Många glömmer bort allt fint som finns nära.

 

 

Det här vill jag äta:

Jag skulle kunna tänka mig smaka på insekter. Tycker det låter intressant. Sedan vill jag gärna äta någon form av lchf resten av mitt liv och hoppas att den här fettskräcken som finns idag försvinner så att jag faktiskt kan köpa fullfeta produkter också i framtiden. Jag är redan sur att jag knappt hittar 34% creme fraiche mera i affärer medan alla möjliga slags halvfeta eller 0%-varianter finns hur mycket som helst. Suck.

En artist jag vill se live:

AURORA! Njuter så fullt av hennes musik - Den är så poetisk och mystisk och så, jag vet inte, nordiskt på något sätt. Diggar henne stort!
 

 

Det här vill jag uppleva:

Oj, vad svår fråga. Jag skulle vilja uppleva en värld i fred, eller där stora krig åtminstone inte förstör en massa människors liv dagligen. Jag skulle vilja uppleva en värld där människor tar klimathoten på allvar och att alla som har möjlighet väljer att hjälpa mänskligheten att övervinna klimathoten (utan att manipulera klimatet eller flytta till mars). Jag vill också uppleva en jämställd värld där man inte blir diskriminerad på grund av en massa saker.

Sedan skulle det ju nog vara intressant att uppleva basinkomst och en förändring av arbetsmarknaden. Globala förmögenhetsskatter och kanske ett slut på egoistisk kapitalism.

Ett språk jag vill lära mig:

Finska. Jag vill bo i Finland och för att känna mig delaktig i allt som händer vill jag också lära mig finska.

En sport jag vill prova på:

Bergsklättring. Jag älskar klätterväggar och alla möjliga slags äventyrsparker, men jag har inte kommit mig till stånd att faktiskt pröva på riktig bergsklättring. Men jag tror jag behöver bygga lite muskler ännu innan jag känner att jag får någonting ut av bergsklättring.

 

 

Här vill jag bo:

Förr eller senare ska jag tillbaka till Österbotten. Men jag har ingen brådska.

Den här boken vill jag läsa:

Jag är ganska snabb på att läsa sådant jag gärna vill läsa, men jag har ju sagt flera gånger att jag ännu inte läst Harry Potter-böckerna, så de ska jag nog läsa ännu i mitt liv. Gärna så snabbt som möjligt.

En kraftansträngning jag vill klara av:

Stå på huvudet! Jag brukar sporadiskt syssla med yoga genom att följa en yogasession på youtube och i slutet så står hon på huvudet. Det vill jag också kunna!

En utmaning jag ska klara:

Leva i harmoni med mina tankar. Jag vill inte sjunka ner i något ångestträsk, uppleva depression eller utbrändhet mera. Jag vill försöka lära mig vad jag klarar av och inte klara av och kunna leva mitt liv med glädje och sorg utan att någon bägare rinner över.

 

 

Ett äventyr jag vill vara med om:

Alltså jag blev ju nog inspirerad i sommar av de som vandrat hela Kungsleden och folk som överlag vandrar långa sträckor i naturen. Det tror jag känns som ett spännande äventyr jag vill vara med om!

Det här vill jag äga:

Egentligen så lite som möjligt. Kanske en egen gård där jag kan odla och gröna ner mina fingrar. Men annars är jag inte i behov av så mycket personliga saker. Skulle jag ha lite mer pengar skulle det ju nog förstås vara underbart med en egen flygel, haha. Och en egen elcykel. Det skulle vara najs.

Ett jobb jag vill prova på:

Alltså jag känner inte att jag bara skulle behöva jobba med en sak i mitt liv. Men åtminstone skulle jag gärna vilja undervisa eller föreläsa folk i någonting jag brinner för. Skulle jag kunna jobba för någon miljöorganisation så skulle det också vara riktigt häftigt! Och annars så upplever jag ju nog att mycket med musik skulle vara kul att jobba med, så länge jag ännu kan njuta av att ibland sätta mig ner och bara spela någonting på piano.

 

 

Ett mål med min hälsa:

Att sträva efter den livsstil som jag mår bäst av. Jag tror att ohälsa också är någonting som kan drabba vem som helst, var som helst, så att vara tacksam över min hälsa varje dag är ju en bra början tror jag.

En person jag vill träffa:

Jag är egentligen ingen starstruck-människa men att få träffa och prata med nuvarande Dalai Lama skulle nog vara en oförglömlig upplevelse.

En restaurang jag vill äta på:

Jag och fästmannen har tittat på oändligt antal matdokumentärer och en av restaurangerna jag fastnade för var Noma i Danmark. De har bara ett så intressant koncept att de försöker göra mat av växter från naturen och alla maträtter är helt annorlunda mot vad andra restauranger erbjuder. De experimenterar också med alla kryddor och försöker hela tiden komma på nya sätt att äta en råvara. Väldigt intressant!

En känsla jag vill få känna:

Frid. Jag tänker att ju äldre jag blir desto mer vill jag bara känna frid över det som skett och på något sätt vara nöjd med det jag upplevt och inte ha ångest eller fasta i saker som varit utan med öppna ögon hela tiden blicka framåt.

Det här vill jag skapa:

Ett grönare samhälle. Och jag vill gärna göra det tillsammans med alla andra. Att vi som har möjlighet av oss människor faktiskt väljer att hela tiden ta ett steg mot ett bättre samhälle.

 

 

Publicerad 01.10.2017 kl. 13:10

Borde vi leva som på medeltiden?

cc - pixabay

 

En del tror att tekniken kommer lösa alla problem, om det så handlar om den globala uppvärmningen eller ojämlikhet. Andra tror att tekniken kommer förvärra detta.

En del tror att man genom ny eller mer teknisk utveckling kan leva mer miljövänligt. Andra tror att vi behöver gå tillbaka till grunden, till hur man levde förr, för att acceptera och respektera naturen.

Det är inga lätta frågor och inte finns det några lätta svar. Men jag tror inte att vi hur vi än försöker kommer kunna gå tillbaka till någon slags medeltida levnadsnivå. Även om jag idag skulle vilja leva enkelt så skulle jag troligtvis ändå ha en dator och något slags mobilt nätverk med mig. Jag skulle säkert googla hur man odlar effektivt och inspireras av andra eller själv kanske inspirera andra.

Men det finns de som vill gå "all in" och leva på vad skogen har att erbjuda eller bli nomad i något land där urbefolkningen finns kvar. Men av de dokumentärer jag sett om urbefolkningar så har de också det svårare idag. De lider av mera ostadiga väderleksförhållanden, världens överfiske och nya sjukdomar. Och många av dem vill leva lyxigare, vill leva mer som "alla andra".

 

cc - pixabay

 

Som jag ser det så finns de vissa saker vi borde "degrowtha", eller "minska tillväxten" i, och vissa saker som borde få utvecklas framåt. Jag tror helt klart att vår överkonsumtion är ett problem, inte bara för naturen utan också för oss själva. Psykiskt.

Jag tror också att allt i samhället som stressar upp oss behöver åtgärdas, eftersom stress och utbrändhet inte är någonting jag tycker hör till i ett välmående välfärdssamhälle.

Men sedan finns mycket forskning som ännu behöver göras. Vi är ändå människor som vill utvecklas och det har vi gjort i alla tider. Vi har utvecklats från små nomadsamhällen till stora byar, städer och metropoler. Vi har utvecklat redskap, hjälpmedel, elektricitet och internet.

 

cc - pixabay

 

Och det är så det också kommer att fortsätta. Att även om man vill gå tillbaka till ett enklare liv så finns den där tekniken med. Och det är så jag tror att vi kan skapa bättre samhällen. Att genom oss själva, varandra, forskning och teknik lära oss hur vi kan leva på en okej nivå som vi skulle kunna må bra av, som inte handlar om att gå tillbaka till medeltiden, men som ändå skulle vara i samklang med naturen, miljön och andra människor på jorden.

 

Publicerad 31.08.2017 kl. 19:15

Vem är jag? - Jag är en människa med möjligheter att påverka

 

Jag är en finlandssvensk

Det är en stark del av min identitet. Att vara en minoritet och tala ett minoritetsspråk i ett land har sina nackdelar, men också fördelar. För mig är "ankdammen" mysig och jag gillar att det kan vara så lätta att hitta kontakter som på ett sätt eller annat känner en annan person man känner osv. Dessutom tycker jag om de finlandssvenska traditionerna. Jag är en stolt finlandssvensk!

Jag är just nu en studerande

Det betyder att jag inte lever med något överflöd. Det betyder också att jag är i en period där studier, att lära sig nytt och diskutera med likasinnade är viktigt. Även studentföreningar som Florakören är en stor del av mig samt alla kära vänner som jag lärt känna via körerna.

Jag är en fästmö

Och det är jag otroligt glad över. Att få leva tillsammans med en annan människa är lärorikt och mitt liv skulle nog vara lite tomt utan dig <3

 

 

Jag är en lchfare

Om man tänker på att man måste äta varje dag och jag valt att äta på ett lite annat sätt än många, då måste nog också den livsstilen vara en del av mig. Att vara lchfare idag betyder många gånger att man får en del suckar, många ifrågasättanden, många frågor, men också en och annan inspirerad människa att följa med i livsstilen. Jag är glad att jag hittade den här livsstilen och jag hoppas att de människor som lider av någonting som lchf sägs hjälpa mot hittar till livsstilen. Många är ännu helt ovetande om att det ens existerar.

Jag är en "kvinna"

Kan jag ens veta vad det betyder? Handlar det om bröst, livmoder och mens, eller går det ner på kromosonnivå? På en samhällelig nivå så sägs det att jag måste arbeta hårdare och att det finns många problem förknippade med "kön". Men jag är med i en damkör på grund av mitt röstläge och tydligen så känns ordet "kvinna" som ett bra ord för mig, så det får nu vara så tills vidare.

Jag är en global medborgare

Det betyder att jag inte vill se mig själv i en bubbla, utan att jag vet att allt jag gör påverkar andra, på ett postivt, neutralt eller negativt sätt. Jag försöker leva på ett sätt som skapar så få negativa spiraler som möjligt. Ett steg i taget.

 

 

Jag är en människa

Men jag är också bara en människa. Jag försöker, jag misslyckas, jag ger upp, men försöker igen. Jag skrattar, jag gråter, jag önskar och drömmer.

Jag är en snart 23-årig kvinna som diggar musik, nördar mig i intresse efter intresse, älskar att vara social och hamna i djupa diskussioner. Ibland är jag organiserad, ibland är jag ett kreativt kaos. Ibland är jag i ett djupt flow och ibland är jag i djupa ångesttankar.

Men jag lever. Och det gör du också som läser det här. Och jag vet att jag lever i en värld där jag har mycket att vara tacksam över. Därför vill jag ge. Därför vill jag hjälpa andra.

Jag vill inte bara tänka på mig själv. Jag vill också tänka på de som jag troligtvis aldrig kommer att träffa, men som jag ändå kanske kan hjälpa.

 

 

Genom att donera pengar jag ändå inte skulle kunna lägga på någonting bättre. För vad som jag skulle konsumera idag (som inte hör till mina livsnödvändigheter) skulle vara bättre än kanske rent vatten för en massa okända människor eller vaccin för dem? Det handlar inte om att skänka alla sina pengar och aldrig unna sig någonting, utan om att kanske en dag i månaden låta en tia fara till någon annan än sig själv.

Jag vill också att de som producerar och skördar min mat ska leva i harmoni med naturen och få rättvisa. Därför vill jag handlar ekologisk och gärna närproducerad mat och söker gärna efter fairtrade-märken i choklad, kakao och bananer.

Jag vill också se folk få utbilda sig och inte leva i rädsla, krig och otrygghet. Jag vill gärna se att människor inte tvingas in i system de inte skulle vilja leva i, som sömmerskorna världen över som gör alla billiga kläder eller de som tvingas färga läder så att en hel by drabbas av sjukdomar.

 

 

För jag är faktiskt en människa som lever på ett ställe där jag har möjligheter att påverka. Därför känns det som min plikt att påverka. Att ibland lyfta fram de som inga röster har. Som enbart lever i ett system utan påverkningsmöjligheter.

Jag kanske inte kan urtrota fattigdom eller skapa fred i världen. Men jag kan förutom att drömma om detta faktiskt kanske hjälpa en människa att utbilda sig, hjälpa en människa att överleva en naturkatastrof eller hjälpa en människa genom att donera mitt blod eller mina organ ifall mina ögon av någon anledning sluts i en olycka.

Eftersom jag är en människa som kan påverka tänker jag också göra det. Jag tänker inte passivt sitta och titta på världens elände. Jag vill aktivt kämpa för en bättre värld!

 

 

----------------------------------------------------

 

Jag vill också tacka Kuriren som skrivit en jättefin text om mig och mitt engagemang för samhället, miljön och livet. Den går att läsa här: Kuriren - Tillsammans gör vi skillnad

 

Publicerad 30.08.2017 kl. 20:49

Sex år och en dag

Igår firade jag och min kära fästman sex år tillsammans. Och den här gången fick vi vara tillsammans. Förra året var jag i Ungern och tidigare har det varit bröllop och andra turnéer med mina kära floror som hindrat oss att fira, men inte i år. Så det kändes mysigt att igen få vara hemma.

Tillsammans med dig. <3

 

 

Tänk att vi redan varit sex år tillsammans. Det är en lång tid. Längsta förhållandet jag haft i alla fall, haha. Men inte så lång om man tänker på alla de som firar 50-åriga bröllopsdagar eller liknande.

Men en början.

Och nog har vi hunnit med ganska mycket. Två väldigt olika själar som sådär bara råkade hitta varandra och fatta tycke för varandra.

Men inte har det varit så lätt alla gånger. Mina tonårsrevolter gjorde nog våra liv ganska jobbiga i början. Ibland kanske man får skratta sig lycklig över att man är så kär i början att man av någon konstig anledning känner att man klarar av allt. Också självmordsbenägna och otroligt tonårshormonella flickvänner.

Men sedan har jag försökt bli en lugnare själ. Och du har också gjort dina förändringar. Jag tror att vi båda två har förändrats till det bättre. I alla fall för oss själva.

Och det jag läste på nätet om att kommunikation är viktigt i ett förhållande. Det stämmer nog. Oj, vad vi kommunicerat. Argumenterat. Gråtit och ropat.

Men också skrattat. Umgåtts. Nickat i samtycke. Kysst.

Och tänk alla underliga funderingar man hade när man var yngre. Alla krav jag hade, både på mig själv och min partner.

Nu är många av dem borta. Eller i alla fall utsuddade och grumliga. Vem behöver så många krav egentligen? Vi klarar ju oss superbra utan dem!

Både du och jag har förändrats under dessa år. Vi är inte samma personer som vi var för sex år sedan. Varje dag vaknar jag upp bredvid en ny person.

Men det är en person jag gillar. En person jag trivs med och som jag vill vara med och utvecklas med. Som jag varje dag blir förälskad i och älskar med hela mitt hjärta.

Inte är vår kärlek så crazy som den var i början. Men den känns mer äkta idag. Jag vet vem personen brevid mig är och också vad han inte är. Åtminstone idag.

Och jag vågar också tro att nästa dag och alla dagar efter det kommer vara lika underbara och spännande som de som hittills passerat. Tillsammans med dig. <3

 

 

Jag tror att vi genom att kommunicera, lyssna, älska, förlåta och inte ta saker för givet kan skapa goda förhållanden. Och sedan ska man inte ta saker för seriöst.

Men man ska också komma ihåg att människor förändras. Man ska också lära sig att leva med den förändringen, eller acceptera att förändringar sker, både på gott och ont. Ibland kommer vi till återvändsgränser också då kanske skilda vägar är det bästa. Men tålamod och lite envishet skadar inte heller i många fall.

Men det viktigaste är också att leva i nuet. Njut av den stund man har tillsammans. Och ta det inte förgivet. Låt inte en småsak förstöra hela dagen. Fundera vad man kommer att komma ihåg från den dagen fem år framåt. Det är det viktigaste.

Vi människor är bara människor. Vi gör misstag. Men om vi kan förlåta och se ett förhållande eller en vänskap ur en större helhet tror jag vi kommer långt.

Och jag vill komma långt. Tillsammans med dig. <3

 

(Det här är en av de första bilderna på oss. Men absolut inte den sista. Älskar dig älskling! <3)

 

Publicerad 28.08.2017 kl. 16:49

Världen blir inte bättre av att sprida hat

 

Världen blir inte bättre av att sprida hat.

Världen blir inte bättre av att skada andra människor.

Världen blir inte bättre av hämnd.

 

Men...

 

Världen blir bättre av att sprida omtanke.

Världen blir bättre av att finnas till och hjälpa.

Världen blir bättre av att sprida kärlek.

 

Igår fick jag höra om sorgsna nyheter från den studiestad jag håller så kär. Jag fick följa med på avstånd av vänners och nyheters uppdateringar och uppleva de känslor som så många andra i andra städer också upplevt under de senaste åren.

En känsla av hjälplöshet. Av otrygghet. Av hopplöshet.

Men samtidigt fick jag höra hur snabbt poliserna agerade. Jag fick höra att människor varit villiga att hjälpa och erbjuda den hjälp de kan ge. Jag fick hör att krishjälp finns att få och att människor väljer att sprida glädje istället för hat.

Och det är precis så vi måste göra i fortsättningen också. Sprida glädje. Sprida kärlek och omtanke. Inte låta våra rädslor eller vår eventuella ilska sprida mörker i världen. 

Mörker finns. Vare sig man är delaktig i det eller inte. Men ljuset vinner alltid över mörkret. Varje morgon gryr en ny dag. Och varje dag kan vi visa att vi vägrar låta rädsla och hat styra våra liv.

Mina tankar går till de drabbade. De vars ögon inte får öppnas upp i egen säng samt de vars ögon förblir slutna. 

Mina tankar går också till de som tvingades uppleva otrygghet och de som varje dag tvingas uppleva denna känsla av otrygghet.

Jag hoppas att medmänsklighet är någonting vi vill sprida i dessa tider som nu. Att vi tar hand om varandra men också på något sätt får förståelse för alla de människor som flyr otrygghet och hjälplöshet i dagens värld.

Långt där inne är vi bara barn som vill ha en trygg famn att somna i. <3

 

 

Publicerad 19.08.2017 kl. 13:00

Små steg är också viktiga

cc - pixabay

 

Jag är en människa som gärna kör helt 110% på någonting när jag börjar. Varför liksom göra det halvhjärtat när man kan slukas upp av det och köra det fullt helhjärtat?

Samtidigt så finns det många orsaker att jag inte kan köra någonting till 100% fast jag kanske skulle vilja det.

Det kan handla om att jag gärna skulle äta mycket mer vegetariskt, men kanske ingredienserna saknas eller middagen/lunchen man bjuds på int är åt det håller. Det kan också handla om jag gärna skulle köra mindre bil i sommar här på landet, men många gånger går det inte.

Men det här betyder inte att allt skulle vara förlorat. Bara för att jag inte kan göra någonting helhjärtat så betyder det inte att jag inte kan göra en skillnad ändå.

Jag kan välja att äta vegetariskt de gånger jag själv lagar mat. Jag kan välja att cykla till mormor istället för att ta bilen. Jag kan välja att fortfarande handla fairtrade choklad eftersom de tydligen säljer det vid K-butiken intill jobbet.

Och dessa små val och steg betyder också någonting. Kanske inte för mig personligen på ett direkt sätt. Men för koldioxidutsläppen så är mitt lilla val ändå en skillnad. För den enskilda kakaoodlaren visar jag också att jag gör skillnad.

På samma sätt så tänker jag när någon sagt att jag har påverkat någon på ett positivt sätt genom något jag gjort eller sagt. För hela världen har mitt agerande inte kanske gjort någon skillnad. Men för den personen gjorde jag en skillnad.

Och det är också där vi börjar. Steg för steg. Människa för människa. Genom små steg kan vi skapa en förändring, som leder till stora ting.

Så ta ett litet steg. Så litet att du vet att du klarar av det. Börja där. Och bygg vidare.

Steg för steg skapar vi en förändring och förhoppningsvis en bättre värld. <3

 

Publicerad 16.08.2017 kl. 21:24

Att ta tillvara vad naturen har att ge

 

Jag har stor spindelskräck. Hatar spindlar. För några veckor upplevde jag min värsta mardröm då en stor spindel kröp på soffkudden bredvid mig med jag och fästmannen tittade på en film.

Aldrig sett en så stor spindel tidigare. Skulle inte en av mammas trogna katter hittat spindel och fästmannen tagit mod till sig och dödat den skulle jag aldrig sätta mig ner i den där soffan igen. 

Den var påriktigt stor. Fästmannen kan intyga detta. Största vi båda sett.

Då är det kanske lite konstigt att jag med min spindelskräck letat mig ut i skogen de senaste två dagarna. Jag har sett många spindlar och de har alla varit inom några centimeter från mig...

 

 

Men jag har klarat det! Jag har så länge undvikit att plocka bär i skogen eftersom jag inte klarar av att vara nära spindlar. I många många år har jag velat gå ut i skogen men inte vågat.

Men nu fick det vara nog. De är ju inte farliga. Jag är nog en mycket hemskare person som förstör deras hem i jakt på blåbär och skogshallon.

Jag respekterar dem och av någon underlig anledning så har de ändå inte lyckats börja krypa på mina händer. Eller ännu värre, överraska mig mitt i ansiktet... Usch.

Men min vilja att lära mig plocka mina egna bär och ha dem under vinterhalvåret är större än min skräck för spindlar.

Och vilken känsla! Jag känner att jag är på gång. Man tar ju ett steg i taget och för varje dag blir man lite klokare och kanske lite mer vuxen. På ett bra sätt.

 

 

Att plocka sina egna bär ökar respekten för andra som plockat och får en att njuta lite extra och vara lite extra medveten över det man äter.

Och jag tror att mycket blir så. Visst känns det alltid mer speciellt att äta sin egen nypotatis än en köpt. Även att odla sina egna tomater. Att äta ägg ur egna höns och kanske äta kött från en gris som man själv fött upp hela sommaren.

Jag tror att vi behöver lära oss av naturen. Vi behöver leva med den i våra tankar. Acceptera den och respektera den.

Men viktigt är det också att vi tar tillvara vad naturen har att ge. Det är ju faktiskt så att 90% av alla bär blir oplockade i Finland.

Så nu har åtminstone vi plockat någon minimal procentdel från dessa skogar. Och mera kanske det blir en ny dag.

Men var inte rädd. Det finns nog för oss alla. Bara vi vågar möta våra rädslor och pröva någonting nytt... <3

 

Publicerad 15.08.2017 kl. 00:28

Att skaffa eller inte skaffa barn i hållbarhetens namn

cc - pixabay

 

Lunds Universitet kom för några veckor sedan ut med en studie om människans klimatpåverkan där de visade val som en människa kan göra för att minska på sitt koldioxidavtryck. De val som har störst effekt är att:
 

  • äta en växtbaserad kost (plats 6),
     
  • köpa förnyelsebar energi (4),
     
  • undvika en lång flygresa tur-retur (plats 3),
     
  • Leva bilfritt (plats 2),

 

Och på plats ett, det som absolut påverkar mest är:

  • Skaffa ett barn mindre (plats 1).

 

Bildkälla: Länk (Grafik: Catrin Jakobsson)

 

Och det här är ganska logiskt eller hur? Men ack så kontroversiellt. Har du hört någon som inte skaffat barn på grund av att de inte vill påverka klimatet?

Kanske inte, men jag lovar att det kommer bli vanligare.

 

Jag har också själv tänkt på det här flera gånger. Min blogg handlar ju om hållbarhet och att vara medveten om hur våra val påverkar oss själva och de runtom oss, speciellt naturen.

Borde jag låta bli att skaffa barn? För miljöns skull? Borde jag hellre lägga alla de pengar som skulle kunna gå till ett barn till att göra gott för andra? Donera till organisationer och lägga en del av min tid på det?

Kanske.

Men tror inte jag är beredd på det. Just nu känner jag att jag nog kommer vilja ha barn förr eller senare. Och då har jag funderat på den här aspekten ganska länge. I flera år faktiskt.

Borde jag därför leva med klimatångest i resten av mitt liv av den anledningen?

Nej, absolut inte! Det tycker i alla fall inte jag. Och inte någon annan heller borde ha klimatångest. Ångest leder bara till passivitet, och för att bekämpa den globala uppvärmningen behövs aktivitet!

Men är man ens medveten om påverkan så tror jag att man kan göra mycket mer gott med vad man har eller i framtiden får.

cc - pixabay

 

Man kan välja att lära sitt eller sina barn om hållbarhet och själv göra hållbara val i vardagen. Lära barnen att respektera naturen och miljön och själv vilja göra gott. Då finns det möjlighet för ett hållbart litet frö att växa upp och ha möjlighet att påverka i framtiden då man själv blivit till jord igen.

Men visst påverkar klimatet mig i mina val och funderingar av barn. T.ex. tänker jag absolut inte medvetet skaffa mer än högst två barn. Och skaffar jag barn ska de få växa upp med ett hållbart sinne. Något annat kan jag inte acceptera för mig själv.

Sedan så tycker jag att ingen har rätt att ifrågasätta en människa eller ett par som väljer att inte skaffa barn. Vi är redan en massa människor här på jorden. Väljer just du att inte skaffa barn så hurrar jag dig! Det är strongt gjort och jag hoppas att fler människor också kan känna att det är okej att inte skaffa barn och att samhället ska börja acceptera det. 

Men skaffar du eller har barn, så ha inte klimatångest. Vi är bara människor. Vi gör så gott vi kan. Och ifall du vill vara en medveten människa så försök att lära dina barn om hållbarhet.

Med det tror jag vi kan komma ganska långt.

 

cc - pixabay

 

 

Publicerad 31.07.2017 kl. 23:00

Att ibland göra ingenting - och njuta av det

 

Ibland brukar jag få ångest ifall jag vaknar upp en dag och inte kommer på vad jag skulle vilja göra. Ingen lust att ta tag i något stort projekt, ingen lust att studera, ingen lust att renovera.

Då kan dagen ha gått och ingenting har gjorts och ångesten kommer krypande. "Ännu en dag har gått och jag har gjort ingenting." Världen blev ingen bättre plats och ingenting i mitt liv gick framåt.

Men är det så farligt? I dagens stressade värld borde man enligt de samhällsnormer som just nu finns alltid vara aktiv med något projekt. Alltid göra någonting betydelsefullt och viktigt.

Men tror ni inte att vi också behöver den där tiden för reflektion. Tiden att bara vara?

I Svenska Yles artikel Nya trender med fritidsintressen - många vill göra inget  säger Johanna Danielsson (operativchef på analysföretaget Kairo Future) att många längtar efter att göra ingenting. De flesta vill och orkar inte börja med nya hobbier eller lägga ner mer tid på de man har. Många människor vill bara vara.

 

 

Så kanske vi borde börja njuta av det där "ingenting" nu? Vakna upp på morgonen och färdigt bestämma att idag gör jag ingenting. Låta ens liv ta en lugn och behövlig paus. Jag tror att våra hjärnor behöver det, mer nu än någonsin.

Men vad är det där ingenting?

Det är säkert ganska personligt. Själv skulle jag säga att njuta i solen/skuggan/vid stranden eller villan med en bra bok är ganska nära ingenting. Ett betydelsefullt ingenting. Att rensa i rabatten eller vattna den skulle jag också säga vara nära ingenting. Så länge man gör det medvetet.

Att göra ingenting är enligt mig att låta hjärnan vila lite. Försöka fokusera på den där ena saken i ett tempo som är väldigt lugnt. Att göra en lugn lång yogasession tror jag också är bra. Eller att bara sitta i soffan och lyssna till en lugn ljudbok.

Att göra ingenting handlar inte enligt mig om att köra ett maraton av filmer eller serier eller att sitta och planera kommande resor eller fara ut och jogga med hård musik i örat.

Jag tror att vi specifikt ibland behöver göra den där ena saken och enbart den. En joggning kan vara ingenting ifall man väljer att inte ha hörlurarna på. Ifall man i långsam takt tar en steg åt gången och samtidigt reflekterar över det man ser runtom sig.

Tid för "ingenting" eller kanske det ännu bättre begreppet "tid för självreflektion" tycker jag är otroligt viktigt. Att försöka reflektera över vem man är samtidigt som man bara är. Att njuta av livet genom att bara betrakta det. Betrakta naturen och den egna andningen.

Jag tror att vi genom att oftare passar på att ta ett lugnare tempo också kan lära oss någonting om livet. Att vi kanske kan vara ganska nöjda som det är.

Ifall vi vill leva ett hållbarare liv så behöver vi kunna vara nöjda med ett enklare liv. Ett liv som inte ständigt består av en massa göranden och framtidsplaneranden.

Istället för att drömma bort till Thailand den där regninga dagen i juli så kanske man kan ta en mysig filt och en mysig bok och bara vara.

Kanske är det helt okej. Jag hoppas att det skulle kunna vara det. Att det vi har räcker. Och veta hur vi kan njuta av det. Här och nu.

 

Bilder på en solnedgång en sommarkväll - Att njuta av en solnedgång med allt vad den innebär - Det är enligt mig att göra ingenting. Ett värdefullt ingenting.

 

 

Publicerad 22.07.2017 kl. 13:50

Min hyllning till landet

cc - pixabay (alla bilder är därifrån)

 

Hittills har jag spenderat varje sommar i Österbotten, där jag är hemma från. Jag bor hos min mamma eller pappa, båda två bor i "egna" hus på landet en bit utanför stan, ena längre, andra en kortare bit.

Jag känner alltid att jag kan leva lite mer när jag är hemma i Österbotten. Oftast är det ingen vila eftersom det blir mycket körande fram och tillbaka då släktingar är lite här och där (ändå lyckligtvis inom en relativt kort radie) men på något sätt så upplever jag ändå att jag lever mer här på landet än när jag är i stadsmiljö.

Någonting med att ha naturen utanför köksfönstret när man äter sin frukost eller känna det nyslagna gräset dofta när man kommer hem gör mig otroligt rofylld.

 

 

Idag var jag och intervjuade en människa utanför stan till mitt sommarjobb och då igen märkte jag hur skönt det är att bara få komma ut på landet. Jag sökte efter gården med gps och svängde in på det ställe som jag trodde var rätt. Stängde av bilen. Gick ut. Utrymme att parkera lite var som helst. Inga funderingar på parkeringsbricka eller liknande.

Men var jag på rätt ställe? Mitt emot fanns också ett hus och där gick en man på gården. Jag gick dit och frågade om jag var på rätt ställe. Det var jag.

En trevlig intervju hade jag. Och lärorik. Jag har lärt mig så mycket av detta jobb, både inom själva jobbet men också allmänbildning av alla de intervjuer jag redan gjort. Halva praktiken har gått och jag känner att jag har lärt mig massor av saker som jag inte tror jag annars skulle ha lärt mig. Det gläder mig. Jag känner mig berikad.

 

 

Idag har det annars också regnat hela dagen. Men jag trivs med regnet. Jag vet att det alltid är lite extra grönt när solen igen tränger igenom och luften är också så frisk.

Jag blir glad av att vara på landet. Tiden går så mycket långsammare. Det är lättare att stanna upp. Andas.

De röda husen och uthusen utanför fönstret visar på långa traditioner med många minnen samlade i väggarna.

Jag vill också skapa mig en egen liten stuga på landet. Kanske till och med en röd en med vita knutar. I framtiden ska jag nog det. Men tills dess får jag drömma mig bort. Kanske jag hör vågorna om jag riktigt blundar, kanske något får på andra sidan färjfästet också.

 

 

Jag brukar ofta tänka på när jag var mindre och fundera över vilken upplevelse jag haft av att växa upp på landet. Nu i efterhand är tryggheten en av de stora skillnaderna jag känner mellan landsbygd och storstad. Upplevde jag att jag var trygg när jag var mindre? Jag tror det. Så länge jag inte cyklade hem och trodde att en björn skulle anfall mig kanske.

Cykeln lämnade man ju också olåst. Jag tror man gör det än. Och visst har tiderna förändras, också på landet. Men ändå, det är någonting som finns här. Det där lilla extra.

Eller kanske är det just det som inte finns? Att det just är det enkla och avskalade som lockar mig tillbaka till landet? Att inte alla bräder är målade men att ändå varje äldre hem är fyllda med virkade kuddar och tavlor och kanske ett och annat visdomsord.

Fågelsången hör jag. Och den närproducerade sommarkålen smakar gott i min mun. Jordgubbarna också. Och snart börjar väl svamp- och bärsäsongen. Kanske jag skulle våga leta mig ut i skogen i år? Lite lingon skulle åtminstone göra gott för hösten och vintern.

 

 

Och tänk att få ha en egen gård och en egen odling. Kanske några höns och en liten biodling. Hund, katt, vad vet jag. Förhoppningsvis några kära vänner som också bor ute på landsbygden. Som inte heller har något att göra en lördagskväll eftersom det inte händer någonting speciellt. Som kan komma på en mysig spelkväll eller bara chilla.

Det låter mysigt. Och visst kanske önsketänkande på samma gång. Inte är landsbygden bara en dans på rosor. 

Men för en liten stund kan jag drömma mig bort. Jag har ju också ännu fullt av möjligheter att skapa det liv jag vill. Mycket har jag redan så steget behöver inte vara så långt. Jag kan kasta mig ut när jag vill och påbörja mina drömmar.

Men än så länge så tror jag håller mig inomhus. Det regnar ju. Men vad är väl det när det finns en bra bok att läsa. Och inga trafikljud som stör. Bara vinden som vaggar en till sömns. I mitt älskade Österbotten. 

 

Publicerad 19.07.2017 kl. 15:43

Sevendays kärlekslista - Mer kärlek åt alla!

 

Jag älskar kärlek! Älskar alla kärleksfulla människor, kramgoa och glada människor. Jag försöker också själv vara en väldigt kärleksfull och omtänksam människa och kärlek är någonting som det aldrig kan finnas för mycket för här i världen enligt mig.

Sevendays har som veckas lista en kärlekslista, och eftersom jag tycker så mycket om kärlek så vill så såklart fylla i den:

 

Då känner jag mig kärleksfull:

Då jag inte stressar över en massa saker och har för mycket att göra. Mindre tid för alla göranden och måsten leder till mer tid för kärlek och omtanke åt andra. <3

 

Tre saker jag älskar:

Altruistiska människor, naturen och min kära fästman. <3
 

Det bästa med kärleken är:

Att den övervinner allt! <3
 

Det dåliga med kärleken är:

Det dåliga med kärlek.. hmm... alltså nää, kommer inte på någonting dåligt med kärlek.
 

Just nu är jag kär i:

Min kära fästman. Du är ljuset i mitt liv och innehållet i min bok. Du har torkat otaliga tårar av mig och givit mig värme i mina kyliga stunder. Du stöder mig och hjälper mig i allt mellan himmel och jord. Och det bästa av allt: Du älskar mig tillbaka. <3
 

Min bästa kärlekslåt:

Alltså jag kan inte hjälpa det, men "All of me" - John Legend är påriktigt en av de bästa kärlekslåtarna jag vet! Sedan älskar jag också "Så skimrande var aldrig havet" - Evert Taube och "Ett liv för mig" - The Real Group. <3

 
Här är en underbar tolkning av Så skimrande var aldrig havet av Jenny Berggren från Så mycket bättre:

 

Så här känns det att vara kär:

Som att någon tagit bort den delen av din hjärna som kan tänka negativt om något och istället ersatt det med känslan att få se solen och känna vårvärmen efter en lång och tung vinter. Finns inga irritationsmoment, inga frustrationer och inga känslor till oro. Bara otroligt mycket glädje och lycka! Men att vara kär är också en otrolig känslostorm. Plötsligt kommer glädjetårar helt oförberedda och otroligt fåniga leenden. En massa skratt och svårigheter att fokusera är också en bieffekt. Men jag önskar att alla ska få känna dessa känslor åtminstone en gång i sitt liv. <3
 

En person jag vill skicka kärlek åt:

Du som tror att du inget är och att världen skulle vara en bättre plats utan dig. Jag kan lova dig, vem du än är, världen skulle vara en helt annan plats utan dig. Du kan betyda mycket för någon annan människa. Du är betydelseful och du har alla möjlighet att om inget annat sprida kärlek och glädje åt andra för att få dem att känna sig värdefulla. Du är värdefull - För oss alla! <3

Kärlek och glädje kräver inga förkunskaper och kostar inget och vi får så mycket tillbaka. Ibland vet jag att denna "du" kan vara mig själv då jag mår dåligt. Men med ett fokus på kärleken, glädjen och ljuset i världen så tror jag vi kan göra denna värld till en bättre plats.

Så skicka lite kärlek åt en annan människa. Sprid kärlek och omtanke i världen - och få tillbaka den tusenfaldigad. Gör denna värld till en bättre plats - Eller åtminstone försök. <3

 

 

Här finns listan om man vill fylla i: LÄNK
Publicerad 26.04.2017 kl. 01:00

Långläsning: Automatisering - Världens chans att skapa ett nytt samhälle?

cc - pixabay (WALL-E)

 

Jag går en otroligt intressant och givande kurs just nu i filosofi, som Mari Lidman, som för något år sedan disputerade med en doktorsavhandling om arbete, leder. Kursen heter "Jobb & Arbete" och där få vi reflektera över flera olika sätt att se på arbete.

Eftersom jag skriver min Pro Gradu-avhandling i nationalekonomi om arbete så tyckte jag att det var otroligt passande att denna kurs kunde gå nu.

Denna vecka var temat om automation och modern kritik av arbete. Jag skrev en uppsats om mina reflektioner över texterna, och tycker att det blev väldigt bra, så jag vill dela med de åt er, alla bloggläsare. Varsågod, här kommer nattens (eller kanske morgondagens långläsning om framtiden, arbete eller icke-arbete och meningen med livet)!

 

Författaren till artikeln i The Economist väljer att se automatiseringen och de ökade forskningarna kring AI som ett fortsatt system enligt hur tidigare industriella revolutioner gått till. Jobb har försvunnit och jobb dyker upp igen. Hen säger själv att det oftast är ekonomer och historiker som väljer att se det på det här sättet. Däremot så säger hen att det oftast är "tekniktyper" som väljer att prata om massarbetslöshet och oroligheter.

Det finns nog många ekonomer och andra samhällsbildande som också argumenterar för svåra problem med ett mer utvecklat AI-system och mer automation i samhället. Paul Mason i artikeln in The Guardian väljer att ta fram denna synpunkt men väljer istället att luta åt att se en möjlighet att övervinna detta genom att t.ex. skapa ett system med basinkomst, hårda skatter på inkomst och minskad arbetstid. Då behövs det troligtvis en starkare regering och riksdag än tidigare, kanske t.o.m en global regering.

Derek Thompson, som skrivit artikeln "A World Without Work", problematiserar ändå denna lösning. Han tar upp psykologisk forskning av hur arbetslösa känner sig och vad de gör, och kommer fram till att människan vill göra någonting, och att enbart ha en basinkomst skulle inte göra människor lyckligare. Han fortsätter sedan att istället ta upp "makerspaces", ställen där det finns en massa verktyg och material och folk får gå crazy där inne och vara kreativa och skapa saker. Han spinner vidare på den idén och nämner sedan att man också har föreslått att t.ex. istället för en basinkomst göra så att t.ex. en regering av något slag handhar en [demokratisk] arbetsmarknad, en slags "synlig hand" och att människor sedan där får själv välja vad de vill "arbeta med"/hjälpa någon att lösa. Jag ser det som att också vem som helst kan lägga upp (med säkert några restriktioner) egna förfrågningar på arbete, som andra sedan kan "jobba med". Sedan håller regeringen koll på det här på något sätt och så får du din basinkomst.

Sett ur en organisatorisk synvinkel skulle detta system kräva mängder av pappersarbete (tänk "fyll i denna blankett och redogör för arbetet som utförs) eller så skulle det finnas minimalt privatliv då regeringen istället osynligt kan följa med allt du gör och sedan lista ut att du arbetar och följer kriterierna (som ändå inte borde vara alls nå strikta). Båda av dessa kan ses som problematiska...

 

Jag ser att en av de stora frågorna här är om människan måste arbeta (med någon form av lite tvång) för att inte bli drivande, ambitiöslösa själar (såsom i filmen The Idiocracy och Wall-E) eller om det faktiskt går att ha en slags grund att hela tiden leva med och kunna anta att människor kan hitta på en slags mening med sitt liv. Jag tror det inte finns något svar ännu på den frågan.

Däremot så har ingen av texterna till veckans ämne nämnt något om hur ett förändrat utbildningssystem (för de mindre) skulle kunna inverka. Om man redan från lågstadieåldern börjar prata om hur bra man mår av att skapa, av att socialisera och skapa relationer med varandra och upptäcka ny saker med vår fantastiska värld (eller varför inte universum), skulle man inte då kunna få dem som vuxna att ha lättare för att hitta meningar med sitt liv och få sina dagar att gå? Man brukar säga att barn inte är rasistiska från födseln utan blir det genom en sådan socialisering. På samma sätt så kanske vi alla vuxna ha svårt att bara sådär hitta meningar med våra liv ifall arbete inte är en del av det när vi har vuxit upp i ett system där arbete ses som självklart.

Jag vet inte om det skulle ändra på någonting eller inte. Men jag vet att nationalekonomisk forskning har visat att ju högre välstånd människor har, desto mer fritid vill de ha. Därför anser jag inte att vi ska sträva till ett "business-as-usual" enligt artikeln i The Economist, även om det kanske skulle finnas jobb "åt alla" (enligt mig väldigt otroligt). Jag vill hellre se att vi kritiserar hela tanken på hur otroligt viktigt arbete måste vara för gemene människa (såsom Roland Paulsen, doktor i sociologi, gör i sina texter), speciellt då många jobb kan kännas meningslösa för människor.

 

Jag tror att det tillfälle vi är nu i historien, kan vara början på ett ordentligt nytt sätt att se på arbete - Förhoppningsvis kommer de nya samhällsystemen skapa fredliga människor, som värnar och jämlikhet och rättvisa, naturen, djuren och ekosystemen och som vill samarbeta istället för att tävla och som också kan skapa många lyckliga, medvetna människor. Idag kan jag hoppas, men idag kan jag också välja att vara med och försöka skapa det samhället redan nu. Bit för bit kan jag vara med och påverka, och välja att ägna mitt liv åt att försöka skapa ett bättre samhälle.

 

Det kanske blir mitt mål med mitt liv. <3


 

Vad vill du att ditt ska bli?

 

 

Publicerad 20.03.2017 kl. 00:10

Barn, ungdomar, utbildning, framtiden och automation

cc - pixabay

 

Hejsan från magisterbubblan!

 

Jag skriver i min magisteravhandling om nationalekonomiska teorier och arbete och har valt att fokusera väldigt mycket på automation inom arbetsmarknaden (utöver det fokuserar jag också på miljöaspekter och överlag kritik från andra ämnen än den neoklassiska nationalekonomin). Jag börjar märka av ett visst mönster inom en faktor som jag börjar få väldigt blandade känslor för. Jag vet inte om jag borde gråta, bli arg, deprimerad, förbannad eller inspirerad (den sista mer bloggvise än real-life-vise).

Jag sitter just nu och läser en bok av Jeremy Rifkin som heter "The End of Work" och som är skriven 1995. Jag har bara hunnit 1/4 men stöter redan på en sak som jag tänkte att jag vill bara briefa alla andra som tycker om att läsa min samhällsblogg. Nämligen att:

 

Vi måste börja tala om utbildning.

 

Av all den forskning jag redan hunnit göra med så verkar det vara ganska klart att risken för att kring hälften av alla våra jobb inom de närmaste 10, 20 åren kommer att automatiseras (notera ordet "risk", men var inte för naiv heller). Det här är ett otroligt stort problem, men jag tänkte i det här inlägget bara snabbt fokusera på våra barn och ungdomar som går i skolan idag och som funderar på "vad de ska bli då de blir stora" samt vad de ska utbilda sig till.

Jag vill argumentera för den forskning jag hittills gjort att utbildning lönar sig! Om vi antar att vi ännu inte ändrat vårt samhällsystem inom de närmaste 10 åren och du som förälder vill att dina barn ska ha en chans att infinna sig i någon slags arbetsmarknad så vill jag att alla föräldrar och lärare uppmärksammar detta problem och börjar uppmuntra barnen att utbilda sig, och det ordentligt.

Den delen där arbetskraft åtminstone fortfarande kommer behövas är inom hälsobranschen och utbildningsbranschen, eftersom automation inte kommer att infiltrera dessa områden lika snabbt som allt annat. Hit hör alltså också arbetsuppgifter som har väldigt mycket att göra med att socialisera med andra människor (tänk t.ex. politiker) och som inte är monotona arbetsuppgifter (tänk butikspersonal, snabbmatsrestauranger) och uppgifter som handlar om att skapa nya idéer teoretiskt (överlag vad som görs inom många akademiska ämnen). Ett annat område som kommer behöva mycket arbetskraft är inom teknologi och speciellt skapandet av nya robotar (inte att bygga existerande) och att sedan underhålla och omprogramera dessa robotar. Det här kräver ordentliga kunskaper i matematik, fysik och programmering (just saying). Samtidigt kommer den ökade framfarten av automatiserade bilar leda till att typ majoriteten av alla transportjobb (taxi-, långtradar- och busschaufför mm) kommer försvinna.

Det här är vad jag läst andra forskare kommit fram till. Jag tror själv också att miljöbranschen kommer skapa mer jobb i framtiden, men faktum kvarstår att många, många jobb kommer försvinna och mycket färre kommer att komma till.

Varför då? Joo, tidigare i utvecklingen har vi kunnat gå från jordbruk till industrisektorn och sedan till servicesektorn och till kunskapssektorn. Men när AI och liknande system tar över en stor del av hur vi tänker och agerar inom våra arbeten, vad lämnar då kvar? Vi blir helt enkelt som hästarna blev när maskiner såsom traktorer fick sin framfart -> arbetslösa/inte mer eftertraktade, eftersom utbudet på mänsklig arbetskraft kommer minska för varje år som går.

 

Så jag vill bara uppmuntra alla föräldrar att i er tur uppmuntra barn att vilja utbilda sig. Kanske också att all form av vidareutbildning inom vuxenålder också borde uppmärksammas och satsas mer på. Samtidigt vill jag också göra ett litet utrop för att vi istället för att tänka "vad vill jag bli när jag blir stor?" börja fråga oss själva och andra: "vad vill jag/du göra under mitt/ditt liv?". Arbete kommer ha en helt annan form än vad den har idag under vår livsstid och jag tror vårt fokus på livet också kommer ändra mycket.

 

(En sidenote är också att jag tror att det måste ske enorma samhällsförändringar inom dessa tio år, eftersom jag själv också antar att inte varje människa, ungdom och barn har kapaciteter att utbilda sig så högt och krävande som många av de nya arbetsplatserna behöver, samt att det ändå inte kommer finnas jobb åt alla. Sedan är det ju otroliga problem att ens försöka överleva om man har kroniska sjukdomar (Se Lungan i Stormen). Men den diskussionen får bli till en annan gång...)

 

Men jaa, det var allt! Hälsningar från magisterbubblan :D

Om ni undrar någonting eller tycker att jag ska skriva mer om min avhandling och mina forskningar så är det bara att säga till (kanske gör jag det ändå, haha, men lite pepp är aldrig fel).

 

Den som är intresserad av mer läsning om det här så rekommenderar jag läser Oxfords publikation om teknik och arbete: LÄNK

 

Publicerad 15.03.2017 kl. 14:32

Samhället och marknaden går snabbt framåt, men våra system lämnar i gamla banor...

cc - pixabay

 

Går allt lite för snabbt idag? Marknaden och tekniken utvecklas hela tiden, smarttelefoner som typ är obligatoriskt idag fanns inte ens för 10 år sedan, men ändå börjar jag bli mer och mer oroad.

Varför tycker jag att det börjar "gå för snabbt framåt" idag då? För mig känns det som att gränsen börjar gå när ungdomar idag, som borde vara mitt inne i tekniken, känner att de inte orkar eller hinner med. Ungdomar, som är de första att anamma nya saker, men som nu känner att det finns alldeles för mycket att hänga med och uppdatera sig med och istället blir stressade av tekniken. När tekniken börjar stressa mer än den hjälper, då anser jag att det börjar bli ett problem...

En annan sak är när man börjar tro att någonting som var vardag för 10 år sedan mer känns som typ 30, eller som att det var "väldigt länge sen". Idag finns det folk som försöker säga att feminismen inte längre behövs, fast vi är långt ifrån ett jämställt samhälle. Det var bara för lite mer än 100 år sedan kvinnor fick rösträtt och bara för kring 50 år sedan som kvinnorna började kräva att också få arbeta.

Vi har långt kvar till jämlikhet mellan könen, men på grund av den snabba utvecklingen så tror vi att våra samhällsystem också har uppdaterats lika snabbt. Men jag vågar påstå annorlunda.

Våra samhällsystem (och välfärdssystem) sackar efter.

Jag menar, redan idag så finns forskning som tyder på att hela samhället skulle må bättre om vi skulle arbeta mindre. Det skulle på många arbetsplatser bli mindre sjukfrånvaro, finnas mer arbetsglädje och arbetet skulle bli lika bra om kanske inte lite bättre. Vad är det då egentligen som stoppar oss?

Kanske är det lite avundsjuka, men oftast är det bara passivitet och rädsla för förändringar, även om de skapar otroligt positiva sådana. Och de som borde vara de som skapar dessa förändringar är också oftast de som lider minst av nuvarande system och därför inte vill förändra någonting. Vi borde vara aktiva och kräva förändringar, men istället har vi blivit passiva medborgare som bara accepterar det som alltid varit...

En annan sak är tanken på basinkomst och på att kanske inte alla måste arbeta med vad vi idag räknar som arbete, i framtiden. Forskning visar att nej, folk kommer inte bara lata sig framför datorn eller tv fast de får en basinkomst, och ändå så motarbetar sig människor det här.

Vi har bara lagt till en massa måsten, fast tekniken har hjälpt oss att minska på en massa måsten. Eftersom vi rör oss mindre borde vi på egen hand gymma och motionera istället, eftersom de flesta har bil så kan man också kräva att många måste åka hundratals kilometer per dag, fast det inte kanske gynnar någon. Idag ska man sedan också skjutsa alla sina barn på hobbier och förstås ha dem att gå en massa hobbier, man ska gå åtminstone en kvällskurs i veckan och även gärna vara aktiv politiskt och ideellt. "Tiden räcker inte till."

 

Vi har bara lagt till en massa måsten, men aldrig tagit bort några. Ska det vara såhär? Jag tycker det är dags att vi börjar ifrågasätta våra gamla och ouppdaterade samhällsystem och skapa nya att leva i, som fungerar i en mer miljövänlig, rättvis och välmående värld.

 

Vad tycker du?

Publicerad 13.01.2017 kl. 12:54

 

Jasmine Nedergård / 22 år / Politices kandidat i nationalekonomi vid Åbo Akademi / Global medborgare

 

Välkommen till min samhällsblogg!

 

Kunskap är makt & tillsammans är vi starka!  Vi kan påverka andra människor och miljön runtom oss vid varje val vi gör i vardagen!

Här vill jag göra skillnad genom att lyfta upp ämnen som intresserar mig inom välmående, ekonomi, livsstil och miljön. Jag förespråkar även väldigt mycket naturlig mat utan socker och kolhydrater och följer själv en lchf-livsstil. Utmanar mig själv att äta mer vegetariskt.

Trevlig läsning!

40 inspiratörer för hållbar livsstil 2017

 

Alla bilder är tagna av mig eller är CC om inget annat anges :)
 
"We cannot become what we need to be, by remaining what we are." - Max de Pree
 
Vill du kontakta mig? Gör det via min e-mail: jasmine.nedergard(at)gmail.com
 
 
Böcker jag läst/rekommenderar:
"This change everything" - Naomi Klein
"Prosperity without growth" - Tim Jackson
"Lingon och läppstift - Hur jag gjorde mig av med onödiga kemikalier och tillsatsämnen" - Noora Shingler
"Det sötaste vi har" - Ann Fernholm
 
Dokumentärer jag sett/rekommenderar:
"The true cost" - Sanningen om klädindustrin.
"Fed up" - Sanningen om sockret.
"Cereal Killers" - Om socker, fett, kolesterol och motion.
"Before the Flood" - Om klimatuppvärmningen och människans påverkan.
"Carbloaded - Dödssugen på att äta" - Om dagens överviktiga samhälle och vad vi borde göra åt det.
"The Human Experiment" - Om kemikalieindustrin och kemikaliernas mörka skugga i våra liv.
"Terra" - Om oss, våra liv, mänskligheten, naturen och framtiden.
"Sockerfilmen" - Om socker. Jättebra!
"Sustainable" - Om vår föda och hur den ska vara hållbar generation efter generation.

 

Kategorier

Senaste kommentarer

Oktober 2017

Omvälvande tiderInnan jag dör vill jag se världen fortsätta leva...

Augusti 2017

Borde vi leva som på medeltiden?Vem är jag? - Jag är en människa med möjligheter att påverkaSex år och en dagVärlden blir inte bättre av att sprida hatSmå steg är också viktigaAtt ta tillvara vad naturen har att ge

Juli 2017

Att skaffa eller inte skaffa barn i hållbarhetens namnAtt ibland göra ingenting - och njuta av detMin hyllning till landet

April 2017

Sevendays kärlekslista - Mer kärlek åt alla!

Mars 2017

Långläsning: Automatisering - Världens chans att skapa ett nytt samhälle?Barn, ungdomar, utbildning, framtiden och automation

Januari 2017

Samhället och marknaden går snabbt framåt, men våra system lämnar i gamla banor...Jag tror på dig! (som vill bryta normerna)Att leva... och att döKläd- och köpstopp 2017 - Hänger ni med?

December 2016

Lucka 18: Minimalism - Ett mer miljövänligt och harmoniskt sätt att leva?Lucka 15: Ska jag ha ångest över klimatet?Varför har psykisk ohälsa blivit så vanligt?Lucka 2: Det dyrbaraste du kan ge bort är en del av din tid

November 2016

Ratatas lilla vinterlistaVad ska människan göra i ett fritt samhälle?

Oktober 2016

Aristoteles-vecka! Att rensa bort det gamla och plötsligt finna - ett tomrumJag ger dig en morgon... Du ger mig en hel dag

September 2016

Glädjetårar som kom tillbakaÅngestAtt varje dag fundera på vad jag vill göra med mitt livIdéer flödar i min hjärna - men om alla vill jag inte värna

Juni 2016

Om dagens arbetssamhälle: De jobb som betyder mest men som inte går att leva på...Jag skäms över mitt gymnasium... (Repost)

Maj 2016

Om vi hade basinkomst...Jag önskar vi hade basinkomst...Prestationsångest - En personlig reflektion"I'm a global citizen - Are you?"

April 2016

Hur ofta upplever vi att vi har makten att påverka nu för tiden?En liten idé såhär vid sängdags: Tänk om...

Mars 2016

Vi måste sluta skapa ångest: ALLA KAN INTE GÖRA ALLT!