Bloggposter

Funderar vi faktiskt tillräckligt mycket på vad vi vill göra i våra liv?

 

Vad är mina värderingar? Vilka människor vill jag träffa och umgås med i mitt liv och vilka saker vill jag omringa mig med?

När jag försökte komma ur den onda cykeln med depressiva tankar, men ändå mådde ganska dåligt och inte hade ork att göra så mycket, så fanns det ändå en massa tid för reflektion. Jag han reflektera över vad jag skulle vilja fylla mitt liv med.

Vem jag vill vara.

Och när jag tänker efter, skulle inte jag haft den här perioden i mitt liv redan, så tror jag inte jag skulle tänka på de här frågorna heller. Vi är redan i 11 juni och sommaren är redan på gång. Inte har jag hunnit med någon bucket-lista för sommaren och inte har jag hunnit med de små sakerna jag tänkt att "när det blir sommar så kör jag igång".

Men jag har hunnit leva i nuet - och det är jag kanske mest stolt över. Jag har varit på promenader med hunden, jag har njutit av värmen, jag har träffat vänner och bekanta och umgåtts med min fästman om kvällarna.

Och det är ju en del av vad jag faktiskt vill göra med mitt liv. Det är ett av mina mål.

Men utan att sätta mig ner och reflektera över vad jag vill med mitt liv, hur jag vill strukturera upp mitt liv, skulle jag inte kommit någonstans. Dagarna skulle passerat och plötsligt är det höst.

Jag skulle kunna stressa över saker som blivit ogjorda, men istället gläds jag över de saker som jag åtminstone gjort, och som stämmer överens med mina värderingar.

För när jag var ledsen och mådde dåligt levde jag inte i nuet. Jag levde antingen i dåtid (funderade på saker som hänt och hur allt gick snett) eller i en fantasivärld (tänk om han säger så, tänk om det här händer). Och jag mådde inte bra av det.

 

 

Så även om jag mådde dåligt en lång tid - så fanns det då tid för reflektion, speciellt under den tid som jag försökte må bättre. Och jag är tacksam att jag tog den tiden att fundera över vad jag vill göra med mitt liv, hur min livsfilosofi ser ut.

För då har jag någonting att sträva efter.

Och det är inte lycka jag strävar efter. Det trodde jag många gånger, men efter att nu också ha lyssnat på "The Minimalists"-podcast ett antal episoder, så är det ju faktiskt ett meningsfullt liv som jag strävar efter.

För om jag vill sträva efter lycka blir ju nästa tanke att jag alltså just nu inte är lycklig, och alltså är missnöjd med nuet och med mig själv och mitt liv.

Så istället vill jag leva i nuet och fylla mitt liv med sådan som jag tycker är värdefullt Många gånger har jag märkt att lyckan kommer smygande då, helt utan tidigare uppmärksamhet.

Så genom att prioritera mig själv och faktiskt sätta mig ner och fundera på vem jag är, vem jag vill vara och hur jag vill leva mitt liv, så har jag större chans att också till slut hitta meningsfullhet i mitt liv, och på det sättet också, vara lycklig, precis här och nu.

 

Och kanske, om vi är många som faktiskt börjar stanna upp och fundera på vad vår livsfilosofi faktiskt är, så kan vi skapa ett bättre samhälle, för allt och alla. <3

11.06.2018 kl. 13:31

Minimalism vs maximalism

 

Jag lyssnade länge på en massa miljöpoddar medan jag var ut och gick med vår lilla Nemi, men snart hade jag lyssnat ikapp alla. Vad ska jag göra nu tänkte jag? Jag behöver hitta någon intressant, långkörande podd. 

Och då hittade jag till The Minimalists-podden.

Vilket är lite spännande, för jag hade inte i första taget tänkt att minimalism är något som jag skulle gå igång på. Speciellt inte eftersom jag är den som pratar om att skaffa mig en bondstuga med en massa broderier på väggarna och mysiga plåtburkar i varje hörn. Och vägrar den svartvita trenden med IKEA-möbler överallt (helt okej med några, men jag vill inte ha ett helt hus kryllat av dem).

Men jag började lyssna i alla fall, och jag märkte att jag nog fått hela minimalismen om bakfoten. Eller jag märkte att mina förutfattade meningar om minimalism och om vad The Minimalists skulle ta upp var helt annorlunda än vad de sedan berättade.

Vilket är helt förståerligt, eftersom man ofta i början tänker så svartvitt om saker och ting. Har jag lärt mig någonting de senaste fem åren är det nog att saker inte behöver vara så svartvitt - en liten färgpalett fungerar ibland också.

 

 

Det jag konstaterar vad gäller minimalismen som The Minimalists tar upp är att vi borde fokusera mera på att MINImera våra materiella saker och minimera betydelsen de har i våra liv. Istället ska vi sedan MAXImera den betydelse relationer och naturen runtom oss har.

Det här tycker jag låter väldigt sunt. För jag tycker oftast att när man pratar om minimalism så handlar det BARA om stuff. Om saker, att konsumera eller inte konsumera.

Men biten om maximalism gällade våra liv och våra relationer är minst lika viktig.

Därför tror jag egentligen att maximalism är den svårare delen än minimalism, och att det är dit vi behöver komma så småningom. Det är en livsstil som också är hållbar, på många olika nivåer, både för människan och naturen.

 

 

Först måste vi lära oss att leva på mindre. Fokusera helt på det materiella och faktiskt fundera om de saker som finns i våra liv fyller någon funktion. Fundera om de otaliga resorna runt jorden stärker våra liv eller om vi lika bra kunde finna samma glädje på närmare håll.

Men leva på mindre handlar också om att kanske inte sträva efter det bästa och häftigaste hela tiden. Om att man kanske inte behöver bli vän med alla eller ha hundratals okej-nära vänner.

Sedan måste vi lära oss att leva mer på det lilla vi har. Det är oftast när man förlorar en nära anhörig eller en vän som man märkte hur mycket de betydde för en. Vi måste alltså lära oss att förstå hur viktigt det är att också värna om de relationer vi har.

Och de saker som är kvar, de måste vi förstå värdet i. Vi måste värna om de saker vi har, reparera dem när de är sönder och inte uppmuntra till en slit-och-släng kultur. Låta varje sak i våra liv inbringa glädje eller motverka frustration och olycka.

Vi måste helt enkelt maximera de resterande saker som finns i våra liv. Och då speciellt sånt som har med att uppleva närhet bland människor och närvaro i naturen och i livet.

 

cc: pixabay

 

Så om vi nu talar det här med minimalism vs maximalism, så tror jag vi måste förstå att allt i världen samspelar med varandra. Det vi minimerar på ett håll borde vi också maximera på ett annat håll. För om vi bara tar bort och minimerar så blir balansen avrubbad. Finns det yin måste det finnas yang.

Och genom att försöka leva enligt de här principerna så tror jag vi både kan bli lyckligare, samtidigt som vi gör våra nära och kära och planeten en tjänst. <3

23.05.2018 kl. 12:49

Tänk att en liten hund kunde fylla mitt liv med så mycket mening

Bilderna tagna från en varm dag nu i maj i Korsnäs vid Prästgårdsmuséet.

 

Det första som slår mot mig när jag kommer tillbaka till Åbo (från några dagars firande i Österbotten) och går ut nästa dag från lägenheten är lukten. Lukten av storstad, damm, kanske lite avgaser och en massa värme. Även om värme nog inte i sig luktar någonting.

Det känns som jag transporteras tillbaka till Afrika, som jag nog inte besökt på flera år. Men det är ju så att jag faktiskt för första gången ska tillbringa min sommar i Åbo, vilket känns lite konstigt. Jag menar hur klarar stadsbor sig utan att ha en simstrand någon kilometer från sitt hem? Vem vill köpa små, små glassbollar för över fyra euro styck. Nej, sucksuck.

Men som tur så har vi Nemi. Vår lilla nemiboll som idag fyller tre år! Som vi haft hos oss i över ett halvår och som ger oss så mycket kärlek och mening i livet.

 

 

Speciellt såhär i konstiga sommarvärmen en tidig vårdag i maj så är jag så glad att Nemi lockar en ut på promenad. Tidigare tog det nog emot, även om det var fint väder, för oss i huset att leta oss ut på en promenad.

Men med Nemi är det så lätt. Hon är nyfiken och intresserad på omvärlden och det har gjort att jag också blivit det. Intresserad. Uppmärksam.

Jag tror jag aldrig följt med vinterns alla snöflingor och vårens framfart på så nära håll förut. För med en hund ska du ut på promenad varje dag. Och speciellt i vårtider har jag varje dag gått förbi samma buske, vars knoppar varje dag öppnat upp sig mer och mer för att plötsligt öppna upp ett grönskande paradis framför mina ögon. Det är glädje det.

 

 

Och inte finns det nästan något mer avstressande än en lång, långsam promenad med vår lilla nemiboll. Glad är jag att vi får ha henne, och glad är jag att hon trivs med oss. Och kanske gladast blir jag av hur andra människor reagerar på henne. De skiner upp, frågar om de får paja henne och brister ut att hon är så sockersöt så de smälter.

Och varje dag när man kommer hem mötsman av en Nemi med viftande svans och en massa glädje.

Inte kunde vi ha hittat en bättre hund än det här. Grattis på 3-årsdagen älsklingboll. Älskar dig Nemi <3

 

 

Nemi är en rescuehund från Sankt Petersburg och här har jag tidigare skrivit om när vi hämtade hem henne: LÄNK

17.05.2018 kl. 17:43

Vi göder normerna varje dag – nu är det dags att bryta dem!

En av mina favoritbilder från favoritstället, berget bakom villan i Molpe. Jag återkommer ofta till den här bilden. Men den symboliserar mitt ständiga sökande efter svar och ständiga strävan efter ny kunskap. Och kanske det viktigaste, min ständiga strävan efter reflektion.

 

Jag har inte skrivt här på ett tag, men full av idéer är jag ändå. Jag får dem från poddar jag lyssnar på, från seminarium jag besöker och från nyheterna jag läser.

På senare tid har jag märkt av ett mönster som verkar koppla ihop mycket av de problem som finns idag. Om det så handlar om miljön eller jämställdhet, ekonomi eller hobbier.

Och det är normerna. Normerna som vi varje dag göder i vårt samhälle. Som vi gladeligen följer utan att veta vad det gör för andra människor och miljön.

Vi måste börja prata om normer – och speciellt om att bryta dem.

För nog är det ju underligt hur det ännu idag, år 2018, ska vara så svårt att förstå att det finns flera kön än två. Att vårt flygande faktiskt späder på den globala uppvärmningen och att man kan må bra fast man väljer att leva ett liv utan barn.

Så många normer som det finns i samhället, som säger hur allt borde vara – jag tror att det är boven i hela den stora samhällssjukan där var och varanna människa jag känner i min ålder mår dåligt, är utbränd eller bara lost, tappat gnistan för allt.

Jag har inget emot att det finns normer i samhället om det inte skulle vara så att så många av dem är så gamla och ouppdaterade, i alla fall enligt min mening.

Varför kan inte normerna handla mera om vänlighet, öppenhet, miljövarsamhet, acceptans, frihet, och mindre om gamla unkla strukturer och resonemang, som leder till miljöförstöring, stress, girighet och apatiskhet.

Jag är trött på att miljövänlighet inte är en av de största prioriteterna idag i samhället, på samma sätt som att jag blir förbluffad av den underliga tvåkönsindelningen i allt och alla, från tidig bebisålder till t.o.m. sällskaps- och dataspel.

Det är inte en värld jag vill att barn ska behöva växa upp i. Då vi utvecklas så snabbt inom så många andra områden, speciellt vad gäller ny teknik.

Jag skulle t.o.m kunna tycka att teknikutvecklingen gärna kunde minskas i hastighet, för att istället kunna satsa på lite utveckling inom våra kära samhällsnormer, en liten, liten uppdatering bara. Ett försök att förändra på rådande strukturer som för länge sedan borde ha förnyats.

Men det brukar alltid börja med de enskilda personerna och jag vet i alla fall vilka normer jag gladeligen vill försöka bryta.

Jag vill gärna leva ett liv som inte handlar om att sträva efter otaliga rikedomar eller bara tänka på mig själv. Där man kunde uppskatta det man har istället för att bara sträva efter nytt, nytt och nytt. Och samtidigt också komma bort från den här materialismen som speglar hela samhället. Våga utmana oss själva, våga tro på förändring.

Jag vill leva i en värld där lycka mäts av upplevelsen av tillfredsställelse istället för materiella rikedomar. Där vi faktiskt kan leva i nuet istället för att se livet passera förbi. Hinna lyssna på fågelsången som färglägger både dag och natt och hinna se knopparna som öppnar sig mer och mer för varje dag som går.

För allt det här finns redan – men vi ser det inte. Men varje gång jag bryter en norm känns det som jag ser lite mer. Jag ser att det finns en värld utanför miljöförstörande konsumism och gamla strukturer.

Men det här handlar inte bara om mig. Det handlar om oss alla. Om hela samhället.

Vi göder normerna varje dag – nu är det dags att bryta dem!

 

 

 

 

08.05.2018 kl. 00:35

"I de små byarna på landet mår människorna bra"

 

Jag kom på mig själv att faktiskt sätta mig ner och börja titta på YLEs nya satsning Egenland, som jag av någon anledning läst som "Engeland" hela tiden och inte kan för någonting i världen ändra, haha (kanske någon mild dyslexi som spökar?).

Men det är ju en fenomenalt bra serie! Älskar, älskar, älskar! <3

Citatet i rubriken är från Päivikki i andra avsnittet som driver kaféet "Korppu" i den lilla byn Sumiais och det bara igen väckte de här större känslorna om varför jag vill flytta tillbaka till landet så småningom.

Tiden som går så mycket långsammare. Relationen man har till de olika människorna på området och närheten till service och hjälp. Talkokraften och vänligheten. En möjlighet att njuta av de små stunderna i livet.

Och närheten till naturen. Till åkrarna, havet, skogen och tystnaden.

 

 

Jag och fästmannen tittade också på ett avsnitt av Anthony Bourdains Parts Unknown igår kväll som handlade om Shanghai och hur fler människor hela tiden söker rikedomen och bättre liv i staden och hela landet också. Kina har ju en av de största medelklasserna i världen just nu.

Och i en del av avsnittet följde man med någon miljonär (miljadär?) som hade något helt sjukt stort vinförråd och som hade musslor från Frankrike som samma dag flygits för att kunna äta till middagen etc.

Och jag bara tänkte igen på hur många människor som jag också följt, både i dokumentärer och i verkliga livet, som mår gott på så mycket mindre.

 

 

För rikedom är inte allt här i världen. Med mycket rikedom kan man förstås hjälpa andra, men samtidigt är också risken överväldigande stor att man förvärrar både naturen och människorna runtom sin förmögenhet.

Tänk om vi människor bara skulle försöka vara mera globala i våra sinnen. Och förstå att det vi gör också påverkar andra, speciellt naturen och de djur som inte har någonting att säga till om i den här stora globaliseringen.

 

 

Och den andra tanken som uppstod i mitt tittande på Engeland (Egenland, haha) var att "Tänk vad Finland har mycket att erbjuda!". Jag brukar ju säga att vi borde bli bättre på att turista i eget land och den här serien är ju nog det bästa bidraget för att locka människor att upptäcka Finland.

Så rekommenderar starkt serien, både för tips till platser man kan besöka i Finland och annars bara för att man börjar uppskatta en massa saker med sitt eget hemland.

Och kanske speciellt för att man kanske får samma uppvaknande som jag fick, att det inte krävs så mycket för att göra den egna byn eller stället till en magisk och spännande plats.

 

08.04.2018 kl. 10:58

6 frågor och svar om klimatångest

 

Ekofastan 2018 har valt klimatångest som ett av sina teman och har även gjort en blogglista om det med lite frågor, så de tänkte jag svara på i detta inlägg.

 

1. Har du känt klimatångest någon gång? I så fall när? Vad upplevde du?

Nu som då känner jag nog klimatångest. Ångesten kommer upp antingen då jag t.ex. glömt mina tygkassar hemma och behöver köpa en plastpåse eller om jag knappt ätit någonting vegetariskt på en vecka.

Men den är ganska kortvarig. Den större ångesten kommer nog om jag måste tänka på flygresor. Jag. Vill. Inte. Flyga. Och orsaken är enbart på grund av klimatet.

Sedan kan jag ibland få lite ångest om jag t.ex. hittar palmolja i någon produkt jag just köpt eller liknande.

Ångesten kommer ju som upp på grund av att jag har läst på om dessa saker och vet ganska bra hur mina val påverkar andra och speciellt naturen.

 

2. Då du tänker på din och världens framtid? Vad är du mest rädd för och varför? På den här frågan får du alternativ.

a) krig som berör Finland

b) klimatförändringens följder

c) kränkningar och våld i nära relationer

d) mobbning?

e) likgiltighet inför dem som lider

f) något annat, vad?

Här skulle jag svara både b) och e). Båda går på ett sätt hand i hand. Klimatförändringen kommer påverka alla. Naturen, djuren, ekosystem och oss människor.

Men vi i Norden är inte de första som drabbas. Därför kommer f) också in här i bilden. Många lider redan på grund av klimatförändringarna, av krig och stridigheter med mera.

Men det är så långt bort, att många av oss inte vill bry oss. Sedan kommer det att slå oss som en käftsmäll någon gång i framtiden.

Samtidigt så är jag väl inte riktigt rädd. Jag är mer störd och förbannad att det går så trögt. Att all attitydförändring och utveckling inte går åt rätt håll, eller att det tar så otroligt långsamt. Så det är mer en frustration än en rädsla för mig.

 

cc - pixabay

 

3. Avfallsbergen växer och finländare kastar också bort mat som kan användas. I medeltal producerar finländare 472 kg avfall per år.  Vilket avfall tycker du är svårast att minska på?

Helt klart plast. Jag vill ha bort plasten och jag vill att ersättningsprodukterna ska vara tillräckligt bra för att inte bara miljömedvetna väljer dem utan alla.

Plasten smyger sig in överallt och oftast finns det inte heller något alternativ till den. Köper du en ny produkt är den inpaketerad i plast. Matvarors förpackningar har också plast i sig och bara runt mitt skrivbord finns det ju en massa saker som är gjorda av plast.

Vilket leder mig till ett annat avfall som jag hoppas man kommer ta upp mer under de närmaste åren, nämligen elektronikavfall. Hur ska vi fixa det? Hur ska vi återvinna det på rätt sätt och faktiskt satsa på återvinningen? Tänker vi ens på sånt när vi köper elektronik idag?

 

4. Att lära känna sig själv, vem jag är på riktigt, är en nyckel till att kunna känna hopp. En del får hopp av att gå ut i skogen, en annan av att gå på yoga och en tredje av att gå i kyrkan. Vad ger hopp åt dig?

När jag ser enstaka människor som har viljan och som vägrar ge upp. Som kämpar, som försöker och som påverkar. Då får jag själv lusten att påverka.

Samtidigt så ser jag inget alternativ, alltså att vi skulle ignorera allt. Så jag vill också vara med och påverka. Och när jag ser att någon inspirerats av mig så ger det också mig hopp, att vi kan förändra, att vi kan hjälpa.

Och det finns så många människor över hela jordklotet som arbetar för miljön, för djuren och för människorna. Det ger mig hopp. <3

 

cc - pixabay

 

5. Vad tänker du på när du hör om globala miljöproblem? Påverkar det dina val?

Absolut så påverkar det. Allt jag gör. Jag vet att alla val jag gör kommer påverka andra människor och naturen. Därför försöker jag t.ex. cykla mycket och ta kollektivtrafin där man kan. Jag försöker äta mycket vegetariskt och resa lite. Jag handlar otroligt mycket begagnat och tar till gamla husmorsknep för att inte slänga ätbar mat (även om datumet passerat).

 

6. Vi uppmuntras att konsumera mycket. Hur gör du för att låta bli att köpa nya saker, vilka är dina bästa tips?

Jag går igenom vad jag har och funderar långt på förhand om det är någonting jag behöver eller kommer behöva så småningom, så att jag sedan kan välja de bästa alternativen, alltså att antingen köpa någonting nytt hållbart eller någonting begagnat.

Sedan försöker jag att tänka på hur ofta jag kan använda en produkt och om jag faktiskt kommer använda den här produkten så mycket som jag tror.

Sedan ska man alltid kolla om saken man vill ha finns att köpa begagnat. Av t.ex. alla mina datatillbehör här hemma är endast skärmen ny. Datorn, tangetbordet, högtalarna och musen är alla begagnade.

Sedan är det bra att ta hand om sina saker för att få dem att hålla längre. Det är väl den punkt som jag själv märker att jag kunde bli mycket bättre på, men inte är vi ju någon perfekt heller.

Sedan kan man försöka lägga sina pengar på andra saker instället. Typ tänka att istället för att jag köper min elfte topp så donerar jag en slant till en välgörenhetsorganisation. Då känner i alla fall jag mig glad åt mitt val.

Och till sist, så rekommenderar jag att man kollar dokumentärer om ämnet, t.ex. The True Cost, som jag nyligen sett att många bloggare lyft upp. Jag har kollat den en gång per år för att minnas varför jag inte vill köpa saker.

Så köp begagnat, njut av det du har och skänk istället slanten till välgörenhet. <3

 

cc - pixabay

 

20.03.2018 kl. 12:51

Den stressfria julhelgen

 

Vardagen börjar så småningom infinna sig igen hos de som jobbar under mellandagarna. Hos oss har fästmannen tagit ledigt så vi får ta det lugnt ända till nyår.

I år är jag väldigt nöjd över julhelgen. Eftersom vi båda är från nästan samma område i Österbotten så är vår släkt också inte så utspridd. Det här betyder att det finns många människor man borde träffa under julhelgen, vilket alltid kan kännas lite stressfyllt. Att vi båda också har frånskilda föräldrar gör det hela inte precis enklare, men i år fick vi nog till det riktigt bra!

Idag var vi också ute och gick en promenad och jag tog med mig min nya kamera som jag fick i julklapp, så den får fylla det här blogginlägget också samtidigt som jag reflekterar över julhelgen.

Fredag

Vi började på fredagskvällen med att packa så mycket som möjligt, för att kunna starta så tidigt som möjligt på lördagsförmiddagen. Det var mycket som skulle gås igenom så det blev ganska sent innan vi kunde gå och sova. 

Lördag

Men bra hade vi planerat ändå. Vi sov ungefär till halv 9-tiden på lördagen och satsade på brunch på en gång för att äta upp innehållet i kylskåpet. Sedan började vi tömma akvariet eftersom också Selma skulle få komma hem under julhelgen. 

Nemi hade nog märkt av att det var någonting på gång redan på fredagskvällen och var väldigt ängslig hela morgonen. Plötsligt hade hon också pissat på mattan, men det vara bara att skölja av det direkt i duschen så fick det vara. 

(haha, vilket förvånad min Nemi fick när hon för första gången var framför en ordentlig kamera.)

 

Det var jag som sedan körde hela vägen hem till Österbotten. Det var regnigt och stundvis snöyra, men egentligen var det mest halt på mammas infart, så resan hem gick väldigt smärtfritt, även om jag ofta körde 5-10 km under gränsen.

Väl hemma stannade jag i Molpe och samtalade med lillebrorsan och mamma medan fästmannen körde ut Selma till sitt lilla akvarie på Bergö. Vi for en sväng via begravningsplatsen och lade några ljus på våra kära bortgångna och hann också med en liten titt in hos en släkting.

Sedan tog jag och fästmannen och Nemi med lillebrorsan till Solf där vi firade julen med pappa och hans fru med hennes barn, med god julmat och lite klapputdelning på kvällen, samt lite fin, humoristisk, svensk julfilm.

Söndag - Julafton

Julaftonsdagen spenderades vid pappa och aftonen hos min moster. Vid pappa hann vi ännu med lite frukost, trevliga samtal och lite Nintento Switch-spelande. Jag och Erika, pappas frus dotter, var också ute och gick en sväng till Stundars och tillbaka med Nemi, då hon knappt fick någon längre promenad alls dagen före.

På väg tillbaka från Stundars drabbades jag av det mysigaste idyllmomentet på säkert hela året, då vi bland gamla röda bondstugor träffade på en tupp och en höna som gick förbi över vägen. Min längtan tillbaka till Österbotten och en egen liten röd stuga blev absolut inte mindre vid det ögonblicket.

Tillbaka i Molpe var vi 15-tiden och där hade mamma bunkrat upp med kaffe med tilltugg för moster med familj och mommo och oss. Sedan åkte de hem för att ställa i ordning julaftonskvällen medan vi var supernostalgiska och tittade på Kalle Ankas jul. 

Den här julen ville jag försöka vara närvarande så jag mindes inte om jag alls öppnade sociala medier en enda gång under hela julaftonen. Och det hjälpte avsevärt. Speciellt Kalle Ankas jul kändes mycket mera speciell när man satsade på att faktiskt se på alla små filmklipp och inte bara snegla på dem mellan mobilskärmen.

Sedan blev det dags för julaftonsfirande vid moster där vi åt god mat och presenter delades ut. Det var kul och jag fick flera fina julklappar. Efteråt var det dags för kaffe med tilltugg och sedan min favoritsysselsättning: spela brädspel. 

Det är någonting med brädspel och att spela det hos moster som gör mig riktigt glad. Vi hann igenom Ticket to Ride, Cluedo och t.o.m ett parti klöver 7 innan vi sa godnatt. Väl hemma hamnade jag och brorsan i en nattlig diskussion om samhälle och whatnot, en sådan som man nog bara kan ha där efter kl tre på natten. Men osams blev vi inte och kanske blev vi båda några erfarenheter rikare. <3

Måndag - Juldagen

Julgröt hos mommo blev starten på juldagen. Speciellt eftersom man faktiskt vaknade en halvtimme innan man skulle vara där. Och nog är det ändå mysigt när alla träffas där och äter tillsammans. Mommos luncher har nog alltid sammanfört oss på ett magiskt sätt. <3

Efteråt blev det dags att leta oss till fästmannens syster med familj, där vi blev bjudna på gott innan vår tredje "julafton" stundade. Och där var det nog fullt hus! Och med fyra barn finns det nog också alltid någonting att underhålla sig med eller hjälpa till med. 

Men nog tar det på krafterna. Men på ett bra sätt. Sådär som när man varit och tränat och har sjukt i musklerna nästa dag. Hellre sjukt på det sättet än sjukt i nacken för att man suttit hela dagen.

Och påväg hem så dök det upp världens snöfall. Ååh, en riktig vinter! <3 Även om man visste att man skulle bli genomblöt tog vi hunden med ut på en promenad runt "Krokaståe", som man brukar säga. 

Och Nemi, hon var så lycklig. Om det är någonting man har förstått med henne efter några månader så är det nog att hon i alla fall älskar snö och vinter. Hon hoppade runt som en sprattlig kanin och grävde nosen i snö på vart och varannat ställe.

Tisdagen - Annandag jul

Och snön fortsatte välla ner. Så vinter kom då till slut. Och så har den fått vara hela tisdagen också. Och så fick vi en ordentlig törnrosasömn då klockan stod på 13 när vi vaknade. OJ.

Men så passligt hade det ändå blivit att det fanns mat hos fästmannens mamma till kl 15, vilket smakade underbart. Speciellt hennes sallader är av de bästa som någonsin skådat.

Sedan fanns det en dröm som tyvärr inte gick i uppfyllelse. Drömmen om att en gång varje jullov kunna ta på sig ett par skidor och skida runt gården. Men jag hittade inga skor, så den drömmen gick i stöpet. Men det finns många jular kvar ännu att uppleva. I alla fall är jag otroligt glad över det lilla vinterväder vi fått uppleva. 

Sedan avslutades julhelgen hos fästmannens pappa. Och jag blev också några steamspel rikare (för någon julklapp måste man ju köpa åt sig själv).

 

Med hopp om att någon utöver mig själv fått uppleva en fridfull jul så avslutar jag den här summeringen. Om jag hinner skulle jag gärna få till en årsresumé innan det nya året nalkas, men hinner jag inte så tror jag att jag överlever också. Ha det bra!

27.12.2017 kl. 23:42

Vad vill jag minnas från julen 2017?

cc - pixabay (alla bilder)

 

Julen är på kommande och alla människor är lugna och glada. De släktingar man knappt träffat under året samlas till en god middag som man hjälpts åt att laga maten. Och istället för att änglas över att toaletten på övrevåningen inte hann bli ständad njuter man av den goda maten och skrattet av alla trevliga berättelser.

En jultomte kommer plötsligt med några trevliga presenter, men också Kalle Ankas jul eller andra trevliga traditioner får ta plats. Kanske man bestämt sig för att inte alls ha en jultomte utan haft en rolig lek att var och en lottats ut vem som ska köpa en mysig julklapp till vem.

Kanske det fanns några klappar under julgranen istället eller kanske man helt skippar julklapparna och bara satsar på att umgås och att spela sällskapsspel hela kvällen?

Julen är inte till för att dricka sig redlös så alla väljer att dricka vatten eller läsk efter det första vinglaset och barnen känner sig trygga under hela julafton. Man har också för första gången kanske skippat julskinkan eller i alla fall valt att satsa på mer vegetariskt under julbordet, för att också tänka på omvärlden.

Man kanske tar en tur till de anhöriga som lämnat oss och ser ljusen fyllda med kärlek lysa upp på gravgårdarna. Man kanske tar en tur till kyrkan och lyssnar på fina ord om tacksamhet och glädje och väljer sedan att ta dem till sig och faktiskt fundera på vad som är viktigt. Påriktigt.

Kanske man istället för att fira jul med släkt och vänner behöver jobba den 24. Men ändå kan man känna ro, för visst kan man ju fira julen lika bra den 25? Och visst är vi alla tacksamma att det finns människor som faktiskt väljer att jobba under julafton, ifall kanske en eld sprider sig eller en allvarlig krock sker.

Och inte behöver man ju fira med släkt och vänner heller. Istället har man satsat på att bjuda in hemlösa eller valt att fira jul med de som samhället ofta glömmer bort. För den eller de personerna kan det här vara den viktigaste dagen i deras liv.

 

Tacksamhet.


 

Som vanligt kring jul finns det många människor som skapar måsten, men jag tror också det är viktigt att bara för ens 5 minuter luta sig tillbaka och tänka på vad som faktiskt betyder någonting för oss. Försöka fundera på vad vi vill minnas och vad vi vill att våra barn ska minnas av den här julen.

För mig är det viktigaste med julen gemenskapen. Speciellt då man själv är borta och studerar/jobbar på annat håll så känns det otroligt viktigt att bara få sitta tillsammans och äta och spela spel med släktingar och vänner. Att få se dem, catcha upp med vad som hänt i deras liv och själv berätta vad som hänt i sitt eget liv.

Julmusiken skapar också frid i mitt sinne, åtminstone den lugna, instrumentala julmusiken. Och alla ljus som folk satt i sina fönster och runt husen värmer upp ens hjärta när man kör omkring i mörkret.

 

 

Vi kan inte alltid bestämma hur varje jul ska se ut. Det är väldigt sällan en jul blir så idyllisk som det skrevs här ovanför.

Men ändå kan vi för varje jul själv påverka hur vi beter oss. Vi kan själv påverka vad vi väljer att lägga vår uppmärksamhet på. Och kanske kan vi också påverka de i vår närhet genom att tillsammans försöka fästa vår uppmärksamhet på det som för den gemsamma gruppen betyder någonting. För vi är själv med och skapar den julstämning som vi alla drömmer om. Och jag tror att vi många gånger glömmer bort det här.

 

Vad vill jag minnas från julen 2017?

- Jag vill minnas att jag tänkte till. Att jag under julen levde i nuet och njöt av den tid som jag fick med de släktingar och vänner jag har. Att jag vet vad som i slutändan är det viktigaste. Och att jag valde att enbart fokusera på det <3

 

19.12.2017 kl. 15:53

Be the change #dammenbrister

 

 

Idag vaknade svenskfinland upp till en ny värld. En värld som vill visa att sexuella trakasserier inte är okej. En värld som vill visa att de existerar överallt, också i svenskfinland. Det här genom flera hundratals anonyma berättelser via #dammenbrister.

En del kanske funderar varför det inte känns som att någonting ändrats. Men det kan jag inte skriva under.

Man måste uppmärksamma ett problem innan människor känner att de måste förändra sig.

Och uppmärksammat, det har vi gjort idag. Tillsammans som en enad kraft sprängdes dammen.

Kunskapen och berättelserna finns ute. Nu är det dags att påverka och förändra världen till någonting bättre! <3

 

 

30.11.2017 kl. 00:23

Jag mår bra nu

 

Jag har inte skrivit ett blogginlägg på snart en månad. Varför kan man ju tycka? Ingenting allvarligt har ju hänt egentligen (förutom vår fina nya hundmedlem som jag börjat vänja mig vid). Och visst har jag ännu åsikter och läser en massa intressanta rapporter och nyheter som jag varje dag skulle kunna dela med mig åt er.

Men jag har bara velat ha en paus. En reflekterande paus. En paus att bara vara och njuta av nuet. Av var jag är nu i mitt liv.

Jag började fundera på det här efter att jag t.ex. läste Linn Jungs blogginlägg om att göra medvetna val och att det är enklare när det finns tid att tänka. På samma sätt så känner jag att jag nu har en chans att kanske luta mig tillbaka och tänka över mig själv och mina tankar och funderingar. Tänka över vad jag åstadkommit och vad jag vill att framtiden ska utvisa.

Förutom när jag skrivit om enligt mig intressanta samhälls- eller miljöfenomen/problem så har jag också ofta skrivit om känslor. Om både bra och dåliga, men kanske främst sådant som har att göra med psykisk ohälsa. Jag har skrivit om hur ensam jag kände mig i högstadiet, om hur jag alltid känt mig annorlunda och om jobbiga självmordstankar, depression, panikångest och utbrändhet i gymnasiet.

Konstigt att man ändå är kvar nu. Så mycket mörker som fanns, och ändå fanns det tid för skratt, gråt och kärlek. För känslor.

 

 

I tider av sorg och svåra mörka känslor så är alla sätt bra utom de dåliga. Jag minns t.ex. att jag i höstadiet älskade att se på Hanna Montana eftersom hon (tror jag) i serien porträtterades som att hon blev mobbad men att hon ändå i hemlighet var en popstjärna och förstås att hon ännu nu är väldigt känd. Jag minns att jag tänkte att jag ska visa alla som mobbat mig senare. Jag ska också växa upp och bli känd och framgångsrik. Hah!

Jag har nu kanske inte lika stora ambitioner idag. Visst finns det inom mig, men inte för att jag själv vill ha någon egotrip. Bara för att kanske sånt jag vill säga ska kunna nå ut till så många som möjligt. Men vad jag ville säga här var att en sådan liten sak som en serie på Disney Channel höll mitt hopp uppe under vissa jobbiga stunder i höstadiet. Hjälp kan komma från alla håll. <3

 

Men om vi går lite framåt. Jag minns ännu känslan i juni 2013 då jag snart till hösten skulle flytta till Åbo. Då hade jag mitt sista besök hos psykologen och hon önskade mig lycka till och sa att jag nog klarar mig. Jag minns min rädsla. Nej, jag kommer inte klarar det, kommer inte klara det.

Och visst har Åbo också varit en turbulent tid. På samma gång som jag fått en massa nya vänner och älskat mina studier har jag haft stunder av mörka jobbiga tankar som mer kändes som ett beroende (att vara beroende av att tänka på mörka tankar) än på att en massa saker i mitt yttre påverkade mig.

Det var inom mig som jag inte var riktigt hel ännu. Ångest, känslor av obetydlighet, svarsjuka, att inte räcka till.

 

 

Det var inte så länge sedan som jag ännu igen hade en jobbig ångestattack. Bara som att någon öppnade ett hål i en isvak och kastade i mig. Mitt under alla dessa år så upplevde jag ju så många gånger, kan det här inte bara ta slut?

Men så kom nu då den här perioden. Perioden av eftertänksamhet och tid att fundera och reflektera. Jag har funderat på hur det kändes att vara i mörker och jämför hur jag känner mig nu.

Och där någonstans så bara fanns det. Konstaterandet att det här är precis som mitt sista besök hos psykologen. Mitt jag, min själ, vad man nu vill kalla det, har nyligen försökt säga åt mig: Låt det förgågna vara förgångna. Blicka framåt. Lev.

 

Jag känner inte att jag lider av psykisk ohälsa mera. Det betyder inte att jag inte har en ångestattack nu som då, men det betyder att jag har reflekterat över dem och bearbetat alla dessa känslor på en så djup nivå att de inte skrämmer mig längre. Jag har bearbetat allt detta jag nu skrivit om så djupt att jag nu vågar lägga det i en liten låda i mitt minne med orden "tonår - ung vuxen - psykisk ohälsa".

Precis som att man inte kan vara barn hur länge som helst utan förr eller senare behöver bli vuxen så bara insåg jag det att jag nu faktiskt har kraften och viljan att våga bli kvitt mina mörka tankar. Att jag vågar acceptera det som en tid som är förbi och istället blicka framåt. Att det också kan vara ett sätt att göra ett medvetet val i livet.

Hejdå alla texter om positivt tänkande och reflekterande texter om hur man gör sin själ lycklig som jag har prenumererat på i över tre års tid. Jag har läst dem alla och jag kan dem utantill. Hejdå poddar om pepp och uppiggande citat om hur jag är betydelsefull och viktig. Jag vet det nu.

För första gången i mitt liv på säkert 10 år kan jag påriktigt säga (med samma darr i rösten som min sista dag hos psykologen): Jag klarar det. Jag mår bra nu.

 

07.11.2017 kl. 15:52

Omvälvande tider

 

Jag går igenom en ganska omvälvande period just nu. Vi har skaffat en rescuehund vilket betyder att jag är hundägare för första gången i mitt liv. Det är omvälvande. Samtidigt har fästmannen fått ett heltidsjobb, vilket betyder att han plötsligt är borta över åtta timmar varje vardag. Det är också omvälvande.

Samtidigt är jag då ensam med Nemi, vår nya hund, om dagarna, vilket inte alltid varit lätt, då jag är en människa som är van att flyktigt fara iväg på spontana saker då jag kommer på dem. Nu ska jag plötsligt fundera hur länge Nemi ska vara ensam hemma med mera.

Först kändes det som att jag var inlåst här hemma, men ju mer vi nu prövat ha henne att vara ensam och märkt att det enda oskyldiga hon gör är att dra upp random klädesplagg i sängen så börjar jag också känna att det här nog kommer gå bra ändå. Och all kärlek hon ger varje dag. Hon är helt otrolig. <3

 

 

Sedan har jag ju då också en magister som börjar vara på slutrakan. Jag har alltså just börjat mitt femte studieår och har alla magisterkurser färdiga och en gradu som till 70-80% är färdig. Jag fyller snart 23. Det känns omvälvande.

Här kommer nog lite min livskris känner jag. Fastän jag känner mig ganska säker på att jag vill doktorera så känns det ju nog som att studielivet snart är slut. Jag är inte längre yngst i kören. Jag har inga föreläsningar mera att gå på. Jag har gått allt som krävts för mig för att göra färdigt mina studier.

Borde jag vara vis och mogen nu? En ung vuxen färdig för arbetslivet och allt vad det innebär?

Jag känner mig inte riktigt redo ännu.

Samtidigt prövade jag att praktisera en hel sommar, varje vardag, åtta timmar per dag. Och jag märkte att det var väldigt kul. Jag drar ju också en liten allsångskör varje torsdag, vilket alltid gett mig en massa energi.

Kanske jag bara föreställer mig att de enda jobb som finns sedan är jobb som jag inte skulle trivas med. Fast verkligheten kanske är helt tvärtom? Jag är i början av mitt vuxna liv och har redan fått pröva på olika områden och också olika hobbier. Jag har ännu flera möjligheter att försöka vända mitt liv åt det håll jag vill och vet att jag trivs med.

Istället för att få ångest och livskrisa kanske jag bara ska ta mig an världen med öppna ögon och inte ha så förutfattade meningar.

Jag tror nog jag hittar min plats här i livet också. Om inte, så tycker jag det är ett bra mål att sträva efter!

 

(Förra årets höstfoto med min favoritmössa som tappades bort strax efter. Men som tur så fick jag senare en ny mössa stickade av min favoritflorastickkompis H-M!)

 

Jag tror att det är bra att krisa lite ibland. Då stannar man upp och kanske börjar fundera vad det är man riktigt vill. Och då det ändå idag, den 10 oktober, också är världsdagen för psykisk ohälsa, så vill jag också ge en kram till alla andra som på något sätt känner sig malplacerade i samhället, har ångest över framtiden eller det förflutna eller lider av andra jobbiga psykiska svårigheter.

Jag har på mina 22 år hunnit bli mobbad i skolan, bli utbränd, lidit av depression och självmordstankar, ångest och panikångest. Jag står ännu kvar här. Jag har kämpat och kämpar ännu ibland.

Om du mår dåligt, tala med någon. Jag finns i alla fall här om någon känner att de behöver prata med någon. Samtidigt pratade jag med en psykolog då jag mådde som dåligast och jag vill lyfta fram hur mycket det hjälpte.

Var inte rädd att fråga om hjälp. Du är värd allt.

10.10.2017 kl. 13:46

Tre år med LCHF - Vad har jag lärt mig?

 

Idag tycker jag om Svenska Yle extra mycket. Det, eftersom de gjort en artikel om en man med typ två-diabetes som håller den i skick och kan säga sig vara symptomfri flera år efter genom att äta lchf.

Jag äter själv också liberal lchf och har gjort det nu i lite över tre år, så jag tänkte också dela med mig lite av de tankar som uppstått och saker jag har lärt mig under dessa tre år som lchfare. Förbered er på lite långläsning!

 

 

Lågkolhydratkost fungerar

Jag började äta lchf 1.9.2014 för att jag ville slippa mitt sockersug. Nu är det redan länge sedan jag prövade det första gången, men de gånger som jag (med flit) ätit kakor och liknande så går alltid till på samma sätt.

1. "Fuskar" och äter socker och kolhydrater

2. Ont i magen nästa dag och ibland två-tre dagar efter.

3. Sugen på allt och alla. Kräver enorm disciplin för att inte fortsätta äta sött.

4. Kommer igen igång med lchf och hela kroppen går i zen efter några dagar. Suget är borta efter ungefär två veckor. Allt känns kontrollerat, magen mår toppen och jag mår bra.

Det här betyder inte att alla skulle behöva äta lchf. Känner du att du mår bra med din livsstil så fortsätt med den. Men vad jag stör mig på är som i artikeln att man inte ens kan ge det som råd åt de som har problem.

Jag är helt säker på att det finns massa människor som skulle må bättre med lågkolhydratkost. Den har fungerat speciellt bra åt folk med övervikt, med diabetes typ 2 och högt blodtryck och med sockersug. Kvinnor med PCOS kan det också hjälpa samt med folk som har stora akneproblem, epileptiker och folk med IBS.

Därför vill jag sprida det. Inte för att trycka ner någon, utan för att hjälpa en människa som "provat allt" eller som känner att de inte har något alternativ.

Fett är inte farligt - Socker är det

I likhet med förra frasen så stör jag mig mycket på socker. Jag stör mig på att det finns gömd i så många produkter, jag stör mig på att det alltid ska serveras socker till kaffet och att man inte får ifrågasätta det. Jag stör mig också på att vi inte ännu höjt sockerskatten i Finland. Suck.

Men mest stör jag mig på att fett fortfarande idag, år 2017, anses som farligt av många läkare och kostrådgivare. Jag tänker inte dra hela historien nu (finns lite i artikeln), men googla "The Sugar Conspiracy" - en artikel från Robert Lustig i The Guardian och fundera över argumenten.

 

 

Kalorier in - kalorier ut

Det här har jag och lillebrorsan alltid en rolig debatt om när vi träffas. Vad jag själv nu konstaterat så äter jag inte nödvändigtvis mer kalorier bara för att jag äter lchf, så i så fall skulle t.o.m. uttrycket fortfarande fungera.

Detta, eftersom ju mer strikt jag är, desto mättare blir jag, och då äter jag inga mellanmål och inga stora portioner. Jag är redan mätt och fettet håller mig konstant mätt.

På samma sätt så kastar jag inte på fett hur som helst idag. Gör jag det, så är det för att jag kanske ätit en lunch utan något fett (tänk studentlunch) och behöver ha fettet sen till middagen. Men egentligen räcker det att steka i smör eller kokosolja och äta fullfeta mejeriprodukter så mår jag bra. Kokosolja i teet hjälper också enormt mot sötsuget.

Elitidrottare förbättrar sina resultat med lchf

Det här tycker jag bara är en väldigt rolig sak, att många elitidrottare går över till lchf och inte bara får det att fungera utan också förbättrar sina resultat. Sami Inkinen och hans fru rodde över Stilla Havet från San Francisco till Hawaii på lågkolhydratkost. Det var 45 dagar på fettförbränning och de klarade det. Filmen "Run on Fat – Cereal Killers 2" följer deras resa.

Elitidrottaren Donal O’Neill kan man också följa i första filmen "Cereal Killers". Hans pappa som var en stor fotbollsspelare och åt "bra" fick plötsligt en hjärtattack och O'Neill ville inte följa hans spår. Med lchf i 30 dagar gick han från att vara pre-diabetiker med sjukt höga inflammationsvärden till att inte ha risk för diabetes typ 2 mer. Han förbättrade också sina rekord från många år tidigare.

Så med det här vill jag också bara säga att man kan träna (på vilken nivå som helst) och äta lchf. En övergångsperiod kommer, men oftast så mår idrottare bättre efteråt.

 

 

LCHF kostar inte nödvändigtvis mer

Innan lchf så kunde jag helt klart äta upp allt sött som fanns i huset. Jag kunde äta upp en chipspåse på en kväll, äta flera chipspåsar i veckan om jag ville och äta godis hela tiden.

Lchfmat är enligt mig kvalitetsmat med mycket fett och det är oftast de produkterna som kostar mer. Men handlar jag inte dyra snacks så håller sig kostnaden i veckan egentligen på samma nivå. Och är jag i fettdrift så äter jag faktiskt inte stora portioner och då räcker allt mycket längre också.

LCHF räddar inte den globala uppvärmningen

Det finns en stor orsak att jag inte äter strikt och det är eftersom det innehåller mycket kött, kyckling och fisk. Jag tror starkt på den globala uppvärmningen och på att kött- och mejeriindustrin inte är hållbar som den ser ut idag.

Därför försöker jag också äta vegetarisk lchf så mycket som möjligt. Plus att jag gillar grönsaker. Sedan så köper jag och fästmannen faktiskt idag säkert över 70% ekologiskt. Finns det ett ekologiskt alternativ så väljer vi nästa alltid det.

Jag försvarar ändå inte strikta lchfare som äter biffar och köttbullar med beasås hela dagarna. Däremot så fick jag höra en gång någon som tränar jättemycket och äter över 1 kg kyckling per dag (!). Och vad jag förstått så behöver folk som tränar jättemycket enormt mycket mat och många äter mycket kött. Så inte ska man bara sådär trycka ner lchfare som försöker bli kvitt sin diabetes typ 2 med kanske lite strikt lchf. Finns nog andra människor som äter ännu mer kött.

Sedan ersätter en lchfare inte potatisen, riset och pastan med mer kött, utan med grönsaker istället. Så själva "köttmängden" är faktiskt lika mycket eller ibland mindre än en helt vanlig tallriksmodell.

 

 

LCHF kan vara en lösning på ett globalt problem

Vad har då min livsstil att göra med denna blogg? Joo, det är också en samhällsblogg och problemen med övervikt och typ två-diabetes är idag globala. Och jag har läst många historier av människor vars liv förbättrats med lchf, samtidigt som jag vet att det världen över finns en massa människor som aldrig ens hört talats om lchf. Som inte ens vet att det finns en sådan livsstil och som tror att loppet är kört.

Därför vill jag lyfta fram det. Eftersom lchf kan höja livskvaliteten enormt hos många människor. Inte kanske alla, men många.

LCHF är min livsstil

Jag tänker absolut äta lchf resten av mitt liv. Finns inga problem med själva kosten som inte skulle göra det möjligt att äta livet ut som jag ser det idag. De problem som finns är oftast sociala. Folk bjuder på sockriga kakor och restauranger har inga bra alternativ. Folk puschar en att fuska för att de inte tror att det skulle göra någonting etc.

Men som det stor i artikeln så är lchf en liten gräsrotsrörelse. Jag är med i en gräsrotsrörelse och det enda jag vill med det är att hjälpa människor hitta lchf. Lchf är ju ändå bara "riktig mat", inte kommerciella produkter som en massa människor går på för att de tror att de mår bättre av det.

Så lchf är för mig en livsstil, inte en liten diet. Och jag mår väldigt bra med det!

 

 

Jag kan gärna skriva mer om lchf, mer recept, tips och trix, vad vi handlar på en vecka mm om någon vill. Det är bara att kommentera i så fall, jag svarar gärna på frågor.

Kan också tilläggas att jag läste på om lchf i över två år innan jag ens började med det, så ganska på koll har jag nog. Med jag är ingen läkare och är för glömsk för att tala om hur kroppen påverkas i korrekta ord, så det tror jag andra kan göra mycket bättre än mig.

 

10.09.2017 kl. 16:14

Att handla på loppis för att man kan eller för att man måste

alla bilder är cc - från pixabay

 

Det finns över 100 000 barn i Finland som lider av fattigdom. Det skriver Svenska Yle idag i en artikel. Stöden i Finland kan vara helt okej generösa, men i artikel tar man upp att ifall man har två eller tre barn och plötsligt blir ensamstående samt sjuk så kommer fattigdomen med en rasande fart.

Som sjuk är det svårt att orka fylla i alla de blanketter som krävs och som sjuk ska man hela tiden behöva bevisa sin oförmåga att arbeta. Och ändå måste människor vända på slantarna varje månad. I dagens Finland.

 

 

Såhär tycker jag. Är man sjuk, psykiskt eller fysiskt och samtidigt har barn så är ett berg med blanketter ingenting jag skulle rekommendera som åtgärd för att bli frisk igen. Jag tror däremot att en basinkomst utan tecken på krav eller återbetalning skulle fungera som terapi.

Människor mår dåligt när man inte har pengar som räcker till. Det hjälper varken till det egna tillfrisknandet eller till att få barnen att känna sig delaktiga i samhället.

Så att lägga en basinkomst åtminstone till alla som är sjukskrivna tror jag skulle bli billigare än att ha folk sjukskrivna hela livet. Jag hoppas att vi vågar testa det här så vi kan se om det hjälper.

För jag är inte okej med att det finns fattiga människor i dagens Finland. Den fattigdomen ska bort. Och den i världen också. Men varför inte testa här då om en basinkomst skulle råda bot på det?

Vi människor måste öppna ögonen och inse att det ännu finns många fattiga människor i Finland och i världen. Och vi måste bekämpa denna fattidom. Inte imorgon, men idag. Inte för vår egen skull, men för barnens. <3

 

 

02.09.2017 kl. 13:12

Vem är jag? - Jag är en människa med möjligheter att påverka

 

Jag är en finlandssvensk

Det är en stark del av min identitet. Att vara en minoritet och tala ett minoritetsspråk i ett land har sina nackdelar, men också fördelar. För mig är "ankdammen" mysig och jag gillar att det kan vara så lätta att hitta kontakter som på ett sätt eller annat känner en annan person man känner osv. Dessutom tycker jag om de finlandssvenska traditionerna. Jag är en stolt finlandssvensk!

Jag är just nu en studerande

Det betyder att jag inte lever med något överflöd. Det betyder också att jag är i en period där studier, att lära sig nytt och diskutera med likasinnade är viktigt. Även studentföreningar som Florakören är en stor del av mig samt alla kära vänner som jag lärt känna via körerna.

Jag är en fästmö

Och det är jag otroligt glad över. Att få leva tillsammans med en annan människa är lärorikt och mitt liv skulle nog vara lite tomt utan dig <3

 

 

Jag är en lchfare

Om man tänker på att man måste äta varje dag och jag valt att äta på ett lite annat sätt än många, då måste nog också den livsstilen vara en del av mig. Att vara lchfare idag betyder många gånger att man får en del suckar, många ifrågasättanden, många frågor, men också en och annan inspirerad människa att följa med i livsstilen. Jag är glad att jag hittade den här livsstilen och jag hoppas att de människor som lider av någonting som lchf sägs hjälpa mot hittar till livsstilen. Många är ännu helt ovetande om att det ens existerar.

Jag är en "kvinna"

Kan jag ens veta vad det betyder? Handlar det om bröst, livmoder och mens, eller går det ner på kromosonnivå? På en samhällelig nivå så sägs det att jag måste arbeta hårdare och att det finns många problem förknippade med "kön". Men jag är med i en damkör på grund av mitt röstläge och tydligen så känns ordet "kvinna" som ett bra ord för mig, så det får nu vara så tills vidare.

Jag är en global medborgare

Det betyder att jag inte vill se mig själv i en bubbla, utan att jag vet att allt jag gör påverkar andra, på ett postivt, neutralt eller negativt sätt. Jag försöker leva på ett sätt som skapar så få negativa spiraler som möjligt. Ett steg i taget.

 

 

Jag är en människa

Men jag är också bara en människa. Jag försöker, jag misslyckas, jag ger upp, men försöker igen. Jag skrattar, jag gråter, jag önskar och drömmer.

Jag är en snart 23-årig kvinna som diggar musik, nördar mig i intresse efter intresse, älskar att vara social och hamna i djupa diskussioner. Ibland är jag organiserad, ibland är jag ett kreativt kaos. Ibland är jag i ett djupt flow och ibland är jag i djupa ångesttankar.

Men jag lever. Och det gör du också som läser det här. Och jag vet att jag lever i en värld där jag har mycket att vara tacksam över. Därför vill jag ge. Därför vill jag hjälpa andra.

Jag vill inte bara tänka på mig själv. Jag vill också tänka på de som jag troligtvis aldrig kommer att träffa, men som jag ändå kanske kan hjälpa.

 

 

Genom att donera pengar jag ändå inte skulle kunna lägga på någonting bättre. För vad som jag skulle konsumera idag (som inte hör till mina livsnödvändigheter) skulle vara bättre än kanske rent vatten för en massa okända människor eller vaccin för dem? Det handlar inte om att skänka alla sina pengar och aldrig unna sig någonting, utan om att kanske en dag i månaden låta en tia fara till någon annan än sig själv.

Jag vill också att de som producerar och skördar min mat ska leva i harmoni med naturen och få rättvisa. Därför vill jag handlar ekologisk och gärna närproducerad mat och söker gärna efter fairtrade-märken i choklad, kakao och bananer.

Jag vill också se folk få utbilda sig och inte leva i rädsla, krig och otrygghet. Jag vill gärna se att människor inte tvingas in i system de inte skulle vilja leva i, som sömmerskorna världen över som gör alla billiga kläder eller de som tvingas färga läder så att en hel by drabbas av sjukdomar.

 

 

För jag är faktiskt en människa som lever på ett ställe där jag har möjligheter att påverka. Därför känns det som min plikt att påverka. Att ibland lyfta fram de som inga röster har. Som enbart lever i ett system utan påverkningsmöjligheter.

Jag kanske inte kan urtrota fattigdom eller skapa fred i världen. Men jag kan förutom att drömma om detta faktiskt kanske hjälpa en människa att utbilda sig, hjälpa en människa att överleva en naturkatastrof eller hjälpa en människa genom att donera mitt blod eller mina organ ifall mina ögon av någon anledning sluts i en olycka.

Eftersom jag är en människa som kan påverka tänker jag också göra det. Jag tänker inte passivt sitta och titta på världens elände. Jag vill aktivt kämpa för en bättre värld!

 

 

----------------------------------------------------

 

Jag vill också tacka Kuriren som skrivit en jättefin text om mig och mitt engagemang för samhället, miljön och livet. Den går att läsa här: Kuriren - Tillsammans gör vi skillnad

 

30.08.2017 kl. 20:49

Sex år och en dag

Igår firade jag och min kära fästman sex år tillsammans. Och den här gången fick vi vara tillsammans. Förra året var jag i Ungern och tidigare har det varit bröllop och andra turnéer med mina kära floror som hindrat oss att fira, men inte i år. Så det kändes mysigt att igen få vara hemma.

Tillsammans med dig. <3

 

 

Tänk att vi redan varit sex år tillsammans. Det är en lång tid. Längsta förhållandet jag haft i alla fall, haha. Men inte så lång om man tänker på alla de som firar 50-åriga bröllopsdagar eller liknande.

Men en början.

Och nog har vi hunnit med ganska mycket. Två väldigt olika själar som sådär bara råkade hitta varandra och fatta tycke för varandra.

Men inte har det varit så lätt alla gånger. Mina tonårsrevolter gjorde nog våra liv ganska jobbiga i början. Ibland kanske man får skratta sig lycklig över att man är så kär i början att man av någon konstig anledning känner att man klarar av allt. Också självmordsbenägna och otroligt tonårshormonella flickvänner.

Men sedan har jag försökt bli en lugnare själ. Och du har också gjort dina förändringar. Jag tror att vi båda två har förändrats till det bättre. I alla fall för oss själva.

Och det jag läste på nätet om att kommunikation är viktigt i ett förhållande. Det stämmer nog. Oj, vad vi kommunicerat. Argumenterat. Gråtit och ropat.

Men också skrattat. Umgåtts. Nickat i samtycke. Kysst.

Och tänk alla underliga funderingar man hade när man var yngre. Alla krav jag hade, både på mig själv och min partner.

Nu är många av dem borta. Eller i alla fall utsuddade och grumliga. Vem behöver så många krav egentligen? Vi klarar ju oss superbra utan dem!

Både du och jag har förändrats under dessa år. Vi är inte samma personer som vi var för sex år sedan. Varje dag vaknar jag upp bredvid en ny person.

Men det är en person jag gillar. En person jag trivs med och som jag vill vara med och utvecklas med. Som jag varje dag blir förälskad i och älskar med hela mitt hjärta.

Inte är vår kärlek så crazy som den var i början. Men den känns mer äkta idag. Jag vet vem personen brevid mig är och också vad han inte är. Åtminstone idag.

Och jag vågar också tro att nästa dag och alla dagar efter det kommer vara lika underbara och spännande som de som hittills passerat. Tillsammans med dig. <3

 

 

Jag tror att vi genom att kommunicera, lyssna, älska, förlåta och inte ta saker för givet kan skapa goda förhållanden. Och sedan ska man inte ta saker för seriöst.

Men man ska också komma ihåg att människor förändras. Man ska också lära sig att leva med den förändringen, eller acceptera att förändringar sker, både på gott och ont. Ibland kommer vi till återvändsgränser också då kanske skilda vägar är det bästa. Men tålamod och lite envishet skadar inte heller i många fall.

Men det viktigaste är också att leva i nuet. Njut av den stund man har tillsammans. Och ta det inte förgivet. Låt inte en småsak förstöra hela dagen. Fundera vad man kommer att komma ihåg från den dagen fem år framåt. Det är det viktigaste.

Vi människor är bara människor. Vi gör misstag. Men om vi kan förlåta och se ett förhållande eller en vänskap ur en större helhet tror jag vi kommer långt.

Och jag vill komma långt. Tillsammans med dig. <3

 

(Det här är en av de första bilderna på oss. Men absolut inte den sista. Älskar dig älskling! <3)

 

28.08.2017 kl. 16:49

 

 

Jasmine Nedergård / 23 år / Politices kandidat i nationalekonomi vid Åbo Akademi / Global medborgare

 

Välkommen till min samhällsblogg!

 

Kunskap är makt & tillsammans är vi starka!  Vi kan påverka andra människor och miljön runtom oss vid varje val vi gör i vardagen!

Här vill jag göra skillnad genom att lyfta upp ämnen som intresserar mig inom välmående, ekonomi, livsstil och miljön. Jag förespråkar även väldigt mycket naturlig mat utan socker och kolhydrater och följer själv en lchf-livsstil med mycket vegetariska element.

Trevlig läsning!

40 inspiratörer för hållbar livsstil 2017

 

Alla bilder är tagna av mig eller är CC om inget annat anges :)
 
"We cannot become what we need to be, by remaining what we are." - Max de Pree
 
Vill du kontakta mig? Gör det via min e-mail: jasmine.nedergard(at)gmail.com
 
 
Böcker jag läst/rekommenderar:
"This change everything" - Naomi Klein
"Prosperity without growth" - Tim Jackson
"Lingon och läppstift - Hur jag gjorde mig av med onödiga kemikalier och tillsatsämnen" - Noora Shingler
"Det sötaste vi har" - Ann Fernholm
 
Dokumentärer jag sett/rekommenderar:
"The true cost" - Sanningen om klädindustrin.
"Fed up" - Sanningen om sockret.
"Cereal Killers" - Om socker, fett, kolesterol och motion.
"Before the Flood" - Om klimatuppvärmningen och människans påverkan.
"Carbloaded - Dödssugen på att äta" - Om dagens överviktiga samhälle och vad vi borde göra åt det.
"The Human Experiment" - Om kemikalieindustrin och kemikaliernas mörka skugga i våra liv.
"Terra" - Om oss, våra liv, mänskligheten, naturen och framtiden.
"Sockerfilmen" - Om socker. Jättebra!
"Sustainable" - Om vår föda och hur den ska vara hållbar generation efter generation.

 

Kategorier

Senaste kommentarer

Juni 2018

Funderar vi faktiskt tillräckligt mycket på vad vi vill göra i våra liv?

Maj 2018

Minimalism vs maximalismTänk att en liten hund kunde fylla mitt liv med så mycket meningVi göder normerna varje dag – nu är det dags att bryta dem!

April 2018

"I de små byarna på landet mår människorna bra"

Mars 2018

6 frågor och svar om klimatångest

December 2017

Den stressfria julhelgenVad vill jag minnas från julen 2017?

November 2017

Be the change #dammenbristerJag mår bra nu

Oktober 2017

Omvälvande tider

September 2017

Tre år med LCHF - Vad har jag lärt mig?Att handla på loppis för att man kan eller för att man måste

Augusti 2017

Vem är jag? - Jag är en människa med möjligheter att påverkaSex år och en dagAtt låta kreativiteten flöda bland barn

Juli 2017

Att ibland göra ingenting - och njuta av detMin hyllning till landet

Juni 2017

Om panikångest och att tappa kontrollen

Maj 2017

European Sustainable Development Week 30.5 - 5.6. Hur blir vi mer hållbara?

April 2017

Sevendays kärlekslista - Mer kärlek åt alla!

Mars 2017

Långläsning: Automatisering - Världens chans att skapa ett nytt samhälle?Varför jag hatar ordet "lagom"

Januari 2017

Samhället och marknaden går snabbt framåt, men våra system lämnar i gamla banor...3 saker vi borde fokusera på i år

December 2016

Lucka 18: Minimalism - Ett mer miljövänligt och harmoniskt sätt att leva?Lucka 15: Ska jag ha ångest över klimatet?Varför har psykisk ohälsa blivit så vanligt?Lucka 3: Konsumtion och reklam för barn - "Jag vill ha!"Lucka 2: Det dyrbaraste du kan ge bort är en del av din tid

November 2016

Ratatas lilla vinterlista

Oktober 2016

Jag kan ha ljugit för er...Att rensa bort det gamla och plötsligt finna - ett tomrumJag ger dig en morgon... Du ger mig en hel dag

September 2016

Glädjetårar som kom tillbakaÅngestAtt varje dag fundera på vad jag vill göra med mitt livIdéer flödar i min hjärna - men om alla vill jag inte värna

Juni 2016

Om dagens arbetssamhälle: De jobb som betyder mest men som inte går att leva på...Jag skäms över mitt gymnasium... (Repost)