Bloggposter

Så mycket ljud – Mina insikter av att lyssna på poddar utomhus

Nemi tror jag också tycker om den fina naturen som finns runtom Studentbyn. <3

 

Med lite fortsättning från föregående inlägg (tips på 4 bästa miljö- och samhällspoddarna) så märkte jag bara för någon dag sedan hur lyckligt lottad jag är att bo i utkanten av Studentbyn. Här kan jag gå på långa hundpromenader och behöver knappt möta en endaste bil.

Tystnaden. Är. Underbar.

Annat är det i centrum. Eftersom poddlyssnandet ännu är en ganska ny del av mig så har jag inte tänkte så mycket på trafikljudet som finns i centrum av en stad, men nu, när jag traskat en hel del under jobbet från Logomo (där Yle Åboland finns) till centrum och tillbaka så har jag riktigt börjat störa mig på ljudet.

Orsaken är att jag kom på den briljanta idén att lägga på en podd medan jag traskar i centrum. För det skulle ju vara najs, att kunna lyssna på ett poddavsnitt medan man går.

Men nej. Direkt en bil körde förbi hörde jag ingenting. Och i centrum, där bilarna körde förbi hela tiden, så var det ju nog bara att konstatera att det här med att lyssna på poddavsnitt i centrum av en stad inte kommer kunna lyckas.

 

Visst, jag skulle kunna lägga upp ljudet till max, men jag har inte tinnitus och jag vill inte försämra min hörsel och skada mina öron. Det känns inte bra att se ljudstapeln gå till rött, när den kan hållas på en trygg, vit nivå runtom Studentbyn.

Men för någon vecka sedan såg jag och fästmannen på ett avsnitt av The Grand Tour där en av medlemmarna körde med en elbil och poängterade hur tyst den är.

Det fick mig nu att fundera hur tyst ett centrum i en stad skulle vara om alla fordon som körde där skulle vara elbilar. Kanske jag till och med då skulle kunna lyssna på poddavsnitt mitt i centrum? Kanske jag också skulle bli påkörd eftersom jag inte skulle höra att en bil är påväg mot mig?

Jag undrar...

 

 

 

Publicerad 01.02.2018 kl. 16:04

Mitt Gröna Samhälles årsresumé 2017 del 3

 

Nåjaa! Borta några veckor då kören började sin termin och vi redan hade en konsert, men nu är jag här igen för del 3, sista delen, av min årsresumé ska kunna publiceras. Så jag tycker vi kör igång!

 

SEPTEMBER

En månad som började som många andra, men som slutade med helt "next level" i mitt liv. Mina vegetariska LCHF-pizzor börjar bli en vanlig syn under helgerna och en sådan började jag också september med.

Sedan var hela mitten av september en magisterbubbla, bostavligt. Jag läste, läste, läste. Åt, sov, läste. Skrev, skrev, skrev. Ett blogginlägg från magisterbubblan blev det också.

Söndagen den 17 januari steg jag upp klockan 12, ät lite frukost och lekte med lite grafer till magistern. Sedan från klockan sex på kvällen satt jag och skrev och fortsatte hela kvällen, hela natten och hela morgonen. Där runt 9-tiden på måndagsmorgonen hade jag fixat ungefär 20 sidor till till min magister och lämnade då in den till handledaren.

Ganska sjukt egentligen, men jag fungerar bäst nattetid då jag får vara helt fokuserad på min enda uppgift och låta alla andra krav och förfrågningar vara för en stund. Då är jag i flow och kan göra nästa hur mycket som helst.

Efter det var jag slut och jobbade nästan inget mer på magister under hela hösten, haha. Så nu igen i januari ska jag börja på allvar så det faktiskt blir färdig i vår.

 

Jag och min fina kompis var också och besökte Forum Marinum eftersom ingen av oss hade varit där förut. Det var väldigt kul, även om vi lite gav upp mot slutet eftersom vi var så trött i fötterna, haha.

Vi hittade två höga järnstolar också som vi posade i. Tycker bilder ser ganska retro ut på något sätt, jättekul!

Och lite "I'm the king of the world" förstås också, när man nu en gång har möjlighet. Ifall man vill ha en hel eftermiddagsunderhållning rekommenderar jag absolut muséet. Fanns mycket intressant att titta på, även fast jag aldrig varit specifikt intresserad av båtar och marinliv någon gång tidigare. Mycket klokare blev jag i alla fall!

 

Men under månadsskiftet semptember-oktober hände också två av de största förändringarna på länge, både i mitt och fästmannens liv. Den ena var att han började heltisjobba, vilket betydde att jag för första gången var helt själv om dagarna och på grund av alla mina program på kvällarna, knappt han se honom förutom på helgerna.

Den andra var att vi hämtade hem rescuehunden Nemi, som kommer från St. Petersburg, Ryssland. I det här blogginlägget skrev jag om hur det var då vi hämtade henne.

 

Två riktigt bra bloggnlägg publicerade jag ändå, trots min magisterbubbla:

 

OKTOBER

Jag som aldrig tidigare haft en hund skulle plötsligt börja sköta om henne helt själv när fästmannen for på jobb. Och hur skulle jag tyda hennes kroppsspråk?

Jag hade väl lite vad man kallar en livskris där i oktober i och med fästmannens heltidsjobb och vår nya hund Nemi. Jag skrev ett ganska personligt inlägg om dessa "omvälvande tider" i början av oktober.

Men vädret var fint och jag började också så småningom lyssna aktivt på poddar från och med oktober, eftersom det passade bra in på min och Nemis längre promenader. Tänkte jag ska dela med mig av de bästa miljö- och samhällspoddarna nu bara min årsresumé blir färdig.

Det hände egentligen inte så mycket i oktober utöver min livskris men jag deltog faktiskt i Florakörens och Lyrans kvartettävling med en sång som jag själv hade arrat. Det var ganska häftigt. Och plötsligt snöade det ju faktiskt också där i sista veckan i oktober. Den här bilden tog fästmannen i snökaoset vid Domkyrkan.

 

NOVEMBER

Sedan kom november, och då hände det plötsligt i en massa saker. Jag fick ett samtal från chefen vid Yle Åboland som undrade om jag ville hoppa in som reporter i vinter lite nu som då. Jag blev helt överlycklig och tackade förstås ja! Samtidigt frågade också ÅU ifall jag hade intresse att recensera en konsert för deras tidning vilket jag också gjorde i november. Och jag deltog också på KnowHow-mässan i Österbotten och reppade ÅA, vilket var jättekul!

Och efter en månads tänkande i oktober kom jag fram till att också faktiskt nu börjar må bra igen. Som påriktigt. Att nedstämda tankar, panikångest och destruktiva tankar inte kändes som att det var en del av mig. Det skrev jag om i inlägget "Jag mår bra nu".

Så till dig som just nu mår dåligt så vill jag i alla fall ge ett lite hopp att åtminstone jag nu känner att jag kommit ur det. Kanske kan du också, men låt det ta sin tid. Jag var 18 år när jag började gå hos en psykolog, och nyss fyllde jag 23. <3

 

I november fick jag också mitt första stickprojekt klart; ett par gröna, varma benvärmare, här tillsammans med senapsgula strumpbyxor och mommos röda stickade sockor. Under hela året har en liten stickgrupp på 3 personer (jag medräknat) samlat hos en kompis och stickat och det här vad då mitt resultat. Jättekul att få vara kreativ!

Men på tal om ett tidigare stycke så fyllde jag ju då också år i november. Hela 23 år blev jag, men jag råddar nog med min ålder nu för tiden. Behövde faktiskt fråga fästmannen om det nu faktiskt är 23 år jag är, haha.

Födelsedagen firade jag på Florakörens och Brahe Djäknars kyrkokonsert i Helsingfors och jag hade köpt 4 skumpaflaskor för busseresan hem som jag delade med mig.

På tal om Florakören så blev jag också i början av november vald till ordförande för ett år till. Samtidigt så började jag också hänga med i svängarna för en nybildad Marthakrets i Åbo för 20, 30-åringar som fick namnet Novakretsen. Den får man gärna gå med i om man vill!

 

Jag var också på snabbvisit hem och fick t.ex. smaka på skarvkorv, vilket ju smakade.. sådär. Många i släkten tyckte inte alls att det var någon höjdare, haha.

Jag brukar också alltid passa på att spela på pianot när jag är hos mamma i Molpe. Alltid känns det egna pianot bäst i fingrarna. Där har man suttit, år ut och år in, och övat stycke efter stycke. Absolut en av de bästa ägodelarna man kan ha.

Efter pausen i oktober så skrev jag ändå några riktigt bra inlägg i november, speciellt med tanke på #metoo och #dammenbrister som då var ganska nytt:

 

DECEMBER

December, december, december. Jag tipsade om hur man kan fira en mer cirkulär jul, skrev om hur jag ville att julhelgen skulle vara och sedan om hur julhelgen blev. Riktigt lyckad vill jag faktiskt tillägga, allt gick så bra och Nemi var också jätteduktig, även om jultomten tydligen inte var någon hit, haha.

Men innan det så deltog jag också i början av december i ett Future of EU-semiarium med ungdomar från Norden och lite utanför. Det var väldigt trevligt och Jyrki Katainen var också och hälsade på, även om jag störde mig på att han i sitt öppningstal inte nämnde miljö en enda gång, även om ALLA våra fyra arbetsgrupper poängterade hur viktigt vi tycker att det är att EU också tar sitt ansvar och står i framkant vad gäller miljöansvar.


 

Sedan gick resten av december ut på att fundera på julen och sedan uppleva julen. Måste ju nog också säga att vi faktiskt fått ha ganska mycket snö nu i vinter, vilket gör mig överlycklig!

Sedan firade jag och fästmannen vår 5-års förlovningsdag den 31 december. Som jag skrivit så har jag fått honom övertygad om att vi nog nu så småningom kan börja fundera på bröllop också, så får se när vi kommer framåt i de tankegångarna, haha.

 

Men det tror jag var allt för denna gång. För min egen skull var det här väldigt nyttigt så jag uppmuntrar nog alla att på ett eller annat sätt gå igenom ert tidigare år. Man har gjort mer än man tror.

Nu hoppas jag att år 2018 också ger mig och er en massa nya upplevelser och goda minnen! <3

 

Publicerad 21.01.2018 kl. 20:49

Mitt Gröna Samhälles årsresumé 2017 del 2

 

Då var det dags för den andra delen av min årsresumé! Här är del 1 ifall någon missade.

 

MAJ

Oj, vad mycket som hände i maj. Och roliga och bra saker också!

 

Början av maj var fullspäckat med körevenemang. Jag deltog tillsammans med 1000 andra nordbor (och folk från Estland) på NSSS i Uleåborg, som är Nordisk Studentsångarstämma. Den ordnas vart tredje år i något av de nordiska länderna eller Estland och jag deltog senast 2014 i Tartu i Estland, men det här året, i och med Finland 100, ordnades det i Uleåborg.

Det var mäktigt att sjunga tillsammans med alla och mamma var också av en slump där och hon sa att tårarna rann då vi också avslutade hela den stora konserten med hela Finlandia.

Lite senare i maj var det också dags för Brahe Djäknars 80-års jubileum, vilket också var jättekul! Jag höll ett kort tal för alla jubileumsbankettdeltagare och satt bredvid ÅA:s rektor hela kvällen, vilket ju kändes ganska ärofyllt. Sedan satt jag också bredvid vänkörer från Finland och Sverige, så jag hade nog det jättetrevligt under festligheterna.

 

Sedan har jag tydligen också uppmärksammat att det haglade den 9 maj i Åbo, vilket ju är lite lustigt. Jag har också ännu då på mig min vinterjacka, som jag också nu i år använt från typ november, så blir nog säkert en lång period den används i år också, haha.

I slutet av maj hade jag också åkt hem för att delta i Molpes loppisrace som ordnades. Det var spännande, men det ösregnade precis hela dagen, men lite pengar fick vi ju in så nog fanns det de som trotsade regnet.

 

Sedan tänker jag också dela med mig av en nyhet som gjorde mig överlycklig i maj. Det var nämligen så att man i februari, mars, sökte ungdomar i Finland för en nystartad grupp som heter Nuorten Agenda2030, eller De Ungas Agenda2030 på svenska som handlar om att vi ungdomar i Finland vill uppmärksamma andra på FN:s globala mål som man satt till 2030.

Det här tyckte jag lät jättespännande så jag sökte in. Och vet ni vad, jag kom med! :o Som enda finlandssvensk är jag ännu tills maj med i den här gruppen tillsammans med 17 andra finska ungdomar mellan 15 och 28 år.

jag har fått träffa miljöministern i miljöministeriet, träffa andra likasinnade om klimat och global rättvisa och nu i vinter deltog jag också tillsammans med några andra (samt ungdomar från Norden och Europa) i European Youth Convention och pratade om Europas framtid och delade våra synpunkter åt EU-arbetare och t.ex. Jyrki Katainen.

I januari ska vi nu också den 17.1 kl. 13.30-15.30 i Aalto Universitets festsal ordna en paneldebatt med några presidentkandidater och fråga om deras åsikter om unga och klimatet med mera av kandidaterna. Jag är själv inte där, men hoppas att det blir givande.

Två blogginlägg som jag tycker ska få lyftas upp från maj är:

JUNI

cc - pixabay

 

Oj, vilka stora förändringar i mitt liv som skedde under sommaren. Hösten 2016 hade jag ansökt och fått en praktiksedel från ÅA och på våren satsade jag stort och ansökte kors och tvärs till olika praktikplatser runtom i Finland. Statistikcentralen, ministeriet, ÅA, företag i Österbotten och Åbo mm, men jag fick ingen praktikplats.

Snopet var jag påväg att lämna tillbaka min praktiksedel då jag plötsligt såg att man från Yle sökte sommarpraktikanter. Jag har aldrig tänkt på att journalism faktiskt skulle kunna vara min grej, men jag är ju väldigt samhällsintresserad, älskar att läsa och skriva, följer dagligen yles nyheter och har lätt att lära mig nya saker och älskar variation.

Så jag tänkte, varför inte. Det skulle ju nog faktiskt vara jättekul att pröva någonting helt annat för en gångs skull. Så jag sökte till Yle Österbotten, eftersom jag nu ändå ville vara hemma över sommaren i Österbotten och hör och häpna så fick jag det!

Så otroligt överlycklig!

 

Bild: Martina Uthardt

Så den första juni började en ny era i mitt liv. En era som kanske framtida journalist? Tidigare hade jag i flera år sommarjobbat som kantor (vilket jag fortfarande tycker är jättegivande) och jobbade då väldigt varierande. En onsdag kväll här, en fredag förmiddag där, mm. Men plötsligt skulle jag hela juni, juli och augusti jobba 9-5 må-fre. :o

Men det gick jättebra och människorna/kollegorna där var såå underbara och hjälpsamma. Jag är så tacksam! <3

 

Sedan var det ju också såklart midsommar, vilket firades lite i förtid på mommos villa med kompisar från Korsnäs och Petalax och Åbo. Till det hade jag för första gången bakat en päronpannakottapaj, helt LCHF vill jag tillägga. Och den var jättegod!

 

Och sedan måste jag bara uppmärksamma den godaste lchfhamburgaren jag ätit i somras. Vill man ha hamburgare utan bröd så brukar det alltid komma lite vad som helst, men här ovanför är min tallrik jag fick vid Strandkiosken på Bergö. Hemmagjord biff med 100% finländskt kött och färska grönsaker och hemmagjorda kalla såser. Såååå gott!!

Sedan skrev jag också några viktiga och trevliga blogginlägg:

 

JULI

 

I juli flöt livet på. Det var jobb under vardagarna och ibland program uner helgerna. Jag spelade lite för kyrkan och firade pappas frus 50-års fest i Kronoby, vilket var jätteskoj!

Jag fick också äntligen fara ut till Övre Rönnskär där fästmannens pappa har villa, som jag inte alls fick besöka året före. Man måste alltså ta båt dit, vilket gör att det inte är så enkelt att bara stritta iväg dit när man känner för det.

Men oj, så fint det var.

 

Sedan var vi också på bröllop vid Molpe Paviljong vilket var jättekul! Bröllop är alltid roliga, men speciellt när det är i ens egen hemby och samtidigt kan få lite idéer för ett framtidag eget bröllop. <3

 

Sedan var jag faktiskt on fire mitt i allt med två riktigt bra blogginlägg, om jag får säga det själv:

 

AUGUSTI

 

Augusti började med en underbar nyhet. Jag blev en av 40 inspiratörer för hållbar livsstil 2017. Det gjorde mig så otroligt glad och fick mig att faktiskt vilja satsa på hållbarhet både i bloggen och i verkliga livet.

Men det var inte det enda häftiga jag fick vara med om i augusti. Jag blev också intervjuad för Kuriren, finlandssvenskarnas veckotidning, som blev ett hela 3-sidors reportage om mig, mitt liv och mina värderingar. Tack så mycket att jag fick vara med! <3

Man kan läsa reportaget här: Tillsammans gör vi skillnad!

 

Sedan så flöt dagarna på, och jag och fästmannen firade också sex år tillsammans i slutet av augusti! <3

Speciellt glad är jag över mitt och fästmannens tvära kast från att inte vara självförsörjade alls med bär under vinterhalvåret, till att plocka allt själv för första gången.

Med lite hjälp av mosters jordgubbsland, blåbärsrisen utanför mormors villa och de vilda hallonbuskarna på Bergö kunde vi plocka jordgubbar, blåbär och hallon som vi nu får och fått njuta av under den tid vi är i Åbo.

 

Sedan skrev jag tydligen som mest blogginlägg i augusti. Överlag är augusti en av mina favoritmånader, eftersom hösten då börjar komma och vackra solnedgångar med lite mer mörker blir vardag. Några av mina blogginlägg för augusti är:

 

Och där sätter jag stopp för detta inlägg och del två i min årsresumé. Del tre kommer så småningom.

Shit, det blev nog jättelångt, men det betyder väl också att min sommar varit väldigt händelserik och gett mig många fina minnen. Tack alla! <3

 

Publicerad 04.01.2018 kl. 17:19

Mitt Gröna Samhälles årsresumé 2017 del 1

Mitt minne är bra men kort. När jag först tänkte på att göra en årsresumé så dök ingenting upp i huvudet. Hjälp. Jag fattar inte alls hur människor kan komma ihåg att de t.ex. såg ett jättebra film en kväll i januari eller skrattade åt ett skämt i mars.

Men med hjälp av facebook och bloggen så tror jag ändå att jag kan klara av en årsresumé. De är speciellt bra för mig själv, att fundera på året som gått innan jag helt börjar blicka framåt på detta nya år, men om någon annan är intresserad är det bara att följa med!

 

JANUARI

cc - pixabay

Började med en iskall halvtimmes väntan på en Onnibus, vars toalett också hade frusit fast, innan vi begav oss hem till Österbotten för en begravning. Jag skrev ett blogginlägg efteråt där jag reflekterade över att varje liv lämnar ett spår:

...vi lever en väldigt kort stund här på jorden. Det är inget som man kommer ifrån hur man än skulle vilja. Men det betyder inte att det inte skulle finnas någon poäng att leva. Det finns! Och det är just den tanken som uppstår i mig när jag är på en begravning.
Hur mycket en enda person har kunna påverka så många.  Hur många minnen en enda person har format och hur stor sorg den personen kan åstadkomma när det är dags för personen att lämna oss andra, och gå till den sista vilan.

Sedan flöt dagarna på. År 2017 har jag t.ex. också varit ordförande för Florakören (vilket jag fortsätter med i år). I början av året var det väldigt mycket info som jag försökte lägga på minnet och nu är det dags att igen fundera över detta versamhetsår.

 

cc - pixabay

Jag deltog också och var med och ordnade en filmkväll vid ASA där vi tittade på The True Cost. Det är absolut DEN BÄSTA dokumentären jag någonsin sett. Den har alla element för att göra en bra dokumentär.

Den tar upp ett stort globalt problem, den har många infallsvinklar och är både inriktad på fakta och personliga berättelser. Den har väldigt bra musik och den fick mig att aldrig vilja köpa kläder igen.

Efteråt skrev jag mitt blogginlägg: Shopping är inte feminism... Shopping är mord! som jag tycker alla borde läsa. Och efteråt också kolla på dokumentären (den finns t.ex. på netflix).

Jag tror faktiskt jag själv ska se på den inom de närmaste dagarna. Vill man vara principfast så hjälper det absolut att titta på dokumentärer, och det här är en som man bra kan se årligen, bara för att inte glömma bort hur verkligheten ser ut i stora delar av världen.

 

 

FEBRUARI

Under februari månad skrev jag inte ett enda inlägg, men det var eftersom jag satte min tid på gradun och på kören.

När jag läser eller skriver gradu vill jag helst koppla bort allt annat, och jag vill gärna göra det flera dagar i ett streck. Därför så blir det ibland så att jag bara existerar i mina egna tankar för några dagar eller veckor, vilket hände flera gången förra året.

Men kanske det viktigaste under den här månaden ändå var att min kära mamma fyllde 50 år, vilket firades hemma i Molpe med släkt och vänner. Det var jättekul!

Mamma är ju nog en person med många järn i elden och jag vet egentligen aldrig riktigt var hon är eller vilka projekt hon håller på med, men finns det någon som i alla fall lever sitt liv fullt ut så är det nog min mamma! <3 Att hon gör det med glädje, sprallighet och finurlighet gör det hela bara ännu bättre.

Bilder på fina mamma!

MARS

I mars donerade jag blod för första gången på länge. Har alltid trott att mitt hemoglobin varit för lågt, men testade och allt var OK, vilket gjorde att jag faktiskt kunde börja delta i blodgivningstillfällen, och överlag donerade jag blod faktiskt hela tre gånger förra året! Första gången var då på kvinnodagen i Åbo Svenska Teater, och det var ganska coolt faktiskt!

Bild: Klara Nyberg

Jag lyckades också låsa ut mig själv, vilket brukar bli en tradition varje gång fästmannen bestämmer sig för att vara borta några dagar. Men jag passade också då på att äta mycket vegetarisk lchf, vilket jag känner att jag varit ganska så "on fire" förra året.

Några riktigt bra blogginlägg från mars blev det också, t.ex.

 

APRIL

Jaadu, vad hände riktigt i april? Jag tänker igen gissa på två saker, graduläsning/skrivning och körliv. T.ex. var vi faktiskt och hälsade på till Florakörens fästman Linköpings Studentsångare och jag fick den stora äran att bli medlem i deras förening, vilket jag är otroligt tacksam över! <3

Körlivet har betytt så mycket för mig så det är helt obeskrivligt. Jag har absolut inte klarat av studierna med med själv i behåll om det inte varit för kören. Evigt tacksam! <3

Och där slutar jag del 1. Del 2 & 3 kommer inom kort.

 

 

 

 

 

Publicerad 02.01.2018 kl. 11:24

Gott Nytt År!

 

 

Gott Nytt År önskar jag alla kära bloggläsare. Tack för alla fina kommentarer ni gett och fina tips på blogginlägg som jag absolut ska börja nästa år med.

Den här dagen för exakt fem år sedan så förlovade jag och fästmannen oss. Då hade vi varit tillsammans i lite över ett år men tyckte ändå att vi ville förlova oss. Och ännu är vi tillsammans, starkare än någonsin.

Älskar dig min kära älskling! <3

Många har frågat oss när vi nu sedan tänkt gifta oss, och det är först nu i höst som diskussionerna blivit oftare och mer seriösa, så jag kommer därför introducera en ny bloggkategori för vår bröllopsplanering, eftersom min största önskan är att ha ett hållbart och närproducerat bröllop. <3

 

Så tack igen alla för att ni funnits i mitt liv och gjort mitt 2017 till ett händelserikt år. Nu siktar vi på nästa!

Publicerad 31.12.2017 kl. 13:34

Den stressfria julhelgen

 

Vardagen börjar så småningom infinna sig igen hos de som jobbar under mellandagarna. Hos oss har fästmannen tagit ledigt så vi får ta det lugnt ända till nyår.

I år är jag väldigt nöjd över julhelgen. Eftersom vi båda är från nästan samma område i Österbotten så är vår släkt också inte så utspridd. Det här betyder att det finns många människor man borde träffa under julhelgen, vilket alltid kan kännas lite stressfyllt. Att vi båda också har frånskilda föräldrar gör det hela inte precis enklare, men i år fick vi nog till det riktigt bra!

Idag var vi också ute och gick en promenad och jag tog med mig min nya kamera som jag fick i julklapp, så den får fylla det här blogginlägget också samtidigt som jag reflekterar över julhelgen.

Fredag

Vi började på fredagskvällen med att packa så mycket som möjligt, för att kunna starta så tidigt som möjligt på lördagsförmiddagen. Det var mycket som skulle gås igenom så det blev ganska sent innan vi kunde gå och sova. 

Lördag

Men bra hade vi planerat ändå. Vi sov ungefär till halv 9-tiden på lördagen och satsade på brunch på en gång för att äta upp innehållet i kylskåpet. Sedan började vi tömma akvariet eftersom också Selma skulle få komma hem under julhelgen. 

Nemi hade nog märkt av att det var någonting på gång redan på fredagskvällen och var väldigt ängslig hela morgonen. Plötsligt hade hon också pissat på mattan, men det vara bara att skölja av det direkt i duschen så fick det vara. 

(haha, vilket förvånad min Nemi fick när hon för första gången var framför en ordentlig kamera.)

 

Det var jag som sedan körde hela vägen hem till Österbotten. Det var regnigt och stundvis snöyra, men egentligen var det mest halt på mammas infart, så resan hem gick väldigt smärtfritt, även om jag ofta körde 5-10 km under gränsen.

Väl hemma stannade jag i Molpe och samtalade med lillebrorsan och mamma medan fästmannen körde ut Selma till sitt lilla akvarie på Bergö. Vi for en sväng via begravningsplatsen och lade några ljus på våra kära bortgångna och hann också med en liten titt in hos en släkting.

Sedan tog jag och fästmannen och Nemi med lillebrorsan till Solf där vi firade julen med pappa och hans fru med hennes barn, med god julmat och lite klapputdelning på kvällen, samt lite fin, humoristisk, svensk julfilm.

Söndag - Julafton

Julaftonsdagen spenderades vid pappa och aftonen hos min moster. Vid pappa hann vi ännu med lite frukost, trevliga samtal och lite Nintento Switch-spelande. Jag och Erika, pappas frus dotter, var också ute och gick en sväng till Stundars och tillbaka med Nemi, då hon knappt fick någon längre promenad alls dagen före.

På väg tillbaka från Stundars drabbades jag av det mysigaste idyllmomentet på säkert hela året, då vi bland gamla röda bondstugor träffade på en tupp och en höna som gick förbi över vägen. Min längtan tillbaka till Österbotten och en egen liten röd stuga blev absolut inte mindre vid det ögonblicket.

Tillbaka i Molpe var vi 15-tiden och där hade mamma bunkrat upp med kaffe med tilltugg för moster med familj och mommo och oss. Sedan åkte de hem för att ställa i ordning julaftonskvällen medan vi var supernostalgiska och tittade på Kalle Ankas jul. 

Den här julen ville jag försöka vara närvarande så jag mindes inte om jag alls öppnade sociala medier en enda gång under hela julaftonen. Och det hjälpte avsevärt. Speciellt Kalle Ankas jul kändes mycket mera speciell när man satsade på att faktiskt se på alla små filmklipp och inte bara snegla på dem mellan mobilskärmen.

Sedan blev det dags för julaftonsfirande vid moster där vi åt god mat och presenter delades ut. Det var kul och jag fick flera fina julklappar. Efteråt var det dags för kaffe med tilltugg och sedan min favoritsysselsättning: spela brädspel. 

Det är någonting med brädspel och att spela det hos moster som gör mig riktigt glad. Vi hann igenom Ticket to Ride, Cluedo och t.o.m ett parti klöver 7 innan vi sa godnatt. Väl hemma hamnade jag och brorsan i en nattlig diskussion om samhälle och whatnot, en sådan som man nog bara kan ha där efter kl tre på natten. Men osams blev vi inte och kanske blev vi båda några erfarenheter rikare. <3

Måndag - Juldagen

Julgröt hos mommo blev starten på juldagen. Speciellt eftersom man faktiskt vaknade en halvtimme innan man skulle vara där. Och nog är det ändå mysigt när alla träffas där och äter tillsammans. Mommos luncher har nog alltid sammanfört oss på ett magiskt sätt. <3

Efteråt blev det dags att leta oss till fästmannens syster med familj, där vi blev bjudna på gott innan vår tredje "julafton" stundade. Och där var det nog fullt hus! Och med fyra barn finns det nog också alltid någonting att underhålla sig med eller hjälpa till med. 

Men nog tar det på krafterna. Men på ett bra sätt. Sådär som när man varit och tränat och har sjukt i musklerna nästa dag. Hellre sjukt på det sättet än sjukt i nacken för att man suttit hela dagen.

Och påväg hem så dök det upp världens snöfall. Ååh, en riktig vinter! <3 Även om man visste att man skulle bli genomblöt tog vi hunden med ut på en promenad runt "Krokaståe", som man brukar säga. 

Och Nemi, hon var så lycklig. Om det är någonting man har förstått med henne efter några månader så är det nog att hon i alla fall älskar snö och vinter. Hon hoppade runt som en sprattlig kanin och grävde nosen i snö på vart och varannat ställe.

Tisdagen - Annandag jul

Och snön fortsatte välla ner. Så vinter kom då till slut. Och så har den fått vara hela tisdagen också. Och så fick vi en ordentlig törnrosasömn då klockan stod på 13 när vi vaknade. OJ.

Men så passligt hade det ändå blivit att det fanns mat hos fästmannens mamma till kl 15, vilket smakade underbart. Speciellt hennes sallader är av de bästa som någonsin skådat.

Sedan fanns det en dröm som tyvärr inte gick i uppfyllelse. Drömmen om att en gång varje jullov kunna ta på sig ett par skidor och skida runt gården. Men jag hittade inga skor, så den drömmen gick i stöpet. Men det finns många jular kvar ännu att uppleva. I alla fall är jag otroligt glad över det lilla vinterväder vi fått uppleva. 

Sedan avslutades julhelgen hos fästmannens pappa. Och jag blev också några steamspel rikare (för någon julklapp måste man ju köpa åt sig själv).

 

Med hopp om att någon utöver mig själv fått uppleva en fridfull jul så avslutar jag den här summeringen. Om jag hinner skulle jag gärna få till en årsresumé innan det nya året nalkas, men hinner jag inte så tror jag att jag överlever också. Ha det bra!

Publicerad 27.12.2017 kl. 23:42

Jag mår bra nu

 

Jag har inte skrivit ett blogginlägg på snart en månad. Varför kan man ju tycka? Ingenting allvarligt har ju hänt egentligen (förutom vår fina nya hundmedlem som jag börjat vänja mig vid). Och visst har jag ännu åsikter och läser en massa intressanta rapporter och nyheter som jag varje dag skulle kunna dela med mig åt er.

Men jag har bara velat ha en paus. En reflekterande paus. En paus att bara vara och njuta av nuet. Av var jag är nu i mitt liv.

Jag började fundera på det här efter att jag t.ex. läste Linn Jungs blogginlägg om att göra medvetna val och att det är enklare när det finns tid att tänka. På samma sätt så känner jag att jag nu har en chans att kanske luta mig tillbaka och tänka över mig själv och mina tankar och funderingar. Tänka över vad jag åstadkommit och vad jag vill att framtiden ska utvisa.

Förutom när jag skrivit om enligt mig intressanta samhälls- eller miljöfenomen/problem så har jag också ofta skrivit om känslor. Om både bra och dåliga, men kanske främst sådant som har att göra med psykisk ohälsa. Jag har skrivit om hur ensam jag kände mig i högstadiet, om hur jag alltid känt mig annorlunda och om jobbiga självmordstankar, depression, panikångest och utbrändhet i gymnasiet.

Konstigt att man ändå är kvar nu. Så mycket mörker som fanns, och ändå fanns det tid för skratt, gråt och kärlek. För känslor.

 

 

I tider av sorg och svåra mörka känslor så är alla sätt bra utom de dåliga. Jag minns t.ex. att jag i höstadiet älskade att se på Hanna Montana eftersom hon (tror jag) i serien porträtterades som att hon blev mobbad men att hon ändå i hemlighet var en popstjärna och förstås att hon ännu nu är väldigt känd. Jag minns att jag tänkte att jag ska visa alla som mobbat mig senare. Jag ska också växa upp och bli känd och framgångsrik. Hah!

Jag har nu kanske inte lika stora ambitioner idag. Visst finns det inom mig, men inte för att jag själv vill ha någon egotrip. Bara för att kanske sånt jag vill säga ska kunna nå ut till så många som möjligt. Men vad jag ville säga här var att en sådan liten sak som en serie på Disney Channel höll mitt hopp uppe under vissa jobbiga stunder i höstadiet. Hjälp kan komma från alla håll. <3

 

Men om vi går lite framåt. Jag minns ännu känslan i juni 2013 då jag snart till hösten skulle flytta till Åbo. Då hade jag mitt sista besök hos psykologen och hon önskade mig lycka till och sa att jag nog klarar mig. Jag minns min rädsla. Nej, jag kommer inte klarar det, kommer inte klara det.

Och visst har Åbo också varit en turbulent tid. På samma gång som jag fått en massa nya vänner och älskat mina studier har jag haft stunder av mörka jobbiga tankar som mer kändes som ett beroende (att vara beroende av att tänka på mörka tankar) än på att en massa saker i mitt yttre påverkade mig.

Det var inom mig som jag inte var riktigt hel ännu. Ångest, känslor av obetydlighet, svarsjuka, att inte räcka till.

 

 

Det var inte så länge sedan som jag ännu igen hade en jobbig ångestattack. Bara som att någon öppnade ett hål i en isvak och kastade i mig. Mitt under alla dessa år så upplevde jag ju så många gånger, kan det här inte bara ta slut?

Men så kom nu då den här perioden. Perioden av eftertänksamhet och tid att fundera och reflektera. Jag har funderat på hur det kändes att vara i mörker och jämför hur jag känner mig nu.

Och där någonstans så bara fanns det. Konstaterandet att det här är precis som mitt sista besök hos psykologen. Mitt jag, min själ, vad man nu vill kalla det, har nyligen försökt säga åt mig: Låt det förgågna vara förgångna. Blicka framåt. Lev.

 

Jag känner inte att jag lider av psykisk ohälsa mera. Det betyder inte att jag inte har en ångestattack nu som då, men det betyder att jag har reflekterat över dem och bearbetat alla dessa känslor på en så djup nivå att de inte skrämmer mig längre. Jag har bearbetat allt detta jag nu skrivit om så djupt att jag nu vågar lägga det i en liten låda i mitt minne med orden "tonår - ung vuxen - psykisk ohälsa".

Precis som att man inte kan vara barn hur länge som helst utan förr eller senare behöver bli vuxen så bara insåg jag det att jag nu faktiskt har kraften och viljan att våga bli kvitt mina mörka tankar. Att jag vågar acceptera det som en tid som är förbi och istället blicka framåt. Att det också kan vara ett sätt att göra ett medvetet val i livet.

Hejdå alla texter om positivt tänkande och reflekterande texter om hur man gör sin själ lycklig som jag har prenumererat på i över tre års tid. Jag har läst dem alla och jag kan dem utantill. Hejdå poddar om pepp och uppiggande citat om hur jag är betydelsefull och viktig. Jag vet det nu.

För första gången i mitt liv på säkert 10 år kan jag påriktigt säga (med samma darr i rösten som min sista dag hos psykologen): Jag klarar det. Jag mår bra nu.

 

Publicerad 07.11.2017 kl. 15:52

Omvälvande tider

 

Jag går igenom en ganska omvälvande period just nu. Vi har skaffat en rescuehund vilket betyder att jag är hundägare för första gången i mitt liv. Det är omvälvande. Samtidigt har fästmannen fått ett heltidsjobb, vilket betyder att han plötsligt är borta över åtta timmar varje vardag. Det är också omvälvande.

Samtidigt är jag då ensam med Nemi, vår nya hund, om dagarna, vilket inte alltid varit lätt, då jag är en människa som är van att flyktigt fara iväg på spontana saker då jag kommer på dem. Nu ska jag plötsligt fundera hur länge Nemi ska vara ensam hemma med mera.

Först kändes det som att jag var inlåst här hemma, men ju mer vi nu prövat ha henne att vara ensam och märkt att det enda oskyldiga hon gör är att dra upp random klädesplagg i sängen så börjar jag också känna att det här nog kommer gå bra ändå. Och all kärlek hon ger varje dag. Hon är helt otrolig. <3

 

 

Sedan har jag ju då också en magister som börjar vara på slutrakan. Jag har alltså just börjat mitt femte studieår och har alla magisterkurser färdiga och en gradu som till 70-80% är färdig. Jag fyller snart 23. Det känns omvälvande.

Här kommer nog lite min livskris känner jag. Fastän jag känner mig ganska säker på att jag vill doktorera så känns det ju nog som att studielivet snart är slut. Jag är inte längre yngst i kören. Jag har inga föreläsningar mera att gå på. Jag har gått allt som krävts för mig för att göra färdigt mina studier.

Borde jag vara vis och mogen nu? En ung vuxen färdig för arbetslivet och allt vad det innebär?

Jag känner mig inte riktigt redo ännu.

Samtidigt prövade jag att praktisera en hel sommar, varje vardag, åtta timmar per dag. Och jag märkte att det var väldigt kul. Jag drar ju också en liten allsångskör varje torsdag, vilket alltid gett mig en massa energi.

Kanske jag bara föreställer mig att de enda jobb som finns sedan är jobb som jag inte skulle trivas med. Fast verkligheten kanske är helt tvärtom? Jag är i början av mitt vuxna liv och har redan fått pröva på olika områden och också olika hobbier. Jag har ännu flera möjligheter att försöka vända mitt liv åt det håll jag vill och vet att jag trivs med.

Istället för att få ångest och livskrisa kanske jag bara ska ta mig an världen med öppna ögon och inte ha så förutfattade meningar.

Jag tror nog jag hittar min plats här i livet också. Om inte, så tycker jag det är ett bra mål att sträva efter!

 

(Förra årets höstfoto med min favoritmössa som tappades bort strax efter. Men som tur så fick jag senare en ny mössa stickade av min favoritflorastickkompis H-M!)

 

Jag tror att det är bra att krisa lite ibland. Då stannar man upp och kanske börjar fundera vad det är man riktigt vill. Och då det ändå idag, den 10 oktober, också är världsdagen för psykisk ohälsa, så vill jag också ge en kram till alla andra som på något sätt känner sig malplacerade i samhället, har ångest över framtiden eller det förflutna eller lider av andra jobbiga psykiska svårigheter.

Jag har på mina 22 år hunnit bli mobbad i skolan, bli utbränd, lidit av depression och självmordstankar, ångest och panikångest. Jag står ännu kvar här. Jag har kämpat och kämpar ännu ibland.

Om du mår dåligt, tala med någon. Jag finns i alla fall här om någon känner att de behöver prata med någon. Samtidigt pratade jag med en psykolog då jag mådde som dåligast och jag vill lyfta fram hur mycket det hjälpte.

Var inte rädd att fråga om hjälp. Du är värd allt.

Publicerad 10.10.2017 kl. 13:46

Innan jag dör vill jag se världen fortsätta leva...

Sevendays har en riktigt trevlig bucketlista som jag tänkte fylla i, både för mig själv, men också för er som kanske är nyfikna på mina drömmar och mål.

Hit vill jag resa:

Även om jag ogärna reser med flyg så finns det några ställen som jag väldigt gärna skulle vilja resa till någon gång under mitt liv. Det är t.ex. Japan, Island och Skottland, eller engelska landsbygden. Men jag har inte bråttom. Jag vill helst se att flygplan blir mycket miljövänligare först. Till Skottland skulle jag också kunna tänka mig tågluffa genom norra Europa först. Och jag skulle stanna minst två veckor på varje ställe, om inte upp till en månad.

Sedan så vill jag gärna resa omkring i Finland också och på något sätt njuta av den fina natur som finns här och kanske i övriga Norden. Många glömmer bort allt fint som finns nära.

 

 

Det här vill jag äta:

Jag skulle kunna tänka mig smaka på insekter. Tycker det låter intressant. Sedan vill jag gärna äta någon form av lchf resten av mitt liv och hoppas att den här fettskräcken som finns idag försvinner så att jag faktiskt kan köpa fullfeta produkter också i framtiden. Jag är redan sur att jag knappt hittar 34% creme fraiche mera i affärer medan alla möjliga slags halvfeta eller 0%-varianter finns hur mycket som helst. Suck.

En artist jag vill se live:

AURORA! Njuter så fullt av hennes musik - Den är så poetisk och mystisk och så, jag vet inte, nordiskt på något sätt. Diggar henne stort!
 

 

Det här vill jag uppleva:

Oj, vad svår fråga. Jag skulle vilja uppleva en värld i fred, eller där stora krig åtminstone inte förstör en massa människors liv dagligen. Jag skulle vilja uppleva en värld där människor tar klimathoten på allvar och att alla som har möjlighet väljer att hjälpa mänskligheten att övervinna klimathoten (utan att manipulera klimatet eller flytta till mars). Jag vill också uppleva en jämställd värld där man inte blir diskriminerad på grund av en massa saker.

Sedan skulle det ju nog vara intressant att uppleva basinkomst och en förändring av arbetsmarknaden. Globala förmögenhetsskatter och kanske ett slut på egoistisk kapitalism.

Ett språk jag vill lära mig:

Finska. Jag vill bo i Finland och för att känna mig delaktig i allt som händer vill jag också lära mig finska.

En sport jag vill prova på:

Bergsklättring. Jag älskar klätterväggar och alla möjliga slags äventyrsparker, men jag har inte kommit mig till stånd att faktiskt pröva på riktig bergsklättring. Men jag tror jag behöver bygga lite muskler ännu innan jag känner att jag får någonting ut av bergsklättring.

 

 

Här vill jag bo:

Förr eller senare ska jag tillbaka till Österbotten. Men jag har ingen brådska.

Den här boken vill jag läsa:

Jag är ganska snabb på att läsa sådant jag gärna vill läsa, men jag har ju sagt flera gånger att jag ännu inte läst Harry Potter-böckerna, så de ska jag nog läsa ännu i mitt liv. Gärna så snabbt som möjligt.

En kraftansträngning jag vill klara av:

Stå på huvudet! Jag brukar sporadiskt syssla med yoga genom att följa en yogasession på youtube och i slutet så står hon på huvudet. Det vill jag också kunna!

En utmaning jag ska klara:

Leva i harmoni med mina tankar. Jag vill inte sjunka ner i något ångestträsk, uppleva depression eller utbrändhet mera. Jag vill försöka lära mig vad jag klarar av och inte klara av och kunna leva mitt liv med glädje och sorg utan att någon bägare rinner över.

 

 

Ett äventyr jag vill vara med om:

Alltså jag blev ju nog inspirerad i sommar av de som vandrat hela Kungsleden och folk som överlag vandrar långa sträckor i naturen. Det tror jag känns som ett spännande äventyr jag vill vara med om!

Det här vill jag äga:

Egentligen så lite som möjligt. Kanske en egen gård där jag kan odla och gröna ner mina fingrar. Men annars är jag inte i behov av så mycket personliga saker. Skulle jag ha lite mer pengar skulle det ju nog förstås vara underbart med en egen flygel, haha. Och en egen elcykel. Det skulle vara najs.

Ett jobb jag vill prova på:

Alltså jag känner inte att jag bara skulle behöva jobba med en sak i mitt liv. Men åtminstone skulle jag gärna vilja undervisa eller föreläsa folk i någonting jag brinner för. Skulle jag kunna jobba för någon miljöorganisation så skulle det också vara riktigt häftigt! Och annars så upplever jag ju nog att mycket med musik skulle vara kul att jobba med, så länge jag ännu kan njuta av att ibland sätta mig ner och bara spela någonting på piano.

 

 

Ett mål med min hälsa:

Att sträva efter den livsstil som jag mår bäst av. Jag tror att ohälsa också är någonting som kan drabba vem som helst, var som helst, så att vara tacksam över min hälsa varje dag är ju en bra början tror jag.

En person jag vill träffa:

Jag är egentligen ingen starstruck-människa men att få träffa och prata med nuvarande Dalai Lama skulle nog vara en oförglömlig upplevelse.

En restaurang jag vill äta på:

Jag och fästmannen har tittat på oändligt antal matdokumentärer och en av restaurangerna jag fastnade för var Noma i Danmark. De har bara ett så intressant koncept att de försöker göra mat av växter från naturen och alla maträtter är helt annorlunda mot vad andra restauranger erbjuder. De experimenterar också med alla kryddor och försöker hela tiden komma på nya sätt att äta en råvara. Väldigt intressant!

En känsla jag vill få känna:

Frid. Jag tänker att ju äldre jag blir desto mer vill jag bara känna frid över det som skett och på något sätt vara nöjd med det jag upplevt och inte ha ångest eller fasta i saker som varit utan med öppna ögon hela tiden blicka framåt.

Det här vill jag skapa:

Ett grönare samhälle. Och jag vill gärna göra det tillsammans med alla andra. Att vi som har möjlighet av oss människor faktiskt väljer att hela tiden ta ett steg mot ett bättre samhälle.

 

 

Publicerad 01.10.2017 kl. 13:10

Vår älskade lilla Nemi är äntligen här!

 

I måndags, klockan fyra på eftermiddagen, startade vi mot Vanda från Åbo. Vi mötte vackra höstfärger på vägen, men också en olycka, vilket gjorde att vi var lite stressade över att hinna i tid till klockan sex, som var överenskommet.

Men då vi kom till ett parkeringstorg i Vanda fick vi veta att de vi väntade på var försenade. Och det fanns många andra där på parkeringsplatsen som också väntade ivrigt. Jag pratar ju förstås om alla våra rescuehundar som vi väntade på att få ge nya hem åt.

Någon timme gick och deras kontaktperson började bjuda folk på kaffe och te. Men inga hundar kom. En timme till gick. Och nog dök det ju såklart upp tankar om att det aldrig skulle dyka upp några hundar, men jag vägrade låta en sådan tanke ta över.

Men efter tre timmar dök första bilen upp med några hundar! Lyckan var övermäktig! Den första som kom ut var en stor söt vit hund med endast tre ben. De som skulle ha den hunden var ett par som åkt ända från Rovaniemi för att få hämta hunden och ge den ett nytt kärleksfullt hem. Och man såg hur lycklig hunden var när den träffade sina nya ägare. Jag bara grät glädjetårar.

 

 

Efter att första bilen var tömd med hundar var spänningen stor när nästa bil kom. Det tog ändå säkert runt en timme till innan den kom, men där, som andra hund att delas ut, var vår lilla Nemi. Vi visste att hon skulle vara en lite mindre hund, men hon var faktiskt också mindre än vad vi trodde. En riktigt liten prick är vad hon är.

 

 

Hon och de andra hundarna kommer från Kodittomien eläinten SOS och de har då alla bott på olika fosterhem i St Petersburg. Vi vet inte så mycket om vår lilla Nemi, men vi vet att hon är ungefär 2 1/2 år och att hon också hunnit få valpar en gång. Vi hade också fått veta att hon är snäll och trevlig, vilket ju lät ganska hoppingivande.

Nemi var väldigt nervös i början. På vägen hem satt hon på en filt i min famn och jag pajade henne hela vägen. Redan där märkte hon ut sig genom att slicka mig en gång på kinden eller handen ifall jag slutade att paja henne. Det var jättegulligt.

Klockan hann bli ganska mycket så när vi kom hem gick vi egentligen och sova nästa direkt. Hon fick gå ut på en liten promenad, men sedan så hoppade hon upp i vår säng och där sov vi alla då hela natten. Någon gång under natten hade hon troligtvis kissat lite på en av våra mattor, men den tvättade jag på morgonen så inga bekymmer med det.

Jag visade också henne en lite "säng" som jag återbrukat av en gammal tröja, kudde, två utslitna jeans och ett tunt täcke. Hon har redan förstått att det är hennes och brukar faktiskt ligga i den med jämna mellanrum. Jag blir så glad!

 

 

Sedan så är hon ju nog helt jättesnäll. Hon älskar att mysa och vill gärna vara nära hela tiden. Är man i soffan hoppar hon upp dit, hon sitter gärna i famnen och nu verkar det också som att hon gillar fästmannens kudde i sängen, för där tar hon alla sina tupplurer på dagen, haha.

Hon har bara skällt en gång och det var när två "mystiska" typer kom in i vår lägenhet och hämtade vårt gamla akvarium (fästmannen har snickrat ihop ett nytt ett åt Selma, vår vattensköldpadda). Men annars är hon väldigt tyst och har bara gnällt lite i början då någon av jag eller fästmannen gick iväg.

 

 

Det är väldigt spännande tider. Jag har ju själv aldrig haft en hund, men Peter har ju och har också haft tidigare, och hittills har allt gått väldigt bra. Vi bor nära ån, så det går jättebra att vara ute på promenader där, och idag var vi också och besökte hundparken i närheten, så hon fick skutta omkring lite fritt. Men nog ville hon sedan helst vara i husses famn när han satt sig ner på parkbänken i hundparken.

Och skönt är det att sedan få sova i sängen. Och hon trycker sig gärna mot en när man vilar i sängen. Jag har läst att det betyder att hunden vill visa att den tycker om personen.

 

 

Vi tror att hon vill mysa och vara nära oss eftersom hon säkert inte fått så mycket uppmärksamhet i fosterhemmet (hemmen). Hon är som sagt väldigt liten och försiktig, så hon har nog säkert kommit lite i skymundan bland större och mer extroverta hundar. Men vi älskar henne!

 

Jag hoppas att Nemi kommer trivas i vår familj. Jag och fästmannen är i alla fall otroligt lyckliga över att få ha henne hos oss. Och troligtvis kan hon äntligen få all den kärlek hon förtjänar.. <3

 

 

 

Publicerad 27.09.2017 kl. 17:45

Tre år med LCHF - Vad har jag lärt mig?

 

Idag tycker jag om Svenska Yle extra mycket. Det, eftersom de gjort en artikel om en man med typ två-diabetes som håller den i skick och kan säga sig vara symptomfri flera år efter genom att äta lchf.

Jag äter själv också liberal lchf och har gjort det nu i lite över tre år, så jag tänkte också dela med mig lite av de tankar som uppstått och saker jag har lärt mig under dessa tre år som lchfare. Förbered er på lite långläsning!

 

 

Lågkolhydratkost fungerar

Jag började äta lchf 1.9.2014 för att jag ville slippa mitt sockersug. Nu är det redan länge sedan jag prövade det första gången, men de gånger som jag (med flit) ätit kakor och liknande så går alltid till på samma sätt.

1. "Fuskar" och äter socker och kolhydrater

2. Ont i magen nästa dag och ibland två-tre dagar efter.

3. Sugen på allt och alla. Kräver enorm disciplin för att inte fortsätta äta sött.

4. Kommer igen igång med lchf och hela kroppen går i zen efter några dagar. Suget är borta efter ungefär två veckor. Allt känns kontrollerat, magen mår toppen och jag mår bra.

Det här betyder inte att alla skulle behöva äta lchf. Känner du att du mår bra med din livsstil så fortsätt med den. Men vad jag stör mig på är som i artikeln att man inte ens kan ge det som råd åt de som har problem.

Jag är helt säker på att det finns massa människor som skulle må bättre med lågkolhydratkost. Den har fungerat speciellt bra åt folk med övervikt, med diabetes typ 2 och högt blodtryck och med sockersug. Kvinnor med PCOS kan det också hjälpa samt med folk som har stora akneproblem, epileptiker och folk med IBS.

Därför vill jag sprida det. Inte för att trycka ner någon, utan för att hjälpa en människa som "provat allt" eller som känner att de inte har något alternativ.

Fett är inte farligt - Socker är det

I likhet med förra frasen så stör jag mig mycket på socker. Jag stör mig på att det finns gömd i så många produkter, jag stör mig på att det alltid ska serveras socker till kaffet och att man inte får ifrågasätta det. Jag stör mig också på att vi inte ännu höjt sockerskatten i Finland. Suck.

Men mest stör jag mig på att fett fortfarande idag, år 2017, anses som farligt av många läkare och kostrådgivare. Jag tänker inte dra hela historien nu (finns lite i artikeln), men googla "The Sugar Conspiracy" - en artikel från Robert Lustig i The Guardian och fundera över argumenten.

 

 

Kalorier in - kalorier ut

Det här har jag och lillebrorsan alltid en rolig debatt om när vi träffas. Vad jag själv nu konstaterat så äter jag inte nödvändigtvis mer kalorier bara för att jag äter lchf, så i så fall skulle t.o.m. uttrycket fortfarande fungera.

Detta, eftersom ju mer strikt jag är, desto mättare blir jag, och då äter jag inga mellanmål och inga stora portioner. Jag är redan mätt och fettet håller mig konstant mätt.

På samma sätt så kastar jag inte på fett hur som helst idag. Gör jag det, så är det för att jag kanske ätit en lunch utan något fett (tänk studentlunch) och behöver ha fettet sen till middagen. Men egentligen räcker det att steka i smör eller kokosolja och äta fullfeta mejeriprodukter så mår jag bra. Kokosolja i teet hjälper också enormt mot sötsuget.

Elitidrottare förbättrar sina resultat med lchf

Det här tycker jag bara är en väldigt rolig sak, att många elitidrottare går över till lchf och inte bara får det att fungera utan också förbättrar sina resultat. Sami Inkinen och hans fru rodde över Stilla Havet från San Francisco till Hawaii på lågkolhydratkost. Det var 45 dagar på fettförbränning och de klarade det. Filmen "Run on Fat – Cereal Killers 2" följer deras resa.

Elitidrottaren Donal O’Neill kan man också följa i första filmen "Cereal Killers". Hans pappa som var en stor fotbollsspelare och åt "bra" fick plötsligt en hjärtattack och O'Neill ville inte följa hans spår. Med lchf i 30 dagar gick han från att vara pre-diabetiker med sjukt höga inflammationsvärden till att inte ha risk för diabetes typ 2 mer. Han förbättrade också sina rekord från många år tidigare.

Så med det här vill jag också bara säga att man kan träna (på vilken nivå som helst) och äta lchf. En övergångsperiod kommer, men oftast så mår idrottare bättre efteråt.

 

 

LCHF kostar inte nödvändigtvis mer

Innan lchf så kunde jag helt klart äta upp allt sött som fanns i huset. Jag kunde äta upp en chipspåse på en kväll, äta flera chipspåsar i veckan om jag ville och äta godis hela tiden.

Lchfmat är enligt mig kvalitetsmat med mycket fett och det är oftast de produkterna som kostar mer. Men handlar jag inte dyra snacks så håller sig kostnaden i veckan egentligen på samma nivå. Och är jag i fettdrift så äter jag faktiskt inte stora portioner och då räcker allt mycket längre också.

LCHF räddar inte den globala uppvärmningen

Det finns en stor orsak att jag inte äter strikt och det är eftersom det innehåller mycket kött, kyckling och fisk. Jag tror starkt på den globala uppvärmningen och på att kött- och mejeriindustrin inte är hållbar som den ser ut idag.

Därför försöker jag också äta vegetarisk lchf så mycket som möjligt. Plus att jag gillar grönsaker. Sedan så köper jag och fästmannen faktiskt idag säkert över 70% ekologiskt. Finns det ett ekologiskt alternativ så väljer vi nästa alltid det.

Jag försvarar ändå inte strikta lchfare som äter biffar och köttbullar med beasås hela dagarna. Däremot så fick jag höra en gång någon som tränar jättemycket och äter över 1 kg kyckling per dag (!). Och vad jag förstått så behöver folk som tränar jättemycket enormt mycket mat och många äter mycket kött. Så inte ska man bara sådär trycka ner lchfare som försöker bli kvitt sin diabetes typ 2 med kanske lite strikt lchf. Finns nog andra människor som äter ännu mer kött.

Sedan ersätter en lchfare inte potatisen, riset och pastan med mer kött, utan med grönsaker istället. Så själva "köttmängden" är faktiskt lika mycket eller ibland mindre än en helt vanlig tallriksmodell.

 

 

LCHF kan vara en lösning på ett globalt problem

Vad har då min livsstil att göra med denna blogg? Joo, det är också en samhällsblogg och problemen med övervikt och typ två-diabetes är idag globala. Och jag har läst många historier av människor vars liv förbättrats med lchf, samtidigt som jag vet att det världen över finns en massa människor som aldrig ens hört talats om lchf. Som inte ens vet att det finns en sådan livsstil och som tror att loppet är kört.

Därför vill jag lyfta fram det. Eftersom lchf kan höja livskvaliteten enormt hos många människor. Inte kanske alla, men många.

LCHF är min livsstil

Jag tänker absolut äta lchf resten av mitt liv. Finns inga problem med själva kosten som inte skulle göra det möjligt att äta livet ut som jag ser det idag. De problem som finns är oftast sociala. Folk bjuder på sockriga kakor och restauranger har inga bra alternativ. Folk puschar en att fuska för att de inte tror att det skulle göra någonting etc.

Men som det stor i artikeln så är lchf en liten gräsrotsrörelse. Jag är med i en gräsrotsrörelse och det enda jag vill med det är att hjälpa människor hitta lchf. Lchf är ju ändå bara "riktig mat", inte kommerciella produkter som en massa människor går på för att de tror att de mår bättre av det.

Så lchf är för mig en livsstil, inte en liten diet. Och jag mår väldigt bra med det!

 

 

Jag kan gärna skriva mer om lchf, mer recept, tips och trix, vad vi handlar på en vecka mm om någon vill. Det är bara att kommentera i så fall, jag svarar gärna på frågor.

Kan också tilläggas att jag läste på om lchf i över två år innan jag ens började med det, så ganska på koll har jag nog. Med jag är ingen läkare och är för glömsk för att tala om hur kroppen påverkas i korrekta ord, så det tror jag andra kan göra mycket bättre än mig.

 

Publicerad 10.09.2017 kl. 16:14

Att se framtiden ur andras synvinkel

cc - pixabay (alla bilderna i inlägget)

 

Jag sitter för tillfället fast i min lilla magisterbubbla (ifall någon undrar varför jag inte skrivit på ett tag). Det krävs å ena sidan mycket koncentration att orka ta in allt jag läser och fundera på det jag skriver men jag har också oftast ett flow på nätterna och då måste jag lägga tiden på magistern och inte skriva blogginlägg stup i kvarten.

För det är det som är värst, att jag får så mycket inspiration av allt jag läser. Jag läser en sida och känner att "oj, det här vill jag skriva om", men tänker att jag ska läsa kapitlet till slut. Nåjaa, då kommer det ännu minst fem andra idéer i samma kapitel och tyvärr känner jag att många av mina inlägg måste vänta.

Men jag vill nog skriva. Och just nu läser jag en bok från 1985 om framtidens arbete och om vilka positiva scenarion man (eller författaren) då hade om arbete i framtiden.

 

 

På ett sätt är det roligt och intressant att läsa sådan som redan uppkommit och på ett annat sätt är det konstigt att läsa om förslag till basinkomst redan på 80-talet och att det är först nu som man börjat på allvar forska i saken.

En skillnad mellan två scenarion i boken är hur vi människor tänker på framtiden. I det teknokratiska samhället (som vi på ett sätt är påväg till idag) är individualismen stark och man tänker allt utgående från sin egen synvinkel. Var människa är sin egen lyckas smed och ojämlikheterna ökar. Låter det bekant?

Det är inte skrivet som en domedagsprofetia. Man antar att det finns en högt utbildad elite som jobbar och resten är enbart lediga hela livet. Människan lever i ett med tekniken och mår bra så. Själv tycker jag det inte låter så lockande...

Men det finns också ett scenarion mot ett mer humanare samhälle, där man ser hur samhällen i historien utvecklats (från slavarbete till jämlika människor) och vill se att den utvecklas till att bli mer rättvis och jämlik. Att människor igen har rätt att få kontroll över sina liv genom t.ex. en basinkomst som bas och att man sedan fritt får välja hur man bygger upp sitt liv, samtidigt som man tänker mer på det samhälle man lever i och på andra människor.

Individualismen är här nog också stark, men utvecklingen sker på människans villkor. På alla människors villkor. Och på miljöns villkor. Det är inte bara en liten elitgrupp som kontrollerar allt (tänk alla globala företag och de få människor som idag äger över hälften av alla rikedomar i världen).

 

 

Och jag började fundera mycket på det här. Jag tror att man först måste skapa sig en egen utopi, en egen idealvärld för att ens veta vad man ska sträva efter i livet.

För att kämpa för ett grönare samhälle måste jag ju veta hur ett sådant samhälle borde se ut. Men man måste inte ha alla delar klart för att börja arbeta för det. Det tar för länge.

Jag tror vi människor måste våga tänka nytt. Människan utvecklas hela tiden så varför ska inte samhället då också utvecklas? Mitt Gröna Samhälle finns inte ännu idag, åtminstone inte på global skala. Men jag vet att många människor redan idag ändå strävar efter grönare mål, trots all konsumtionshysteri, rikedomshets och tekniska underverk.

Och jag vill vara med i den globala rörelsen. Jag vill vara en människa med globalt sinne som ser framtiden ur inte bara min synvinkel, utan också ur andras. Jag vill inte bara att mina egna och Europas framtida barn ska ha det bra, jag vill också att barnen i Asien, Amerika, Australien och Afrika ska ha det bra.

Och då tror jag det hjälper att tänka på framtiden också ur andras synvinkel.

Publicerad 08.09.2017 kl. 15:51

Vem är jag? - Jag är en människa med möjligheter att påverka

 

Jag är en finlandssvensk

Det är en stark del av min identitet. Att vara en minoritet och tala ett minoritetsspråk i ett land har sina nackdelar, men också fördelar. För mig är "ankdammen" mysig och jag gillar att det kan vara så lätta att hitta kontakter som på ett sätt eller annat känner en annan person man känner osv. Dessutom tycker jag om de finlandssvenska traditionerna. Jag är en stolt finlandssvensk!

Jag är just nu en studerande

Det betyder att jag inte lever med något överflöd. Det betyder också att jag är i en period där studier, att lära sig nytt och diskutera med likasinnade är viktigt. Även studentföreningar som Florakören är en stor del av mig samt alla kära vänner som jag lärt känna via körerna.

Jag är en fästmö

Och det är jag otroligt glad över. Att få leva tillsammans med en annan människa är lärorikt och mitt liv skulle nog vara lite tomt utan dig <3

 

 

Jag är en lchfare

Om man tänker på att man måste äta varje dag och jag valt att äta på ett lite annat sätt än många, då måste nog också den livsstilen vara en del av mig. Att vara lchfare idag betyder många gånger att man får en del suckar, många ifrågasättanden, många frågor, men också en och annan inspirerad människa att följa med i livsstilen. Jag är glad att jag hittade den här livsstilen och jag hoppas att de människor som lider av någonting som lchf sägs hjälpa mot hittar till livsstilen. Många är ännu helt ovetande om att det ens existerar.

Jag är en "kvinna"

Kan jag ens veta vad det betyder? Handlar det om bröst, livmoder och mens, eller går det ner på kromosonnivå? På en samhällelig nivå så sägs det att jag måste arbeta hårdare och att det finns många problem förknippade med "kön". Men jag är med i en damkör på grund av mitt röstläge och tydligen så känns ordet "kvinna" som ett bra ord för mig, så det får nu vara så tills vidare.

Jag är en global medborgare

Det betyder att jag inte vill se mig själv i en bubbla, utan att jag vet att allt jag gör påverkar andra, på ett postivt, neutralt eller negativt sätt. Jag försöker leva på ett sätt som skapar så få negativa spiraler som möjligt. Ett steg i taget.

 

 

Jag är en människa

Men jag är också bara en människa. Jag försöker, jag misslyckas, jag ger upp, men försöker igen. Jag skrattar, jag gråter, jag önskar och drömmer.

Jag är en snart 23-årig kvinna som diggar musik, nördar mig i intresse efter intresse, älskar att vara social och hamna i djupa diskussioner. Ibland är jag organiserad, ibland är jag ett kreativt kaos. Ibland är jag i ett djupt flow och ibland är jag i djupa ångesttankar.

Men jag lever. Och det gör du också som läser det här. Och jag vet att jag lever i en värld där jag har mycket att vara tacksam över. Därför vill jag ge. Därför vill jag hjälpa andra.

Jag vill inte bara tänka på mig själv. Jag vill också tänka på de som jag troligtvis aldrig kommer att träffa, men som jag ändå kanske kan hjälpa.

 

 

Genom att donera pengar jag ändå inte skulle kunna lägga på någonting bättre. För vad som jag skulle konsumera idag (som inte hör till mina livsnödvändigheter) skulle vara bättre än kanske rent vatten för en massa okända människor eller vaccin för dem? Det handlar inte om att skänka alla sina pengar och aldrig unna sig någonting, utan om att kanske en dag i månaden låta en tia fara till någon annan än sig själv.

Jag vill också att de som producerar och skördar min mat ska leva i harmoni med naturen och få rättvisa. Därför vill jag handlar ekologisk och gärna närproducerad mat och söker gärna efter fairtrade-märken i choklad, kakao och bananer.

Jag vill också se folk få utbilda sig och inte leva i rädsla, krig och otrygghet. Jag vill gärna se att människor inte tvingas in i system de inte skulle vilja leva i, som sömmerskorna världen över som gör alla billiga kläder eller de som tvingas färga läder så att en hel by drabbas av sjukdomar.

 

 

För jag är faktiskt en människa som lever på ett ställe där jag har möjligheter att påverka. Därför känns det som min plikt att påverka. Att ibland lyfta fram de som inga röster har. Som enbart lever i ett system utan påverkningsmöjligheter.

Jag kanske inte kan urtrota fattigdom eller skapa fred i världen. Men jag kan förutom att drömma om detta faktiskt kanske hjälpa en människa att utbilda sig, hjälpa en människa att överleva en naturkatastrof eller hjälpa en människa genom att donera mitt blod eller mina organ ifall mina ögon av någon anledning sluts i en olycka.

Eftersom jag är en människa som kan påverka tänker jag också göra det. Jag tänker inte passivt sitta och titta på världens elände. Jag vill aktivt kämpa för en bättre värld!

 

 

----------------------------------------------------

 

Jag vill också tacka Kuriren som skrivit en jättefin text om mig och mitt engagemang för samhället, miljön och livet. Den går att läsa här: Kuriren - Tillsammans gör vi skillnad

 

Publicerad 30.08.2017 kl. 20:49

Sex år och en dag

Igår firade jag och min kära fästman sex år tillsammans. Och den här gången fick vi vara tillsammans. Förra året var jag i Ungern och tidigare har det varit bröllop och andra turnéer med mina kära floror som hindrat oss att fira, men inte i år. Så det kändes mysigt att igen få vara hemma.

Tillsammans med dig. <3

 

 

Tänk att vi redan varit sex år tillsammans. Det är en lång tid. Längsta förhållandet jag haft i alla fall, haha. Men inte så lång om man tänker på alla de som firar 50-åriga bröllopsdagar eller liknande.

Men en början.

Och nog har vi hunnit med ganska mycket. Två väldigt olika själar som sådär bara råkade hitta varandra och fatta tycke för varandra.

Men inte har det varit så lätt alla gånger. Mina tonårsrevolter gjorde nog våra liv ganska jobbiga i början. Ibland kanske man får skratta sig lycklig över att man är så kär i början att man av någon konstig anledning känner att man klarar av allt. Också självmordsbenägna och otroligt tonårshormonella flickvänner.

Men sedan har jag försökt bli en lugnare själ. Och du har också gjort dina förändringar. Jag tror att vi båda två har förändrats till det bättre. I alla fall för oss själva.

Och det jag läste på nätet om att kommunikation är viktigt i ett förhållande. Det stämmer nog. Oj, vad vi kommunicerat. Argumenterat. Gråtit och ropat.

Men också skrattat. Umgåtts. Nickat i samtycke. Kysst.

Och tänk alla underliga funderingar man hade när man var yngre. Alla krav jag hade, både på mig själv och min partner.

Nu är många av dem borta. Eller i alla fall utsuddade och grumliga. Vem behöver så många krav egentligen? Vi klarar ju oss superbra utan dem!

Både du och jag har förändrats under dessa år. Vi är inte samma personer som vi var för sex år sedan. Varje dag vaknar jag upp bredvid en ny person.

Men det är en person jag gillar. En person jag trivs med och som jag vill vara med och utvecklas med. Som jag varje dag blir förälskad i och älskar med hela mitt hjärta.

Inte är vår kärlek så crazy som den var i början. Men den känns mer äkta idag. Jag vet vem personen brevid mig är och också vad han inte är. Åtminstone idag.

Och jag vågar också tro att nästa dag och alla dagar efter det kommer vara lika underbara och spännande som de som hittills passerat. Tillsammans med dig. <3

 

 

Jag tror att vi genom att kommunicera, lyssna, älska, förlåta och inte ta saker för givet kan skapa goda förhållanden. Och sedan ska man inte ta saker för seriöst.

Men man ska också komma ihåg att människor förändras. Man ska också lära sig att leva med den förändringen, eller acceptera att förändringar sker, både på gott och ont. Ibland kommer vi till återvändsgränser också då kanske skilda vägar är det bästa. Men tålamod och lite envishet skadar inte heller i många fall.

Men det viktigaste är också att leva i nuet. Njut av den stund man har tillsammans. Och ta det inte förgivet. Låt inte en småsak förstöra hela dagen. Fundera vad man kommer att komma ihåg från den dagen fem år framåt. Det är det viktigaste.

Vi människor är bara människor. Vi gör misstag. Men om vi kan förlåta och se ett förhållande eller en vänskap ur en större helhet tror jag vi kommer långt.

Och jag vill komma långt. Tillsammans med dig. <3

 

(Det här är en av de första bilderna på oss. Men absolut inte den sista. Älskar dig älskling! <3)

 

Publicerad 28.08.2017 kl. 16:49

Världen blir inte bättre av att sprida hat

 

Världen blir inte bättre av att sprida hat.

Världen blir inte bättre av att skada andra människor.

Världen blir inte bättre av hämnd.

 

Men...

 

Världen blir bättre av att sprida omtanke.

Världen blir bättre av att finnas till och hjälpa.

Världen blir bättre av att sprida kärlek.

 

Igår fick jag höra om sorgsna nyheter från den studiestad jag håller så kär. Jag fick följa med på avstånd av vänners och nyheters uppdateringar och uppleva de känslor som så många andra i andra städer också upplevt under de senaste åren.

En känsla av hjälplöshet. Av otrygghet. Av hopplöshet.

Men samtidigt fick jag höra hur snabbt poliserna agerade. Jag fick höra att människor varit villiga att hjälpa och erbjuda den hjälp de kan ge. Jag fick hör att krishjälp finns att få och att människor väljer att sprida glädje istället för hat.

Och det är precis så vi måste göra i fortsättningen också. Sprida glädje. Sprida kärlek och omtanke. Inte låta våra rädslor eller vår eventuella ilska sprida mörker i världen. 

Mörker finns. Vare sig man är delaktig i det eller inte. Men ljuset vinner alltid över mörkret. Varje morgon gryr en ny dag. Och varje dag kan vi visa att vi vägrar låta rädsla och hat styra våra liv.

Mina tankar går till de drabbade. De vars ögon inte får öppnas upp i egen säng samt de vars ögon förblir slutna. 

Mina tankar går också till de som tvingades uppleva otrygghet och de som varje dag tvingas uppleva denna känsla av otrygghet.

Jag hoppas att medmänsklighet är någonting vi vill sprida i dessa tider som nu. Att vi tar hand om varandra men också på något sätt får förståelse för alla de människor som flyr otrygghet och hjälplöshet i dagens värld.

Långt där inne är vi bara barn som vill ha en trygg famn att somna i. <3

 

 

Publicerad 19.08.2017 kl. 13:00

 

 

Jasmine Nedergård / 23 år / Politices kandidat i nationalekonomi vid Åbo Akademi / Global medborgare

 

Välkommen till min samhällsblogg!

 

Kunskap är makt & tillsammans är vi starka!  Vi kan påverka andra människor och miljön runtom oss vid varje val vi gör i vardagen!

Här vill jag göra skillnad genom att lyfta upp ämnen som intresserar mig inom välmående, ekonomi, livsstil och miljön. Jag förespråkar även väldigt mycket naturlig mat utan socker och kolhydrater och följer själv en lchf-livsstil. Utmanar mig själv att äta mer vegetariskt.

Trevlig läsning!

40 inspiratörer för hållbar livsstil 2017

 

Alla bilder är tagna av mig eller är CC om inget annat anges :)
 
"We cannot become what we need to be, by remaining what we are." - Max de Pree
 
Vill du kontakta mig? Gör det via min e-mail: jasmine.nedergard(at)gmail.com
 
 
Böcker jag läst/rekommenderar:
"This change everything" - Naomi Klein
"Prosperity without growth" - Tim Jackson
"Lingon och läppstift - Hur jag gjorde mig av med onödiga kemikalier och tillsatsämnen" - Noora Shingler
"Det sötaste vi har" - Ann Fernholm
 
Dokumentärer jag sett/rekommenderar:
"The true cost" - Sanningen om klädindustrin.
"Fed up" - Sanningen om sockret.
"Cereal Killers" - Om socker, fett, kolesterol och motion.
"Before the Flood" - Om klimatuppvärmningen och människans påverkan.
"Carbloaded - Dödssugen på att äta" - Om dagens överviktiga samhälle och vad vi borde göra åt det.
"The Human Experiment" - Om kemikalieindustrin och kemikaliernas mörka skugga i våra liv.
"Terra" - Om oss, våra liv, mänskligheten, naturen och framtiden.
"Sockerfilmen" - Om socker. Jättebra!
"Sustainable" - Om vår föda och hur den ska vara hållbar generation efter generation.

 

Kategorier

Senaste kommentarer

Februari 2018

Så mycket ljud – Mina insikter av att lyssna på poddar utomhus

Januari 2018

Mitt Gröna Samhälles årsresumé 2017 del 3Mitt Gröna Samhälles årsresumé 2017 del 2Mitt Gröna Samhälles årsresumé 2017 del 1

December 2017

Gott Nytt År!Den stressfria julhelgen

November 2017

Jag mår bra nu

Oktober 2017

Omvälvande tiderInnan jag dör vill jag se världen fortsätta leva...

September 2017

Vår älskade lilla Nemi är äntligen här!Tre år med LCHF - Vad har jag lärt mig?Att se framtiden ur andras synvinkel

Augusti 2017

Vem är jag? - Jag är en människa med möjligheter att påverkaSex år och en dagVärlden blir inte bättre av att sprida hatAtt ta tillvara vad naturen har att geJag är en av vinnarna till "40 inspiratörer för hållbar livsstil 2017"!

Juli 2017

Min hyllning till landet

Juni 2017

Det var en kväll i juni... Om panikångest och att tappa kontrollen

April 2017

Sevendays kärlekslista - Mer kärlek åt alla!En positivare miljövänlig blogg!

Januari 2017

Att leva... och att döKläd- och köpstopp 2017 - Hänger ni med?

November 2016

Degrowth-föreläsning imorgon med mig och Åbomarthorna!Ratatas lilla vinterlista

Oktober 2016

En egen facebook-sida och ny bloggheader!Min höstlista!Jag ger dig en morgon... Du ger mig en hel dag

September 2016

Glädjetårar som kom tillbakaÅngestAtt varje dag fundera på vad jag vill göra med mitt livIdéer flödar i min hjärna - men om alla vill jag inte värna

Juni 2016

Jag skäms över mitt gymnasium... (Repost)Ett litet hej (från mig med ansiktsmask på)!Min 3 veckors långa lchf-utmaning att äta vegetarisk lchf är slut!

Maj 2016

Prestationsångest - En personlig reflektionVegetarisk LCHF dag 1: Veckohandla!Äta vegetariskt LCHF i 3 veckor - Vårutmaning från och med imorgon!

April 2016

Min kandidatavhandling är färdig!!