Bloggposter

Jag mår bra nu

 

Jag har inte skrivit ett blogginlägg på snart en månad. Varför kan man ju tycka? Ingenting allvarligt har ju hänt egentligen (förutom vår fina nya hundmedlem som jag börjat vänja mig vid). Och visst har jag ännu åsikter och läser en massa intressanta rapporter och nyheter som jag varje dag skulle kunna dela med mig åt er.

Men jag har bara velat ha en paus. En reflekterande paus. En paus att bara vara och njuta av nuet. Av var jag är nu i mitt liv.

Jag började fundera på det här efter att jag t.ex. läste Linn Jungs blogginlägg om att göra medvetna val och att det är enklare när det finns tid att tänka. På samma sätt så känner jag att jag nu har en chans att kanske luta mig tillbaka och tänka över mig själv och mina tankar och funderingar. Tänka över vad jag åstadkommit och vad jag vill att framtiden ska utvisa.

Förutom när jag skrivit om enligt mig intressanta samhälls- eller miljöfenomen/problem så har jag också ofta skrivit om känslor. Om både bra och dåliga, men kanske främst sådant som har att göra med psykisk ohälsa. Jag har skrivit om hur ensam jag kände mig i högstadiet, om hur jag alltid känt mig annorlunda och om jobbiga självmordstankar, depression, panikångest och utbrändhet i gymnasiet.

Konstigt att man ändå är kvar nu. Så mycket mörker som fanns, och ändå fanns det tid för skratt, gråt och kärlek. För känslor.

 

 

I tider av sorg och svåra mörka känslor så är alla sätt bra utom de dåliga. Jag minns t.ex. att jag i höstadiet älskade att se på Hanna Montana eftersom hon (tror jag) i serien porträtterades som att hon blev mobbad men att hon ändå i hemlighet var en popstjärna och förstås att hon ännu nu är väldigt känd. Jag minns att jag tänkte att jag ska visa alla som mobbat mig senare. Jag ska också växa upp och bli känd och framgångsrik. Hah!

Jag har nu kanske inte lika stora ambitioner idag. Visst finns det inom mig, men inte för att jag själv vill ha någon egotrip. Bara för att kanske sånt jag vill säga ska kunna nå ut till så många som möjligt. Men vad jag ville säga här var att en sådan liten sak som en serie på Disney Channel höll mitt hopp uppe under vissa jobbiga stunder i höstadiet. Hjälp kan komma från alla håll. <3

 

Men om vi går lite framåt. Jag minns ännu känslan i juni 2013 då jag snart till hösten skulle flytta till Åbo. Då hade jag mitt sista besök hos psykologen och hon önskade mig lycka till och sa att jag nog klarar mig. Jag minns min rädsla. Nej, jag kommer inte klarar det, kommer inte klara det.

Och visst har Åbo också varit en turbulent tid. På samma gång som jag fått en massa nya vänner och älskat mina studier har jag haft stunder av mörka jobbiga tankar som mer kändes som ett beroende (att vara beroende av att tänka på mörka tankar) än på att en massa saker i mitt yttre påverkade mig.

Det var inom mig som jag inte var riktigt hel ännu. Ångest, känslor av obetydlighet, svarsjuka, att inte räcka till.

 

 

Det var inte så länge sedan som jag ännu igen hade en jobbig ångestattack. Bara som att någon öppnade ett hål i en isvak och kastade i mig. Mitt under alla dessa år så upplevde jag ju så många gånger, kan det här inte bara ta slut?

Men så kom nu då den här perioden. Perioden av eftertänksamhet och tid att fundera och reflektera. Jag har funderat på hur det kändes att vara i mörker och jämför hur jag känner mig nu.

Och där någonstans så bara fanns det. Konstaterandet att det här är precis som mitt sista besök hos psykologen. Mitt jag, min själ, vad man nu vill kalla det, har nyligen försökt säga åt mig: Låt det förgågna vara förgångna. Blicka framåt. Lev.

 

Jag känner inte att jag lider av psykisk ohälsa mera. Det betyder inte att jag inte har en ångestattack nu som då, men det betyder att jag har reflekterat över dem och bearbetat alla dessa känslor på en så djup nivå att de inte skrämmer mig längre. Jag har bearbetat allt detta jag nu skrivit om så djupt att jag nu vågar lägga det i en liten låda i mitt minne med orden "tonår - ung vuxen - psykisk ohälsa".

Precis som att man inte kan vara barn hur länge som helst utan förr eller senare behöver bli vuxen så bara insåg jag det att jag nu faktiskt har kraften och viljan att våga bli kvitt mina mörka tankar. Att jag vågar acceptera det som en tid som är förbi och istället blicka framåt. Att det också kan vara ett sätt att göra ett medvetet val i livet.

Hejdå alla texter om positivt tänkande och reflekterande texter om hur man gör sin själ lycklig som jag har prenumererat på i över tre års tid. Jag har läst dem alla och jag kan dem utantill. Hejdå poddar om pepp och uppiggande citat om hur jag är betydelsefull och viktig. Jag vet det nu.

För första gången i mitt liv på säkert 10 år kan jag påriktigt säga (med samma darr i rösten som min sista dag hos psykologen): Jag klarar det. Jag mår bra nu.

 

Publicerad 07.11.2017 kl. 15:52

Omvälvande tider

 

Jag går igenom en ganska omvälvande period just nu. Vi har skaffat en rescuehund vilket betyder att jag är hundägare för första gången i mitt liv. Det är omvälvande. Samtidigt har fästmannen fått ett heltidsjobb, vilket betyder att han plötsligt är borta över åtta timmar varje vardag. Det är också omvälvande.

Samtidigt är jag då ensam med Nemi, vår nya hund, om dagarna, vilket inte alltid varit lätt, då jag är en människa som är van att flyktigt fara iväg på spontana saker då jag kommer på dem. Nu ska jag plötsligt fundera hur länge Nemi ska vara ensam hemma med mera.

Först kändes det som att jag var inlåst här hemma, men ju mer vi nu prövat ha henne att vara ensam och märkt att det enda oskyldiga hon gör är att dra upp random klädesplagg i sängen så börjar jag också känna att det här nog kommer gå bra ändå. Och all kärlek hon ger varje dag. Hon är helt otrolig. <3

 

 

Sedan har jag ju då också en magister som börjar vara på slutrakan. Jag har alltså just börjat mitt femte studieår och har alla magisterkurser färdiga och en gradu som till 70-80% är färdig. Jag fyller snart 23. Det känns omvälvande.

Här kommer nog lite min livskris känner jag. Fastän jag känner mig ganska säker på att jag vill doktorera så känns det ju nog som att studielivet snart är slut. Jag är inte längre yngst i kören. Jag har inga föreläsningar mera att gå på. Jag har gått allt som krävts för mig för att göra färdigt mina studier.

Borde jag vara vis och mogen nu? En ung vuxen färdig för arbetslivet och allt vad det innebär?

Jag känner mig inte riktigt redo ännu.

Samtidigt prövade jag att praktisera en hel sommar, varje vardag, åtta timmar per dag. Och jag märkte att det var väldigt kul. Jag drar ju också en liten allsångskör varje torsdag, vilket alltid gett mig en massa energi.

Kanske jag bara föreställer mig att de enda jobb som finns sedan är jobb som jag inte skulle trivas med. Fast verkligheten kanske är helt tvärtom? Jag är i början av mitt vuxna liv och har redan fått pröva på olika områden och också olika hobbier. Jag har ännu flera möjligheter att försöka vända mitt liv åt det håll jag vill och vet att jag trivs med.

Istället för att få ångest och livskrisa kanske jag bara ska ta mig an världen med öppna ögon och inte ha så förutfattade meningar.

Jag tror nog jag hittar min plats här i livet också. Om inte, så tycker jag det är ett bra mål att sträva efter!

 

(Förra årets höstfoto med min favoritmössa som tappades bort strax efter. Men som tur så fick jag senare en ny mössa stickade av min favoritflorastickkompis H-M!)

 

Jag tror att det är bra att krisa lite ibland. Då stannar man upp och kanske börjar fundera vad det är man riktigt vill. Och då det ändå idag, den 10 oktober, också är världsdagen för psykisk ohälsa, så vill jag också ge en kram till alla andra som på något sätt känner sig malplacerade i samhället, har ångest över framtiden eller det förflutna eller lider av andra jobbiga psykiska svårigheter.

Jag har på mina 22 år hunnit bli mobbad i skolan, bli utbränd, lidit av depression och självmordstankar, ångest och panikångest. Jag står ännu kvar här. Jag har kämpat och kämpar ännu ibland.

Om du mår dåligt, tala med någon. Jag finns i alla fall här om någon känner att de behöver prata med någon. Samtidigt pratade jag med en psykolog då jag mådde som dåligast och jag vill lyfta fram hur mycket det hjälpte.

Var inte rädd att fråga om hjälp. Du är värd allt.

Publicerad 10.10.2017 kl. 13:46

Innan jag dör vill jag se världen fortsätta leva...

Sevendays har en riktigt trevlig bucketlista som jag tänkte fylla i, både för mig själv, men också för er som kanske är nyfikna på mina drömmar och mål.

Hit vill jag resa:

Även om jag ogärna reser med flyg så finns det några ställen som jag väldigt gärna skulle vilja resa till någon gång under mitt liv. Det är t.ex. Japan, Island och Skottland, eller engelska landsbygden. Men jag har inte bråttom. Jag vill helst se att flygplan blir mycket miljövänligare först. Till Skottland skulle jag också kunna tänka mig tågluffa genom norra Europa först. Och jag skulle stanna minst två veckor på varje ställe, om inte upp till en månad.

Sedan så vill jag gärna resa omkring i Finland också och på något sätt njuta av den fina natur som finns här och kanske i övriga Norden. Många glömmer bort allt fint som finns nära.

 

 

Det här vill jag äta:

Jag skulle kunna tänka mig smaka på insekter. Tycker det låter intressant. Sedan vill jag gärna äta någon form av lchf resten av mitt liv och hoppas att den här fettskräcken som finns idag försvinner så att jag faktiskt kan köpa fullfeta produkter också i framtiden. Jag är redan sur att jag knappt hittar 34% creme fraiche mera i affärer medan alla möjliga slags halvfeta eller 0%-varianter finns hur mycket som helst. Suck.

En artist jag vill se live:

AURORA! Njuter så fullt av hennes musik - Den är så poetisk och mystisk och så, jag vet inte, nordiskt på något sätt. Diggar henne stort!
 

 

Det här vill jag uppleva:

Oj, vad svår fråga. Jag skulle vilja uppleva en värld i fred, eller där stora krig åtminstone inte förstör en massa människors liv dagligen. Jag skulle vilja uppleva en värld där människor tar klimathoten på allvar och att alla som har möjlighet väljer att hjälpa mänskligheten att övervinna klimathoten (utan att manipulera klimatet eller flytta till mars). Jag vill också uppleva en jämställd värld där man inte blir diskriminerad på grund av en massa saker.

Sedan skulle det ju nog vara intressant att uppleva basinkomst och en förändring av arbetsmarknaden. Globala förmögenhetsskatter och kanske ett slut på egoistisk kapitalism.

Ett språk jag vill lära mig:

Finska. Jag vill bo i Finland och för att känna mig delaktig i allt som händer vill jag också lära mig finska.

En sport jag vill prova på:

Bergsklättring. Jag älskar klätterväggar och alla möjliga slags äventyrsparker, men jag har inte kommit mig till stånd att faktiskt pröva på riktig bergsklättring. Men jag tror jag behöver bygga lite muskler ännu innan jag känner att jag får någonting ut av bergsklättring.

 

 

Här vill jag bo:

Förr eller senare ska jag tillbaka till Österbotten. Men jag har ingen brådska.

Den här boken vill jag läsa:

Jag är ganska snabb på att läsa sådant jag gärna vill läsa, men jag har ju sagt flera gånger att jag ännu inte läst Harry Potter-böckerna, så de ska jag nog läsa ännu i mitt liv. Gärna så snabbt som möjligt.

En kraftansträngning jag vill klara av:

Stå på huvudet! Jag brukar sporadiskt syssla med yoga genom att följa en yogasession på youtube och i slutet så står hon på huvudet. Det vill jag också kunna!

En utmaning jag ska klara:

Leva i harmoni med mina tankar. Jag vill inte sjunka ner i något ångestträsk, uppleva depression eller utbrändhet mera. Jag vill försöka lära mig vad jag klarar av och inte klara av och kunna leva mitt liv med glädje och sorg utan att någon bägare rinner över.

 

 

Ett äventyr jag vill vara med om:

Alltså jag blev ju nog inspirerad i sommar av de som vandrat hela Kungsleden och folk som överlag vandrar långa sträckor i naturen. Det tror jag känns som ett spännande äventyr jag vill vara med om!

Det här vill jag äga:

Egentligen så lite som möjligt. Kanske en egen gård där jag kan odla och gröna ner mina fingrar. Men annars är jag inte i behov av så mycket personliga saker. Skulle jag ha lite mer pengar skulle det ju nog förstås vara underbart med en egen flygel, haha. Och en egen elcykel. Det skulle vara najs.

Ett jobb jag vill prova på:

Alltså jag känner inte att jag bara skulle behöva jobba med en sak i mitt liv. Men åtminstone skulle jag gärna vilja undervisa eller föreläsa folk i någonting jag brinner för. Skulle jag kunna jobba för någon miljöorganisation så skulle det också vara riktigt häftigt! Och annars så upplever jag ju nog att mycket med musik skulle vara kul att jobba med, så länge jag ännu kan njuta av att ibland sätta mig ner och bara spela någonting på piano.

 

 

Ett mål med min hälsa:

Att sträva efter den livsstil som jag mår bäst av. Jag tror att ohälsa också är någonting som kan drabba vem som helst, var som helst, så att vara tacksam över min hälsa varje dag är ju en bra början tror jag.

En person jag vill träffa:

Jag är egentligen ingen starstruck-människa men att få träffa och prata med nuvarande Dalai Lama skulle nog vara en oförglömlig upplevelse.

En restaurang jag vill äta på:

Jag och fästmannen har tittat på oändligt antal matdokumentärer och en av restaurangerna jag fastnade för var Noma i Danmark. De har bara ett så intressant koncept att de försöker göra mat av växter från naturen och alla maträtter är helt annorlunda mot vad andra restauranger erbjuder. De experimenterar också med alla kryddor och försöker hela tiden komma på nya sätt att äta en råvara. Väldigt intressant!

En känsla jag vill få känna:

Frid. Jag tänker att ju äldre jag blir desto mer vill jag bara känna frid över det som skett och på något sätt vara nöjd med det jag upplevt och inte ha ångest eller fasta i saker som varit utan med öppna ögon hela tiden blicka framåt.

Det här vill jag skapa:

Ett grönare samhälle. Och jag vill gärna göra det tillsammans med alla andra. Att vi som har möjlighet av oss människor faktiskt väljer att hela tiden ta ett steg mot ett bättre samhälle.

 

 

Publicerad 01.10.2017 kl. 13:10

Vår älskade lilla Nemi är äntligen här!

 

I måndags, klockan fyra på eftermiddagen, startade vi mot Vanda från Åbo. Vi mötte vackra höstfärger på vägen, men också en olycka, vilket gjorde att vi var lite stressade över att hinna i tid till klockan sex, som var överenskommet.

Men då vi kom till ett parkeringstorg i Vanda fick vi veta att de vi väntade på var försenade. Och det fanns många andra där på parkeringsplatsen som också väntade ivrigt. Jag pratar ju förstås om alla våra rescuehundar som vi väntade på att få ge nya hem åt.

Någon timme gick och deras kontaktperson började bjuda folk på kaffe och te. Men inga hundar kom. En timme till gick. Och nog dök det ju såklart upp tankar om att det aldrig skulle dyka upp några hundar, men jag vägrade låta en sådan tanke ta över.

Men efter tre timmar dök första bilen upp med några hundar! Lyckan var övermäktig! Den första som kom ut var en stor söt vit hund med endast tre ben. De som skulle ha den hunden var ett par som åkt ända från Rovaniemi för att få hämta hunden och ge den ett nytt kärleksfullt hem. Och man såg hur lycklig hunden var när den träffade sina nya ägare. Jag bara grät glädjetårar.

 

 

Efter att första bilen var tömd med hundar var spänningen stor när nästa bil kom. Det tog ändå säkert runt en timme till innan den kom, men där, som andra hund att delas ut, var vår lilla Nemi. Vi visste att hon skulle vara en lite mindre hund, men hon var faktiskt också mindre än vad vi trodde. En riktigt liten prick är vad hon är.

 

 

Hon och de andra hundarna kommer från Kodittomien eläinten SOS och de har då alla bott på olika fosterhem i St Petersburg. Vi vet inte så mycket om vår lilla Nemi, men vi vet att hon är ungefär 2 1/2 år och att hon också hunnit få valpar en gång. Vi hade också fått veta att hon är snäll och trevlig, vilket ju lät ganska hoppingivande.

Nemi var väldigt nervös i början. På vägen hem satt hon på en filt i min famn och jag pajade henne hela vägen. Redan där märkte hon ut sig genom att slicka mig en gång på kinden eller handen ifall jag slutade att paja henne. Det var jättegulligt.

Klockan hann bli ganska mycket så när vi kom hem gick vi egentligen och sova nästa direkt. Hon fick gå ut på en liten promenad, men sedan så hoppade hon upp i vår säng och där sov vi alla då hela natten. Någon gång under natten hade hon troligtvis kissat lite på en av våra mattor, men den tvättade jag på morgonen så inga bekymmer med det.

Jag visade också henne en lite "säng" som jag återbrukat av en gammal tröja, kudde, två utslitna jeans och ett tunt täcke. Hon har redan förstått att det är hennes och brukar faktiskt ligga i den med jämna mellanrum. Jag blir så glad!

 

 

Sedan så är hon ju nog helt jättesnäll. Hon älskar att mysa och vill gärna vara nära hela tiden. Är man i soffan hoppar hon upp dit, hon sitter gärna i famnen och nu verkar det också som att hon gillar fästmannens kudde i sängen, för där tar hon alla sina tupplurer på dagen, haha.

Hon har bara skällt en gång och det var när två "mystiska" typer kom in i vår lägenhet och hämtade vårt gamla akvarium (fästmannen har snickrat ihop ett nytt ett åt Selma, vår vattensköldpadda). Men annars är hon väldigt tyst och har bara gnällt lite i början då någon av jag eller fästmannen gick iväg.

 

 

Det är väldigt spännande tider. Jag har ju själv aldrig haft en hund, men Peter har ju och har också haft tidigare, och hittills har allt gått väldigt bra. Vi bor nära ån, så det går jättebra att vara ute på promenader där, och idag var vi också och besökte hundparken i närheten, så hon fick skutta omkring lite fritt. Men nog ville hon sedan helst vara i husses famn när han satt sig ner på parkbänken i hundparken.

Och skönt är det att sedan få sova i sängen. Och hon trycker sig gärna mot en när man vilar i sängen. Jag har läst att det betyder att hunden vill visa att den tycker om personen.

 

 

Vi tror att hon vill mysa och vara nära oss eftersom hon säkert inte fått så mycket uppmärksamhet i fosterhemmet (hemmen). Hon är som sagt väldigt liten och försiktig, så hon har nog säkert kommit lite i skymundan bland större och mer extroverta hundar. Men vi älskar henne!

 

Jag hoppas att Nemi kommer trivas i vår familj. Jag och fästmannen är i alla fall otroligt lyckliga över att få ha henne hos oss. Och troligtvis kan hon äntligen få all den kärlek hon förtjänar.. <3

 

 

 

Publicerad 27.09.2017 kl. 17:45

Tre år med LCHF - Vad har jag lärt mig?

 

Idag tycker jag om Svenska Yle extra mycket. Det, eftersom de gjort en artikel om en man med typ två-diabetes som håller den i skick och kan säga sig vara symptomfri flera år efter genom att äta lchf.

Jag äter själv också liberal lchf och har gjort det nu i lite över tre år, så jag tänkte också dela med mig lite av de tankar som uppstått och saker jag har lärt mig under dessa tre år som lchfare. Förbered er på lite långläsning!

 

 

Lågkolhydratkost fungerar

Jag började äta lchf 1.9.2014 för att jag ville slippa mitt sockersug. Nu är det redan länge sedan jag prövade det första gången, men de gånger som jag (med flit) ätit kakor och liknande så går alltid till på samma sätt.

1. "Fuskar" och äter socker och kolhydrater

2. Ont i magen nästa dag och ibland två-tre dagar efter.

3. Sugen på allt och alla. Kräver enorm disciplin för att inte fortsätta äta sött.

4. Kommer igen igång med lchf och hela kroppen går i zen efter några dagar. Suget är borta efter ungefär två veckor. Allt känns kontrollerat, magen mår toppen och jag mår bra.

Det här betyder inte att alla skulle behöva äta lchf. Känner du att du mår bra med din livsstil så fortsätt med den. Men vad jag stör mig på är som i artikeln att man inte ens kan ge det som råd åt de som har problem.

Jag är helt säker på att det finns massa människor som skulle må bättre med lågkolhydratkost. Den har fungerat speciellt bra åt folk med övervikt, med diabetes typ 2 och högt blodtryck och med sockersug. Kvinnor med PCOS kan det också hjälpa samt med folk som har stora akneproblem, epileptiker och folk med IBS.

Därför vill jag sprida det. Inte för att trycka ner någon, utan för att hjälpa en människa som "provat allt" eller som känner att de inte har något alternativ.

Fett är inte farligt - Socker är det

I likhet med förra frasen så stör jag mig mycket på socker. Jag stör mig på att det finns gömd i så många produkter, jag stör mig på att det alltid ska serveras socker till kaffet och att man inte får ifrågasätta det. Jag stör mig också på att vi inte ännu höjt sockerskatten i Finland. Suck.

Men mest stör jag mig på att fett fortfarande idag, år 2017, anses som farligt av många läkare och kostrådgivare. Jag tänker inte dra hela historien nu (finns lite i artikeln), men googla "The Sugar Conspiracy" - en artikel från Robert Lustig i The Guardian och fundera över argumenten.

 

 

Kalorier in - kalorier ut

Det här har jag och lillebrorsan alltid en rolig debatt om när vi träffas. Vad jag själv nu konstaterat så äter jag inte nödvändigtvis mer kalorier bara för att jag äter lchf, så i så fall skulle t.o.m. uttrycket fortfarande fungera.

Detta, eftersom ju mer strikt jag är, desto mättare blir jag, och då äter jag inga mellanmål och inga stora portioner. Jag är redan mätt och fettet håller mig konstant mätt.

På samma sätt så kastar jag inte på fett hur som helst idag. Gör jag det, så är det för att jag kanske ätit en lunch utan något fett (tänk studentlunch) och behöver ha fettet sen till middagen. Men egentligen räcker det att steka i smör eller kokosolja och äta fullfeta mejeriprodukter så mår jag bra. Kokosolja i teet hjälper också enormt mot sötsuget.

Elitidrottare förbättrar sina resultat med lchf

Det här tycker jag bara är en väldigt rolig sak, att många elitidrottare går över till lchf och inte bara får det att fungera utan också förbättrar sina resultat. Sami Inkinen och hans fru rodde över Stilla Havet från San Francisco till Hawaii på lågkolhydratkost. Det var 45 dagar på fettförbränning och de klarade det. Filmen "Run on Fat – Cereal Killers 2" följer deras resa.

Elitidrottaren Donal O’Neill kan man också följa i första filmen "Cereal Killers". Hans pappa som var en stor fotbollsspelare och åt "bra" fick plötsligt en hjärtattack och O'Neill ville inte följa hans spår. Med lchf i 30 dagar gick han från att vara pre-diabetiker med sjukt höga inflammationsvärden till att inte ha risk för diabetes typ 2 mer. Han förbättrade också sina rekord från många år tidigare.

Så med det här vill jag också bara säga att man kan träna (på vilken nivå som helst) och äta lchf. En övergångsperiod kommer, men oftast så mår idrottare bättre efteråt.

 

 

LCHF kostar inte nödvändigtvis mer

Innan lchf så kunde jag helt klart äta upp allt sött som fanns i huset. Jag kunde äta upp en chipspåse på en kväll, äta flera chipspåsar i veckan om jag ville och äta godis hela tiden.

Lchfmat är enligt mig kvalitetsmat med mycket fett och det är oftast de produkterna som kostar mer. Men handlar jag inte dyra snacks så håller sig kostnaden i veckan egentligen på samma nivå. Och är jag i fettdrift så äter jag faktiskt inte stora portioner och då räcker allt mycket längre också.

LCHF räddar inte den globala uppvärmningen

Det finns en stor orsak att jag inte äter strikt och det är eftersom det innehåller mycket kött, kyckling och fisk. Jag tror starkt på den globala uppvärmningen och på att kött- och mejeriindustrin inte är hållbar som den ser ut idag.

Därför försöker jag också äta vegetarisk lchf så mycket som möjligt. Plus att jag gillar grönsaker. Sedan så köper jag och fästmannen faktiskt idag säkert över 70% ekologiskt. Finns det ett ekologiskt alternativ så väljer vi nästa alltid det.

Jag försvarar ändå inte strikta lchfare som äter biffar och köttbullar med beasås hela dagarna. Däremot så fick jag höra en gång någon som tränar jättemycket och äter över 1 kg kyckling per dag (!). Och vad jag förstått så behöver folk som tränar jättemycket enormt mycket mat och många äter mycket kött. Så inte ska man bara sådär trycka ner lchfare som försöker bli kvitt sin diabetes typ 2 med kanske lite strikt lchf. Finns nog andra människor som äter ännu mer kött.

Sedan ersätter en lchfare inte potatisen, riset och pastan med mer kött, utan med grönsaker istället. Så själva "köttmängden" är faktiskt lika mycket eller ibland mindre än en helt vanlig tallriksmodell.

 

 

LCHF kan vara en lösning på ett globalt problem

Vad har då min livsstil att göra med denna blogg? Joo, det är också en samhällsblogg och problemen med övervikt och typ två-diabetes är idag globala. Och jag har läst många historier av människor vars liv förbättrats med lchf, samtidigt som jag vet att det världen över finns en massa människor som aldrig ens hört talats om lchf. Som inte ens vet att det finns en sådan livsstil och som tror att loppet är kört.

Därför vill jag lyfta fram det. Eftersom lchf kan höja livskvaliteten enormt hos många människor. Inte kanske alla, men många.

LCHF är min livsstil

Jag tänker absolut äta lchf resten av mitt liv. Finns inga problem med själva kosten som inte skulle göra det möjligt att äta livet ut som jag ser det idag. De problem som finns är oftast sociala. Folk bjuder på sockriga kakor och restauranger har inga bra alternativ. Folk puschar en att fuska för att de inte tror att det skulle göra någonting etc.

Men som det stor i artikeln så är lchf en liten gräsrotsrörelse. Jag är med i en gräsrotsrörelse och det enda jag vill med det är att hjälpa människor hitta lchf. Lchf är ju ändå bara "riktig mat", inte kommerciella produkter som en massa människor går på för att de tror att de mår bättre av det.

Så lchf är för mig en livsstil, inte en liten diet. Och jag mår väldigt bra med det!

 

 

Jag kan gärna skriva mer om lchf, mer recept, tips och trix, vad vi handlar på en vecka mm om någon vill. Det är bara att kommentera i så fall, jag svarar gärna på frågor.

Kan också tilläggas att jag läste på om lchf i över två år innan jag ens började med det, så ganska på koll har jag nog. Med jag är ingen läkare och är för glömsk för att tala om hur kroppen påverkas i korrekta ord, så det tror jag andra kan göra mycket bättre än mig.

 

Publicerad 10.09.2017 kl. 16:14

Att se framtiden ur andras synvinkel

cc - pixabay (alla bilderna i inlägget)

 

Jag sitter för tillfället fast i min lilla magisterbubbla (ifall någon undrar varför jag inte skrivit på ett tag). Det krävs å ena sidan mycket koncentration att orka ta in allt jag läser och fundera på det jag skriver men jag har också oftast ett flow på nätterna och då måste jag lägga tiden på magistern och inte skriva blogginlägg stup i kvarten.

För det är det som är värst, att jag får så mycket inspiration av allt jag läser. Jag läser en sida och känner att "oj, det här vill jag skriva om", men tänker att jag ska läsa kapitlet till slut. Nåjaa, då kommer det ännu minst fem andra idéer i samma kapitel och tyvärr känner jag att många av mina inlägg måste vänta.

Men jag vill nog skriva. Och just nu läser jag en bok från 1985 om framtidens arbete och om vilka positiva scenarion man (eller författaren) då hade om arbete i framtiden.

 

 

På ett sätt är det roligt och intressant att läsa sådan som redan uppkommit och på ett annat sätt är det konstigt att läsa om förslag till basinkomst redan på 80-talet och att det är först nu som man börjat på allvar forska i saken.

En skillnad mellan två scenarion i boken är hur vi människor tänker på framtiden. I det teknokratiska samhället (som vi på ett sätt är påväg till idag) är individualismen stark och man tänker allt utgående från sin egen synvinkel. Var människa är sin egen lyckas smed och ojämlikheterna ökar. Låter det bekant?

Det är inte skrivet som en domedagsprofetia. Man antar att det finns en högt utbildad elite som jobbar och resten är enbart lediga hela livet. Människan lever i ett med tekniken och mår bra så. Själv tycker jag det inte låter så lockande...

Men det finns också ett scenarion mot ett mer humanare samhälle, där man ser hur samhällen i historien utvecklats (från slavarbete till jämlika människor) och vill se att den utvecklas till att bli mer rättvis och jämlik. Att människor igen har rätt att få kontroll över sina liv genom t.ex. en basinkomst som bas och att man sedan fritt får välja hur man bygger upp sitt liv, samtidigt som man tänker mer på det samhälle man lever i och på andra människor.

Individualismen är här nog också stark, men utvecklingen sker på människans villkor. På alla människors villkor. Och på miljöns villkor. Det är inte bara en liten elitgrupp som kontrollerar allt (tänk alla globala företag och de få människor som idag äger över hälften av alla rikedomar i världen).

 

 

Och jag började fundera mycket på det här. Jag tror att man först måste skapa sig en egen utopi, en egen idealvärld för att ens veta vad man ska sträva efter i livet.

För att kämpa för ett grönare samhälle måste jag ju veta hur ett sådant samhälle borde se ut. Men man måste inte ha alla delar klart för att börja arbeta för det. Det tar för länge.

Jag tror vi människor måste våga tänka nytt. Människan utvecklas hela tiden så varför ska inte samhället då också utvecklas? Mitt Gröna Samhälle finns inte ännu idag, åtminstone inte på global skala. Men jag vet att många människor redan idag ändå strävar efter grönare mål, trots all konsumtionshysteri, rikedomshets och tekniska underverk.

Och jag vill vara med i den globala rörelsen. Jag vill vara en människa med globalt sinne som ser framtiden ur inte bara min synvinkel, utan också ur andras. Jag vill inte bara att mina egna och Europas framtida barn ska ha det bra, jag vill också att barnen i Asien, Amerika, Australien och Afrika ska ha det bra.

Och då tror jag det hjälper att tänka på framtiden också ur andras synvinkel.

Publicerad 08.09.2017 kl. 15:51

Vem är jag? - Jag är en människa med möjligheter att påverka

 

Jag är en finlandssvensk

Det är en stark del av min identitet. Att vara en minoritet och tala ett minoritetsspråk i ett land har sina nackdelar, men också fördelar. För mig är "ankdammen" mysig och jag gillar att det kan vara så lätta att hitta kontakter som på ett sätt eller annat känner en annan person man känner osv. Dessutom tycker jag om de finlandssvenska traditionerna. Jag är en stolt finlandssvensk!

Jag är just nu en studerande

Det betyder att jag inte lever med något överflöd. Det betyder också att jag är i en period där studier, att lära sig nytt och diskutera med likasinnade är viktigt. Även studentföreningar som Florakören är en stor del av mig samt alla kära vänner som jag lärt känna via körerna.

Jag är en fästmö

Och det är jag otroligt glad över. Att få leva tillsammans med en annan människa är lärorikt och mitt liv skulle nog vara lite tomt utan dig <3

 

 

Jag är en lchfare

Om man tänker på att man måste äta varje dag och jag valt att äta på ett lite annat sätt än många, då måste nog också den livsstilen vara en del av mig. Att vara lchfare idag betyder många gånger att man får en del suckar, många ifrågasättanden, många frågor, men också en och annan inspirerad människa att följa med i livsstilen. Jag är glad att jag hittade den här livsstilen och jag hoppas att de människor som lider av någonting som lchf sägs hjälpa mot hittar till livsstilen. Många är ännu helt ovetande om att det ens existerar.

Jag är en "kvinna"

Kan jag ens veta vad det betyder? Handlar det om bröst, livmoder och mens, eller går det ner på kromosonnivå? På en samhällelig nivå så sägs det att jag måste arbeta hårdare och att det finns många problem förknippade med "kön". Men jag är med i en damkör på grund av mitt röstläge och tydligen så känns ordet "kvinna" som ett bra ord för mig, så det får nu vara så tills vidare.

Jag är en global medborgare

Det betyder att jag inte vill se mig själv i en bubbla, utan att jag vet att allt jag gör påverkar andra, på ett postivt, neutralt eller negativt sätt. Jag försöker leva på ett sätt som skapar så få negativa spiraler som möjligt. Ett steg i taget.

 

 

Jag är en människa

Men jag är också bara en människa. Jag försöker, jag misslyckas, jag ger upp, men försöker igen. Jag skrattar, jag gråter, jag önskar och drömmer.

Jag är en snart 23-årig kvinna som diggar musik, nördar mig i intresse efter intresse, älskar att vara social och hamna i djupa diskussioner. Ibland är jag organiserad, ibland är jag ett kreativt kaos. Ibland är jag i ett djupt flow och ibland är jag i djupa ångesttankar.

Men jag lever. Och det gör du också som läser det här. Och jag vet att jag lever i en värld där jag har mycket att vara tacksam över. Därför vill jag ge. Därför vill jag hjälpa andra.

Jag vill inte bara tänka på mig själv. Jag vill också tänka på de som jag troligtvis aldrig kommer att träffa, men som jag ändå kanske kan hjälpa.

 

 

Genom att donera pengar jag ändå inte skulle kunna lägga på någonting bättre. För vad som jag skulle konsumera idag (som inte hör till mina livsnödvändigheter) skulle vara bättre än kanske rent vatten för en massa okända människor eller vaccin för dem? Det handlar inte om att skänka alla sina pengar och aldrig unna sig någonting, utan om att kanske en dag i månaden låta en tia fara till någon annan än sig själv.

Jag vill också att de som producerar och skördar min mat ska leva i harmoni med naturen och få rättvisa. Därför vill jag handlar ekologisk och gärna närproducerad mat och söker gärna efter fairtrade-märken i choklad, kakao och bananer.

Jag vill också se folk få utbilda sig och inte leva i rädsla, krig och otrygghet. Jag vill gärna se att människor inte tvingas in i system de inte skulle vilja leva i, som sömmerskorna världen över som gör alla billiga kläder eller de som tvingas färga läder så att en hel by drabbas av sjukdomar.

 

 

För jag är faktiskt en människa som lever på ett ställe där jag har möjligheter att påverka. Därför känns det som min plikt att påverka. Att ibland lyfta fram de som inga röster har. Som enbart lever i ett system utan påverkningsmöjligheter.

Jag kanske inte kan urtrota fattigdom eller skapa fred i världen. Men jag kan förutom att drömma om detta faktiskt kanske hjälpa en människa att utbilda sig, hjälpa en människa att överleva en naturkatastrof eller hjälpa en människa genom att donera mitt blod eller mina organ ifall mina ögon av någon anledning sluts i en olycka.

Eftersom jag är en människa som kan påverka tänker jag också göra det. Jag tänker inte passivt sitta och titta på världens elände. Jag vill aktivt kämpa för en bättre värld!

 

 

----------------------------------------------------

 

Jag vill också tacka Kuriren som skrivit en jättefin text om mig och mitt engagemang för samhället, miljön och livet. Den går att läsa här: Kuriren - Tillsammans gör vi skillnad

 

Publicerad 30.08.2017 kl. 20:49

Sex år och en dag

Igår firade jag och min kära fästman sex år tillsammans. Och den här gången fick vi vara tillsammans. Förra året var jag i Ungern och tidigare har det varit bröllop och andra turnéer med mina kära floror som hindrat oss att fira, men inte i år. Så det kändes mysigt att igen få vara hemma.

Tillsammans med dig. <3

 

 

Tänk att vi redan varit sex år tillsammans. Det är en lång tid. Längsta förhållandet jag haft i alla fall, haha. Men inte så lång om man tänker på alla de som firar 50-åriga bröllopsdagar eller liknande.

Men en början.

Och nog har vi hunnit med ganska mycket. Två väldigt olika själar som sådär bara råkade hitta varandra och fatta tycke för varandra.

Men inte har det varit så lätt alla gånger. Mina tonårsrevolter gjorde nog våra liv ganska jobbiga i början. Ibland kanske man får skratta sig lycklig över att man är så kär i början att man av någon konstig anledning känner att man klarar av allt. Också självmordsbenägna och otroligt tonårshormonella flickvänner.

Men sedan har jag försökt bli en lugnare själ. Och du har också gjort dina förändringar. Jag tror att vi båda två har förändrats till det bättre. I alla fall för oss själva.

Och det jag läste på nätet om att kommunikation är viktigt i ett förhållande. Det stämmer nog. Oj, vad vi kommunicerat. Argumenterat. Gråtit och ropat.

Men också skrattat. Umgåtts. Nickat i samtycke. Kysst.

Och tänk alla underliga funderingar man hade när man var yngre. Alla krav jag hade, både på mig själv och min partner.

Nu är många av dem borta. Eller i alla fall utsuddade och grumliga. Vem behöver så många krav egentligen? Vi klarar ju oss superbra utan dem!

Både du och jag har förändrats under dessa år. Vi är inte samma personer som vi var för sex år sedan. Varje dag vaknar jag upp bredvid en ny person.

Men det är en person jag gillar. En person jag trivs med och som jag vill vara med och utvecklas med. Som jag varje dag blir förälskad i och älskar med hela mitt hjärta.

Inte är vår kärlek så crazy som den var i början. Men den känns mer äkta idag. Jag vet vem personen brevid mig är och också vad han inte är. Åtminstone idag.

Och jag vågar också tro att nästa dag och alla dagar efter det kommer vara lika underbara och spännande som de som hittills passerat. Tillsammans med dig. <3

 

 

Jag tror att vi genom att kommunicera, lyssna, älska, förlåta och inte ta saker för givet kan skapa goda förhållanden. Och sedan ska man inte ta saker för seriöst.

Men man ska också komma ihåg att människor förändras. Man ska också lära sig att leva med den förändringen, eller acceptera att förändringar sker, både på gott och ont. Ibland kommer vi till återvändsgränser också då kanske skilda vägar är det bästa. Men tålamod och lite envishet skadar inte heller i många fall.

Men det viktigaste är också att leva i nuet. Njut av den stund man har tillsammans. Och ta det inte förgivet. Låt inte en småsak förstöra hela dagen. Fundera vad man kommer att komma ihåg från den dagen fem år framåt. Det är det viktigaste.

Vi människor är bara människor. Vi gör misstag. Men om vi kan förlåta och se ett förhållande eller en vänskap ur en större helhet tror jag vi kommer långt.

Och jag vill komma långt. Tillsammans med dig. <3

 

(Det här är en av de första bilderna på oss. Men absolut inte den sista. Älskar dig älskling! <3)

 

Publicerad 28.08.2017 kl. 16:49

Världen blir inte bättre av att sprida hat

 

Världen blir inte bättre av att sprida hat.

Världen blir inte bättre av att skada andra människor.

Världen blir inte bättre av hämnd.

 

Men...

 

Världen blir bättre av att sprida omtanke.

Världen blir bättre av att finnas till och hjälpa.

Världen blir bättre av att sprida kärlek.

 

Igår fick jag höra om sorgsna nyheter från den studiestad jag håller så kär. Jag fick följa med på avstånd av vänners och nyheters uppdateringar och uppleva de känslor som så många andra i andra städer också upplevt under de senaste åren.

En känsla av hjälplöshet. Av otrygghet. Av hopplöshet.

Men samtidigt fick jag höra hur snabbt poliserna agerade. Jag fick höra att människor varit villiga att hjälpa och erbjuda den hjälp de kan ge. Jag fick hör att krishjälp finns att få och att människor väljer att sprida glädje istället för hat.

Och det är precis så vi måste göra i fortsättningen också. Sprida glädje. Sprida kärlek och omtanke. Inte låta våra rädslor eller vår eventuella ilska sprida mörker i världen. 

Mörker finns. Vare sig man är delaktig i det eller inte. Men ljuset vinner alltid över mörkret. Varje morgon gryr en ny dag. Och varje dag kan vi visa att vi vägrar låta rädsla och hat styra våra liv.

Mina tankar går till de drabbade. De vars ögon inte får öppnas upp i egen säng samt de vars ögon förblir slutna. 

Mina tankar går också till de som tvingades uppleva otrygghet och de som varje dag tvingas uppleva denna känsla av otrygghet.

Jag hoppas att medmänsklighet är någonting vi vill sprida i dessa tider som nu. Att vi tar hand om varandra men också på något sätt får förståelse för alla de människor som flyr otrygghet och hjälplöshet i dagens värld.

Långt där inne är vi bara barn som vill ha en trygg famn att somna i. <3

 

 

Publicerad 19.08.2017 kl. 13:00

Att ta tillvara vad naturen har att ge

 

Jag har stor spindelskräck. Hatar spindlar. För några veckor upplevde jag min värsta mardröm då en stor spindel kröp på soffkudden bredvid mig med jag och fästmannen tittade på en film.

Aldrig sett en så stor spindel tidigare. Skulle inte en av mammas trogna katter hittat spindel och fästmannen tagit mod till sig och dödat den skulle jag aldrig sätta mig ner i den där soffan igen. 

Den var påriktigt stor. Fästmannen kan intyga detta. Största vi båda sett.

Då är det kanske lite konstigt att jag med min spindelskräck letat mig ut i skogen de senaste två dagarna. Jag har sett många spindlar och de har alla varit inom några centimeter från mig...

 

 

Men jag har klarat det! Jag har så länge undvikit att plocka bär i skogen eftersom jag inte klarar av att vara nära spindlar. I många många år har jag velat gå ut i skogen men inte vågat.

Men nu fick det vara nog. De är ju inte farliga. Jag är nog en mycket hemskare person som förstör deras hem i jakt på blåbär och skogshallon.

Jag respekterar dem och av någon underlig anledning så har de ändå inte lyckats börja krypa på mina händer. Eller ännu värre, överraska mig mitt i ansiktet... Usch.

Men min vilja att lära mig plocka mina egna bär och ha dem under vinterhalvåret är större än min skräck för spindlar.

Och vilken känsla! Jag känner att jag är på gång. Man tar ju ett steg i taget och för varje dag blir man lite klokare och kanske lite mer vuxen. På ett bra sätt.

 

 

Att plocka sina egna bär ökar respekten för andra som plockat och får en att njuta lite extra och vara lite extra medveten över det man äter.

Och jag tror att mycket blir så. Visst känns det alltid mer speciellt att äta sin egen nypotatis än en köpt. Även att odla sina egna tomater. Att äta ägg ur egna höns och kanske äta kött från en gris som man själv fött upp hela sommaren.

Jag tror att vi behöver lära oss av naturen. Vi behöver leva med den i våra tankar. Acceptera den och respektera den.

Men viktigt är det också att vi tar tillvara vad naturen har att ge. Det är ju faktiskt så att 90% av alla bär blir oplockade i Finland.

Så nu har åtminstone vi plockat någon minimal procentdel från dessa skogar. Och mera kanske det blir en ny dag.

Men var inte rädd. Det finns nog för oss alla. Bara vi vågar möta våra rädslor och pröva någonting nytt... <3

 

Publicerad 15.08.2017 kl. 00:28

Jag är en av vinnarna till "40 inspiratörer för hållbar livsstil 2017"!

Bildkälla: Greenmatch.se
 

Wow. Så jätteglad och tacksam jag blir!! :D

Det är ju ingen storskalig blogg det här, men som min tredje blogg så känns den rätt och jag är jätteglad att det finns andra som också tycker att det jag skriver är värdefullt. Tack! <3

Jag vill vara en medveten människa. Medveten om de val jag gör i livet och jag vill leva ett hållbarare liv och gärna hjälpa andra att leva ett hållbarare liv. Att Greenmatch nu valt mig som en av 40 inspiratörer för hållbar livsstil visar att det lilla jag gör kan gå långt och förhoppningsvis så kan vi tillsammans göra världen lite bättre.

När jag nominerades frågade de mitt bästa tips på hållbar livsstil och jag tänker lägga in mitt svar här också:

“Tänk större och bredda dina kunskaper. Varje människa är en del av naturen och allt vi gör påverkar andra människor och naturen. Genom att öka sin kunskap kan man göra bättre och mer medvetna val. Man ska också vara tacksam för det man har. Det leder till mindre konsumtion och mer medvetenhet.

Men man ska också bli lite arg. Arg på orättvisor och miljöproblemen. Ilska hjälper en att förändras och säga "nu räcker det!" och även få det att hålla längre än en trend. Börja med ett litet steg, och ta sedan ett till när du känner dig redo. Och ingen är perfekt men alla kan vi göra något. Det är i alla fall vad jag försöker göra.”

Förutom mig har ju också 39 andra blivit valda, och jag ser att många av dem är finlandssvenskar, vilket gläder mig enormt. Här är några som jag själv brukar läsa:

Julia - Grön i Åbo

Saras Eviga

Elin - Kläder & Kvalitet

Ila - Morotsliv

Maria - Leva mer på mindre

Och här finns hela listan: "40 inspiratörer för hållbar livsstil"

Många har jättebra tips på hur man ska leva mera hållbart så gå gärna in och titta.

 

Jag kan ju också meddela att min lilla facebooksida nu har fått över 50 gillningar, vilket gör mig jätteglad. Ifall man vill följa min blogg på facebook för att inte missa mina sporadiska blogginlägg kan man göra det här: Mitt Gröna Samhälle.

 

Men än en gång vill jag säga ett jätteödmjukt tack för det här och ifall du brukar läsa min blogg får du jättegärna säga en hälsning i kommentarerna!

 

 

Publicerad 01.08.2017 kl. 19:00

Min hyllning till landet

cc - pixabay (alla bilder är därifrån)

 

Hittills har jag spenderat varje sommar i Österbotten, där jag är hemma från. Jag bor hos min mamma eller pappa, båda två bor i "egna" hus på landet en bit utanför stan, ena längre, andra en kortare bit.

Jag känner alltid att jag kan leva lite mer när jag är hemma i Österbotten. Oftast är det ingen vila eftersom det blir mycket körande fram och tillbaka då släktingar är lite här och där (ändå lyckligtvis inom en relativt kort radie) men på något sätt så upplever jag ändå att jag lever mer här på landet än när jag är i stadsmiljö.

Någonting med att ha naturen utanför köksfönstret när man äter sin frukost eller känna det nyslagna gräset dofta när man kommer hem gör mig otroligt rofylld.

 

 

Idag var jag och intervjuade en människa utanför stan till mitt sommarjobb och då igen märkte jag hur skönt det är att bara få komma ut på landet. Jag sökte efter gården med gps och svängde in på det ställe som jag trodde var rätt. Stängde av bilen. Gick ut. Utrymme att parkera lite var som helst. Inga funderingar på parkeringsbricka eller liknande.

Men var jag på rätt ställe? Mitt emot fanns också ett hus och där gick en man på gården. Jag gick dit och frågade om jag var på rätt ställe. Det var jag.

En trevlig intervju hade jag. Och lärorik. Jag har lärt mig så mycket av detta jobb, både inom själva jobbet men också allmänbildning av alla de intervjuer jag redan gjort. Halva praktiken har gått och jag känner att jag har lärt mig massor av saker som jag inte tror jag annars skulle ha lärt mig. Det gläder mig. Jag känner mig berikad.

 

 

Idag har det annars också regnat hela dagen. Men jag trivs med regnet. Jag vet att det alltid är lite extra grönt när solen igen tränger igenom och luften är också så frisk.

Jag blir glad av att vara på landet. Tiden går så mycket långsammare. Det är lättare att stanna upp. Andas.

De röda husen och uthusen utanför fönstret visar på långa traditioner med många minnen samlade i väggarna.

Jag vill också skapa mig en egen liten stuga på landet. Kanske till och med en röd en med vita knutar. I framtiden ska jag nog det. Men tills dess får jag drömma mig bort. Kanske jag hör vågorna om jag riktigt blundar, kanske något får på andra sidan färjfästet också.

 

 

Jag brukar ofta tänka på när jag var mindre och fundera över vilken upplevelse jag haft av att växa upp på landet. Nu i efterhand är tryggheten en av de stora skillnaderna jag känner mellan landsbygd och storstad. Upplevde jag att jag var trygg när jag var mindre? Jag tror det. Så länge jag inte cyklade hem och trodde att en björn skulle anfall mig kanske.

Cykeln lämnade man ju också olåst. Jag tror man gör det än. Och visst har tiderna förändras, också på landet. Men ändå, det är någonting som finns här. Det där lilla extra.

Eller kanske är det just det som inte finns? Att det just är det enkla och avskalade som lockar mig tillbaka till landet? Att inte alla bräder är målade men att ändå varje äldre hem är fyllda med virkade kuddar och tavlor och kanske ett och annat visdomsord.

Fågelsången hör jag. Och den närproducerade sommarkålen smakar gott i min mun. Jordgubbarna också. Och snart börjar väl svamp- och bärsäsongen. Kanske jag skulle våga leta mig ut i skogen i år? Lite lingon skulle åtminstone göra gott för hösten och vintern.

 

 

Och tänk att få ha en egen gård och en egen odling. Kanske några höns och en liten biodling. Hund, katt, vad vet jag. Förhoppningsvis några kära vänner som också bor ute på landsbygden. Som inte heller har något att göra en lördagskväll eftersom det inte händer någonting speciellt. Som kan komma på en mysig spelkväll eller bara chilla.

Det låter mysigt. Och visst kanske önsketänkande på samma gång. Inte är landsbygden bara en dans på rosor. 

Men för en liten stund kan jag drömma mig bort. Jag har ju också ännu fullt av möjligheter att skapa det liv jag vill. Mycket har jag redan så steget behöver inte vara så långt. Jag kan kasta mig ut när jag vill och påbörja mina drömmar.

Men än så länge så tror jag håller mig inomhus. Det regnar ju. Men vad är väl det när det finns en bra bok att läsa. Och inga trafikljud som stör. Bara vinden som vaggar en till sömns. I mitt älskade Österbotten. 

 

Publicerad 19.07.2017 kl. 15:43

Det var en kväll i juni...

cc - pixabay

 

Dagen började mulen och grå,

men så plötsligt trängde sig solstrålar genom molnen,

och kvällen blev vacker och gyllene.

 

När jag satt vid matbordet här hemma och såg ut över den grönska som bildats efter allt regn som öste ner igår och såg solen lysa klart så började jag tänka på Lars Berghagens låt "En kväll i juni".

Jag har ju någon gång bandat in någonting jag sjungit, men det är inget jag gör ofta och jag brukar inte lägga upp sånt på nätet så ofta. Men nu tyckte jag att det blev ganska bra så jag  har laddat upp min "cover" på "En kväll i juni".

Ni kan lyssna på den här nedanför om ni vill! Det börjar med ett litet pianointro :)

 

Ni får gärna kommentera om ni tyckte den var bra. Min altklang hörs igenom ganska bra, men jag är stolt över den! Jag sänkte också låten 4 1/2 steg because... andra alt, haha.

Nu får vi hoppas att värmen också kommer till oss så småningom igen!

 

Publicerad 13.06.2017 kl. 23:00

Om panikångest och att tappa kontrollen

cc - pixabay

 

Jag har beställt ett anta böcker från Adlibris som inte kommit, eller som kanske har råkats komma till Malmö istället för till Åbo. Jag vet inte. Sånt här gör mig otroligt frustrerad, men det leder oftast sedan också till mycket ångest.

För bara några dagar sedan fanns det en nyhetsartikel om ångest på svenska yle (LÄNK). Där berättar ena personen att hens ångest verkar komma när hen känner att hen tappar kontrollen. 

Så kändes det också idag. När man hela veckan försökt fundera var ens paket är, blivit förvirrad, försökt ringa åt olika instanser, skickat mail och inte fått någonting ut av det, då kommer ångesten till sist. När det känns som att "nää, nu vet jag inte vad jag ska göra mer, hjälp".

Men den börjar gå över. Det var inte så farligt den här gången. Men det känns i kroppen ännu och kommer säkert göra det för resten av dagen.

Jag har lärt mig att försöka ta det lungt när den kommer och inte trycka bort känslan. Acceptera att "nu börjar jag gråta" och sedan försöka ha tankarna att inte fara i för mörka områden. Att fästmannen också skriver att "det löser sig nog" hjälper också.

Jag klarar mig. Behöver inte hamna i den karusell jag beskrivit tidigare. Men nog är det ändå jobbigt.

Ångesten kan ju komma för både små och stora saker. Att jag först blivit frustrerad och arg gjorde säkert att det var lättare för ångesten sedan att komma krypande, än om jag inte skulle ha reagerat med så starka känslor före.

Jag hoppas att jag kan försöka bearbeta ångesten så bra att jag inte behöver börja gråta varje gång den kommer. Men ingen stress. Acceptans, övning och ett medvetet sinne hjälper mig att klara av det bättre för varje gång. :)

 

Och för dig som har någon i närheten som lider av ångest eller depression, vill jag rekommendera att du skickar den här bilden åt idag :)

Bildkälla: Lunarbaboom

 

Publicerad 03.06.2017 kl. 14:42

Sevendays kärlekslista - Mer kärlek åt alla!

 

Jag älskar kärlek! Älskar alla kärleksfulla människor, kramgoa och glada människor. Jag försöker också själv vara en väldigt kärleksfull och omtänksam människa och kärlek är någonting som det aldrig kan finnas för mycket för här i världen enligt mig.

Sevendays har som veckas lista en kärlekslista, och eftersom jag tycker så mycket om kärlek så vill så såklart fylla i den:

 

Då känner jag mig kärleksfull:

Då jag inte stressar över en massa saker och har för mycket att göra. Mindre tid för alla göranden och måsten leder till mer tid för kärlek och omtanke åt andra. <3

 

Tre saker jag älskar:

Altruistiska människor, naturen och min kära fästman. <3
 

Det bästa med kärleken är:

Att den övervinner allt! <3
 

Det dåliga med kärleken är:

Det dåliga med kärlek.. hmm... alltså nää, kommer inte på någonting dåligt med kärlek.
 

Just nu är jag kär i:

Min kära fästman. Du är ljuset i mitt liv och innehållet i min bok. Du har torkat otaliga tårar av mig och givit mig värme i mina kyliga stunder. Du stöder mig och hjälper mig i allt mellan himmel och jord. Och det bästa av allt: Du älskar mig tillbaka. <3
 

Min bästa kärlekslåt:

Alltså jag kan inte hjälpa det, men "All of me" - John Legend är påriktigt en av de bästa kärlekslåtarna jag vet! Sedan älskar jag också "Så skimrande var aldrig havet" - Evert Taube och "Ett liv för mig" - The Real Group. <3

 
Här är en underbar tolkning av Så skimrande var aldrig havet av Jenny Berggren från Så mycket bättre:

 

Så här känns det att vara kär:

Som att någon tagit bort den delen av din hjärna som kan tänka negativt om något och istället ersatt det med känslan att få se solen och känna vårvärmen efter en lång och tung vinter. Finns inga irritationsmoment, inga frustrationer och inga känslor till oro. Bara otroligt mycket glädje och lycka! Men att vara kär är också en otrolig känslostorm. Plötsligt kommer glädjetårar helt oförberedda och otroligt fåniga leenden. En massa skratt och svårigheter att fokusera är också en bieffekt. Men jag önskar att alla ska få känna dessa känslor åtminstone en gång i sitt liv. <3
 

En person jag vill skicka kärlek åt:

Du som tror att du inget är och att världen skulle vara en bättre plats utan dig. Jag kan lova dig, vem du än är, världen skulle vara en helt annan plats utan dig. Du kan betyda mycket för någon annan människa. Du är betydelseful och du har alla möjlighet att om inget annat sprida kärlek och glädje åt andra för att få dem att känna sig värdefulla. Du är värdefull - För oss alla! <3

Kärlek och glädje kräver inga förkunskaper och kostar inget och vi får så mycket tillbaka. Ibland vet jag att denna "du" kan vara mig själv då jag mår dåligt. Men med ett fokus på kärleken, glädjen och ljuset i världen så tror jag vi kan göra denna värld till en bättre plats.

Så skicka lite kärlek åt en annan människa. Sprid kärlek och omtanke i världen - och få tillbaka den tusenfaldigad. Gör denna värld till en bättre plats - Eller åtminstone försök. <3

 

 

Här finns listan om man vill fylla i: LÄNK
Publicerad 26.04.2017 kl. 01:00

 

Jasmine Nedergård / 22 år / Politices kandidat i nationalekonomi vid Åbo Akademi / Global medborgare

 

Välkommen till min samhällsblogg!

 

Kunskap är makt & tillsammans är vi starka!  Vi kan påverka andra människor och miljön runtom oss vid varje val vi gör i vardagen!

Här vill jag göra skillnad genom att lyfta upp ämnen som intresserar mig inom välmående, ekonomi, livsstil och miljön. Jag förespråkar även väldigt mycket naturlig mat utan socker och kolhydrater och följer själv en lchf-livsstil. Utmanar mig själv att äta mer vegetariskt.

Trevlig läsning!

40 inspiratörer för hållbar livsstil 2017

 

Alla bilder är tagna av mig eller är CC om inget annat anges :)
 
"We cannot become what we need to be, by remaining what we are." - Max de Pree
 
Vill du kontakta mig? Gör det via min e-mail: jasmine.nedergard(at)gmail.com
 
 
Böcker jag läst/rekommenderar:
"This change everything" - Naomi Klein
"Prosperity without growth" - Tim Jackson
"Lingon och läppstift - Hur jag gjorde mig av med onödiga kemikalier och tillsatsämnen" - Noora Shingler
"Det sötaste vi har" - Ann Fernholm
 
Dokumentärer jag sett/rekommenderar:
"The true cost" - Sanningen om klädindustrin.
"Fed up" - Sanningen om sockret.
"Cereal Killers" - Om socker, fett, kolesterol och motion.
"Before the Flood" - Om klimatuppvärmningen och människans påverkan.
"Carbloaded - Dödssugen på att äta" - Om dagens överviktiga samhälle och vad vi borde göra åt det.
"The Human Experiment" - Om kemikalieindustrin och kemikaliernas mörka skugga i våra liv.
"Terra" - Om oss, våra liv, mänskligheten, naturen och framtiden.
"Sockerfilmen" - Om socker. Jättebra!
"Sustainable" - Om vår föda och hur den ska vara hållbar generation efter generation.

 

Kategorier

Senaste kommentarer

November 2017

Jag mår bra nu

Oktober 2017

Omvälvande tiderInnan jag dör vill jag se världen fortsätta leva...

September 2017

Vår älskade lilla Nemi är äntligen här!Tre år med LCHF - Vad har jag lärt mig?Att se framtiden ur andras synvinkel

Augusti 2017

Vem är jag? - Jag är en människa med möjligheter att påverkaSex år och en dagVärlden blir inte bättre av att sprida hatAtt ta tillvara vad naturen har att geJag är en av vinnarna till "40 inspiratörer för hållbar livsstil 2017"!

Juli 2017

Min hyllning till landet

Juni 2017

Det var en kväll i juni... Om panikångest och att tappa kontrollen

April 2017

Sevendays kärlekslista - Mer kärlek åt alla!En positivare miljövänlig blogg!

Januari 2017

Att leva... och att döKläd- och köpstopp 2017 - Hänger ni med?

November 2016

Degrowth-föreläsning imorgon med mig och Åbomarthorna!Ratatas lilla vinterlista

Oktober 2016

En egen facebook-sida och ny bloggheader!Min höstlista!Jag ger dig en morgon... Du ger mig en hel dag

September 2016

Glädjetårar som kom tillbakaÅngestAtt varje dag fundera på vad jag vill göra med mitt livIdéer flödar i min hjärna - men om alla vill jag inte värna

Juni 2016

Jag skäms över mitt gymnasium... (Repost)Ett litet hej (från mig med ansiktsmask på)!Min 3 veckors långa lchf-utmaning att äta vegetarisk lchf är slut!

Maj 2016

Prestationsångest - En personlig reflektionVegetarisk LCHF dag 1: Veckohandla!Äta vegetariskt LCHF i 3 veckor - Vårutmaning från och med imorgon!

April 2016

Min kandidatavhandling är färdig!!

Mars 2016

BLOGGSERIE: Generation Y - DEL 1: "Varför vi måste utbilda oss!"Nya profilbilder och vardagen just nu...

Februari 2016

”Ingen människa är lycklig om hon inte själv tror det.Varför vill jag vara annorlunda?

Januari 2016

Tredje gången gillt - Ny blogg!