Bloggposter

Jag är inte ensam mera - jag är en del av en stor omställning!

cc - pixabay

 

För att inspireras till en hållbarare och miljövänligare livsstil är jag med i många facebookgrupper som har just hållbarhet och miljö som fokus. Jag är bland annat med i facebookgrupperna (länkar till fb-grupperna) "miljövänligare vardagsliv", "frivillig enkelhet - mer med mindre", "plastbanta", "klimatnyheter" och omställningsgrupper såsom "omställning Sverige" och "omställning Finland".

Jag diggar dessa grupper väldigt mycket, för de får mig att känna mig mindre ensam i min vilja att sträva till ett hållbarare liv. Men samtidigt så brukar det också ibland uppstå väldigt hetska debatter, speciellt mellan veganer och lantbrukare, och det gör ju ingen glad. Många inlägg har också varit väldigt negativa och anklagande, och det hjälper ju inte oss att vilja bli mer miljövänliga.

Så på något sätt har många inlägg i dessa grupper ändå fått mig att igen känna mig ensam, eftersom jag hellre vill vara del av en positiv samhällsförändring och många grupper inte riktigt håller måttet.

Men så länkade plötsligt en vänlig människa till en nystartad facebookgrupp, som vill fokusera på att agera NU och på att sprida budskapen på ett korrekt och inspirerande vis:

Klimatklubben

 

Och plötsligt är jag inte ensam mera!

Klimatklubben har allt jag inte visste jag ville ha (låter som nån uppmuntran till masskonsumtion, haha, men jag är påriktigt ivrig!): den har peppande människor, människor som direkt länkar och agerar genom att skicka mail och sprida ordet till kollegor och vänner, människor som ställer genuina frågor och uppmuntrar andra att dela med sig av sina goda erfarenheter om saker och ting och det bästa av allt, människor som diskuterar samhällsförändringar, framtidsvisioner, på ett positivt vis!

Dessutom lär jag mig en massa nya saker då utbildade människor tar tid att skriva långa inlägg för att försöka hjälpa oss andra på traven, såsom experter inom plaståtervinning, beteendevetare som förklarar klimatångest och mycket mer.

 

 

Ååh, jag är så ivrig! Ifall du inte färdigt förstått det här så rekommenderar jag alltså starkt den här gruppen för dig som vill få positiv energi för att bli mer hållbar och miljömedveten. Jag vet ju inte om det här bara är en honeymoonfas av den här gruppen, men åtminstone blir jag just nu glad av att spendera tid där och läsa inlägg, och jag hoppas förstås att gruppen kan hålla sin positiva "we can do it"-känsla länge ännu framöver.

På något sätt känns det faktiskt som att gruppen i sig blev en egen gräsrotsrörelse, en egen omställningsgrupp, som jag hade lyckan av att hitta! Och bland alla negativa rapporter om klimatets påverkan, så ger den här gruppen mig faktiskt oändligt med framtidstro.

För tillsammans är vi starka!

 

 

Jag ska göra så gott jag kan Ghandi!
26.10.2018 kl. 00:49

När resan är målet

 

Det är ganska underligt det här med vad begreppet "att resa" verkar betyda idag. Resa handlar ju om att man ofta fysiskt förflyttar sig från en plats till en annan, men har ni märkt att om någon flygit till t.ex. Frankrike över en helg, så är det inte själva flygresan folk syftar på, när man frågar "hur var resan?" utan själva vistelsen på plats.

Det har ju egentligen ingenting att göra med att "resa". Men eftersom det nu för tiden är så lätt att förflytta sig över halva jordklotet, så har resan, i sin rätta bemärkelse, förlorat sin status.

 

 

Ändå pratar man ju hela tiden om att "det är resan som räkas", inte målet. Både när det gäller lycka och framgång brukar man tala om att satsa på resan och inte målet, för då kommer lyckan och framgången när man minst anar det. Men tydligen tror vi ju inte på det alls när det gäller våra semesterresor eller liknande. Det viktigast är att komma så snabbt som möjligt till destinationen, inte att uppleva resan dit.

Och därför älskar jag att bloggare såsom Linnea Portin på sin blogg Brygd, lyfter fram det här i sitt blogginlägg "Drömmen om att inte flyga".

Hon skriver:

"I väntan på att någon uppfinner den miljövänliga teleportören, och att politikerna tar itu med sin utmatning att leda folket på rätt miljöbana (VAKNAAA!!), tycker jag att vi — simpla världsmedborgare, vardagens trendsättare och några influencers — kan försöka trycka in lite status och nöje i att faktiskt vara på väg nånstans igen, inte bara i att lyfta och landa."

 

Och det här är precis vad jag tror blir brytpunkten när det gäller att försöka minska flygandet i världen. Att vi alla börjar tänka mera på att en långsammare resa till en destination kan vara hela resan.

 

 

För i helgen, när jag och fästmannen begav oss till Österbotten med bil från Åbo så körde jag hela vägen. Och vet ni vad? Jag nöjt så otroligt mycket!

För längs med vägarna visade hösten sin allra finaste sida, och jag skulle inte ha bytt bort de 4 timmarna mot något annat i världen just då. Tänk om man skulle ha typ flygit istället (nu vet jag faktiskt inte om det går att flyga från Åbo till Vasa men ni fattar poängen). Tänk vad mycket man faktiskt missar på att bara ta den snabbaste vägen. Så många fina vyer, så många vackra landskap, byar, städer, jaa, hur mycket som helst!

 

Sådana här fina landskap kan man helt missa om man bara fokuserar på destinationen och inte själva resan dit. Taget en solig höstdag nu i oktober bakom Hallis i Åbo.

 

Linnea fortsätter också med underbara tankegångar:

"Kan ni föreställa er hur utvecklingen skulle se ut om folk visade intresse för självaste färden också? Tågen, bussarna, färjorna skulle bli allt mer bekväma, smarta, praktiska. Kanske skulle nån få den strålande idén att dessutom inreda dem stämningsfullt. Som att färden faktiskt skulle ses som en väsentlig del av upplevelsen!"

 

Det här tror jag också skulle öka kvaliteten väldigt mycket på våra resor, och speciellt göra de mycket mera personliga. Tänk om någon skulle flyga till Grekland på solsemester, men sedan ta tåg tillbaka till Estland och färja över till Finland tillbaka? Tänk vilka upplevelser man kan få vara med om på en sådan resa!

Och vet ni vad? Om vi börjar satsa på mer långsammare resor så tror jag faktiskt att vi skulle stressa mindre. Och i det stressande samhälle vi lever i idag så tror jag vi behöver göra allt för att njuta mera av livet, av vår livsresa, och inte bara fokusera på mål och destinationer.

Livet är en resa, så låt oss fokusera på våra resor, så kan vi kanske både njuta mera av livet samtidigt som vi räddar miljön och klimatet. <3

 

 

 

 

19.10.2018 kl. 15:47

Checklista för att inte köpa onödiga saker – både åt dig själv och andra

 

Ett hållbart liv kräver också hållbara handlingar! Det här syns speciellt när det gäller konsumtion och framtida konsumtion.

Därför blev jag glad över att en person i en reddittråd delade med sig av en check-lista för att inte köpa onödiga saker, då kanske viljan och känslorna är större än det rationalistiska tänkandet.

För mig gäller det här också speciellt nu för tiden då jag går på loppisar. Jag borde bli mera selektiv med vad jag också där köper, för egentligen är det ju också roligast att bara gå omkring och titta på saker, inte specifikt att köpa. Men här kommer listan:

Checklista för att inte köpa
onödiga saker

 

  1. Har jag råd just nu att köpa det här?
     
  2. Är det någonting jag behöver eller bara vill ha?
     
  3. Äger jag redan någonting liknande?
    • Om jag redan äger någonting liknande, behöver jag ersätta det eftersom det är söndrigt och inte går att reparera?
    • Om jag inte äger någonting liknande, hur har jag klarat mig utan det här tills nu?
       
  4. Kommer det att ge värde och lycka i mitt liv som håller i sig över en lång period?
     
  5. Uppmuntrar det/Ökar det den psykiska hälsan eller det mentala måendet?
     
  6. Finns det fysiskt plats för det här i hemmet (eller kommer det att skapa mera oreda, "clutter")?
     
  7. Kommer jag att använda det här för en längre tid?
     
  8. Går det att köpa begagnat, utan att tumma på kvaliteten?
    • Om inte, kan jag vänta tills det är på rea?
    • Om det måste köpas direkt, finns det en mer hållbar (ekologisk, fairtrade) version av produkten?

 

Jag tror många av våra inköp som görs antingen dagligen eller nu som då kunde minskas och bli bättre inköp om vi tog till den här listan i vardagen.

Men den här listan kan man också använda sig av om man absolut vill köpa gåvor åt bekanta. Eller om man funderar på det här med julklappar och fortfarande tycker att det är viktigt att ge presenter under julen. Då med en liten tvist på den:

Checklista för att inte köpa
onödiga gåvor

 

  1. Har jag råd med gåvan?
     
  2. Är det någonting jag vill att den andra personen ska ha eller är det någonting den andra personen behöver?
     
  3. Har personen redan någonting liknande? Här gäller det att faktiskt känna personen om du nu tänker köpa t.ex. en fysisk produkt, så att inköpet inte blir onödigt.
     
  4. Kommer gåvan ge glädje och lycka åt den andra personen eller är det bara du som känner dig lycklig att ge gåvan? Viktig skillnad.
     
  5. Uppmuntrar det persones fysiska eller mentala hälsa, utan att såra den andra människan?
     
  6. Har personen plats med det här fysiskt i hemmet?
     
  7. Kommer personen att kunna använda det här en längre tid? Köper man en chokladplatta så hoppas jag ju förstås att personen inte sparar det för länge, haha.
     
  8. Kan det köpas begagnat utan att tumma på kvaliteten?
    • Om inte, kan du vänta till en rea?
    • Om inte det heller, kan du köpa en mera hållbar (ekologisk, fairtrade) version av produkten?

 

Och är man osäker (eller som jag, bara får ångest av att köpa gåvor åt folk), så vill jag tipsa att ta hjälp av andra eller om det är en vuxen människa du ska ge gåvan åt, fråga personen. Det uppskattas nog oftast mycket mer än att du köpt någonting som den andra personen inte vill ha.

 

Med en önskan om hållbarare inköp i framtiden! <3

 

 

11.10.2018 kl. 13:02

Vi sa ja

Den 31.12.2012 förlovade vi oss. Våren efter det tog vi fina förlovningsbilder i Korsnäs med fina Piisa som fotograf. Men det börjar nog vara ett bra tag sedan dess. Nästa 6 år. Hjälp! Både jag och Peter har bytt glasögon några varv, bytt klocka, frisyr etc. Men ringarna är kvar i alla fall. Och kärleken också. <3

 

När jag var liten ville jag bli en prinsessa. Jag älskade rosa och mindes hur fin jag kände mig i några av mina prinsessklänningar som jag fick ha när det var bröllop och andra stora händelser. Om jag inte misstar mig så ville jag säkert också ha ett stort fint prinsessbröllop när jag blev stor. Och helst förstås gifta mig med Ken, eftersom jag förstås var Barbie.

Sedan kom vuxenlivet och ett par förlovningsringar på rea för studerande framför våra ögon. Ett riktigt kap tyckte vi. Vi ska ju ändå leva våra liv tillsammans såklart.

Några månader om inte år senare förstod jag att det här med att mannen går ner på knä och frågar om man vill gifta sig med honom, det borde ju ha skett där redan i förlovningsstadiet. Men det har vi ju redan gått förbi. Ringarna är på fingret och inte talade vi egentligen då alls om bröllop. Jag minns inte ens om vi frågade varandra om vi vill gifta oss med varandra. Vi ville ju vara tillsammans, så då förlovade vi oss helt enkelt.

 

Men nu är dagen kommen. Nu har vi faktiskt bestämt oss att det är dags för bröllop!

 

Jag menar, att gifta sig, det handlar ju faktiskt om ett väldigt stort och gemensamt beslut. Och i det här hushållet har stora frågor diskuterats ända sedan förhållandet fick sin början. Jag, som den stora känsliga tänkaren jag är, har nog dragit upp varenda minsta fundering och öppnat Pandoras ask flera gånger än jag vill erkänna.

Så då känns det ganska skönt att mellan varven vara lite praktisk. Hur ser ekonomin ut? Hur känner vi oss i livet just nu? Känns det rätt för oss båda? Så gjorde vi vid förlovningen, lika bra att fortsätta med ett fungerande koncept (lite mer tankeverksamhet är det nog ändå bakom det här beslutet än det förra).

Samtidigt sörjer jag lite. Det är så ingrott i ens huvud, ifall man är tillsammans med någon, att man kanske plötsligt en dag möter sin partner, på knä, som frågar de där orden som betyder så mycket. Inte hade jag byggt upp några förväntningar i mitt huvud egentligen, men samtidigt har jag sett och hört hur fint den här stunden varit för många förhållanden.

Blev mitt liv utan den här fina stunden?

Men vänta här nu lite Jasmine. Fina stunder får du ju uppleva varje dag. När vi skrattar åt Nemis konstiga läten, myser i soffan framför tv:n och äter god middag. När vi åker hem och hälsar på våra släktingar och sedan får somna tätt intill varandra. När vi funderar på vår framtid och konstaterar att vi egentligen tycker ganska likadant.

Och sen, när vi ger varandra en kram, säger att vi älskar varandra och berättar hur mycket mening den andra ger i ens liv. Det är ju otroligt fina stunder, som man kan ha hur många som helst också efter att man har gift sig.

Så vem bryr sig egentligen att det inte var jag som sade "ja" och du som frågade. Istället var det ju vi. Vi som sa "ja" till varandra.

Och det är det viktigaste. <3

 

 

Och nej, vi har inte skickat inbjudningar ännu, haha.
05.10.2018 kl. 14:12

Vad behöver jag egentligen i livet?

 

På måndag börjar en ny vecka. På måndag är det också första oktober. Början på någonting nytt om man vill. En ny hobby, ett försök att äta mindre socker, börja skriva gradu... Så brukar i alla fall jag tänka när jag ser ett tillfälle i kalender, för så fungerar jag helt enkelt.

Men sen så läser jag om Jan Backman som lämnade allt för att segla på sin båt Henrietta. Om hur det farligaste som kan hända i livet är att man dör, och "det är ju inte så farligt", och om att vilja leva med ett så litet ekologiskt fotavtryck som möjligt, komma närmare naturen, och med det också, livet. Om att våga. ta. steget.

Och om dessa två klockrena citat av Jan Backman:

 

"Livet handlar ju om val som vi gör"

 

"Det är ju så att vi inte behöver så mycket annat än kärlek, medmänsklighet, god mat, bra vatten och ett ställe att vara på"

 

Och jag börjar ingen fundera vad jag behöver i mitt liv.

För nog är det ju konstigt hur få av oss som på något sätt uttrycker en vilja i att leva ett lugnare liv. Ett liv bortom storstadens gator och oljud och damm. Ett liv med kanske lite mindre inkomst, men desto mera livsglädje.

Allt är så förutbestämt i det här samhället, eller åtminstone hör jag inte folk uttrycka så många andra vägar. Jag tror till exempel många människor egentligen skulle vilja jobba mindre, men på något sätt tror de att deras liv skulle bli sämre utan två södernresor varje år, utan att vart annat år uppdatera mobilen och utan att kunna köpa en massa dyra presenter till sina barn.

Men tänk om man kan hitta en mening i livet bland vågorna, bland mossan i skogen eller ute på de gröna fälten. En mening i livet i hemmets inte gråa utan färgglada vardag.

 

För vad behöver jag i mitt liv?

 

Jag behöver mat på bordet, men det betyder inte att jag måste äta ute på restaurang ens en gång i veckan eller köpa en massa stora köttbitar varje vecka. Jag behöver ett ställe att sova i, men det behöver varken vara ofta i ett hotellrum eller i ett stort egnahemshus på över 300 kvadratmeter. Jag behöver också ett fortskaffningsmedel, men jag måste inte ha både en stor båt, en snöskoter och en fyrhjuling utöver en helt vanlig bil, som tar mig från A till B. Jag behöver också kläder och många olika saker, men de behöver varken vara nya eller dyra.

På något sätt så behöver jag ju också hitta en slags mening i livet. En vilja att leva helt enkelt. Skulle vara lite svårt annars.

För att kunna ha det här är ju ett jobb en lösning att titta närmare på. Åtminstone i det samhälle vi just nu lever i, om man inte vill eller är tvungen att leva på bidrag. Och jobba är ingenting jag är emot, egentligen. Jobb ger både mig och många människor en orsak att stiga upp på morgonen, en rutin i vardagen och en möjlighet att träffa andra människor.

Men jag kommer aldrig vilja ha ett jobb som tar över mitt liv. Hur bra jobbet än är så behövs den där friheten. Friheten i att ibland bara lägga sig ner i gräset eller gå en väg som ingen annan sagt att man ska gå.

Som Jan här så härligt säger i artikeln så handlar ju livet om det val man gör. Och man har ju också bara ett liv. Så det känns ganska viktigt att faktiskt redan nu fundera vad jag behöver och vill göra med mitt liv.

Och jag kan redan nu konstatera att jag kanske inte ens behöver så mycket. Jag har en stor vilja att leva ett ganska enkelt liv och jag tror att ett sådant enkelt liv också kan vara hållbart, både ekonomiskt, ekologiskt och socialt.

Man måste bara bestämma sig, att nu gör jag det här. Nu har jag funderat ut ett mål som jag vill sträva till och även om jag glömt bort att plantera trädet tidigare så ger morgondagen mig alltid en ny chans.

 

 

Imorgon är det måndag, det är 1 oktober. Det är en start på någonting nytt.

Dags att så ett frö.

01.10.2018 kl. 00:54

Sluta följa mig på instagram!

 

Följer du nära människor i ditt liv på sociala medier även om deras bilder/inlägg inte intresserar dig alls? Gör dig själv då en stor tjänst och sluta följa dessa människor.

Jag kom att tänka på det här när jag öppnade instagramappen för första gången på länge. Jag möttes av fina bilder på smörgåsar, smoothiebowls och solnedgångar. Samtidigt märkte jag att de flesta av dem inte bidrog någonting till mitt välmående. Egentligen blev jag mera arg, för jag började fundera hur länge det tog att ta den där frukostbilden och hur kaffet säkert hade svalnat innan man började dricka det.

Jag började också tänka på att ingen åt såhär för ens 10 år sedan, men nu, när de sociala medierna tagit över våra liv, måste alla maträtter kunna placeras i vilket matmagasin som helst. Ingen vacker solnedgång får gå förbi utan att vi måste ha bild på det och dela det med alla våra nära och kära (och även okända människor).

För att inte tala om att bakom den där selfiebilden finns det säkert minst 10 bilder som inte blev publicerade. Raderar vi de andra bilderna, eller fyller de bara upp vårt eget bildarkiv?

Men den stora reflektionen kom alltså när jag märkte hur många av dessa bilder som bara var "oljud" (översatt från "noise") i mitt sociala medieflöde. Som inte ledde till någon känsla, någon inspiration, utan bara var en random bild av en random människa i en random miljö.

Och jag tror inte jag är ensam med att följa människor som inte egentligen bidrar någonting till mitt liv.

Så jag bestämde att det får vara slut på det här nu!

Så mycket tid som vi alla lägger på att surfa igenom bilder och texter på våra sociala medieflöden. Så mycket tid som vi själv lägger ner på att försöka skapa den perfekta bilden. Och tänk sedan på ALLT som redan finns där på nätet. Det är ett överflöd av oljud, krafs och rent ut sagt spam.

Vi har ju bara ett liv, men på det här sättet lever vi ju inte ens fullt ut.

Så de kommade dagarna ska jag rensa. Rensa bort folk från mina sociala medieflöden som inte bidrar någonting till mitt liv. Rensa bort folk som kanske tidigare bidragit, men som jag nu vuxit från. Vi är ju alla människor som hela tiden utvecklas, så inte är det så konstigt om man inte gillar samma saker hela sitt liv. Men då ska det också bort!

 

Och här vill jag alltså också uppmana dig som följer mig på instagram: Ta bort mig om jag inte ger mervärde i ditt liv, i ditt sociala medieflöde. På mitt instagram lägger jag ju enbart upp mina lchf-maträtter, och är du varken intresserad av matbilder eller lchf-rätter så gör dig själv en stor tjänst och sluta följa mig.

Så kanske vi alla kan få lite mera mening också i vårt sociala medieflöde och lite mindre oljud. Kanske vi själv märker att man kan äta en frukost utan att lägga upp bilden på sociala medier, även om solstrålarna perfekt reflekterar ytan på porslinstallriken.

 

 

Och kanske, bara kanske, börjar vi leva lite mera i nuet och inte bara bakom en skärm.

 

 

23.09.2018 kl. 12:52

Livet är så mycket mer än att bara skaffa barn - eller?

cc - pixabay

 

Idag vaknade jag upp till en otroligt intressant artikel och även diskussion på Svenska Yle. Den handlar om att frivilligt barnlösa har ökat enormt i antalet i Finland bara under de senaste 10 åren, från ca 1 % till 12 % bland 20-40 åringar. Och eftersom den skrevs igår kväll hade den också samlat på sig en massa intressanta kommentarer.

Själv skrev jag ju för ett år sedan också om att skaffa barn eller inte i hållbarhetens namn. Då diskuterade jag Lunds Universitets nya studie som visar att det val som skapar mest koldioxidavtryck för en människa är att skaffa ett barn.

 

Då skrev jag såhär:

"Och det här är ganska logiskt eller hur? Men ack så kontroversiellt. Har du hört någon som inte skaffat barn på grund av att de inte vill påverka klimatet?

Kanske inte, men jag lovar att det kommer bli vanligare."

 

Och kanske är det en av orsakerna till att allt fler nu enligt den här studien blivit frivilligt barnlösa. Åtminstone diskuterades det både i artikeln och i kommentarsfältet.

Men i kommentarerna nämns också andra orsaker:

  • Att folk inte vill ge upp sina hobbier och sitt liv, som redan nu är fullt av aktiviteter.
     
  • Att folk inte helt enkelt tycker om barn eller vill sköta om ett barn.
     
  • Att kvinnor vill fortsätta arbeta och göra karriär (vilket jag tycker de alltid borde få göra, hur kan vi inte ha fixat det här mer jämställt i samhället ännu).
     
  • Jorden är redan överbefolkad. Ingen orsak att befolka den mera, satsa på invandring och adoption istället.
     
  • Att man hellre lägger pengar och tid på annat såsom välgörnhet och att hjälpa åldrande släktingar.
     
  • Att skaffa barn är inget tvång, så varför skaffa? Man kanske inte heller upplevt sig någon gång längta efter ett barn.

 

Trivs jag bäst med mig själv? Med mig och min partner? Vill jag lägga mina pengar på att hjälpa andra som redan existerar och skänka pengar till välgörenhet istället för att lägga pengar på ett barn?

 

Sedan finns det argument i artikeln som enligt mig mera hör till en gråzon, någonting mellan frivillig barnlöshet och ofrivillig barnlöshet. Saker som, om man skulle förändra utsikterna kanske skulle göra att folk faktiskt skulle vilja skaffa barn:
 

  • Dystopiska framtidsutsikter. Att världen verkar vara styrd av en massa rika människor och företag och att samhällena i stort verkar utvecklas åt ett väldigt negativt håll + allt nytt som händer inom digitalisering så man själv knappt hinner med. Nu vet man snart inte vad och hur man borde uppfostra ett barn på ett bra sätt.
     
  • Att man inte hittat någon partner.
     
  • Rädsla för framtiden och att ens liv är osäkert på många plan. Kanske inte ett stadigt jobb och en stadig ekonomi eller en stadig bostadsort.
     
  • Att samhället inte verkar ta hand och uppmuntra de som skaffar barn.

 

Och sist har vi sådant som faktiskt kan klassas in bland ofrivillig barnlöshet:

  • Att man kanske lider av psykisk ohälsa, kronisk sjukdom eller genetiska sjukdomar som gör att det kan finnas både risker och ovilja att skaffa ett barn.
     
  • Att man av en eller annan orsak inte kan få barn.

Ger den här hunden mig allt jag behöver eller finns det en längtan också efter ett människobarn? (Bild på vår fina rescuehund Nemi)

 

Men tillbaka till min rubrik, som jag kom att tänka på när jag läste den här kommentaren:

 

"Historiskt har man skaffat barn för att säkra sin egen framtid eller stilla en egen rastlöshet. Varför skulle vi behöva det? Vad saknar vi? Vi har kärlek, vi har intressanta liv, vi har bra framtidsutsikter. Varför skulle vi ändra på det?"

 

Jag tycker den här kommentaren är den intressantaste av dem alla. Varför har vi i tiderna påriktigt skaffat barn och är det en skillnad på de behov som fanns då och de behov som nu finns i våra rika västvärldsländer?

T.ex. pratas det ju mycket om att vi ska utbilda kvinnor i fattiga länder, eftersom det gör att de skaffar mindre barn.

Är det så underligt då att vi i våra samhällen, där kvinnor faktiskt är väldigt väl utbildade, kanske inte upplever att vi har ett lika stort behov av att skaffa barn.

Robotar kan ta hand om oss när vi blir gamla kanske vi tänker. Andra i samhället kan hjälpa oss när inte alla behöver kämpa varje dag för sin egen överlevnad i krig och elände. Det finns oändlig underhållning och hjälp från både samhället och nätet om vi behöver.

Själv har jag nog en vilja att skaffa barn senare i livet, men samtidigt tror jag nog att vi i vår generation funderar mycket, mycket mer på hur ett barn faktiskt kommer att påverka våra liv och även vilka alternativ som finns ifall man inte väljer att skaffa barn.

 

Kanske har vi märkt att:

 

Livet är så mycket mer än att bara skaffa barn...

 

 

... eller?

 

 

 

 

06.09.2018 kl. 22:57

När jag upptäckte att jag blivit introvert

 

Jag har alltid älskat att vara runt människor. Älskat uppmärksamheten och älskat känslan av att börja lära känna en ny människa.

Men med åren (haha, jag är inte ens 24, men äldre blir jag ju varje dag) så har jag märkt att jag inte vill vara i dessa folkmassor och i centrums centrum mera.

Istället för att få en massa energi av att vara bland folk (som tidigare), så känner jag att jag blir trött av att hänga bland en massa människor. Jag märker hur jag uttryckligen nu för tiden vill undvika händelser där det rör sig mycket folk. Speciellt folk jag inte känner.

Och det här brukar ju beskrivas som skillnaden mellan att vara introvert och extrovert. Får du energi av att vara bland människor eller drar det energi av dig? Trivs du där det händer eller där inget händer?

Jag tycker fortfarande om att umgås med människor. Men jag väljer nu för tiden oftare djupa samtal med en människa i 5 timmar än lösryckta danssteg och småpratande i 2 timmar med flera okända, halvkända människor.

 

 

Första gången jag påriktigt började märka att jag kanske ändrats och faktiskt inte trivs i folkmassor var när jag och fästmannen besökte medeltida marknaden i Åbo här i sommar. Fullt med folk, en massa mysig musik och häftiga klädesplagg. Jag älskar det "positiva" kring medeltiden och medeltida saker.

Men trots det trivdes jag inte alls. Jag ville snabbt bort från folkmassorna och att stå och köa med en massa andra folk för att få smaka lite grillat griskött bland både människor och sjöfåglar var inte något varken jag eller fästmannen ville göra.

 

Och nu har jag nyligen kommit hem från en körturné till Island. Vi var både i Akureyri och i Reykjavik, men jag gillar Akureyri flera gånger mera än Reykjavik. Från Akureyri kunde man se bergen på nära håll och känslan att bara genom att gå uppåt några tiotals minuter från staden och plötsligt vara bland bergen var otroligt rofylld och lycklig.

Den här närheten till naturen och till tystnaden, den verkar tydligen bli mer och mer viktig för mig ju äldre jag blir. Och desto mindre viktig blir det att lära känna en massa nya människor.

Jag är faktiskt ganska nöjd med de människor jag känner och jag upplever också att jag hellre de kommande åren vill satsa på att vårda dessa relationer än att lära känna en massa nytt folk. Det känns inte heller som att jag egentligen behöver så många runtom mig. Plötsligt trivs jag otroligt mycket att bara vara för mig själv.

 

 

Och jag tror mycket av det här har dykt upp nu efter att jag börjat må bättre och inte känner att jag lider av psykisk ohälsa mera. På något sätt gömde sig min introverthet i en extrovert mask så länge som jag också mådde ganska dåligt.

Men nu, när jag upplever att jag börjat få kontroll över mina känslor och mitt inre så trivs jag otroligt mycket med mig själv och mina tankar. Det ger mig på något sätt ett inre lugn och en inre ro.

 

Samtidigt tycker jag nog fortfarande om att prata och sprida mina tankar och idéer. Men det måste inte heller vara i verbal form. Jag trivs också med att sprida mina idéer tyst såhär på en blogg. Låta folk få läsa det om de vill och känner att det kanske ger ett mervärde åt dem, men också låta folk passera förbi ett blogginlägg om det inte intresserar.

 

Så jaa, den här sommaren har jag märkt att jag faktiskt är introvert, eller åtminstone känner jag att jag just nu hör mer hemma bland de introverta än de extroverta.

Och det är okej. Det är faktiskt mer än okej. Att hitta sig själv känns otroligt givande och glädjande och jag ser fram emot att upptäcka mer av den introverta världen. Och jag gör det gärna med ett leende på läpparna, för kanske har jag plötsligt hittat ett hem, ett lungt hem där mina tankar får leva i ro och djup försjunkenhet.

 

En lycklig själ på bergsvandring med några korister bredvid staden Akureyri på Island. Fina, avskalade miljöer i naturen och en fridfull tystnad. Det gör mig glad och rofylld.

 

05.09.2018 kl. 01:34

Just for when och just in case - skillnaden mellan en glasburk och en glasburk

 

Det är höst och vi har just fått några chilin av nära släktingar. Det här ska det bli djävulssylt av, det har jag bestämt. Jag älskar djävulssylt, men har inte gjort det nu på flera år, för jag har bara glömt bort det eller haft för mycket att göra.

Och när man lagar sylt så behöver man ju någonting att förvara dem i. Då kommer återanvändbara glasburkar till undsättning!

Jag och Peter har ca 10 glasburkar sparade för just sådana här tillfällen. Men man måste vara aktsam. För börjar man spara glasburkar för att ha tills senare så är man till sist omringad av glasburkar.

Orsaken är ganska enkel: det kommer in nya glasburkar genom dörren hela tiden.

Och jag har märkt att vi är ganska många som sparar saker i köket, för att "ha tills senare". Eller ännu värre, för att ha "ifall om".

 

 

När man sparar glasburkar bara för att spara

Det finns faktiskt tror jag ganska många människor som bara sparar/samlar på burkar för att spara/samla. Eller har en massa andra saker redo att användas men som aldrig används.

Meningen är ju ofta inte att sakerna ska samlas bara för att samlas, men realiteten är sen att de aldrig används och bara tar plats.

Då är det viktigt att tänka på den tumregel som jag lärt mig av The Minimalists. Att fundera om sakerna sparas ”just in case” eller ”just when”. 

I vårt glasburksexempel handlar det då om ifall man tänker ”jag spara ett par glasburkar tills jag använder dem” eller om man tänker ”jag sparar ett par glasburkar ifall jag någon gång har lust att laga sylt”.

Märker du skillnaden?

Enligt The Minimalists borde vi alla bli bättre på att göra oss av med saker som vi sparat bara ifall att. För oftast händer aldrig det att man använder de sakerna. Och då tar de bara rum i ens hem och leder till mera stress då man kanske söker efter andra saker, som man faktiskt använder.

För inte kanske en liten glasburk tar så mycket rum. Men då glasburkarna blir 20, 30, 50 till antalet. Då kan man ifrågasätta om det löns att spara på alla dem.

Många gånger finns det ändå glasburkar nära att få av bekanta eller köpa i nån affär om det riktigt kniper. Och det kommer ju som sagt ofta hela tiden mera glasburkar in i hemmet i alla fall.

Så har du något som du bevarar bara för ifall allt. Ge bort det. Återvinn det. Låt det få cirkulera i kretsloppet och inte bara damma och ta plats i ditt köksskåp eller i din skrubb. Då hittar man samtidigt också lättade de saker som man sedan behöver. Såsom ett antal av de 50 glasburkarna man samlat när man behöver 6 stycken för att göra en djävulssyltssats.

 

Man kan också varje gång man tar in nya glasburkar i hemmet byta ut en fulare och dåligare mot en mer praktisk och finare burk. Så har man bara de bästa av de bästa sen till sina syltdagar.

 

 

 

 

 

13.08.2018 kl. 13:24

Att konsumera mera eller mindre när jordens resurser tar slut

Bildkälla: Global Footprint Network

 

Idag har det varit Earth Overshoot Day 2018.

Det betyder att det jorden globalt kan reproducera på ett år av sina naturresurser använder vi upp redan nu, första augusti.

Sedan lever vi på lånad tid. Lånar av våra barn och barnbarn.

Jag minns att man idag diskuterar det här med att vår generation kommer ha lägre levnadsstandard än tidigare generation.

På samma sätt är det här med miljön någonting som oroar oss mycket mera idag än vad det gjorde för flera årtionden sedan.

Och rapporterna blir bara värre och värre.

Vi måste konsumera mindre. Det skrev jag om redan förra året då Ekologiska skuldens dag (som det heter på svenska) inträffade 2.8, en dag tidigare än i år, 2018.

Konsumera mera av vissa saker, mindre av andra?

Och jag står fortfarande fast vid den punkten. Det finns mycket konsumtion som enligt mig måste fås ett slut på.

Men.

Skillnaden från förra året är att jag nu också håller på att läsa Rune Westergårds bok "Ett jordklot räcker". Jag är inte färdig med den ännu, men det jag tycker är spännande är att Rune talar för att vi borde konsumera mera för att klara av klimathoten.

Det går ju helt stick i stäv med alla artiklar som handlat om Ekologiska skuldens dag idag, där alla uppmanar oss att konsumera mindre.

Samtidigt är det bra att ibland läsa sådana här böcker, som säger emot det du tror på, för att också se om du själv ligger i gamla tankar eller om du fortfarande kommer fram till att det du tror på känns rätt.

Enligt Rune sker ingen utveckling i t.ex. solpaneler, elbilar etc om vi inte också köper dem. Utan konsumtion, ingen utveckling helt enkelt. Rune säger att även om jordens resurser nu påverkas av våra inköp så hjälper de oss att sedan skapa effektivare och mer energisnålare varor i framtiden.

Och visst har han ju en poäng. Jag har ju nog läst nationalekonomi i fler år för att förstå hur konsumtion och teknisk utveckling fungerar. Om alla kylskåp som uppfanns på 80-talet skulle hålla i evigheter och vi inte skulle köpa nya, då skulle vi fortfarande ha kvar dem, som kanske slösar mycket mer energi än ett nytt kylskåp gör idag.

Konsumtion kan nog inte ensam fixa det här

Men även om det finns bra poänger i boken känns det som att orden många gånger säger emot varandra (jag tänkte att jag gör en ordenligare recension av boken senare när jag läst ut den).

För även om jag konsumerar en topp vid t.ex. H&M, betyder det ju inte automatiskt att H&M skulle bli nå miljövänligare.

Miljövänligare blir de när stater börjar kräva det av dem. När konsumenter börjar kräva det av dem.

För vad man lär sig inom nationalekonomin är att den osynliga handen, "marknaden", utan att bli störd, fungerar bäst/endast om flera kriterier är fyllda. Ett av dem är att det inte finns några externaliteter i bilden (såsom exempelvis utsläpp).

Men nu har vi externatliteter. Vi har ganska många faktiskt. Och väldigt stora också.

Marknaden har haft sin chans, men nu måste vi ingripa. Det handlar inte mera om att bara konsumera rätt och miljövänligt (vilket vi fortfarande ska satas på. Där är jag helt med Rune), men nu måste man börja kräva mera av marknaden. Kräva mera av företagen.

Nu är det "förbjud freoner i alla kylskåp"-nivån vi måste ta till för att fixa det här. Inom alla plan.

Det tror jag leder till den snabbaste utvecklingen, till energisnålare, effektivare och hållbarare lösningar, som på sikt (förhoppningsvis innan vi har katastrofer runt varje hörn) hjälper oss att stoppa och hindra den skadliga klimatuppvärmningen.

Och kanske öka avståndet på Earth Oveshoot Day, som hittills bara minskar.

 

Vad tror du?

 

 

 

01.08.2018 kl. 23:59

Att fixa kroppen – om kroppspositivism och hjärnspöken

Idag vill jag prata om kroppen så varsågod, här är mina ben. Håriga, och som fallit i lågstadiet och skaffat en fult märke under ena knäskålen och som nyligen dundrat i soffkanten så att ett fint blåmärke också pryder det benet. Det är mina ben det.

 

 

Igår och i förrgår tittade jag på en norsk dokumentärserie som heter "Line fixar kroppen" (finns på Arenan). Den handlar om Line som är 27 år med flera kroppskomplex, som hon sedan försöker bena ut och övervinna i de sex små avsnitten (30 min/avsnitt).

Hon har komplex över sina enligt henne stora bröst, över magen, att vara osminkad, och i sista avsnittet, som handlar om hjärnan, försöker hon att vara så nöjd över sig själv och äntligen klä sig i bikini.

Och det är en jättebra serie! Jag har inte haft några stora kroppskomplex, som resulterat i att jag svultit mig själv eller något, men visst har jag efter puberteten ofta varit missnöjd över min mage och min röv och mina lår. Men efter den här serien blev jag redan själv också lite bekvämare i mig själv.

Och det är ju en bra sak.

Men jag kom att tänka på Ellens inlägg om kroppspositivism. Om att det här med kroppspositivism borde få vara någonting som förs av "tjocka", och inte normalstora.

Line i serien är inte "normalstor" (BMI mellan 18 och 25), men inte har hon så att säga ett BMI över 35 heller. Jag är väl egentligen inte heller normalstor, eftersom jag faktiskt har ett BMI över 25 (jaa, faktiskt), men jag har nog också ibland mått dåligt över min kropp. Ganska ofta egentligen.

För nästan alla (vare sig storlek) har komplex över sin kropp. Och det grundar ju sig många gånger på ens egna hjärnspöken.

Och jag tycker nog att det finns en stor poäng i det som Ellen säger, att låta kroppspositivitet handla om den som verkligen har stora kroppar.

Men jag tycker det är viktigt att inte förminska andra människor som inte är "tjocka" om deras hjärnspöken. För hjärnspöken kan leda till många dåliga saker. Anorexi, bulimi, psykisk ohälsa och död.

Och jag kommer att tänka på den här likheten med psykisk ohälsa och att det finns människor som anser att vissa inte ska få uppmärksamhet om sin psykiska ohälsa, eftersom de kanske haft ett så "perfekt liv". Att har man inte haft föräldrar som knarkat, blivit så mobbad så man hållit på att dö och ätit aska så mår man inte tillräckligt dåligt.

Men vi kan inte hålla på och "mäta" psykisk ohälsa och säga att "du har nu så liten psykisk ohälsa, så du har inte rätt att må dåligt". Ska vi leva i en värld där bara de som t.ex. försökt ta livet av sig får hjälp, och inte de som bara ligger hemma och mår dåligt?

På samma sätt tycker jag inte man heller ska förminska människors hjärnspöken, även om de kanske så att säga har en "nomalvikt".

Så jaa, låt tjocka kroppar får komma fram extra mycket i kroppspositivismen igen, men jag tycker vi alla måste vara lite mer ödmjuka i den här kampen. Något annat är inte hållbart.

För jag vet hur det är att ha psykisk ohälsa, att må så dåligt så man vill ta livet av sig själv, och mår någon så dåligt över sin kropp, vare sig den är "normalstor" eller "grovt överviktig" så tycker jag det måste tas på allvar.

Och då är det allas kamp.

 

 

31.07.2018 kl. 12:06

Att handla nya saker – och ändå vara tillfreds med sig själv och sina värderingar

Jag har handlat ett par nya hörlurar och en ny klocka helt utan ångest!

 

Ända sedan jag började tänka mera på ekologi och hållbarhet har jag haft ångest när jag handlar nya saker.

Och nu pratar vi inte om mat, hushållspapper och schampo. Utan om saker, fysiska saker, som man kanske inte kommer ta med sig om huset brinner upp, men som man ändå behöver och/eller vill ha.

Ångesten har kommit eftersom jag vet att alla nya saker kräver naturresurser. Att typ inga av dessa saker är producerade på ett hållbart sätt och att man knappt vet någonting alls hur de producerats.

Så jag har helt enkelt tvingat mig själv att knappt handla någonting nytt alls. Och istället satsat på att försöka hitta så mycket som möjligt på loppis eller andrahandsmarknaden.

Problemet är bara att ibland finns inte det du vill ha på loppis. Hur mycket du än letar. Och du har kanske inte heller möjligheten att varje dag besöka alla loppisar inom 50 kilometers radie bara för att försöka hitta den där ena saken som du behöver men inte vill köpa nytt.

 

Det hjälper att fundera på varför man känner vissa känslor, speciellt ångestkänslorna.

 

Då kanske det är dags att fundera på den där ångesten, och fundera på om det här är ett sunt sätt att leva sitt liv.

Jag har kommit fram till att svaret är nej.

Vill man leva hållbart måste man också komma ihåg att den livsstilen också måste vara hållbar för en själv, och inte bara för omvärlden, för alla andra.

Får man ångest för att man är för rädd att påverka jordens resurser, så att det påverkar ens vardagliga liv, då kan det vara dags att ta ett steg tillbaka och fundera över om det går att leva sitt liv enligt sina värderingar, men utan att skapa den ångest som hittills funnits med i bilden.

Jag har kommit fram till att det går.

 

Här är mina exempel:

Jag har länge haft ett par små, slitna hörlurar, som för flera månader började gå sönder i "muffarna" och senare också vara så pass sönder att man bara hörde ljudet i ena örat.

Jag har också för en tid sedan tappat bort min klocka. Mina fina klocka som jag fick av min mamma till studentpresent.

Och jag märker att jag behöver dessa två saker. Hörlurarna, för att jag dagligen är ute och går och börjat trivas att lyssna på podcasts överallt. Klocka, för att jag trivits med det förut och många gånger har fulla händer för att kunna ta fram mobilen hela tiden.

 

 

Och jag har letat.

Att hitta begagnade hörlurar och en begagnad klocka, som även passar mina behov, det har varit svårt.

Man kan säkert leta efter dessa saker i oändlighet och senare plötsligt hitta något som precis passar in i ens önskemål, men någon gång måste man börja värdera sin tid, och sitt välmående, med att istället köpa nytt.

Jag har tänkt på både klockan och hörlurarna i över ett halvt år. Jag har märkt att jag i mitt liv behöver dessa saker. Det är inga impulsköp jag gör. Det är inte så att jag köper mitt nya x antal av dessa saker.

Det är ett par hörlurar och en klocka. That's it.

 

 

Så jag köpte dem. Helt nya.

Klockan är ingen superfancy klocka, men den matchar precis mina behov. Hörlurarna är väl I guess lite mer fancy, men jag hoppas att de håller länge när jag en gång köpt nya hörlurar nu.

Och det bästa av allt – jag fick ingen ångest.

Jag sökte målmedvetet och funderade länge på mina beslut. Jag konstaterade att dessa produkter är någonting jag kommer att använda varje dag och att jag inte plötsligt börjat leva en "ohållbar livsstil" bara för att jag köpte två nya saker.

Men det viktigaste av allt, är att jag konstaterade att jag inte måste vara perfekt.

Jag tror att de här tankarna kommit både med att jag blivit äldre och med att jag nu inte är ny inom hållbarhetstänket, utan redan benat ut och lärt mig vad allt handlar om. Vad som är ohållbart och vad som inte är ohållbart.

Jag blir inte en konsumtionsråtta bara för att jag köper två nya saker som jag verkligen behöver. Det blir du inte heller.

Vi måste lära oss att välja våra strider. Och komma ihåg, att det är enklare att leva med sina värderingar livet ut om man någon gång låter sig få välja den enklare vägen.

Det har jag i alla fall lärt mig det här året. <3

 

Sammanfattning: Hur man handlar nya saker utan ångest om man är ett miljöfreak som jag:

  • Konstatera att få ångestkänslor för att handla nytt inte är ett hållbart sätt att leva.
     
  • Konstatera också att du som miljöintresserad faktiskt färdigt konsumerar väldigt lite nya saker jämfört med de flesta människor, och att planeten inte kommer att gå under för att du plötsligt köper en eller två nya saker.
     
  • Konstatera alltså att man inte måste vara perfekt i allt.
     
  • Fundera länge över valet (men inte för länge). Fundera varför du behöver saken och hur mycket du behöver den.
     
  • Konstatera genom att själv besöka loppisar och hemsidor att det inte verkar finnas den sak du behöver – för finns den köper du ju den och är nöjd att du hittade den begagnad.
     
  • Köp den sedan ny och konstatera att det nu inte handlar om ett impulsköp mera (som de flesta inköp typ handlar om), utan om ett medvetet val som krävt mycket betänketid. Satsa gärna på hållbarare varianter om det finns eller på någonting som faktiskt håller, även om det kanske är lite dyrare.
     
  • Njut sedan av din sak och använd den så ofta som möjligt. Ta hand om den och reparera den om den går sönder så den håller så länge som möjligt.
     
  • Då har du handlat en ny sak utan att få ångest.

 

 

 

 

 

 

 

29.07.2018 kl. 18:20

Var ska jag slänga det här?

Hur länge ska det ta innan producenterna börjar skriva ut vad deras produkter innehåller? Så jag inte ska behöva få ångest för att inte veta var jag ska sortera dem. cc - pixabay

 

Det finns många saker jag skulle vilja slänga.

Saker som är söndriga, har torkat ut, är miljöfarliga med mera.

Men jag är inget proffs på att sortera och även om jag är intresserad så kan jag inte hela sorteringsguiden utantill heller.

Och så får jag ångest.

Jag försöker förgäves söka på olika avfallsbolags sorteringsguider för att bli lite klokare, men så har man då e pryl som är lite elektronisk, lite metallisk, lite plastig, lite av det ena och lite av det andra.

Och jag skulle vilja att så mycket som möjligt tas tillvara. Jag vill ju inte sortera fel och vara en börda för avfallsbolagen. När det gäller sortering skulle jag faktiskt vilja vara duktig. 

Men det är jag nog inte.

Så då låter jag prylen vara kvar i mitt liv. I ett hör i ett skåp. Fyller en hylla någonstans i barndomshemmet.

Och jag tror inte jag är ensam om det här. Jag är säker på att ganska många med egnahemshus eller annars större förvaringsutrymmen har flera saker som de egentligen tänkt slänga men som de inte riktigt vet vart man ska slänga det så istället finns det där och dammar i ett bortglömt hörn. 

Istället för att kanske återvinnas och göras nytta i samhället.

Och jag brukar fråga mig: Varför är det individens ansvar att veta vart man ska sortera saker? Är det inte de som producerar varan som borde skriva bakom eller under produkten vad de innehåller och ett förslag på vart den ska slängas?

Tänk om det skulle finnas åtminstone en hemsida skrivet på produkten som berättar det här. För att nu minska text på produkten.

Eller ännu bättre: Tänk om producenterna faktiskt skulle ta sitt ansvar och sluta producera produkter som inte går att ta isär för att åtminstone kunna sortera de olika ämnena skillt. Eller kanske det bäst: Faktiskt sluta producera så många produkter med så många olika ämnen i samma produkt.

Här finns det faktiskt saker att förbättra tycker jag!

Vi pratar ju hela tiden om att vi behöver bli mera hållbara. Och inom hållbarhetstänkandet handlar det också om att sortera och återvinna rätt, så vi inte behöver en massa barn och unga vuxna att hacka nya farliga material i trånga mörka grottor någonstans i ett fattigt område.

Och varje gång man gör det lite enklare för konsumenten att göra rätt, desto snabbare börjar konsumenten också göra rätt.

 

Så mycke skräp överallt. Det behövs tydligare anvisningar om vi ska få igång sorteringen ordentligt.

 

Jag vill leva i ett samhälle där vi funderar vad saker innehåller och hur man sedan ska ta till vara dem så att materialet kan återvinnas och användas igen, igen och igen.

Och jag hoppas att vi snart kan vara där, för miljön och vår framtids skull. <3

 

 

 

 

 

05.07.2018 kl. 11:25

Två hållbara världar - En i staden och en på landsbygden

Vilken väg ska jag välja? Vilken hjälper mig mot ett hållbarare liv?

 

Som jag skrev i mitt förra inlägg vill jag leva ett meningsfullt liv. Samtidigt vill jag också leva ett hållbart liv. Ett miljövänligt liv.

Då kan man ju fråga sig var man borde bo om man vill vara mest hållbar? Är det i staden, där man kan cykla överallt, eller är det på landet, där man har närproducerad mat vid husknuten?

Och medan jag funderade på det här kom jag fram till att det nog finns fördelar på båda ställena. Jag tror att om man vill så kan man faktiskt leva hållbart både i staden och på landet.

Men av olika orsaker. Och jag tänkte lista dem här nedanför:

Att leva hållbart i staden

  • Man kan cykla överallt eller ta kollektivtrafik.
     
  • Möjlighet att handla ekologiska varor, eller lokalt från torget.
     
  • Även möjlighet att lätt hitta likasinnade och delta och påverka. Flera = bättre.
     
  • Man kan hyra och låna typ allt. Man behöver inte äga en bil, en borrmaskin eller ens en tvättmaskin.
     
  • Samtidigt kan man bo ganska litet och det kräver mindre saker. Mindre saker som ska köpas = mindre utsläpp och påverkan på miljön.

Att leva hållbart på landet

  • Man kan äta lokalt och närproducerat på ett enkelt sätt.
     
  • T.o.m själv fixa sin mat genom att jakta, fiska, plocka bär och svamp, ha djur och/eller grönsaksland.
     
  • Inköp planeras långt på förhand och risken för spontana köp minskar avsevärt.
     
  • Små samhällen: man delar med sig av det man äger och har - ökar användandet av saker och ökar samvaron i byn.
     
  • Man kan själv bestämma sig att ta grön el, ha solpaneler, bergsvärme, större påverkningsmöjligheter där man bor.

Ibland kan man nå samma mål även om man startar från olika håll.

 

Det finns säkert flera skäl, men det här var nu några jag sådär spontant kom att tänka på. Om du själv kommer på någon till får du jättegärna kommentera :)

Och sedan finns det förstås negativa aspekter med båda. Fortfarande behöver man ofta en bil om man bor på landet och forfarande gäller det att nästan konsumera allt man behöver om man bor i en stad - svårt att ha någonting större än balkongodlingar för de flesta.

 

Jag märker ändå på mig själv att jag dras till landet. Jag tror mycket av det handlar om att jag får så ångest av att konsumera (annat än mat och förnödenheten alltså) och att jag dras till det här att på någon liten grad kunna vara självförsörjande.

Att satsa på att jobba mindre än heltid och istället jobba med ett eget grönsaksland, fiska och plocka bär och svamp i skogarna. Att på något sätt vara närmare naturen och följa naturens gång, leva mer enligt säsong helt enkelt. Och samtidigt ta del av den friska luften - och tystnaden.

 

Jag är ju en social människa och jag har länge trott att om jag inte får träffa människor typ varje dag så skulle jag börja klättra på väggarna. Men ju äldre jag blir desto mer märker jag att det här suktandet efter sociala kontakter (och speciellt nya sådana) minskar. Det har också tror jag att göra med att jag nu psykiskt mår mycket bättre och inte känner mig så osäker på allt i mitt liv. Men så istället vill jag hellre värna om de vänner jag nu har och stärka de relationerna, och det gäller också mina släktigar hemma i Österbotten.

Men jag är bara 23 år gammal. Jag har inte bråttom någonstans, men när jag en gång väljer att flytta tillbaka, då har jag orsakerna och målen på plats. Och det gör mig glad och rofylld, även i den här ljusa sommarnatten som jag för första gången varje dag spenderar i en stad istället för på landet.

 

 

13.06.2018 kl. 23:45

Funderar vi faktiskt tillräckligt mycket på vad vi vill göra i våra liv?

 

Vad är mina värderingar? Vilka människor vill jag träffa och umgås med i mitt liv och vilka saker vill jag omringa mig med?

När jag försökte komma ur den onda cykeln med depressiva tankar, men ändå mådde ganska dåligt och inte hade ork att göra så mycket, så fanns det ändå en massa tid för reflektion. Jag han reflektera över vad jag skulle vilja fylla mitt liv med.

Vem jag vill vara.

Och när jag tänker efter, skulle inte jag haft den här perioden i mitt liv redan, så tror jag inte jag skulle tänka på de här frågorna heller. Vi är redan i 11 juni och sommaren är redan på gång. Inte har jag hunnit med någon bucket-lista för sommaren och inte har jag hunnit med de små sakerna jag tänkt att "när det blir sommar så kör jag igång".

Men jag har hunnit leva i nuet - och det är jag kanske mest stolt över. Jag har varit på promenader med hunden, jag har njutit av värmen, jag har träffat vänner och bekanta och umgåtts med min fästman om kvällarna.

Och det är ju en del av vad jag faktiskt vill göra med mitt liv. Det är ett av mina mål.

Men utan att sätta mig ner och reflektera över vad jag vill med mitt liv, hur jag vill strukturera upp mitt liv, skulle jag inte kommit någonstans. Dagarna skulle passerat och plötsligt är det höst.

Jag skulle kunna stressa över saker som blivit ogjorda, men istället gläds jag över de saker som jag åtminstone gjort, och som stämmer överens med mina värderingar.

För när jag var ledsen och mådde dåligt levde jag inte i nuet. Jag levde antingen i dåtid (funderade på saker som hänt och hur allt gick snett) eller i en fantasivärld (tänk om han säger så, tänk om det här händer). Och jag mådde inte bra av det.

 

 

Så även om jag mådde dåligt en lång tid - så fanns det då tid för reflektion, speciellt under den tid som jag försökte må bättre. Och jag är tacksam att jag tog den tiden att fundera över vad jag vill göra med mitt liv, hur min livsfilosofi ser ut.

För då har jag någonting att sträva efter.

Och det är inte lycka jag strävar efter. Det trodde jag många gånger, men efter att nu också ha lyssnat på "The Minimalists"-podcast ett antal episoder, så är det ju faktiskt ett meningsfullt liv som jag strävar efter.

För om jag vill sträva efter lycka blir ju nästa tanke att jag alltså just nu inte är lycklig, och alltså är missnöjd med nuet och med mig själv och mitt liv.

Så istället vill jag leva i nuet och fylla mitt liv med sådan som jag tycker är värdefullt Många gånger har jag märkt att lyckan kommer smygande då, helt utan tidigare uppmärksamhet.

Så genom att prioritera mig själv och faktiskt sätta mig ner och fundera på vem jag är, vem jag vill vara och hur jag vill leva mitt liv, så har jag större chans att också till slut hitta meningsfullhet i mitt liv, och på det sättet också, vara lycklig, precis här och nu.

 

Och kanske, om vi är många som faktiskt börjar stanna upp och fundera på vad vår livsfilosofi faktiskt är, så kan vi skapa ett bättre samhälle, för allt och alla. <3

11.06.2018 kl. 13:31

 

 

Jasmine Nedergård / 23 år / Politices kandidat i nationalekonomi vid Åbo Akademi / Global medborgare

 

Välkommen till min samhällsblogg!

 

Kunskap är makt & tillsammans är vi starka!  Vi kan påverka andra människor och miljön runtom oss vid varje val vi gör i vardagen!

Här vill jag göra skillnad genom att lyfta upp ämnen som intresserar mig inom välmående, ekonomi, livsstil och miljön. Jag förespråkar även väldigt mycket naturlig mat utan socker och kolhydrater och följer själv en lchf-livsstil med mycket vegetariska element.

Trevlig läsning!

40 inspiratörer för hållbar livsstil 2017

 

Alla bilder är tagna av mig eller är CC om inget annat anges :)
 
"We cannot become what we need to be, by remaining what we are." - Max de Pree
 
Vill du kontakta mig? Gör det via min e-mail: jasmine.nedergard(at)gmail.com
 
 
Böcker jag läst/rekommenderar:
"This change everything" - Naomi Klein
"Prosperity without growth" - Tim Jackson
"Lingon och läppstift - Hur jag gjorde mig av med onödiga kemikalier och tillsatsämnen" - Noora Shingler
"Det sötaste vi har" - Ann Fernholm
 
Dokumentärer jag sett/rekommenderar:
"The true cost" - Sanningen om klädindustrin.
"Fed up" - Sanningen om sockret.
"Cereal Killers" - Om socker, fett, kolesterol och motion.
"Before the Flood" - Om klimatuppvärmningen och människans påverkan.
"Carbloaded - Dödssugen på att äta" - Om dagens överviktiga samhälle och vad vi borde göra åt det.
"The Human Experiment" - Om kemikalieindustrin och kemikaliernas mörka skugga i våra liv.
"Terra" - Om oss, våra liv, mänskligheten, naturen och framtiden.
"Sockerfilmen" - Om socker. Jättebra!
"Sustainable" - Om vår föda och hur den ska vara hållbar generation efter generation.

 

Kategorier

Senaste kommentarer

Oktober 2018

Jag är inte ensam mera - jag är en del av en stor omställning!När resan är måletChecklista för att inte köpa onödiga saker – både åt dig själv och andraVi sa jaVad behöver jag egentligen i livet?

September 2018

Sluta följa mig på instagram!Livet är så mycket mer än att bara skaffa barn - eller?När jag upptäckte att jag blivit introvert

Augusti 2018

Just for when och just in case - skillnaden mellan en glasburk och en glasburkAtt konsumera mera eller mindre när jordens resurser tar slut

Juli 2018

Att fixa kroppen – om kroppspositivism och hjärnspökenAtt handla nya saker – och ändå vara tillfreds med sig själv och sina värderingarVar ska jag slänga det här?

Juni 2018

Två hållbara världar - En i staden och en på landsbygdenFunderar vi faktiskt tillräckligt mycket på vad vi vill göra i våra liv?Till dödens rosenträdgård måste vi alla vandra ensammaCirkulär ekonomi i vardagen

Maj 2018

Minimalism vs maximalismTänk att en liten hund kunde fylla mitt liv med så mycket meningVi göder normerna varje dag – nu är det dags att bryta dem!

April 2018

"I de små byarna på landet mår människorna bra"Vilka kläder har jag använt i vinter? – En blygsam resa mot en mindre garedrob

Mars 2018

Kläd- och köpstopp 2017 - Hur gick det?Utvecklingen av flygtrafiken är skamlig och alternativen borde förbättras6 frågor och svar om klimatångestTitta in i min första bullet journal!

Februari 2018

Så mycket ljud – Mina insikter av att lyssna på poddar utomhus

Januari 2018

Tips: 4 bästa miljö- och samhällspoddarna!Mitt Gröna Samhälles årsresumé 2017 del 3Mitt Gröna Samhälles årsresumé 2017 del 2Mitt Gröna Samhälles årsresumé 2017 del 1

December 2017

Gott Nytt År!Min gröna samhällsanalys: 2017 var året då vi började bry oss - på riktigt!Den stressfria julhelgenTips för att fira en cirkulär julVad vill jag minnas från julen 2017?Skippa plastigt fleecetyg!

November 2017

Be the change #dammenbristerNär blir det för extremt?Jag mår bra nu