Bloggposter

Ångest

 

Jag känner hur jag bara vill sjunka ner genom golvet och marken,

Jag känner hur mina vanligtvis positiva tankar flyr för något mycket större, mäktigare och mörkare,

Istället för att fortsätta vara mig själv blir jag som en annan, ändå som mig själv, fast tvärtemot,

En version som jag inte ens känner igen mig själv i, som jag inte vill säga är jag,

Men som ändå tar över mina tankar och vägrar släppa taget,

Jag är inte = ångest, det är inte jag, men ändå är det mina egna tankar, fast de är så främmande för mitt vanliga jag,


 

Jag brukar förklara min ångest åt andra som att jag åker i en karusell, en helt vanlig karusell,

Men det finns en stor skillnad, och det är att karusellen inte är ute i naturen, utan instängt i ett runt rum, med väggar så nära så att de nästan rör i kanterna på karusellen,

Det finns bara en öppning för att ta sig ut ur karusellen, och den öppningen är så liten, så man måste kasta sig ut, med huvudet före, för att alls ha någon chans att lyckas,

Och ju mer ångesten och känslostormarna förvärras, desto hårdare börjar karusellen gå, och desto svårare blir det att våga kasta sig ur karusellen,

Så då kanske andra också kan förstå, att det inte är så enkelt att bara "sluta ha ångest",

För där sitter man i karusellen, som bara åker snabbare och snabbare, för att man inte tidigare vågat hoppar ur den, eller ens kunna tänka sig tanken, och sedan börjar man känna att det snart är försent, för inte orkar man sitt i karusellen resten av sitt liv,

Och då kanske ni andra kan förstå, att man till slut helst vill få ett slut på den här karusellen, den här känslostormen,

Och då finns det som jag då ser det två val,

Det ena är att med flit kasta sig ut i väggen och troligtvis krossas, för att få slut på karusellresan så snabbt som möjligt, utan extra ansträngning,

Det kan vi ju alla förstå är det absolut sämsta valet, men det finns ändå där och gror, då karusellens fart börjar bli övermäktig för ens psyke,

Och det andra är att våga chansa, våga fokusera på den där öppningen, på "ljuset", på världen utanför,

Och ju mer jag fokuserar, desto saktare blir min andning och desto saktare börjar karusellen gå,

Men den slutar aldrig snurra,

Det krävs fortfarande mycket mod att våga släppa den ångest som just kändes som det enda som existerade i världen, och visst tvekar jag många gånger innan jag vågar,

Men hittills jag jag ändå vågat,  kastat mig, och klarat mig, med hjälp av någon,

Men jag är ändå alltid helt utmattad och har många nya ångestkaruseller i närheten som jag lätt kan dras in i, innan jag igen kan gå vidare  och komma tillbaka till mitt normala, ultrapositiva jag.

 

 

Min dröm är att jag skulle kunna kontrollera mina känslor så bra, att de gånger jag känner att ångesten är påväg så är jag ändå inte i karusellen utan utanför den,

Jag skulle betrakta den från en utomstående vinkel och fundera om det är värt att hoppa in i den för att jag ju vet hur svårt det är att komma bort från den,

Och istället för att då åka i karusellen den gången, så bara nickar jag varsamt, och går åt det andra hållet, tills ljudet av den snurrande karusellen bara blir tystare och tystare, tills det känns som att den aldrig existerat,

Då skulle känslorna inte vara utmattning, utan hopp och glädje, över att jag gjorde rätt val, då redan från början... <3

Publicerad idag kl. 02:09

Att varje dag fundera på vad jag vill göra med mitt liv

 

Jag tycker jag flera gånger under den senaste tiden fått frågan om vad jag gör just nu (studerar nationalekonomi) och vad jag skulle vilja göra/arbeta med i framtiden.

Jag brukar alltid inflika, att för mig, handlar inte mina framtidsplaner enbart om arbete, utan jag försöker fokusera mer på vilka saker jag vill uppleva i mitt liv och kanske ännu mer: Hur jag vill att min livssituation ser ut och vilken slags livsstil jag vill leva. Vad är mina motiv till mina drömmar och tankar?

Det är en ganska svår sak egentligen att fundera på, och därför är det en sak som jag känner att jag gärna lägger lite tid varje dag att tänka kring.

Jag tror att det faktiskt är en väldigt nyttig övning; att tänka på framtiden. Att förstås få drömma, men också vara realist. Ifall man känner att en viss typ av livsstil eller ett visst typ av arbete lockar en borde man börja läsa på eller studera andra människor som följer den här livsstilen eller jobbar med det här jobbet.

Det är en viktig del i ens liv, att själv reflektera och djupt fundera på vad den här personen mår bra av och vad den här personen tvingats avstå från, för att leva den här livsstilen eller jobba med det här jobbet.

Som exempel. Vill jag leva på landet kommer jag troligtvis inte kunna leva ett liv utan bil. Jag kommer ha svårare att spontant träffa nya folk, pröva nya hobbier och träffa folk som bor längre än 5 km från mig. Men däremot kommer jag kanske ha möjlighet att ha ett eget hus, kunna ha en egen stor trädgård, egna djur, ett lugnare liv och ett liv nära naturen.

Skulle jag vilja leva i stan skulle jag ha mycket enklare att handla ekologiskt, och utbudet av miljövänliga och ekologiska produkter är absolut mycket större i staden än på landet. Jag skulle absolut lätt kunna hitta åtminstone en eller två föreningar som intresserar sig för samma sak som mig och dagligen få möta nya människor. Men däremot skulle jag inte få vara nära mina släktingar, jag skulle bara vara "en i mängden" och ganska osynlig för utomstående. Jag skulle aldrig känna mig lika trygg under de mörka timmarna som jag skulle göra på landet och luften och avgasterna finns alltid där, varje dag jag öppnar dörren.

Som exempel på jobb kan vara att t.ex. bli jordbrukare eller föda upp djur. Jag kommer troligtvis att gilla det jag gör, men säkert uppleva en massa papperskrig. Kommer kanske inte kunna åka bort längre perioder någon gång, men ändå få leva nära naturen, vilket flera forskningar visar är bra för en.

Ett helt annat exempel på jobb är att bli frilandsarbetare. Friheten som kommer med är absolut en stor orsak att gilla den här typ av jobb, men dagligen måste jag kämpa för att tjäna min inkomst, och som frilandsarbetare så tjänar jag alltid mer, ju mer tid jag lägger ner på mitt arbete. Jag kommer troligtvis inte ändå någon gång kunna vara säker på att jag har råd med allt jag behöver kommande månad eller kunna spara en månatlig summa till ett större mål.

Ännu ett annat exempel på jobb är ju då t.ex. att jobba som ingenjör vid ett stort företag. Troligtvis trivs jag där på det jobbet, har stadig lön, men kan lätt uppmanas att jobba på andra platser på jorden där projekten håller på att färdigställas, och kommer då kanske inte kunna vara en så bra familjemedlem som jag skulle vilja.

 

Det här var bara några exempel och några typer av tankar som kan vara viktiga att fundera kring, men man borde ändå göra det också. Fundera, vill jag vara en person som satsar på karriär eller på familj? Vill jag bo på landet eller i stan? Hur stor eller liten by/stad känns mest bekvämt för mig? Och sedan, svara på frågan varför?

Även om man i början av dessa tankegångar inte direkt kan komma fram till något så kan man ändå fundera på saker som man absolut inte kan tänka sig leva med. Jag skulle t.ex. inte kunna jobba med ett företag som jag anser handlar oetiskt eller rent av förstör miljön. Jag skulle heller inte kunna tänka mig att bo någonstans där det konstant finns ljud runtom mig, på gatorna eller i trapphusen.

Och såklart måste man igen vara realist. Bara för att man tänker på vad ens drömplats och drömyrke skulle vara så kanske det inte är möjligt. För det första kan man ju såklart inte äta kakan och ha den kvar, men man kan inte kanske rå för plötsliga händelser som sker i livet; att bli arbetslös, oväntat få ett eller flera barn, få psykiska problem etc.

Men har man i alla fall tänkt igenom dessa banor mer än en gång, så kanske man också kan bli mer nöjd med den livsituation man ändå befinner sig i, eller åtmistone kunna veta vad man vill, ifall möjligheterna uppenbarar sig för en.

Publicerad igår kl. 15:47

Idéer flödar i min hjärna - men om alla vill jag inte värna

 

Oj vad tiden går,

men i alla fall bara tre månader, inte flera år,

som jag varit borta från mitt lilla rum,

fylld med idéer, tankar och flum.

 

På sommaren behövde jag andas,

havet, solen och värmen fick istället blandas,

men nu känner jag att hösten är här,

den årstid som jag håller mest kär.

 

Känslan att på kvällarna få tända ett ljus,

och börja höra höstvindarnas hårda brus,

få känna den där kylan bita i kinden,

ååh, vad jag saknat den här hårda vinden,

som får mitt hjärta att ropa glatt,

av ny energi som tagit fart, och skratt!

 

Energi som under sommaren kommit från solen,

och som jag nu använder vid föreläsningsstolen,

för att jag igen vill lära mig en massa nytt,

gotta mig i historier, höra idéer som bytt.

 

Börja skriva på min magister,

som nog ska kritisera kapitalister,

och deras syn på arbete,

vi får se sen om jag själv kommer ha gott samvete.

 

På tal om samvete så finns det ännu många känslor i mig,

som inte verkar vilja ordna upp sig,

jag har flera gånger på senaste tiden fått ångest- och panikattacker,

den tanke som gror i mig då är aldrig vacker.

 

Du är onödig, ful och värdelös,

inte ska du tro att du någon gång kan vara ambitiös,

utan att sedan bryta ihop av ångest,

och få djupt mörka tankar därnäst.

 

Men som tur är har jag en skyddande vän,

som i alla fall inte lämnat mig än,

utan som hjälper mig när jag ner mot bottnen faller,

och tårar och ångest skär i mig som kristaller.

 

En dag ska jag komma ur den här jävla smörjan,

kunna starta ett liv som "frisk", ett liv från början,

kunna ge den glädje och kärlek jag ger mina nära varje dag,

också till mig själv, fast jag nu kanske känner mig misslyckad och svag.

 

Jag har så mycket jag vill ge åt världen!

så jag måste tänka på dessa upplevelser som en del av livsfärden,

att lära mig ta hand om mig själv, tro att jag kan,

bli min egen personliga livscoach och talesman.

 

Jag vill värna om miljön, om rättvisa och närhet,

jag vill ge andra så mycket, mycket kärlek.

Och visst mår jag ju bäst då,

 jag får andra att också bättre må!

 

Och då orden inte räcker till så får jag väl flyga upp i luften och brista ut i sång,

ty "ingen kan vara nere med en ballong",

som vår klocka vän Nalle Puh sa.

Han är nog en sådan tänkare som jag vill va'.

Och även har han sagt någon gång så aktsam,

"Åar vet att det inte är någon brådska. Tids kommer vi nog fram".

 

Tids kommer vi nog fram.

 

Tids kommer vi nog fram.

 

 

 

 

Publicerad igår kl. 02:13

Varför BNP är ett uselt mått på välfärd:

 

Jag sitter idag och läser en artikel av Rutger Bregman (rekommenderar starkt!) om BNP och varför BNP är ett uselt mått på välfärd. Jag har själv stört mig länge på att alla länder använder BNP och att det anses att ett land klarar sig bättre ju mer BNP-värde det landet har. Jag tänkte i det här blogginlägget kort gå in på de problem som finns med att ha BNP som mått på vår välfärd.

Men först helt kort en förklaring av vad BNP är: BNP används av i princip alla världens länder som ett mått på välfärd (t.ex. Bhutan är ett undantag och använder BNL = bruttonationallycka istället som mått på välfärd). BNP är ett sammanlagt värde av all produktion och konsumtion som sker inom ett land under ett år.

Det finns många problem med BNP och här tänker jag räkna upp de jag stör mig mest på:

  • BNP ökar vid krig (krigsföring ökar produktion och konsumtion av vapen och liknande = bra för BNP).
  • BNP ökar vid katastrofer (förstörda byggnader betyder mer produktion av virke och konsumtion av hus = bra för BNP)
  • BNP ökar vid sjukdom (mer konsumtion av medicin, terapi och hälsovårdstjänster = bra för BNP)
  • BNP ignorerar obetalt arbete. Det är alltså allt som görs men som ingen tar betalt för. Det här gäller alltså all vård av barn i hemmet, all städning i hemmet, matlagning osv. Ju mer du anställer någon att göra dessa saker, desto bättre för BNP (mindre tid spenderade på egen barnvård, mat och städning = bättre för BNP).
  • BNP ignorerar miljöförstöring (ända tills läget blir katastrofalt, som Kinas luftföroreningar. Innan det - miljöförstöring eller inte = ingen skillnad för BNP)
  • BNP ignorerar ojämlikhet (det är ingen skillnad i BNP ifall 1 person konsumerar och producerar allt och 99 inget, eller om alla delar på kakan).
  • BNP minskar/mäter dåligt vid all teknologisk utveckling. Att saker blir billigare hjälper egentligen inte  BNP nämnvärt (bäst att försöka hålla det på ett så dyr nivå utan att folk slutar konsumera = bäst för BNP).
  • BNP ignorerar alla affektionsvärden (vilket är alla känslomässiga och personliga värden för många människor).
    • T.ex. så är det bättre för BNP att hugga ner alla träd i en park för att göra den till virke än för att upprätthålla fina parker för människan.

Som ni ser så är det väldigt många saker som BNP inte är bra på. Man kan ju kort sammanfatta det så att ju mer krig, katastrofer, miljöföroreningar och sjukdomar, desto bättre är BNP (åtmistone på kort sikt - vilket typ är vad alla politiker strävar efter idag).

Rutger Bregman beskriver det väldigt bra då han säger att:

"If you were the GDP, your ideal citizen would be a compulsive gambler with cancer who's going through a drawn-out divorce that he copes with by popping fistfuls of Prozac and going berserk on Black Friday"

Tycker någon att det här låter som en bra sak? Någonting att sträva efter?

Javisst, strävan efter ett högt BNP-värde har gjort mycket gott och vi har ju alla här i länder med högt BNP en ganska bra levnadsstandard. Men BNP börjar bli utdaterat. BNP är i dagens globaliserade värld med många miljöproblem, mycket ojämlikhet och hälsovårdsproblem inte längre ett bra mått på välfärd!

Det heter att BNP-tillväxten borde vara kring 2, 3 % / år för att öka välfärden (annars ökar arbetslösheten) och idag har många "rika" länder väldigt svårt att öka sin BNP-tillväxt mer. År 2013 låg t.ex. Finlands BNP-tillväxt på -1,2% (!) (källa: Världsbanken). Det är alltså långt ifrån 2%-gränsen.

BNP som mått på välfärd existerade inte ens för 80 år sedan  (!) nämner Bregman. Det är alltså inget som existerat i all vår tid, och därför inget universalt med det heller. Världen ser väldigt olik ut idag mot vad den gjorde för 80 år sedan. Med en sådan förändring behöver vi också ett nytt mått på välfärd...

 

... med vad? Vad borde vårt nya mått på välfärd innehålla?

 

Vad tycker du?

 

 

 

 

Publicerad 30.06.2016 kl. 12:51

Om dagens arbetssamhälle: De jobb som betyder mest men som inte går att leva på...

 

Såhär under sommaren så finns det mycket rum för reflektion och läsande, i alla fall för mig. Mellan de dagliga försöken att ta det lungt och njuta av sommaren, spara och samla krafterna tills hösten så dyker det också upp tankar om blogginlägg och t.o.m graduidéer.

Jag hade inte egentligen tänkt ta en paus under sommaren, men jag märkte själv att jag alltid behöver ha den där pausen under sommaren, vare sig jag vill eller inte, eftersom jag kör på för fullt hela höstarna och vårarna och skulle inte klara av att köra fullt ut också på sommaren.

Men nu märker jag redan att jag har vilat ganska mycket. Jag ville inte läsa någonting alls de första 3 veckorna i juni, men nu börjar min hjärna igen sukta efter artiklar och liknande, av att inspireras.

... och tankarna börjar igen flöda omkring mig. Jag fokuserade strax innan sommaren på basinkomst och har nu istället övergått att koncentrera mig på jobb och arbetskulturen vi har i vårt samhälle.

Jag brukar tänka att jag i den här bloggen, som heter "mitt gröna samhälle", vill ta upp saker som jag tycker skulle vara viktiga ifall jag rent hypotetiskt skulle skapa ett eget litet samhälle någon gång i framtiden. Ett rättvist samhälle som lever inom ekologiska begränsningar.

Och då började jag ikväll fundera på det här med jobb. Och bara den där tanken om "viktiga" och "mindre viktiga" jobb. Ett viktigt jobb enligt mig är t.ex. att vara lärare, jobba med barn och äldre, och ett mindre viktigt jobb skulle vara t.ex. telefonförsäljare eller att jobba i en snabbmatsrestaurang. Såklart finns det många åsikter om viktiga och inte viktiga, så kanske ett bättre ord också skulle vara "mer samhällsviktiga" eller "jobb som många känner ger dem ett värde".

Mindre viktiga jobb har alla den gemensamma faktorn att majoriteten av människor inte skulle vilja jobba där om de absolut inte "måste". Mindre viktiga jobb ger oftast inget mervärde för majoriteten av befolkningen och är mer ett nödvändigt ont än en känsla av att man bidrar till samhället på något sätt. En annan gemensam faktor är att alla dessa jobb egentligen redan skulle kunna göras av AI och robotar, men ändå så kryllar det av dessa "meningslösa" jobb som ingen vill ha.

Varför då, kanske man frågar sig. Jag och andra ekonomiska tänkare tror att orsaken kan hittas  i vårt samhällsystem, som är byggt på jobb, jobb och åter jobb. Alla människor måste jobba, fastän jobber kan vara hur meningslöst, kanske farligt eller hur enormt krävande som helst. P.g.a. den jobbkultur vi har så tar det också en så enorm tid att göra sig av med dessa jobb till förmån för robotar och AI istället.

Sedan tillbaka då till tanken i min rubrik, ett annat stort problem med dagens arbetskultur. Det är att de mest betydande jobben enligt mig, de som jag anser hjälper människor att inspireras, hjälper människor att växa, både inom sig själv och utåt till andra oftast ger väldigt dåligt betalt eller t.o.m görs frivilligt. Jag talar alltså om den stora delen volontärsarbete som görs i världen.

Att göra någonting frivilligt för en annan människa eller för ett samhälle genererar en enorm känsla av tillhörighet och bidragande till samhället. Man känner sig värdefull och känner att man faktiskt kan åstadkomma någonting.

Men många människor har idag väldigt svårt för att frivilligt hjälpa till, eftersom de redan måste lägga energi på en väldigt lång arbetsdag, oftast 8h, sedan kanske på någon egen hobbyverksamhet, sedan laga mat och liknande, och sedan sova. Många människor gör ju inte heller dessa jobb eftersom det inte är någonting man kan leva på.

Hur kan det vara så att de "jobb" som genererar samhället mest och kanske hjälper en människa att känna sig som mest behövd och uppskattad, inte går att leva på? Varför får man pengar för att upprepa en procedur dag ut och dag in, som mer äter hjärnceller än skapar nya, och viktiga aktörer som frivilligt kämpar för att göra någon del i sitt eller någon annans samhälle bättre står där, utan lön och lever knapert?

Det skulle jag vilja ha en ändring på!

 

Publicerad 25.06.2016 kl. 23:38

Jag skäms över mitt gymnasium... (Repost)

 

Nu i studenttider med våravslutning och betygsutdelning så finns det ju den där stipendieutdelningen också... Svenska Yle  (länk) skrev för några dagar sedan om problematiken kring det och jag kom på att jag för nästan exakt ett år sedan, när min lillebrorsa blev utan stipedium var så otroligt förbannad på mitt/vårt gymnasium för att han inte fick något stipedium.

Eftersom vi är i de tiderna igen så vill jag dela med mig av det blogginlägget (från en gammal blogg) som jag skrev för nästan exakt ett år sedan och som jag ännu är ursinnig över. Jag hoppas att gymnasiet har lärt sig, för än har jag inte kommit över det!

 

Inlägget:

 

Jag skäms över mitt gymnasium...

 

Som barn och tonåring har man nu som då känt sig orättvist behandlad. Om jag förbiser mobbning och liknande, som jag nog drabbades av under min skoltid, så fanns det andra saker som också kändes väldigt orättvisa. 

Exempelvis har jag alltid velat få vara lucia. Då jag alltid tyckt om att sjunga och sång ligger nära i mitt släkte så har det alltid känts hoppfullt att någon gång under min skoltid få vara lucia. Men jag fick aldrig vara lucia. Det blev istället de som var blonda som blev valda till lucia, eller så valde lärarna ut en trevlig person, vare sig de ville sjunga, vara lucia eller inte. Såklart kan inte alla få vara lucia ett och samma år, men jag kände mig alltid orättvist behandlad varje år.

Nu läste jag för några dagar sedan en kolumn angående människor (hon själv) som aldrig fick ett stipendium i skolan: Annika Sylvin-Reuter: mitt stipendielösa liv - Svenska Yle ( <- länk) och fick igår indirekt uppleva samma sak fast lite annorlunda. Igår var det min lillebrorsas tur att få studenten och jag tycker att stipendieutdelningen i år i mitt gamla gymnasium var väldigt orättvis och jag blir arg och ledsen bara jag tänker på det. Anledningen är att min lillebror var en av de kring 5 stycken av 36 nya duktiga studenter som inte fick något stipendium.

Jag har alltid kämpat hårt och alltid varit glad när jag har fått ett stipendium vid varje gymnasieskolavslutning. Det har alltid känts som ett bevis på att de som kämpar också blir belönade, men eftersom jag själv vet hur mycket (eller lite) jag läste till studenten och jag också vet hur mycket min lillebror har kämpat under det här läsåret för att inte bara klara av studenten utan också få bättre slutbetyg än vad t.o.m. jag fick blev jag såååå arg att han inte fick ett enda stipendium. Detta då jag nog helt friskt fick ett stipendium för två år sedan när jag blev student och han aldrig fått något stipendium.

Som de sa innan utdelningen så är stipendierna ganska orättvist gjorda, när ett stipendium kräver att eleven/den studerande ska komma från den specifika byn, men nu talar vi om att endast 5 stycken av 36 blev utan stipendium och då fick vissa flera olika stipendier på samma gång. Hade man nu då inte kunnat ge åt allihopa då om vi talar om att endast 5 till skulle kunnat få, eller istället ge mycket färre ett stipendium för att inte de 5 som blev utan ska känna sig som jordens avskum? Här har alla 36 klarat av studenten, genomgått blod, svett och tårar och så får gymnasiet runt 5 stycken elever/studeranden att känna sig skit för det... Det känns så orättvist och fel så jag bara vill spy över det hela. Usch! 

Här har min lillebrorsa jobbat häcken av sig (mycket mer än jag alls gjorde till studenten), varit en snäll elev/studerande som gärna talat med lärarna och varit social och för honom (och säkert de andra som blev utan) var det inte någon stor summa som skulle vara betydande, utan bara att få sitt namn sagt och få ett liiitet, liitet stipendium. Hallå, han fick ju bättre studentbetyg än mig och jag har alltid varit den bättre av oss två. Andra som inte känner honom kan inte förstå hur mycket han har kämpat och vad är tacken från skolan? Att ge flera andra elever/studerande som varit stökiga i klassen, mobbat eller inte brytt sig ett dugg ett fint stipendium...


Det hör livets gång att känna motgångar och förluster och visst, livet går vidare, men det finns saker som man kan hindra och som ett gymnasium som särbehandlar några få elever/studeranden så skulle det enkelt gått att göra det på ett annat sätt. Det här inlägget är också ett rop på orättvisa för hela stipendiesystemet som finns i många skolor och jag tycker verkligen att man kan se över vad som ska anses vara rättvist eller inte.
 

Jag är i alla fall så oerhört stolt över min lillebrorsa och som storasyster tänker jag i ren protest skämmas över mitt gamla gymnasium en lång tid framöver. Usch!

 

Det fanns mycket ilska när jag skrev det här inlägget och jag känner hur ilskan bubblar upp igen fast det redan är ett år sedan det hände. Men det är svårt att få mig riktigt arg och ändå lyckades mitt gymnasium få mig att bli det.

Jag står fortfarande fast vid vad jag sa, även om det kanske var en överdrift att säga "Att ge flera andra elever/studerande som varit stökiga i klassen, mobbat eller inte brytt sig ett dugg ett fint stipendium". Men att enbart lämna 5 av 36 nyblivna studenter utanför stipedieutdelningen är ett klart fall av diskriminering och stor orättvisa. Och jag hatar orättvisor - speciellt inom våra samhällsystem! Bara för att jag varit en glad tjej i mina skolår (glad utanpå, otroligt nedstämd inuti) betyder inte att jag är mer värt ett stipendium än min lillebrorsa, som från att inte kanske jobbat så mycket tog sig i kragen de sista åren och som sagt t.o.m gick ut med bättre studentbetyg än mig. Jag vet vem av oss som kämpat mer och jag vet vem av oss som borde ha fått det där stipendiet, och det är inte jag... 

 

Publicerad 02.06.2016 kl. 22:00

Ett litet hej (från mig med ansiktsmask på)!

 

Tänkte bara kika in och säga hej! Idag har jag städat hela lägenheten och nu ska jag börja packa ihop alla kläder, symaskin och liknande som ska tas med hem ti Österbotten (åker på söndag).

Efter att ha städat hela lägenheten svalkade jag mig med en dusch och sedan hittade jag en tub med ansiktsmaskkräm som jag smetade på mig. Har inte använt den på länge, men shit, vad fräsch man känner sig! 

Mina mål för framtiden är att i sakta takt försöka börja göra egna hudvårdsprodukter, såsom schampoo, balsam, shower gel, tandkräm och liknande. Har redan för en längre tid sedan slutat använda smink, men har enbart gått över till ekologiska hudvårdsprodukter just nu. Genom att göra egna så slipper jag både plastförpackningarna och så är de ju såklart mest hälsosamma (med enbart egna produkter)! Ifall någon just nu gör egna hud- och/eller hårvårdsprodukter får ni gärna dela med er!

("Kimonon" som jag har på mig är min nya, ekologiska pyjamas som jag köpte i våras från Indiska. Såå nöjd!)

Publicerad 02.06.2016 kl. 18:39

Min 3 veckors långa lchf-utmaning att äta vegetarisk lchf är slut!

 

Igår tog min 3 veckors långa lchf-utmaning att äta vegetarisk (lakto ovo) lchf-mat slut för den här gången. I det här inlägget tänkte jag reflektera lite kring vad jag lärt mig och liknande.

För det första: Det går att äta vegetarisk lchf hur bra som helst! Att övergå från vanlig lchf till vegetarisk lchf är egentligen ett mycket mindre steg än att gå från "vanlig husmanskost" till lchf. Det är myyycket svårare att gå från att äta en massa kolhydrater och socker till att försöka undvika det än att bara sluta äta kött och kyckling (och fisk och skaldjur, men har ätit det två gånger under utmaningen). Det finns ju studier som säger att socker är mer beroendeframkallande än kokain, så det ni!

Hur har jag "psykiskt och fysiskt mått" då? Det har varit helt okej, men märkts nog att jag ändå är lite "liberalare" som vegetarisk lchf, och att magen nog varit lite si som så ibland. Jag har troligtvis ätit för lite salt ibland, som idag och inte heller räknat proteinintag, vilket jag kanske borde göra. Som lchf:are så kissar man ut mer vätska än annars vilket faktiskt kan leda till att man får saltbrist, vilket leder till trötthet och huvudvärk. Så idag när jag vaknade med huvudvärk tog jag en "kallsup", alltså 1 tsk salt till 3 dl vatten och drack. Jätteäckligt i början, men huvudvärken minskade redan efter en kvart. Men som sagt, magen mådde nog bättre av att äta vanlig lchf-mat, men jämför jag med att äta bröd och kolhydrater, så mår den ändå mycket bättre på vegetarisk lchf än helt vanlig husmanskost.

Det har gått bra att handla också, har ju bara hållit mig till grönsakshyllan och mejeriproduktshyllorna samt lite annat smått och gott från de torrare fetare varorna eller glutenfria hyllan. Har tvingats slänga bort en halv sallad (som blev dålig i kylskåpet och 2 ruttna avokadon). Annars köpte jag ju i misstag ett mjölkpaket som inte gått åt nu heller, som jag stört mig lite på. Men ganska lite svinn i alla fall. #svinnkampen. När jag har veckohandlat har jag försökt laga maten så att det som blir dåligast först så lagar jag först av, medan frysta varor och kålerna hållit längre och jag ätit dem i slutet av veckan.

Vad har jag då ätit? Under dessa 3 veckor har jag lagat dessa maträtter och efterrätter (de understreckade har jag lagt upp recept på):

Som ni ser så är det mycket jag hunnit igenom och än har jag inte hunnit äta/laga allt jag hade planerat med. Det som ännu finns kvar på min middagslista är:

  • Zucchinilasagne
  • Auberginebiff/minipizza
  • Matigare omeletter
  • Vegetarisk lchf-risotto me svamp
  • Grönsaker i ugn med beasås
  • Lchf-tortilla med vegetarisk fyllning
  • Löksoppa
  • Tomatsoppa med getost eller creme fraiche
  • Zucchini-båtar med vegetarisk fyllning
  • Spenatsoppa (men åt det faktiskt som studentlunch en dag)

... och jag har som sagt inte lagat en enda samma måltid under dessa 3 veckor (förutom de kokta äggen, hehe). Ni kan ju också se att det nog finns en massa intressant och annorlunda mat att göra, och då är jag ändå ganska basic och har inte prövat så många matinfluenser från andra kulturer.

Vad händer här näst nu då? Jag har rester ännu i kylskåpet som ska ätas upp, men åker hem på söndag, så tills det äter jag nog ännu vegetariskt. Hemma blir det svårare och kommer nog inte kunna kalla mig vegetarisk lchf-are då, men från att aldrig ha lagat vegetarisk lchf-mat (och faktiskt inte ens vanlig, vegetarisk mat) så har jag nu en massa idéer och inspiration, så om jag ska laga en middag någon gång och vill äta vegetarisk så kan jag laga sådan mat och inte känna mig helt handfallen. Tummen upp för mer vegetarisk, nu, och för alltid! <3

 

(Bild 1: fräsch lchf-sallad. Bild 2: blåbärspaj. Bild 3: broccolisoppa med äggahalvor. Bild 4: Wokgrönsaker med kantareller - ännu utan kokosgrädde/mjölk)

 

Jag ska ännu lägga upp de middagar med recept som jag inte hunnit med, så lite matinspiration kommer det ännu.

Jag hoppas att du som följt min resa har tyckt det varit intressant! Skriv gärna en kommentar så vet jag vad du tyckte, och ifall någon vill jag ska skriva mer om det jag äter. Jag är i alla fall jättestolt att jag klarat det så bra som jag gjort!

Publicerad 01.06.2016 kl. 23:00

Halloumiburgare med coleslaw (vegelchf dag 19)

 

Nu har jag varit på en spontan kryssning med två kompisar. De undrade igår om jag ville komma med och jag tänkte att "varför inte?!". Jag har ändå haft så fullt ännu och mycket i tankarna så kände att det skulle passa bra med en slappadag på båten. Jätteskönt har det varit!

I veckan hade jag en kompis över på filmkväll och då gjorde jag halloumiburgare till kvällsmat med coleslaw. De blev jättegoda!

Som "bröd" gjorde jag "oopsies" av 56kilo. Recept här: Oopsies - 56kilo. Jag sket i chiafröna och hade sesamfrön som topping på brödena. Sedan lagade jag 8 st smetklickar på bakplåten istället för 10, men man kan säkert laga några mindre om man vill ha större burgare. De blev väldigt goda och bra och passade bra som småa hamburgare (De kan vara lite svåra att skära i mitten eftersom de blir ganska smala, men som sagt, goda är de!). Sedan fixade jag bara sallad och gurka och stekte (i smör) halloumi i tjockare skivor. Eftersom jag tyckte det kunde finnas någonting till så gjorde jag en spontan coleslaw.

Coleslaw (enkelt lchf-tillbehör)

  • riven vitkål (typ kanske 4, 5 dl)
  • någon, några morötter, rivna
  • 1 dl creme fraiche ( >34%)
  • 1 dl majonnäs
  • någon, några tsk dijonsenap
  • kryddor, salt och peppar

Bara att blanda ihop allting i en skål och låt stå i kylskåpet en stund. Tyckte det blev väldigt gott!

Några bilder från kvällen:

 

Publicerad 29.05.2016 kl. 22:00

Om vi hade basinkomst...

 

Jag tänker fortsätta på temat som jag skrev igår, nämligen om basinkomst, och filosoferar lite mera kring det ikväll/inatt.

Om vi hade basinkomst så skulle det inte vara lika viktigt att skaffa sig en "bra, nödvändig" utbildning som genererar inkomst. Allt kan inte mätas med pengar. Kultur, glädje och miljö är sådana saker som kanske inte inbringar så mycket pengar för världsekonomin, men är ändå faktorer som påverkar våra liva väldigt mycket. Istället för att redan i högstadiet behöva börja fundera dels på vad man vill jobba med i framtiden och dels på vad som är "löns" att satsa på så skulle mer människor kunna testa på olika saker och kanske våga satsa på sådan som skapar mer glädje i samhället.

Om vi hade basinkomst så skulle vi kunna ändra om hela skolsystemet. Vi skulle kunna fokusera mera på kreativitet, kritiskt tänkande och samarbete. Vi skulle kunna lära ut "livets skola", om hur man lever ett bra liv och tar hand om sig själv, för att sedan i lite högre ålder försöka inspirera eleverna att börja ta sig an de saker som kan intressera en. Internet ger oss alla möjligheter idag att lära oss om allt vad vi kan intressera oss för. Skulle jag vilja lära mig programmering? Då kan jag ta gratis onlinekurser eller program eller bara gå in på sidor skapade av eldsjälar. Vill jag bli doktor? Beställer hem alla de böcker och läser mig in på ämnet för att sedan skriva inträdesprov till ett universitet. Vill jag lära mig franska, spanska eller kinesiska? Idag finns det hur många möjligheter som helst online att lära sig språk eller lyssna på radio och musik från andra länder.

Människor vill göra saker. Det är ytterst få personer som dels har kommit underfund med så mycket i deras liv att de bara kräver en lugn miljö och 10 h meditation om livet för att vara nöjda, men dels också ytterst få personer som inte vill göra någonting. Och det ska "livets skola" lära dagens barn att tänka bortom, och istället lära barnen att inspirera, skapa och vara aktiva.

Jag har alltid funderat också på det där med finansieringen. Länge, länge, ända sedan jag började studera ekologisk ekonomi och speciellt medan jag skrev min kandi, så tänkte jag på det där om var dagens förmögenhet finns idag. Den är ju samlad hos en liten procent. Det går inte för sig i mitt gröna samhälle. Största delen av allt som betalas av vår konsumtion borde gå tillbaks till människorna (och inte till de fåtal människor som äger allt), och det lättaste att göra det är att föra tillbaka det i ett välfärdssystem, som t.ex. en finansiering av basinkomst, skola, sjukvård och kultur.

Många tidiga filosofer, ekonomer och sociologer sa redan innan och under industrialiseringen att vi bara kommer att behöva jobba mindre och mindre. Ändå jobbar vi bara mer och mer. I mitt gröna samhälle skulle vi jobba högst 4-6h/dag och kanske ha t.o.m tre dagar lediga. Och dessa jobb skulle vara värdefulla för vårt eget liv. Människor ska kunna inspireras tidigt att vilja hjälpa andra människor och miljön. Vi har alla bara ett liv, och vem vill säga att de är nöjda över att ha arbetat så mycket så att de kunnat konsumera så mycket för att i slutändan ändå inte vara lyckliga?

I mitt gröna samhälle har allt arbete som inte ger något mervärde för människor ersatts med robotar/AI. Efter att roboten betalats av, av inbringad inkomst, skulle en större procent igen gå tillbaka till människorna i form av välfärdssamhället. Företag berättar redan hur de börjar ta tillbaka produktionen från fattiga länder till sina egna länder och ersätta de fattiga människornas arbete med robotar istället. Det är kanske bra för etiken, men miljoner fler människor kommer varje år bli arbetslösa inom de närmaste 5,10 åren.

Om vi hade basinkomst skulle det vara början på en förändring. Och den förändringen sker redan nu, vare sig vi vill eller inte...

 

 

Läste annars ikväll också en väldigt inspirerande text av Rutger Bregman, en nederländsk historiker som just kommit ut med en bok som heter "Utopia for realists" (Önskar mig den gärna till julklapp) och som skrivit en text/artikel som tangerar basinkomst och kortare arbetstid. Läs här (KLICK!) ifall du är intresserad av tankarna kring basinkomst och vill lära dig mera!

Publicerad 27.05.2016 kl. 02:35

Jag önskar vi hade basinkomst...

 

Ååh, vad jag just nu önskar att vi hade basinkomst. Sedan jag blivit vuxen har jag märkt att min dröm i livet inte är att bli rik eller leva ett liv i överflöd utan att istället kunna påverkar andra, kunna öka andra människors kunskaper inom olika ämnen och hjälpa andra människor i deras och mitt liv. Jag vill också utforska mig själv på ett sätt som jag vet aldrig kommer fungera i en värld där du måste ha ett meningslöst jobb (som ändå ersätts av robotar/AI om några år) bara för att ens klara av att betala hyra och mat. Att vara en samhällsaktör, aktivist och inspiratör, det är mitt livs mål, men jag känner alltid att mina tankar blir nedskjutna av en realist som säger att "jaa, det kanske är bra idéer, men du kommer inte kunna leva på dem".

Med en basinkomst skulle jag kunna satsa på det jag verkligen vill!

Jag skulle vilja ha en basinkomst som skulle fortsätta eller börja göra det möjligt för mig att: handla 100% ekologiskt, ha någonstans att bo och kunna investera i miljövänlig energi. Jag skulle fortfarande vilja leva simpelt och handla majoriteten av mina kläder på loppisar och försöka att fortsätta äta såsom jag mår bäst - utan sockriga och kolhydratrika produkter.

Skulle vi ha basinkomst i Finland så skulle jag vilja ägna mitt liv åt:

- Att kanske bli politiker och aktivt delta i samhällsklimatet

- Att åka runt i skolor och prata om psykisk hälsa, medvetenhet (kunskap är makt) och om att lära sig vara kritisk

- Att kunna åka runt till företag och uppmuntra till satsning i välmående på arbetsplatsen och satsning på miljön

- Att starta ett eller flera icke-vinstdrivande företag 

- Att starta en etisk och ekologisk bank vars investeringar går till förnyelsebar energi och andra viktigt miljöinvesteringar (och inte till oetiska företag eller till fossila bränslefonder)

- Att skapa en plastfri och waste-free butik med livsmedel och hushållsvaror som skulle satsa på närproducerade och ekologiska produkter

- Att skriva en eller flera böcker som tangerar välmående, ekonomi och miljön (egentligen en eller flera fantasy-böcker också för den delen - och varför inte gör minst ett mindblow digitalt spel och måla surrealistiska tavlor)

- Att aktivt kämpa mot stora bolag i fråga om oetiska principer, icke-miljövänliga produkter och aktivt vilseledande makrostöd, som hindrar många människor att veta vad som är rätt och fel idag

- Att starta etiska och miljövänliga fonder som påriktigt skulle gå till nystartade ekologiska företag med etiska arbetsprinciper

- Att också alltid kunna donera en liten summa till ett gott ändamål

 

Flera av dessa saker kan jag säkert göra nu, men det blir så kapitalistiskt fokus på det hela, och det är inte min poäng med mina mål. Jag vill inte göra massiva vinster med mina mål, jag vill bara att de ska finnas. Det handlar om att jag egentligen inte bryr mig ifall majoriteten av den inkomst mina mål skulle inbringa skulle gå till statens finansiering av basinkomst, så länge som jag kan leva ett värdigt liv med en basinkomst, uppfylla mina mål - och veta att alla människor också kan göra det. Jag tror att vårt samhälle skulle blomma, på ett helt annat sätt än vad det gör idag. <3

 

Det här är min önskan och dröm. Det behöver inte någon gång bli verklighet, men precis som jag aldrig kommer att säga åt ett barn att sluta drömma så tänker jag själv inte heller någon gång sluta drömma... 

... för vårt samhälle kan aldrig bli bättre om vi slutar drömma om ett bättre samhälle. <3

Publicerad 25.05.2016 kl. 23:25

Prestationsångest - En personlig reflektion

 

Igår var jag på karriärvägledning och bollade kring idéer med mina studier och vad jag vill uppnå med dem samt vad jag föreställer mig jobba med i framtiden. Det var mycket funderande hit och dit, men flera saker började jag fundera mera på, speciellt det där men vilka krav jag lagt på mig själv och vilka krav andra lägger på mig själv. Lina skrev också nyligen om prestationsångest, så kände att jag också ville delta i diskussionen.

När jag gick i gymnasiet så brände jag ut mig/gick i väggen. Jag var totalt lamlös för allt där under en höstperiod. Varför, undrade jag många gånger. Jag har konstaterat att jag alltid hemmifrån blivit uppmuntrad att sikta högt och lära mig att alltid försöka bli bättre och bättre, och det här gjorde att jag pressade mig själv till någon slags överdrift när jag gick i gymnasiet. Det blev katastrof helt enkelt när de höga kraven jag ställde på mig själv - att alltid vara bra i typ allt - blev för svåra att uppnå i gymnasiet och utbrändhet var ett faktum.

Det var i alla fall mitt minne av det, den första gången då jag kände att jag pressar mig själv för svårt.

Efter kommande depression och tal med psykolog och mycket, mycket funderande kring mig själv så flyttade jag till Åbo och började studera. Här har jag tagit en lite för extrem approach tror ja till mina studier. Jag har gjort mitt tankesätt väldigt komplicerat och det är någonting ja känner att jag under det kommande året måste försöka fundera mera kring. Eftersom jag egentligen inte tror det är hälsosamt i längden. Men första steget är alltid medvetenhet, så där är jag nu...

 

Utifrån så verkar jag ju vara väldigt driftig. Jag älskar att lära mig nya saker, vilket kanske är den största förklaringen varför jag är driftig. Gör man saker man tycker om så har man också större chans att lyckats och må bra med det anser jag och det har fungerat väldigt bra. Väldigt ofta "psykar" jag mig själv också att försöka hitta någonting bra i allt jag "måste" studera, för att jag också vet att det hjälper mig att lyckats.

Men oj vad jag inte är felfri. Jag har nog haft såå mycket ångest under de senaste 3 åren. Allt vad min sambo har fått stått ut för; många panikattacker och absurda gråt och mindrevärdeskänslor (tack för ditt stöd) i samband med mina studier. Jag vill ju så mycket, men många gånger vet jag ändå inte när jag måste säga "nej" åt mig själv. Det har på något sätt blivit ett nytt prestationskrav.

Jag är fortfarande rädd att egentligen pressa mig själv (rädd för att gå tillbaka till de känslorna jag hade i gymnasiet). Under dessa 3 studieår har jag fortsatt plugga till tenter och varit lika aktiv som jag var i gymnasiet, men med en stor avvikelse... jag antar alltid att jag misslyckas. Jag är så rädd för att ställa krav på mig själv att jag hellre hela tiden antar att jag misslyckas. Det känns som att det är något fel på mig när det krävs sådana här extrema tankesätt för att inte gå ihjäl.

Jag pluggar alltså jättehårt, precis som jag alltid gjort (ingenting i mitt liv har kommit gratis vad gäller mina studier!) och skriver helt varje tent så bra jag kan, men jag går alltid ut ur rummet och antar att jag blir underkänd. Eller åtminstone säger jag högt åt mig själv, det gör inget fast jag blir underkänd, världen går inte under. Oftast blir jag ändå godkänd. Jag har fått allt mellan underkänt till 5 med det här tankesättet och t.o.m jag tycker det känns skumt...

Det här fungerar bara för att jag redan vet hur jag är effektiv och för att jag fortsätter vara det - men skulle vilja våga tänka lite friare. Det får bli mitt nya mål i höst - att fundera mer kring hur jag får ett sundare studieliv.

Men en sak är jag stolt över mig själv - och det är att jag aktivt försöker att undvika mig att jämföra mig med andra. Det blir enkelt för mig eftersom jag vet hur min egen livssituation ser ut, och jag vet att jag utifrån kan se ut som någon som "lyckas", men sanningen är att jag haft otroligt branta dalar, också under studietiden. Tidigare gick det så långt som till självmordstankar, medan det nu mera många gånger finns känsla av värdelöshet och panikångest.

Det finns det där bra citatet om att man inte ska jämföra sig med andra (eller anta saker om varandra) - man vet inte vilka problem de andra människorna tampas med...

... och jag tror att vi är många som har ångest över studierna, över framtiden, över livet. Det är tumulta tider vi lever i nu och det påverkar oss, inte minst hur vi mår psykiskt. Men vi måste komma ihåg att vi är närmare varandra än vad vi tror. Och att vi kan hjälpa varandra att klara av de svårare stunderna. Åtmistone hjälpa varandra att förstå att ingen är ensamma i dessa tankar. Alla har vi våra egna bekymmer och hinder (i privatlivet som i studielivet), men det finns inte heller någon människa som inte har det.

 

Vi är kanske inte så olika, du och jag (kom ihåg det!).

 

Publicerad 25.05.2016 kl. 00:16

Dags att prata om droger - ur en samhällssynvinkel!

 

Jag var inne på bloggtoppen.fi igår och lade till min blogg. Funderade en stund på vilken kategori jag ville lägga till den i och kom fram till att det nog ändå är "politik & samhälle" som är min grund, även om miljön är en stor del i det hela.

Men jag saknar nog faktiskt flera samhällsbloggar. Jag ser ju potentialen i alla bloggdebatter som dyker upp, bikinihets, ammning, vaccinering etc, men skulle gärna se att flera skulle ta upp de här större "makrofunderingarna" mera.

Nåjaa, gör ingen annan det så gör jag det själv. Därför tänker jag nu vara ”den” bloggaren… som faktiskt tänker ta upp ett samhällsämne som sällan talas om öppet, men som egentligen bara ökat i intresse bakom stängda dörrar - nämligen droger. Och eftersom det här är en samhällsblogg, så tycker jag det är viktigt att också ta upp ett sådan ämne såsom droger, som har diskuterats mer och mer bara under de kanske 3, 4 senaste åren. Here we go:

 

(Marijuanaplanta - Bild från pixabay)

 

Att tala öppet om droger är väldigt svårt idag, kanske av den största orsaken att det varken är lagligt att inneha eller använda droger i Finland eller i större delen av västvärlden. Och nu talar jag ju då inte om ”kaffedrogen” eller ”sockerdrogen”, utan om t.ex. marijuana, LSD och psykedeliska svampar mm.

Vad är det då som är så speciellt intressant med drogdebatten idag enligt mig? Jag skulle själv säga själva utvecklingen från att det nog nästan aldrig var tal om några droger när jag var yngre (kanske jag hängde i ”fel” kretsar), medan jag idag flera gånger de senaste åren sett nyheter om hur dagens unga använder mer och mer droger, speciellt då marijuana. Och odling av plantor i Österbotten (whaat?)… tycker jag sett minst 10 artiklar om det bara de senaste 2 åren...

Sedan ser man också tydligt att det finns två stora motpoler i drogdebatten. De som tycker att ”lättare droger” borde legaliseras och de som tycker att alla droger fortfarande ska vara olagliga och att lagstiftningen borde bli ännu strängare. Jag har märkt att det oftast är unga vuxna som tagit upp kampen att vilja legalisera droger, och jag kan också förstå varför.

Unga vuxna idag och speciellt ungdomar vet hur man leta efter information på internet. Om de hittar de mest pålitliga källorna eller inte är en sak, men hur som helst så finns det mycket att läsa bara man söker. De flesta ungdomar får höra i skolan att droger är farliga, och sedan går de in på nätet och söker efter information… och vad hittar de då? Jaa, en spoiler är att det nog är väldigt olik info som dyker upp då.

Ett exempel. Jag visste inte hur man skriver ”psykedeliska svampar” (trodde det var med ett ”a”) och sökte upp det på google. Jag har alltså aldrig sökt på det här förut. Den andra länken jag hittade var en beskrivning helt vad det är för några svampar och vilka effekter man får av dem. Väldigt väl beskrivande text om allt från att man ”connectar bättre med naturen” till att man ”ser världen på ett helt annorlunda sätt”. Inget negativt där inte. Sådär lätt informativ. Jag ser ju själv att det här inte är någon vetenskaplig artikel, men tror ni ungdomar bryr sig om sådant? 

Själv söker jag ju mig till fakta, och vad får jag då… joo, på reddit, där jag dagligen följer olika ”subreddits”, typ ”science”, ”psychology”, ”health” etc, så dök det bara för några dagar sedan upp två olika forskningar om droger på min ”framsida”. Ena som handlar om att ”magic mushrooms” hjälper mot depression och en annan om att ecstasy (stavning?!) verkar vara lika effektivt som den mest använda behandlingen mot PSTD (länkar nedaför om man är intresserad att läsa). För en som inte riktigt funderat så mycket kring droger så är det här väldigt annorlunda forskning som dykt upp bara under de senaste åren.

Man får ju kritisera forskningen hur mycket man vill, men det är någonting väldigt intressant som händer. Vi ser ju t.ex att fler och fler delstater i USA legaliserar droger. En ungdom hittar lätt till de nyhetsartiklarna, och frågar ju då också sig själv: Om nu flera länder/delstater legaliserar droger, kan det nu då vara så farligt som de vid skolan säger? Och sedan såklart prövar den här ungdomen t.ex marijuana för att göra sin egen uppfattning av det.

Många diskussioner jag följt med tar upp det här med att det inte går att ”ljuga” åt ungdomar mer och säga att ”alla droger är farliga”, eftersom fler och fler forskningar visar på att det är mycket mer komplicerat än vad man tror. Bara på svenska yles kommentarer under artiklar om t.ex. cannabis så ser man direkt då många människor är snabba att poängtera att de anser att cannabis borde vara lagligt och svenska yle har även skrivit flera artiklar som säger hur fler och fler (ungdomar speciellt) nuförtiden prövar på eller känner någon som prövat på att använda droger eller börja skriva mer om droger överlag än tidigare.

Efter lite till efterforskningar på studier och diskussioner på nätet så ser jag att det är en väldigt stor grej med droger just nu, speciellt marijuanadiskussionen. Just på grund av hur samhällsklimatet ser ut idag så ser jag egentligen inget fungerande försök till att ha åtminstone ”lättare droger” kriminaliserade någon längre stund, även om jag tror att de negativa aspekterna inom forskning kommer att få större synlighet så småningom. Allt det här baserar jag alltså bara på min analys av forskning och nyhetsartiklar och inte på personliga åsikter (!).

Jag har någon gång hört det sägas att ”en lag är ingen lag om inte folk följer den” och det gäller egentligen nog om allt från cykelhjälmar och klackskor till cannabis och homosexualitet. När det har gått så långt att flera länder legaliserar cannabis och fler och fler artiklar börjar ta upp ämnet droger, någonting som faktiskt inte är lagligt i Finland, så då är det dags att på riktigt ta en funderare kring vart samhället är påväg. Just nu får folk böter och blir inskrivna i skatteregistret för försäljning (och kanske användning?) av droger, men många verkar idag anse att det är fel. Man tar gärna upp den aspekten i att speciellt unga då inte ska pröva på droger p.g.a att man straffas för det, men det är viktigt att fundera om vi anser att det fortfarande borde vara så eller är det dags att fundera ett steg längre om den här lagen borde förnyas (tänk det på samma sätt som att t.ex. kvinnor inte fick rösta i Finland innan 1906). Det är i alla fall känslan jag får när jag läser mer kring drogdebatten.

Att alkohol är ett stort problem i Finland märker många också och speciellt ungdomarna har märkt det. Ungdomar i Finland dricker ju faktiskt nu för tiden mindre alkohol än tidigare generationer och har istället börja använda ”andra droger” istället, såsom cannabis. Men alkohol är fortfarande lagligt och det finns hjälp att få ifall man sitter fast i ett alkoholberoende, till skillnad från att det fortfarande är väldigt stigmatiserar att vara beroende av en kriminell drog. Dessa personer faller idag väldigt lätt utanför samhället, istället för att vid en legalisering kunna se det som ett missbruk och få laglig, professionell hjälp (Nu måste jag ju erkänna att jag inte vet exakt vilken hjälp det finns att få som drogmissbrukare men stigmatiseringen är väldigt stor idag). Oftast uppkommer ju inte alkohol- eller drogmissbruk bara av sig själv, utan kan ha som grund i stress och depressioner eller större livskriser. Det är någonting jag också märkt av på sista tiden - hur psykiska problem har ökat idag och den minskade möjligheten till hjälp (även om stigmatiseringen där har lättat lite).

Precis som att man i t.ex.  Sverige har varningstexter om att ”alkohol kan skada din hjärna” och liknande (vilket jag för övrigt också anser att vi i Finland borde ha), så tror jag egentligen att fler och fler skulle inse de eventuella riskerna med droger lättare ifall det skulle vara lagligt. Då kan man fara runt i skolor och ta upp forskning såsom att cannabis faktiskt har en väldigt negativ effekt på kognitivt tänkande i växande hjärnor (Läs mera via Dr. Kevin Hills kommentarer på länken nedanför), utan att enbart ta fram aspekten om att det är olagligt, eftersom, just so you know, ungdomar inte bryr sig. Det var ju någon artikel i svenska yle som också tog upp det här med att det är lättare för unga att köpa cannabis idag än alkohol, eftersom allt olagligt inte har några åldersgränser. Det här ser jag som ett stort problem och jag tycker mig se att ett system där t.ex. lättare droger är lagliga med en åldersgräns på typ 20, 22 år skulle vara tusen gånger mer effektivt att hindra unga människor att pröva på droger än när allt sker i ”det dolda” så att säga (Dr. Kevin Hill tar upp att hjärnan ännu utvecklas till 25 och att det egentligen innan det inte är ofarligt att pröva droger såsom marijuana).

Med alla forskningar och liknande jag läst, så märker man att det nog finns vissa positiva studier om t.ex. cannabis och lättare droger, och att dessa forskningar och åsikter nog även förändrat min världsbild ganska enormt från när jag växt upp och ansåg att ”du dör om du prövar droger”... typ.  En österbottning som odlar 5 plantor där hemma i sin källare och använder cannabis för eget bruk kan jag ju kanske tro inte gör någonting ont för världen, men det finns ju såklart många åsikter och många negativa saker också. Mest oroar jag mig just över väldigt ungas användning av droger, medan jag inte anser det som en stor synd idag att man som vuxen prövat eller brukar lättare droger ibland. 

Det jag märkt mest i mina ”forskningar” är hur jag aldrig nu för tiden ser nå väldigt positiva saker kring alkohol, om det inte handlar om forskningarna kring ”ett glas rött vin i veckan är bättre för hälsan” (eller var det ett om dagen?), som jag ser i just forskning kring cannabis i allt från hjälp vid illamående- och smärt-dämpande till kanske t.o.m. hjälp vid epilepsi. T.ex. tror jag ju inte alkohol skulle bli lagligt idag om någon kom på idéen med alkohol just nu, på samma sätt som rökning (av vanlig tobak). Däremot, med all det intresse det finns att anonymt diskutera droger så anser jag nog att just droger inte är färdigt diskuterat på långa vägar ännu.

Så långt kan jag uttala mig att jag faktiskt inte tror att droganvändningen kommer minska av att det är som det är nu, nämligen olagligt, vilket det inte heller har gjort under de senaste 5 åren. Finland borde allvarligt fundera mera på lättare drogers kriminalisering eller ej, för att reglera det mera än vad det görs just nu på en "dold marknad" - och för att unga idag redan verkar bli mer och mer positiva till t.ex. cannabis. Marijuana är inte ofarligt, men det är inte tobak och alkohol heller, ändå är 2 av dessa lagliga och den tredje inte. Just nu känns det som att det p.g.a. det här blir en väldigt snedvriden uppfattning om dessa olika "beroenden". Men det viktigaste tycker jag egentligen är att det tas fram mer forskning (speciellt långtidsforskning) och att den sedan når ut till befolkningen och speciellt unga.

 

Nu är jag ju förstås även jätteintresserad av dina åsikter om droger. Är du för legalisering (av "lättare droger" pratar vi fortfarande om) eller känner du själv kanske någon som hamnat utanför samhället p.g.a. droger och inte anser att legalisering är ”the way to go”? Kommentera gärna! Ett komplext problem har inga lätta lösningar i alla fall och jag sitter mest och funderar vad som kanske är "mindre" dåligt än att något alternativ kan vara "jättebra".

 

 

Ps. (Kom ihåg sedan att det här är skriver ur en samhällssynvinkel och inte ur någon slags personlig agenda för att vilja legalisera droger. Själv anser jag att all alkohol, tobak och droger kanske egentligen skulle vara bäst om det inte existerade alls, men ”here we are”...

 

De källor jag nämner i mitt inlägg:

  • "Magiska svampar" och deras effekter på grov depression (LÄNK 1 - LÄNK 2 - LÄNK 3)
  • Ecstasy som hjälp vid PTSD (LÄNK)
  • "Psykadeliska svampar" - En jaa,... intressant sida.. (LÄNK)
  • Alla artiklar som tangerat cannabis/marijuana på svenska yle (LÄNK)
  • En intressant reddit-tråd om en forskare inom "beroende och droger" - han tar upp just marijuanadiskussionen väldigt bra. Läs gärna! (LÄNK)
  • En massa reddit-länkar på "science" om marijuana. Bra läsning ifall man vill hänga med forskningen kring marijuana (LÄNK)

 

 

 

 

 

Publicerad 24.05.2016 kl. 21:19

Lchf-gratäng med aubergine, paprika och halloumi (Vegelchf dag 14)

 

Idag var jag och hämtade mina kandidatpapper så från och med idag är jag en politices kandidat i nationalekonomi! Wiie! Eftersom jag redan från början tänkt satsa på att åtminstone bli magister och redan börjat en massa magisterkurser, så känns kandin mitt i allt lite "mitt i", som att det bara är en del och att det är magister som mera är mitt huvudmål, men jag vet ju att folk slutar efter att de skrivit kandin också, så jag måste bara banka in det i huvudet att det faktiskt är en större sak än jag tror.

Ikväll visste jag inte vad jag skulle göra, men jag hade en extra paprika från pizzan jag gjorde före helgen och en aubergine som jag ville laga någonting av. Jag hade ett recept med mozzarellaost men hade ingen sådan... men hade halloumi istället så då blev det ett ihopplock från vad jag hade i kylskåpet! :D

 

Jasmines LCHF-gratäng med aubergine, paprika och halloumi (vegetarisk lchf, glutenfri)

(Fördubbla gärna receptet på vissa håll för att få en ordentligt stor gratäng - det här blev en minigratäng, hehe)

Det här behöver du:

  • 1 aubergine
  • 1 gul lök
  • 1 paprika (hade en röd)
  • 1 paket halloumi
  • 1/2 paket krossade tomater
  • 2 dl grädde (går att enbart ha grädde eller enbart krossade tomater också)
  • 1 ägg
  • åtm 2 dl riven ost
  • kryddor, salt, peppar, basilika etc.
  • smör, olivolja

Såhär gjorde jag:

Sätt ugnen på 200 grader. Skiva aubergine i passligt halvsmala bitar, sätt det på en bakplåt (med papper) och ringla över lite olivolja och salta dem lätt. Skiva även paprika i halvtunna skivor. Lägg aubergine och paprika i ugnen på samma plåt och låt dem var där tills de ser ut att ha mjuknat/fått bort vattnet.

Medans paprika och aubergine är i ugnen hackar du lök och steker det i smör. Sätt det sedan åt sidan och stek hallomibitar på samma sätt. Blanda sedan de stekta lökbitarna med krossade tomater, grädden, ägget samt ca 1-2dl ost. Krydda också här de kryddor som du vill ha.

Ta ut aubergine och paprikaskivorna och börja rada upp valfritt i en gratängform. "Strö över" halloumibitarna och häll sedan över tomat/grädd-smeten. Bred ut så att det täcker kanterna. Ringla ännu lite riven ost ovanpå.

Lägg in i ugnen och låt vara där till osten smält, ca 15 minuter kanske (+/- 5 min - går bra också att höja temperaturen till 225 grader). Ät med några färska grönsaker (fick bli gurka för min del, haha). Njuut! <3

 

 

Till kvällen ville jag nu "fira" lite och gjorde då en mumslig efterrätt med vispad grädde (2 dl), vaniljpulver, lakritspulver och lite philadelphiaost (1/2-1 dl) som jag vispade ihop. Blandade sedan manuellt i några upptinade jordgubbar (typ en burk, 2 dl). 

Det blev så mycket så sparar resten tills imorgon, hehe.

 

 

 

 

 

 

Publicerad 24.05.2016 kl. 00:46

Vegetarisk lchf-pizza!! (vegelchf dag 11)

 

Fredag!! Då måste man njuta! Därför passade jag på att ikväll laga en vegetarisk lchfpizza. :D

Här kommer receptet (inspirerat av 56kilo):

Vegetarisk lchf-pizza (glutenfri - en plåt)

Det här behöver du:

  • Botten:
    • ​4 ägg
    • 2 msk fiberhusk
    • 1/2 dl grädde
    • 1 dl/100 gram riven ost
    • lite salt
  • Fyllning:
    • Tomatsås med valfria kryddor
    • Valfria grönsaker
    • Jag hade paprika, rödlök, sparris, bondost, beasås
    • Riven ost

Såhär gör du:

Gör botten först. Riv osten. Vispa ägg, fiberhusk, grädde. Tillsätt sedan ost och blanda om. Låt stå i 5 minuter. Sätt på ugnen medans, 175 grader. Efter 5 minuter, bred ut smeten på ett bakplåtspapper i en bakplåtsugn och sätt in i ugnen. Den blir ganska smal. Vänta 15 minuter, sedan är den klar - ta ut ur ugnen - och höj temperaturen till 225/250 grader (beroende på om det är hårda eller mjuka saker på pizzan).

Medans den är i ugnen kan du koka upp tomatsåsen. Jag tog en halv burk krossade tomater och kokade upp den med lite tomatpuré och kryddor. Passa också på att hacka och fixa alla grönsaker. Jag kokade sparrisen för att den skulle vara mjukare sen också i ungen.

Sedan lägg allt på och riven ost till sist. Lägg in i ugnen och ha det där till osten smält eller tills grönsakerna/påläggen mjuknat. Kan ta allt från mellan 10-20 minuter.

Medan kokade jag upp beasås från pulver (jag är lat av mig, ska nog någon gång pröva laga äkta, men just nu passar det här bra för mig). Sedan ta ut pizzan ur ugnen, lägg på ev. beasås och njut! <3

 

Lite bilder av processen:

 

Haha, resultatet ser ju sådär passligt sliskigt ut, men oj, så gott! Och mycket nyttigare än med vanlig mjölbotten!

Publicerad 20.05.2016 kl. 17:38

 

Jasmine Nedergård / 21 år / Politices kandidat i nationalekonomi vid Åbo Akademi

 

Välkommen till min samhällsblogg!

 

Kunskap är makt! Att vara medveten leder till en sådan kunskap och med den kunskapen kan vi göra skillnad! Vi är alla globala medborgare och vi kan påverka andra människor och miljön runtom oss vid varje val vi gör i vardagen!

Här vill jag göra skillnad genom att lyfta upp ämnen som intresserar mig inom välmående, ekonomi och miljön. Tankar, funderingar, artiklar, böcker, dokumentärer - Smått blandat med stort, filosofiskt som praktiskt. Jag förespråkar även väldigt mycket naturlig mat utan socker och kolhydrater och följer själv en lchf-livsstil.

Trevlig läsning!

 
Alla bilder är tagna av mig om inget annat anges :)
 
"We cannot become what we need to be, by remaining what we are." - Max de Pree
 
Vill du kontakta mig? Gör det via min e-mail: jasmine.nedergard(at)gmail.com
 
 
Böcker jag läst/rekommenderar:
"This change everything" - Naomi Klein
"Prosperity without growth" - Tim Jackson
"Lingon och läppstift - Hur jag gjorde mig av med onödiga kemikalier och tillsatsämnen" - Noora Shingler
 
Dokumentärer jag sett/rekommenderar:
"The true cost" - Sanningen om klädindustrin.
"Fed up" - Sanningen om sockret.
"Cereal Killers" - Om socker, fett, kolesterol och motion.
"Carbloaded - Dödssugen på att äta" - Om dagens överviktiga samhälle och vad vi borde göra åt det.
"The Human Experiment" - Om kemikalieindustrin och kemikaliernas mörka skugga i våra liv.

Kategorier

Senaste kommentarer

September 2016

ÅngestAtt varje dag fundera på vad jag vill göra med mitt livIdéer flödar i min hjärna - men om alla vill jag inte värna

Juni 2016

Varför BNP är ett uselt mått på välfärd:Om dagens arbetssamhälle: De jobb som betyder mest men som inte går att leva på...Jag skäms över mitt gymnasium... (Repost)Ett litet hej (från mig med ansiktsmask på)!Min 3 veckors långa lchf-utmaning att äta vegetarisk lchf är slut!

Maj 2016

Halloumiburgare med coleslaw (vegelchf dag 19)Om vi hade basinkomst...Jag önskar vi hade basinkomst...Prestationsångest - En personlig reflektionDags att prata om droger - ur en samhällssynvinkel!Lchf-gratäng med aubergine, paprika och halloumi (Vegelchf dag 14)Vegetarisk lchf-pizza!! (vegelchf dag 11)Vi har blivit vana att bara betala "halva priset"... men vem betalar andra halvan?Vegetariska lchf-plättar och en ny veckohandel! (Vegelchf dag 9)Att se mat på ett helt nytt sätt (både som LCHF:are och vegetarian)Zucchinibiffar med hemmagjord tzatziki (Vegelchf dag 6)"I'm a global citizen - Are you?"Blomkålssoppa (Vegetarisk LCHF - dag 2)Vegetarisk LCHF dag 1: Veckohandla!Äta vegetariskt LCHF i 3 veckor - Vårutmaning från och med imorgon!

April 2016

Hur ofta upplever vi att vi har makten att påverka nu för tiden?Min kandidatavhandling är färdig!! En liten idé såhär vid sängdags: Tänk om...

Mars 2016

Vi måste sluta skapa ångest: ALLA KAN INTE GÖRA ALLT!Varför jag inte vill ha en del av dagens förmögenhetskaka...BLOGGSERIE: Generation Y - DEL 2: "Vad vi kan lära oss av Bernie Sanders anhängare"BLOGGSERIE: Generation Y - DEL 1: "Varför vi måste utbilda oss!"#AmeliasWishNya profilbilder och vardagen just nu...

Februari 2016

”Ingen människa är lycklig om hon inte själv tror det.Varför vill jag vara annorlunda?Företag vars produkter (mat, kläder etc) jag försöker undvika - Och varför vi alla borde göra det!

Januari 2016

Viktigare saker: EPI rapport 2016; Finland på högsta plats! - och att ta saker för givet...Tredje gången gillt - Ny blogg!